Manifest

Vi har varit för få på mötena på sistone för att det här skall kunna fortsätta.
Vi har svurit på att aldrig mer hålla på med det här, men det har fortsatt ändå.
Vi har inte glömt våra plikter: varje dag innebär nya utmaningar men samtidigt ett kontinuum av rutinerna.
Vi har inte tappat tron på människan, tvärtom känns den starkare än någonsin.
Vi har låtsats som att vi håller på med andra saker: universitetet, karriären, musiken, festerna, hobbyverksamheterna, de ideella föreningarna, extrajobben, projekten som skulle vara så kreativa, familjen.
Vi har inte trott på det här själva alltid: nu står vi på randen till självupplösning och då blir det uppenbart vad det är som gäller.
Vi har slutat handla och lever nu enbart på våra idéer.
Vi har maximerat vår förmåga att fantisera så att vi nu kan genomgå vilket livsstadium som helst.
Vi har tagit avstånd från all tidigare bloggaktivitet: det enda som finns nu är NUET. Det enda som finns är den nuvarande processen. Vi har slutat tro på idén om att människan behöver historia: tvärtom är detta det som har fängslat oss. Vi kan bara fortsätta utan historia och med kärlek.

Dags att upplösa jaget och bli en del av det universella kretsloppet. På torsdag kan du vara med i processen du också - i en tobaksaffär nära dig. Kontakta din lokale andlige ledare för mer information. Alltid kicken är med dig och stöttar dig - i tider av förvirring och desillusion - VI HJÄLPER DIG.

Ett erotiskt försök

Trevande..
Det svåra med att skriva här är att man ofta glömmer bort det man hade tänkt skriva då annat pockar på.. som det här erotiska jag var inne på. Droppen träffar bägaren så den rinner över, och allt tappas bort i flödet. Därför sitter man en lördagsnatt och försöker sammanfatta.
Sammanfatta..
människor på tunnelbanan, hur sammanfattar man dem? Alltid olyckliga. Sökande, men ändå nollställda blickar. Frånvänt & overkligt. Sällan något annat än glansigt.

Minns när jag och brorsan spelade Sims. Vi dividerade över hur utåtriktad man skulle välja att sin karaktär (som skulle återspegla en själv) skulle vara. 3/8 pluppar tyckte Johannes. Jag ville inte vara sämre. Sen blev ju det där något som hemsökte en. Jag kallades för blyg och snäll och jag var blyg och snäll. Men har alltid funderat kring om det var någonting jag valde att vara eller om det bara passade in. Kognitiv dissonans liksom.

Vi startade den ironiska plattformen Säkra Killar, som skulle vara ett forum i en vidare bemärkelse, där allt skulle vävas in, vävas utifrån våra liv. Sen hamnande blygheten i centrum. Det påmålades oss, blev något man inte kunde hantera längre. Inte något vi hade skapat. Man kunde gå på stan och se clowner mima blyghet och peka på oss, fastän vi gick stadigt framåt med breda steg och folk ryggade för våra ryggsäckar.

Visst stämde det ändå in i många avseenden, men när något cementeras är det svårt luckra upp det igen. Du måste tillkalla byggbolag, skaffa borrar, du vet.. Liksom bögarna på 70-talet(?) försökte vi återerövra vårt skällsord på något sätt.

Men det lever kvar. Snällheten framför allt. I det universum där barskhet råder, där står inte jag att finna.. men det jag kom fram till i dag är att snällheten är något jag fortfarande uppskattar och känner att jag kan stå för. Till exempel: någon ser bakåt för att vara säker på att alla hänger med på klubben, bara en sån gest!

Alltså -- på min gravsten kommer detta förmodligen stå skrivet, hur jag än beter mig, så tror jag detta är vad man kommer att karakterisera mig som:

SNÄLLE,
Joel Johansson
1989 - 2064

Levde ett liv utan fadäser.
Slutade sitt liv som en docka åt pjäser.

Romantiken

Sista november idag.
Medan karusellerna sover så går jag till simhallen och kör några längder. Tack, det är bra så, var det något mer. Jag köper 2 kilo ris och sätter mig vid skrivbordet. Provar det mesta, ingenting fungerar. Jag övar på min autofiktion och mina skisser och kommer ingen vart. En liten katt fastnar i motorn på en bil och några människor med helt olika bakgrund samlas för att lösa problemet. Ska vi ringa brandkåren? Men vad skulle de göra. Det är så fint när vitt skilda individer gör grejer tillsammans. Stekarbruden och den mystiske halvlodaren. Det är så sällan de möts. När de gör är det som att fin musik uppstår. Jag gör ett försök att tonsätta den. Det går inget vidare. En SÅ stor människokännare är jag inte.
Vad händer annars? Adventsljusstakarna har tagits fram, adventer firas, utan att någon vet varför. Stormen anfaller oss men vi sitter tryggt och dricker glögg som om det regnade. Inte en käft på gatan. Ingen säger något.
Alla säger något. Jag måste sätta upp fler affischer här hemma, jag måste färglägga mera! Jag måste skriva fler recensioner. Recensera min lokala busshållplats, min lokala sopstation, mitt lokala grovsoprum. För att allting är en film.
Vissa stunder är det verkligen smärtsamt likt en film. Man undrar när regissören ska säga TACK! men det kommer aldrig. Det som händer är att man själv vaknar och kommer på sig själv med att vara sugen på snask så att man måste avbryta och gå och köpa Daim. Det är vad som händer. Det är ju hemskt, egentligen. Men vad ska man göra?
Jag tog på mig mina varmaste stövlar och korsade isfält. Behövde ingen kompass ty jag var hemma överallt.
Om jag bara får låna några idéer så lovar jag att jag ska ta hand om det här. Du/ni/det får tillbaka det senast i februari 2012. För att just nu har jag inget alltså. Kom igen då schysta, bara några?
Ni väntar förstås fortfarande på den stora samplingen. Håll ut, en dag kommer den. Efter den behövs inga fler. Den kommer att tillgodose så gott som alla behov.
Men livet är så mycket mer än beats. Det handlar om flow också. Och rhymes. Och timing, för höge Farao, TIMING! Vad hade livet varit utan timing. Jag har säkert glömt något. Det är så, man glömmer så lätt. Jag kan inte hålla reda på allt när min stora grej i livet för tillfället är blyerts. Och målgruppen 15-20.
Ni undrar förstås varför. Tro mig, det gör jag också.
Jag tänker mig liksom att nästa steg är bubbel. Bort med kaffet, fram med bubblet. Mjölkbubblor. Bubblig chokladdryck. Mm, gott!
Det kommer såklart aldrig att slå.
Fragmenterad precis som förut.
Under belägringen av min hjärna var ordet Beppe det enda jag kunde höra.

Intellectuals and other dead people

Klockan är 14:37 och det är en söndag idag.
Varför just DETTA klockslag undrar alla förstås. Det visade sig vara läge igen. Snart går vi in i en ny månad nämligen. Nya bud att lämna, ny hud att ömsa. Aej förlåt den var dålig.
Ibland är det som att man knäcker en kod.
Som när jag går in på ett antikvariat och hittar ett gistet exemplar av Artur Koestlers "Natt klockan tolv på dagen" i tiokronorskartongen (även kallad ångestkartongen apropå de författare som går att hitta där som fortfarande lever) varpå föreståndaren för verksamheten, dvs boklådan eller Den Sista Utposten för Litteratur och Värdighet, kort och gott ANTIKVARIATET, säger att jag håller en mycket bra bok i handen och om jag tycker om den, så ska jag läsa Koestlers självbiografi "Pil i det blå" för att det är det bästa som har skrivits förra århundradet, hör jag gubben säga från sin vrå bland all facklitteratur och skönlitteratur och litteratur som kunde kallas fucklitteratur för att den mest fuckar upp hjärnan. Och just när jag hör honom säga det är det som att allting stannar upp, det som jag har sökt efter så länge (utan att riktigt veta om det) finns plötsligt hos mig och jag kan sluta leta. Allt jag har fått höra på sista tiden spolas bort och allt som jag har gjort för att förstå något känns på en gång så löjligt, nu när det är klart: nu vet jag vilken 1900-talets bästa bok är. Stämningen håller i sig i högst tio sekunder. Det är en underbar sekvens. Jag stoppar på mig det gistna exemplaret av "Natt klockan tolv på dagen" och går ut ur antikvariatet och är tillbaka på gatan i höstmörkret, där folk är på väg i alla möjliga riktningar och så även jag. Jag smuttar på antikvariens ord som andra smuttar på en whiskey och går till busshållplatsen.

Testbild! - Barrikad

Oj, hehe, välkommen tillbaks kära lyssnare.
Jag kör på. Får man göra såhär? Vad händer om jag slutar och vad händer om jag fortsätter? Jag blundar och tar några steg ut i mörkret. Antingen tar någonting emot mig eller så går jag bara på tills allt faller.

Ikväll: skivrecension.

 Testbild! - Barrikad

Skivan är från 2011. Jag hade inte noterat att den mystiska gruppen hade släppt en ny platta förrän jag gick förbi en liten skivaffär på en gata i Malmö. En affisch på deras nya skiva satt på i skyltfönstret och jag mindes med värme Testbild!s gamla skiva The Inexplicable Feeling of September från 2004. Med siktet inställt på att köpa Barrikad klev jag in i den lilla affären och gick fram till disken, men fick bara en liten lapp med ett lösenord på av föreståndaren i skivaffären. Jag kilade hem med min nya lapp och lagade middag, hungrig som jag var. Först dagen därpå slog jag på datorn och surfade in på hemsidan som stod på lappen och knappade in lösenordet. Jag fick tillgång till albumet och kunde ladda ner det. Sedan stängde jag av allt runtomkring och klev ner i den lugna flod av låtar som Testbild!s nya skiva faktiskt är. Jag blev en färjkarl som nyfiket åkte på min båt över Barrikadfloden. Försökte att höra vad floden sjöng och jag hörde små lätta rader som fick mig att tänka på gamla trevliga barnprogram. Musiken kom rakt in i mig och fick mig att gunga förnöjt i båten ett flertal gånger. Testbild! utmärks av sin alldeles egna mjuktuffa version av ett psykedeliskt förhållningssätt till världen. Det är som att man blir introducerad till en ny sorts zonterapi eller som att få en bra massage av en farmor som lyssnade mycket på experimentell jazz i sin ungdom. Barrikad kommer lägligt i denna årstid då den är lika höstig som en stor kopp med te. Möjligen blir teet lite för ljummet ibland, och då får man lätt känslan av bakgrundsmusik. Men skivan är väldigt gullig och är ett välkommet ljus i höstens mörker. Jag har saknat det testbildiga ljudet.

Slaskigt

Något händer med TV.
Mediet har upplösts och formats till en ny odefinierbar hand som griper tag om mig, hårt, hårdare; djupt, djupare.
"Allt för Sverige", "Hans Rosling" det känns som om något brister. Som om Lunds Dick Harrison populariserat historien om mig själv. Gjort mig tydligare men otydligare.

Sitter i min fåtölj, dricker en torr martini, åt en hamburgare. När man inte har Internet är mobilt bredband som saffran för en kryddtålig. Då, plötsligt ringer mina okända svensk-amerikanska släktingar på dörren.. Jag öppnar utan att titta i titthålet först, med en hägring av smält cheddarost på hakan.

Tidigare under dagen har jag en uppenbarelse från förr. Sitter i en lunchmatsal med vegetarisk tortilla burgare mellan läpparna, lyssnandes till en chilensk-svensk kvarleva från förr. Tillsammans har vi återvänt hit, som vilsna spöken. Vi pratar om "The Wire", om "Partierna och historien", om en vän från Lund.

På föreläsningen dessförinnan spelar en bibliotekarie från KB upp Sveriges första stumfilm: "Fars på Djurgården", den är en minut lång och sammanfattar allt så precist. Några cyklister, lite halvt omotiverat slagsmål, Cirkus i 1800-talets tappning. "Om två år", säger föreläsaren, "kommer vi att börja insamla alla elektroniska publikationer till KBs samling". Jag baxnar. Hon fortsätter: "Även Lunds universitet använder denna princip -- inget får kastas".

Jag går hem och tänker på kvinnonamn och Arninges riksarkiv. Gör ett tappert försök att leta reda på Frans "Namnkunnig" Johansson, men har inte tillgång till arkivet om jag inte är i skolan. Måste låna en bok: "Polariseringens politik" från SU-bibblan men har en skuld på 400 spänn så får inte låna. Inser plötsligt, i och med dessa rader, att den finns att låna även i Lund, Sveriges stora gömställe där allt till slut hamnar.

Bab

Jevgenij Zamjatin (1884-1937), rysk författare

  

Jag skriver små noteringar för mig själv. De är bra att ha så att jag minns saker. Jag lägger dem på den här bloggen, så att jag vet var jag har dem. Hemma är det så stökigt, där tenderar allting att försvinna.

Veckans "Babel" - bra!

Ensamhet är en illusion

Bokskogarna

Mårddjur

Sista minuten

Don Quijote

Underjorden

Ficklampor i mörkret

Arbetsförmedlingen

Montaignes essayer

Jamkvällar

The Room

Zamjatins bok "Vi"

Leszek

Btw, jag skall bli politisk. Jag skall räkna allting jag ser och föra in det i tabeller. Dessa tabeller skall sedan bli mitt underlag för de diskussioner som jag skall medverka i. Diskussionerna skall bli mitt liv. Livet skall bli en glädje.

Det är fint med siffror och statistik. De signalerar korrekthet och sanning för mig. Jag är trött på att sitta vid ett bord och bara haspla ur mig lösa påståenden, baserade på wikipedia-artiklar, intuition och någon sorts allmän opinion.

Jag skall komma till arkiven och gräva. Och jag skall gräva djupare än någon annan har gjort. Resultatet kan ni få se på den här bloggen om ni vill. Jag tänker göra något åt saken vare sig ni vill det eller inte.

Det kommer att bli så bra, så bra. Förberedelser morgon, middag och kväll. Planeringen inför det stora äventyret. De stora tiderna är inte här ännu, de behöver lite tid till, och sedan... ja, då jävlar.

Än så länge gäller det att ligga i hårdträning och läsa Don Quijote. Försöka att hålla sig på den givna banan, ta det lugnt liksom. Klämmer några rapporter varje kväll. Är det inte härligt, så säg. Tack för att jag fick ordet på den här bloggen. Av allt att döma verkar det vara ett spännande forum för samtidsdebatt och utmanande diskussioner. Är det förresten någon som är intresserad av filmmaraton. Siergiej Eisenstein film "Das Kapital" av Karl Marx.5 november  kl 10.30-22.00 pauser för lunch kaffe osv.Sundbyberg ABF hus Esplanaden 3 C.Pendeltåg eller t bana.Gratis.Sjävkostnadspris för lunch och kaffe 60 kr-bra att anmälla för planering.mer info klicka på länkar nedanför.
Själv åker jag till ön Kos Grekland 29 okt-9 nov.Flyg tor hotell-lägenhet 1-2 rum 2000 kr total.150 kr för busstransfer.Har nån lust följa med ?Vi bor i var sitt rum lägenhet. Apollo Sista minuten.Få platser kvar.

MVH

Leszek Harpowicz

Mozarts virtuella dagbok dagen innan vi är 7 miljarder

Jag vill skriva att jag heter Mozart. Ska det vara internet så ska det vara på låtsas. Ni som tog bort kommentarsfunktionerna från hemsidorna och ni som började leva via någon hemsida istället för på riktigt, ni har inte fattat NÅGONTING.

Så jag heter Mozart. Allt snack... om att man skulle vara en främmande person för sig själv från den ena dagen till den andra, allt snack om att livet är ett dynamiskt expresståg, på väg mot oanade höjder... känns så fel ibland.

Imorgon blir vi 7 miljarder här på jorden, det är stort. Och samtidigt ynkligt. Hade vi skött saker på andra sätt hade vi kunnat vara 50 miljarder personer nu, och vi hade kunnat kolonisera andra planeter för länge sedan om vi hade haft lite mer STAKE.

Allt snack... om någon tysk fenomenologisk filosof som omkring år 1900 gjorde den grandiosa upptäckten att jaget upplever ett förgånget stadium av sitt medvetande genom minnet... att den vi en gång var är lika främmande som alla namnlösa ansikten i gatuvimlet... det köper jag inte längre. Jag trodde på det hösten 2009, när jag tränade jiu-jitsu och läste Yukio Mischima samtidigt som jag försökte bevisa för min omvärld att det gick att enbart leva på keso, tunnbröd och tomat utan större effekter på ande- och driftliv. Jag övergav de där idéerna rätt snabbt, förstås. Eftersom det mest är SNACK.

Jag ska rita en serie om det nuvarande läget och sedan gräva ner den i Pildammsparken i Malmö. Det ska passera några år och samma dag som jag står i mitt badrum och drar bort mitt första gråa hårstrå från hårbottnen på mitt huvud så kommer ett sällsamt sällskap att gräva upp serien och sedan läsa den och torrt konstatera: bli rik eller dö FÖRSÖKANDE.


Anteckningar från en ofrivillig cicerons skrivbord, högaktningsfullt och sedligt,

Mozart,

Ett helt annat liv på 2010-talet

Albinoälgen.

Sammanhanget är förlorat

Återigen morgon, återigen blogg.

Vi har förlorat sammanhanget till den här bloggen. Svårt att säga var det kan ha tagit vägen. Vi har gjort en del undersökningar, och kommit fram till att sammanhanget måste ha försvunnit så tidigt som 2010. Exakt hur det gick till kan vi inte svara på. Men det tycks ha skett i stockholmstrakten, andra halvan av 2010.

Nu är golvet blankt. Någon har slängt alla papper, där idéerna till bloggen stod. Inga skribenter finns heller. Och så är sammanhanget borta. Det finns därmed inte mycket att förvänta sig från oss i framtiden. Vi har alternativa karriärer som vi ska lägga krutet på istället, jag ska börja jobba med reklamfilm och min medarbetare ska läsa historia.

Nu går jag ut. Genom kläderna och snedvridningarna till det rena, det som bygger upp mig. Det är ibland olovligt skönt att komma hem.

Vykort från mongoliska stäppen

Kära bloggläsare, nu var det ett tag sen, eller hur! Bortsett från några rörliga bildmeddelanden har det varit glest med uppdateringar här på bloggen på sistone. Utan att säga för mycket så har saker kommit i vägen, till exempel utförsäljningen av det allmännyttiga grammofonarkivet på SR Malmöhus, en ansenlig mängd falafelkiosker att utforska, diktverket "Paradise Lost" av Milton, skivan "Olympic Games" av Siinai, utforskandet av Lars Vilks land Ladonien, för att bara nämna några händelser.

Det är ett ständigt avvägande det här livet, mellan det som är inne och det som är ute, mellan det som slår högt och det som slår lågt. Antingen så lever man för verkligheten eller så lever man för bloggen. Något mellanting finns inte riktigt. Jag har väl fokuserat på det verkliga livet på sistone, jag har försökt att få saker och ting att gå ihop. Det är ingen lätt match. Medan jag har varit upptagen med att leva livet så har bloggen följt mig i varje steg jag har tagit, den har bönat och bett om att få min uppmärksamhet, men NEJ! har jag skällt och förklarat att jag måste leva nu. Måste delta i motdemonstrationen mot SD, måste prova en ny ajvar, måste ringa mormor och måste lyssna på GBG-punk från tidigt 80-tal.

Och det där sistnämnda får mig osökt att tänka på Radium 226.05 som var ett av skivbolagen som pysslade med punk i Göteborg på 1980-talet. Vad alla som var involverade i Radium har tagit vägen idag, kan jag inte redogöra för, men jag vet en kvinna som fanns där i kretsarna och som idag gör någonting helt annat. Jag behöver inte nämna hennes namn, men jag kan väl åtminstone säga att hon idag är 52 år och är ekonomiskt oberoende. Vad gör då en ekonomiskt oberoende? Hon har hittat sitt sätt att göra tillvaron meningsfull. Om dagarna sitter hon vid datorn och korrekturläser digitaliserade böcker till Projekt Runeberg och ibland gör hon lite musik i ett program. Hon lägger upp rariteter på youtube och är inne på flashback då och då. Hon motionerar och tar hand om sina barn så mycket som det behövs, vilket inte är så mycket då de är vuxna nu. Man kan kalla det ett skapligt liv. Ibland skriver hon en kolumn för en nättidning och spelar schack med sin avlägsna släkting som är bosatt i Portugal. Hon tentade av en distanskurs i nygrekiska för ett år sedan och ska vara med i Scrabble-SM den 28-30 oktober. Varför jag skriver om henne? Hon skickade ett mail till ludvigfunk@gmail.com och bifogade ett foto:

Kvällsöppet

Tommy Cosmo

Läser böcker och texter. Rätt tråkigt för det mesta, men ibland är det upplyftande. Då flyger jag som Tommy Cosmo gör på sin mås över Gärdet i Sömnen [1977].


Min är du, och din är jag,
självklart som ett andetag.
Du är låst inne
djupt i mitt sinne.
Nycklarna kom bort en dag
se'n jag stängt med dubbla slag.

Kärleksvisa, skriven av okänd diktare, troligtvis sent 1100-tal.

Visa från Utanmyra

Mäni Skaan del 2

Hej igen. Jag skulle ju berätta vidare om mitt liv, om min barndom.. så oskuldsfull? Åh vilken ungdom. Alla utsvävelser? Mognadens vuxna år. Eftersinnandets sena. Dödens glömska. Eller hur var det nu igen? Jag vill minnas att min barndom var fin, även om det var hårdare då -- klimatet, levnadsstandard osv. Något som jag tänker ibland är att jag var ung och dum, något jag skulle vilja korrigera. Jag var annorlunda, eller jag tänkte annorlunda på den tiden, men jag har knappast funnit visheten med åren. Jag förvånas så ofta av min glömska. När jag bloggar som nu t.ex, det är bara stilen och perspektivet som förändrats från förr. Jag kommer ihåg de stekheta eftermiddagarna i templet. Jag jobbade där med den nya skriften: civilförvaltning, protokoll, men även personliga anteckningar. Kilskriften kallas det idag, jag mínns det ändå som något annat. Något mer levande... Att förstå och kommunicera med mina kompisar. Jag kommer ihåg att jag brevväxlade mycket med Reli G men jag undrar om inte mina finaste minnen är den ljuvliga posesi som jag fick ägna mig åt... Det var inte så svårt att hitta på ämnen, inget var ju skrivet än, så jag skrev ner det mesta -- från hjärtefrågor nationalepos.. jag gillade ju att berätta då också, lägereldarnas tid liksom. Vi kickade historier kors och tvärs och ingen bad mig att sluta babbla på mycket länge.

Men uppbrottet kom efter ett tag. Kommer ihåg att det var rätt stökigt, bråk hemma och sådär, jag blev relegerad från den antika skolan och utkastad i medeltiden.. De trodde jag hade kopierat alfabetet, jag menar, vilket sätt att få putten! Verkligheten tornade sig upp framför mig stor och hotfull, men med tiden lyckades jag få ordning på mitt liv, började studera det jag mindes från förr, inte minst Reli Gs gamla uppmaningar till mig att styra upp den här Guden. Lydnad & underkastelse.. Funkade rätt bra vid denna tid. Det kändes återigen som jag hade hittat mening med tillvaron. Kärlekslivet då? Jo.. jag hade en ganska märklig inställning till kärlek, delade upp könen och sådär, var hövisk utåt sätt men styrdes allt mer av makt. Jag vill ändå inte döma denna tid i mitt liv, visst fanns det bottennapp. Men dipparna följdes av kickar. Tyvärr tog dessa sig uttryck i våld, kvar av kicken blev bara den otillfredställande energiberusningen. Jag såg till varje begär samtidigt som jag försökte hålla mig måttfull och dygdig. Ambivalensen blev till slut för mycket och mina storslagna planer om starka sociala skillnader banade bara väg för kapitalism och militärstater.

Det var då jag upplevde en pestliknande fylla. En mardrömskväll i Palermo.. jag minns såklart inte alla detaljer.. men det var kvavt och gnagare och ett fullständigt nedbrytande av min tro på mig själv. Jag trodde slutet var här... Det skulle dröja flera hundra år innan jag kände så igen.. Men jag höll mig nykter fram till dess. För bakfyllan var värre än någon jag tidigare visste om.

Efterlängtad comeback: vår nätdiktare Hadar Gullberg!

Bloggpest, bloggpest är vår arvedel,
våra ip-nummers sår,
vår routers skri ute på nätet.
Nu styvnar löddrig kilobyte
i nätets grova land,
nu stiga chattarna
och stela domäner
så kargt mot eldrävens
krypterade valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, kodat och mozilla!

Jag famlar kring i detta digitala rum,
jag känner tangenternas vassa kanter mot mina fingrar,
jag river mina utåtsträckta händer
till blods mot hemsidornas stängda kommentarsfunktioner.

Ack, jag googlar febrilt,
mina träffar river jag såriga, ömma
mot proxyservrar och mörknad bildskärm,
mot nätets svarta hål
och mot den kalla sfären!

Bloggpest, bloggpest är min arvedel,
mitt ip-nummers sår,
min routers skri ute på nätet.


En blygsam reflexion över Internet, tillägnad veklingarna i sökmotorernas lastrum ute i cyberrymden. Hadar.

Boris och the Beckers

Det här inlägget kommer som en reaktion på det tidigare inlägget, som ju var en reaktion på det förrförra som i sin tur på sätt och vis har formats av en kultur och historia som har sin grund i vårt allra första inlägg. En utvecklingslinje av bloggen kan därmed dras i form av en noshörnings nos eller utmynna i ett mer surrealistiskt uttryck, en process i en process, ett äggskal inuti ett ägg. Det är inte en rak kurva. Inget är rakt, saker händer som inte ska hända, det är lite som vår anonyma läsare som kommer till den här bloggen med jämna intervaller. Liksom Boris Beckers hemliga son, dyker han eller hon upp från ingenstans och vänder allt upp och ner för en stund. Det är därför den här bloggen riktar sig till en påstådd mottagare lika mycket som den riktar sig till oss själva.

Man vill ju så gärna skapa liv, få bloggen och läsaren att finnas till, att frodas. För få därute tänker på de barn som man inte vet finns.. men vi vill så gärna uppfostra dessa påhittade figurer. Folkbildare för overkligheten. Producenter för Myten. Så upprätthåller vi denna kulturgärning, så visar vi på alternativ, så antyder vi en ny världsordning och leker med orden.

Jag tänker då särskilt på en episod jag var med om i Frankrike, i trädgården anslutande till Château de Chenonceau. Det var en torsdag. Mannen bredvid mig visade på ett färgstarkt sätt hur man kombinerar syltframställning med politik. Hur Frankrikes jordbruk var världens mest kreativa. Bara danskarna kan mäta sig i mejeriprodukter men det är ju inte lika flärdfullt som sylten. Lite så är bloggen, flärdfullt och mosig. Inte så konstruktiv som andra bloggar men godare. Ett kosttillskott för själen kanske.

Mer än en känsla (11.09.13)

Lite utanför, lite innanför, lite bortanför. Lite nedanför, lite ovanför, lite för... oförberedd.

Att skriva på bloggen är mer än en känsla, det är ett tillstånd. Något jag måste, för att kunna sova gott om nätterna. Om jag inte skriver på bloggen så blir jag liggande sömnlös, utelämnad åt mig själv och mina fantasier. Jag börjar tänka på jordbrukets framtid, massmedia, Kinas inflytande över jorden om 30 år, den svenska litteraturens påverkan på det vardagliga livet... saker som får en att baxna. Det är som att 5000 liter popcorn töms ut i min hjärna varje kväll, och så måste jag gå igenom vartenda popcorn. Det är förstås jobbigt. Tar upp nästan hela natten. Tänk dig själv.

Så istället kastar jag mig ut i det öppna blogglandskapet, med huvudet före. Jag har ingen aning om var jag landar, eller om jag överhuvudtaget landar. Det dröjer säkert lång tid innan jag landar. Först måste jag gå igenom massa saker. Människans olika stadier i livet. Olika intressen. Tamdjur, folkvisor och äventyrslustar. Barnprogram, jakt och samlande. Matlagning, snickarkonst och arkitektur.

Jag är intresserad av den här bloggens arkitektur. Om man skulle bygga ett hus, baserat på blogginläggen, vad skulle hända då? Finns det någon som skulle kunna tänka sig att gå in som ingenjör och byggmästare för projektet? Skulle det kunna bo någon där? Skulle det finnas badrum? Någonting skulle det vara ett överskott av. Gissningsvis av garderober. Någon skulle aldrig kunna sätta sin fot i det huset. Jag undrar om Emma Wiklund skulle vara intresserad av att komma på middag.

Varje dag händer någonting nytt. Jag måste skriva ner det för att fatta det. Idag: såg två killar som sålde äpplen för 1 krona styck. Blev så chockad så att jag gick fram och frågade om jag kunde få ett äpple. Jag fick inget äpple. Läste min gamla favorittidning i ett bibliotek i Skåne. Lånade 20 kronor av en dansk man för att kunna köpa kaffe och godis. Pratade med någon om avsnittet i Curb your enthusiasm som heter "Palestinian Chicken".

Apropå (a propos, apropovel (som i Povel Ramel (som var en av 1900-talets främsta svenska underhållare och ofta bar tjockbottnade glasögon och varierande huvudbonader (ett antal religiösa sådana finns noggrant ihopsamlade i The Philippi Collection (som är världens största samling av kyrkliga, ecklesiastiska och religiösa huvudbonader (som var betydligt vanligare bland svenskar för 50 år sedan, som till exempel hatten(där fezen hör till favoriterna hos denna bloggs upphovsmakare))), tillhörande den tyske telekommunikatören D. Philippi)))) förra inlägget om att det mot förmodan kunde finnas någon som hade missat att det var 10 år sedan attackerna mot World Trade Center, så kom jag att tänka på att det kanske finns någon därute, högst oklart var och hur, som faktiskt har missat det. Jag gillar tanken på att det lever någon därute, vars enda fönster ut i världen är denna blogg. En felkodning har gjort så att det bara går att komma in på den här bloggen på internet, och tv, telefon, radio eller tidningar har personen inte. Jag blir samtidigt lite orolig för denna person. Det är ju en något krypterad bild av verkligheten som levereras av denna blogg. Alltför många luckor finns just nu i någons allmänbildning. Det är dags att börja informera lite, bringa lite klarhet, make some enlightenment. Vad ska personen egentligen tro? Det är nästan så att jag skäms lite. Här har någon suttit och läst och antagligen trott att världen till största delen utgörs av dårar med osannolika historier, smaker och åsikter. Människor som knappt verkar finnas. Helt obetydliga, uppdiktade och sanna, historier från några människors liv.... stackars människa. Det ska bli någon form av bättring.

11:e september.

Det började som en idé i en lägenhet i en Bilbao, det fortsatte som ett skämt, det överlevde som en förhoppning, det lyckades ta sig över till år 2010 som en lek, det blev mer och mer som en övning, nu vet jag inte vad det är längre.

Skitsamma. 

I Malmö regnar det nästan varje dag. Mycket falafel blir det också - ja det blir det. Man kunde säga att den regnar den med - ner i min mun. Till skillnad från regnet så betalar jag för den. Jag går fortfarande runt och nosar försiktigt. I fredags såg jag ett galet band... Killl hette dom. Efter att jag hade sett dom hade jag större förståelse för det usla bandnamnet. Inom mig hade någonting dödats. Inget kommer någonsin att bli sig likt igen. Jag gick hem och la mig, knäckt i lurarna.

För övrigt är det den 11:e september idag, det vill säga Mobys födelsedag. Grattis Moby!

...Nä, ska inte vara fånig. Det är också tio år sedan World Trade Center i New York City attackerades, ifall någon hade missat det. Det var en förfärlig dag. Det var ett hemskt brott mot mänskligheten. Som 12-åring upplevde jag att allting stannade upp, av respekt för de närmare 3000 människor som dog under attackerna. I den mån ett samhälle stannar upp för såna saker, det vill säga. Bilderna på tornen som rasade var svåra att smälta. Efter några månader tänkte jag inte så mycket mer på händelserna - jag hade trots allt ganska liten personlig anknytning till dåden - men ibland tänker man på det. Sjukt att det kan hända. Att människor kan göra så. Fruktansvärt.

Nästa vecka ska jag skriva om: skolpolitik, Ulf Lundells författarskap, Malmös cinematek, Arne Sucksdorff, Trummor & Orgel, Bonniers Världsatlas, Sapfo och Amanda Svensson. Samt... Karamakos utbrott.

Under Essingeleden

Ibland hittar man något nytt (http://bosse67.blogg.se/). Något som främjar livslusten och tedrickandet. Ett cyberarkeologiskt resande i något som Sven Eric Liedman försöker definera som samtiden (http://www.youtube.com/watch?v=nkdJMqtpgzA), samtidigt som det hör hemma i det man själv vill göra, det drar i tråden du kallar din, som egentligen tillhör vävnaden som är en hel världs. Därför tror man att man funnit en frände samtidigt som man prickat in sin egenhet, att man är på rätt spår i det mångfacetterade INTERNET. Men man lurar alltid sig själv då det alltid finns något som går att göra annorlunda. På så sätt ställer man sig själv frågor, ber om svar och fortsätter fundera.

Vill gärna att du knäcker koden

Jag vill förstås att du knäcker koden, att du läser mellan raderna här på det RÄTTA SÄTTET, eftersom det finns så mycket att se här, så många stökiga rum där det går att städa, så många gåtfulla platser, så många okända himlar som tittar ner på bortkomna resenärer i tid och rum.
Du skulle kunna se sambandet mellan Larry David och dominant majonnäs, och charmen med att skotta tak, eller hur essentiell den dåliga stämningen har varit för 2000-talet hittills. Tar du reda på vem Erik Omm är så kommer du att få en sällsam känsla av att ha blivit klokare.
Jaja, du/ni/vemsomhelst/ingenallsegentligen förstår.
Förstå?
Finns så mycket att förstå. För mycket. Hemskt mycket.
Släpp bara ut allt, alla viljor och idéer, på entreprenad, på grönbete - you name it. Släpp ut allt i det fria, låt det luftas. Luften är fri.

Knäck koden, kära du.

Man skulle kunna tro att det är stiltje här. Totalt vindstilla, noll aktivitet. Riktigt så är det inte. Det har varit sommar, en sommar fylld av ledighet och redighet. Hur blir hösten? Hösten 2011 på internet? Det är ingen som frågar sig det där egentligen, allt bara blir som det blir. Det blir bra och det blir dåligt. Vi får se.

!

Ljudbussen (en resa i ljud och bild)

Ibland står det still, det rör inte på sig.
Två timmars trumspel.
Man tror att det är dags att uppdatera, men det händer inget.
Fyrtiofem minuters gitarrsolo.
Finns det några svängar att ta ut, några nya idéer att förbruka?
Några timmars wailing.
När var det egentligen man uppdaterade sig förra gången.
Femtiofyra minuter nyckelharpa.
Explodera inombords, det är det jag ska göra.
Sex långa timmar med orgel och flöjt.
Gå på kurs med Stig Larsson som lärare, gud vad bra.
En halvtimme kontrabas.
Kolla på SVT Play och värma upp inför helgen.
Fem minuter cembalo.
Omformatera datorn och planera för framtiden.
Sjutton minuter saxofon.
Ta en clean runda genom stan och pressa ut det sista av sommaren.
Tjugo sekunder autotuning.

Ailin

Många delar av oss.

Kombinerar civilisationen med naturen när jag lagar. Lagar efter egna recept. Somliga kvällar blir det rätt bra, andra smakar det inget särskilt. Många kvällar är det mest funktionellt, måste ju få i mig något.

Varje dag är som en idé, ett koncept som någon en gång drömde om. Eller var rädd för. Vissa dagar är bara små skisser, försiktiga drag med pennan inför en kommande tid. Den tiden kanske aldrig kommer.

Jag gör något nytt varje dag, vare sig jag vill det eller inte. Så gjorde jag något helt nytt även idag. Åkte i en bil med två lettiska män. Var inne på en privatpersons personliga hemsida om Strindberg. Glömde bort det engelska ordet för kvast.

Det där med att se det unika i varje dag är ett gammalt trick, för att råda bot på tristess och ångest.

Det där med att se igenom fina metoder som kan avvärja dystra stunder, är ett jävla otyg.

Av allt att döma är det inte längre någon som bevistar den här bloggen. Vad det betyder vågar jag inte spekulera vidare djupt i. En märklig kraft tvingar mig att skriva vidare och fortsätta att uppdatera.

Jag kunde ju producera blogginlägg i det dolda och aldrig mer uppdatera, men det kanske inte skulle spela någon roll. Den här bloggen har hamnat i bloggarnas Bermudatriangel, en plats dit ingen längre tar sig frivilligt.

Det är en förbannelse, det är vad det är. En hemsk förbannelse. Varför plågas just jag av detta öde?

Får som vanligt inget svar.

En vacker dag ska någon på måfå googla "indisk pappa" och hamna här. Denne slösurfare ska aldrig mer behöva gå hungrig, aldrig mera behöva söka efter stimulans, då allt denna person någonsin kommer att behöva kommer att finnas här. Uppdukat, uppdaterat och uppfordrande.

Vilket hemskt liv, att aldrig få vara hungrig eller vara i behov av något. Hur länge skulle man vilja leva så? En, två veckor? Ett sånt liv har ju ingen som helst riktning.

Det är också ett av våra stora mysterium, förhållandet mellan behov och mättnad. Den svåra balansgången mellan att ha någon riktning och att inte ha någon. För vissa är detta svårt, ty de blir aldrig mätta.

Tina Fey

Så...
Redan hemma igen.
(Hur lät den meningen egentligen?)
Skriver vadsomhelst. Bara det landar några ord på hallmattan, i den här oklara lägenheten. Är det ett andrahandskontrakt eller ett rivningsprojekt eller något som har köpts svart? Uffe B. var tydligen en klart lysande stjärna i den lukrativa svartlägenhetsbranschen i Stockholm för många år sedan. 1970-talet. Sverige. Gröna tunnelbanevagnar, kokt korv och knäckebröd. Lördagsgodis inhandlade på KF. En vinylskiva med Pink Floyd i en trappuppgång i Råslätt. En inställd chartersemester. Några lottorader, en sändning av teve-programmet "Familjen Macahan".
Jaja. Många är de bitar ur historien som vill vara med, även 2011, få är arenorna där de fortfarande tillåts spela. I det förra inlägget snuddade jag vid just en sådan arena, den låg på en gata i stadsdelen Brooklyn. En överbelastad prylbod, fylld av detaljer från gamla tider. Jag kommer inte ifrån dessa saker. De finns ju alltjämt kvar här, på jorden. De har inte försvunnit! Kanske måste jag skriva om dem, analysera dem här på bloggen. Måste ju inreda den oklara lägenheten med någonting! Se till så att det blir hemtrevligt!


Nu glömde jag bort vad jag skulle skriva egentligen. Är det inte alltid så, att man glömmer bort vad man skulle göra egentligen. Det var något om fanzines, och Brooklyn. Något om en vecka... tusan också. Får, nej, bör, närå, MÅSTE återkomma om detta. Jag vet ju att ni vill veta. Vad som hände. Av någon anledning måste ni vilja veta. Nä, nu känner jag att vi börjar närma oss något som jag inte har någon som helst kontroll över. Sluta för idag. Tack och hej.

We are not responsible for lost or forgotten items

En ny insikt pa g, insvept i rosa papper.
Att skriva ar inte samma sak som att leva. Skillnaderna ar avgrundsartade. Jag vet inte ens var jag ska borja, for att forsoka beskriva min upptackt...

Lat mig borja nagon helt annanstans. Dar biff steks och laggs upp i ett tortillabrod. Dar tiotusentals prylar kastas in i en affar huller om buller. Dar skyltar pa spanska, jiddish och mandarin vaxlar omvartannat.
En skylt sager: We are not responsible for lost or forgotten items, bredvid finns en liknande, fast pa spanska: No somos responsables por cosas olvidadas o perdidas.
Har finns sa mycket som har glomt eller tappats bort. De nya tiderna ligger som mattor over de gamla, langt inne i butiken med begagnade saker hittar man sparen over en annan vardag, en tid som inte langre finns har. En bil svischar forbi utanfor, hiphop forsar ut ur fordonet och ligger kvar en stund pa asfalten efter att bilen har akt ivag, innan den avdunstar.

Det ar sa enkelt att bara forsvinna har, att bli lost eller kanske t.o.m. forgotten. Da kan det vara bra att veta - de ar inte ansvariga for detta. Nar jag gar ut pa gatan sa ser jag skyskraporna i horisonten. They are not responsible for lost or forgotten items. Dags att fortsatta.

Anteckningar från landet där pepparn växer

Brusa högre lilla å.

Referat från samtalet mellan G. Rosenberg och G. Levy

Det var en regnig tisdag. Jag hade lämnat in min cykel på reparation. Åkte buss. Sprang på blöt kullersten. Kom till museet där samtalet ägde rum. Precis innan det skulle börja. På entrédörren hade man satt upp ett a4-ark:

Dagens samtal mellan Göran Rosenberg och Gideon Levy är tyvärr redan fullsatt.

Jag trotsade pappersarket och gick igenom porten ändå. När jag hade gått upp för trappan gick jag förbi kaféet (där jag och J har haft massa bloggmöten) och kom till en vackert inredd salong. I salongen fanns några människor som köade in till hörsalen där samtalet pågick. Det var ett gäng. Alla ville komma in. Det skulle inte få komma in några fler. En man som jag antog var israelisk blev smått upprörd och försökte tränga in sig ändå. En översättare hänvisade till en personlig inbjudan han hade fått, men fick inte heller komma in. Gruppen av människor skingrades. Några, som översättaren, köpte något i kafét och satte sig och fikade, i hopp om att kanske få komma in senare. Några lämnade museet. En och annan gick indignerat runt och muttrade för sig själva. Det blir så effektfullt när en fullvuxen person blir sådär barnsligt arg på någonting. Det kan vara väldigt spännande att se en väldigt civiliserad man få spel.

Jag köpte en smörgås som jag åt i tysthet. Jag närde också ett hopp om att en gång få bli insläppt i hörsalen, men efter att ha ätit min smörgås och känt av stämningen, så gav jag upp. I shopen köpte jag ett vitt, avlångt kuvert. Det hade varit intressant att kasta sig in i knarkhandeln för ett tag, kanske några veckor, som sommarprojekt. Knyta lite kontakter i de södra förorterna, få lite nya insikter i det mänskliga psyket, fått en lite bättre uppfattning om hur det kan vara om man jobbar som yrkeskriminell i Stockholm på 2000-talet. Kuvertet hade jag kunnat lägga lite koks i, om jag hade gett mig in i knarkhandeln. Det gick några sekunder, och sen insåg jag att jag inte skulle orka. Skrev istället ett brev som jag la ner i kuvertet, och postade det sedan till en ö i Stockholms skärgård. Du kanske tycker att det är att bedriva knarkhandel, men kom igen, det kan ju inte vara särskilt illegalt heller. Det är i vilket fall inte lika jobbigt, för mig i alla fall. Snigelpost är mitt tjack.

På Värtavägen står ett intressant ekipage parkerat för tillfället. Den överbelastade Volvo 745:an med hästtransportsvagn utgör ett ovanligt inslag i den östermalmska gatubilden. Förhoppningen är att jag ska kunna referera från den ovanliga transportens kommande äventyr.

Periodpaus

Detta skrivs just nu den 16e september 2011, men placeras tidigare i historiken. Min chans att förändra det som har hänt. Min tidsmaskin. Det var en del saker jag inte visste vid den här tiden, men bläddra fram så får ni en skön uppdatering över vad som har hänt i världen.

Mäni Skaan del 1

Detta är ingen början eller något slut; kronologer gör sig inte besvär, ni kan vända er till någon annan blogg. Jag är här för att berätta om mitt långa långa liv.. Jag minns så mycket att allt flutit ihop, det påminner lite om denna blogg; en organiserad oreda. Nå, det första jag minns.. Ja det måste vara Jerikos murar. Gosse, vad vi knotade. Först förstod jag inte riktigt varför jag skulle bygga dessa här, just nu! men i min ungdom var jag ofta sådär -- handla först, tänka sen.

Det hela artade sig väl och så småningom började jag märka förändringar runt om mig, det var ett helt nytt landskap, en ny miljö med sammanslagna hus och torg och marknadsplatser och fan vet jag. Allt möjligt nytt. På dessa marknadsplatser och torg hörde jag sedermera hur man viskade om statsstyre, om ordning, om handel, om sanning. Min gamla kumpan Reli Guillou'n tröstade mig då nymodigheterna kändes svåra, som han gjort så många gånger förut och det tog inte länge innan jag stod längst fram i urbaniseringsprocessen, ropandes "Gemenskap och värme, bröd och skådespel, bli något annat än bonde!" som något slags slagord för den nya tid vi stod inför. Ja dessa händelser satte djupa avtryck i mig, det förstår jag såhär i efterhand... Men något var fel, jag märkte att Reli G tog illa vid sig.. visst höll han mig samman så som han gjort tidigare, men det var något nytt i hans blick. Han verkade inte lika munter, hans förut så mångfärgade jag påminde nu mer om en stel dogmatiker; han spelade Mono i stället för Plura på sin panflöjt.

Vi brukade ofta sitta ner vid det som vi kallade för rullstenen och rista lite förstrött i stenarna från gång till en annan, men plötsligt så sa han högt att stenristningar enligt honom nu börjat BETYDA något, NÅGOT STORT. Jag fattade knappt vad han menade, men kanske kunde jag ändå förstå att han var på väg att växa upp och nu ville ha struktur och sammanhang, medan jag fortfarande kände mig som ett stort barn och mest ville leka med tjejerna inne i stan. Men i takt med att jag började tänka på min tillvaro på denna planet förstod jag att jag också behövde en lösning, ett mål. Jag ville ju att denna resa jag genomgick skulle bli lite trevligare, få sällskap på vägen om inte annat... En kartläsare i natten. Men nu måste jag vila en stund. Så att jag orkar berätta fortsättningen!

Då ska ni få höra om mitt första jobb och min första fylla.

Mvh,
Mäni Skaan

Nycklarna till tornen

Vi skriver för att komma tillbaka till tiden då vi hade nyckeln upp till tornrummet. Där uppe kunde man sitta hela dagarna och se ut över allt, som bara väller ut, långt därnere, utanför. Uppe i tornet satt man bra och behövde aldrig oroa sig för att inte bli bekräftad på en fest, eller ha tråkigt en kväll. Det fanns så mycket att göra där... och för varje gång som man kom på något nytt att göra, var det som att det poppade upp fyra nya saker att göra. Man kunde öva på att spela gitarr, eller rita mönster, eller tänka på människor. Eller tänka på mönster som förenar människor och gitarrer, eller spela människor som har gitarrer, eller tänka på gitarrer och räkna människor. Eller räkna gitarrer som har gett människor mönster.

Det är annorlunda nu: det byggs i stort sett inga torn längre. De redan befintliga har ytterst få nycklar. Man får göra sitt bästa för att leta rätt på de få som finns. Man vet aldrig var man kan hitta dem. På Stockholms stadsbibliotek finns några. I Museum of Bellas Artes musik har åtminstone en hittats. En ung flicka ska ha hittat en nyckel i sin falafelrulle när hon åt på det populära kebabhaket på Folkungagatan. I värmländska Koppom gjorde man några fynd rätt nyligen. Försök har gjorts att kunna spåra en nyckel med hjälp av den nya boken "Livet Deluxe", men hittills har inga lyckade resultat rapporterats.

Nycklarna behövs för att öppna dörrarna som tar en upp till tornet. Uppe i tornet kan man känna sig fri. Även om ens själ är beslöjad och alla polare har stuckit och luktsinnet har pajat och de vackra minnena har besudlats av ångest och vilsenhet.

Ur kommande serien "Gårdagens smörja"

Ja hej, det är Joel, hur är det?

Okej. Jag kom hem ganska nyligen, jag var ute och letade vårjacka idag igen…
Det gick inte bra. Jag har en sån beslutsångest, men jag handlade lite halsdukar och typ smörknivar åt min pappa, som fyller år i helgen…

Tyckte faktiskt jag såg Leif Bergman där på Åhlens lampavdelning, men det verkar lite långsökt, han håller väl sig ute på Roslagen på fritiden. Men mannen jag såg hade en läderjacka som var misstäkt lik hans nyinförskaffade, så jag vet inte…

Jag tänkte styra upp mig lite nu, ta en dusch och så, och äta middag. Sen är jag ganska redo.

Jag känner mig lite förväntansfull faktiskt. Så jag hänger på och ser var det slutar kanske efter 8 någon gång. Kände du igen? Familjens ”hon är fin”…

Jag är rätt törstig, ser fram emot sangrian. Behöver ni lite fruktbitar till den eller?

Ok, och jag ska inte ta med mig Leifs grymma CD? Den kom inte tillrätta i gårdagens mobilsamtal känner jag.

Ja, den är väl lika litet stämningshöjande som om jag skulle ta med panflöjten och sitta och tuta i något jäkla hörn.

Eller så skulle det vara succé, men då får du lova mig att skydda mig från alla nya fanskaror jag skulle få.


Pratade med Ludvig: han skulle på kurs med en kompis men skulle skynda sig till Miranda efteråt, men var det Kungsholmsgatan 18? Då tror jag jag hittar, jag ringer om portkod och så.


Okej, men jag börjar förbereda mig, vi säger hejdå tills vidare då.

I början av sommaren

Slumpen verkar finnas överallt och ingenstans.

De senaste dagarna har varit slumpartade. Jag har farit runt i tillvaron som en hal tvål, mellan olika stopp. Känt smaken av bitter förort och oset av kladdig storstad på försommaren.
Jag skulle vilja tro att de senaste dagarna har blivit diffusa eftersom jag har tappat bort min fickkalender, men det är säkert mest för att jag har varit själv och inte jobbat. Notera - själv, inte ensam.
Jag blev rädd för att någon skulle hitta fickkalendern och därmed läsa allt som jag hade skrivit i den - alla idéer till bloggen här, alla blogginlägg för de kommande veckorna. Där stod bland annat om hur jag letade efter flytande tahini och försökte skriva ett brev med munnen. Massa lösa anteckningar om musik och om slumpmässiga personer, en bok recension av New York-trilogin och massa fotografier, alltså anteckningar som var som fotografier, klara, tydliga bilder, jag minns en: "Martin L. står utanför en kinakrog och läser menyn genom fönstret, på Järnvägsgatan i Sundbyberg".
Nu kan jag bara hoppas på att den som hittade kalendern tar och hör av sig till oss på bloggen och ger tillbaka materialet som skulle rädda oss. Som skulle få oss att slippa skriva om inredning, antropologi, filosofi och andra långsökta ämnen.
Ja, i den där lilla boken fanns hela mitt nuvarande liv, nu plockar jag desperat upp spillrorna efter det som kunde ha varit min räddning.
Är det inte märkligt. Bloggen hade varit bra nu, egentligen. Men fickkalendern försvann. Jag måste telefonera någon. Snabbmeddela någon. Ropa på någon! Sparka någon i häcken, så att något händer.

Istället för musik: slumpblogg

Vi måste börja köra ett tema här på bloggen, så kanske ni fattar bättre. Månadens tema är slumpen.
Nu måste jag sova. Finns det någon här som kan väcka mig, så att jag inte sover för länge?

Slussen

Hej, välkomna till slussen. Min sluss. Det är genom den som allting passerar, som ska åka från mig till er, och från er till mig. Jag försöker att hålla den bemannad så gott det går. Det går inte alltid att täcka hela dygnet, så ibland är det obemannat. Det är då det händer grejer.

De senaste veckorna har vädret visat sig från sin mest narraktiga sida. Jag har gått i solsken ena minuten, i regn andra. Jag har sett regnbågar och gråa moln, bländande himlar och duggregn. Precis när jag varit beredd med paraplyet, så har det börjat lätta så att solen kan titta fram igen. Gatstenarna har varit blötta, torra, fuktiga och hala den senaste tiden. Ibland har det varit blött att ta sig fram.

Den trogne läsaren med gott minne vet vem jag talar om när jag nämner Percy. Igår träffade jag Percy igen. Han stod i en uppgång till en tunnelbanestation en liten bit utanför tullarna, och spelade gitarr. Det är oviktigt att försöka förklara vad han spelade (jag kände ändå inte igen det), eller spekulera i varför han stod där som en annan gatumusikant på lördagkvällen.
Lång tid hade gått sedan jag såg honom sist. Han, som hade varit en självklar person i gatumiljön, hade nu varit borta en lång tid och fått mig att börja undra hur det var med honom. Och framförallt hur det var med mig själv.  Höll jag mig till rätt områden? Var jag helt fel ute? Vad höll jag på med egentligen? Om någon kunde ge mig något slags tecken bara...
Det var en stor lättnad att se Percy igen. Jag kunde inte undgå att se hans närvaro i den där uppgången som ett bevis eller en bekräftelse på att jag gjorde rätt, att jag rörde mig i rätt miljöer, att jag var på väg åt rätt håll. Och ifall det rörde sig om det motsatta, så var vi åtminstone två om att falla. Igenom staden, genom livet, genom sanningen, genom broarna, uppgångarna, nedgångarna, ingångarna, utgångarna och avgångarna.

Det var allt som gick igenom slussen den här gången.

Lön, maj 2011

Varje gång jag är här, varje gång jag läser något här eller skriver något här, får jag en känsla av provisorium, att det här är provisoriskt. I väntan på den där smällen har några lösa blad skrapats ihop, till någon sorts större enhet.

När som helst kan något hända, en illvillig geting kan flyga in genom det vidöppna fönstret och sticka mig, med ett stick som sitter kvar för alltid. Jag når inte punkten på min nakna rygg som getingen har stuckit mig på, förrän det är för sent. Då har det redan hunnit verka, och jag är för evigt stucken av en geting.

På en sketen torsdag. När allt egentligen var tänkt att ske på ett annat sätt. Men det gjorde det inte. Jag fyllde dagen med uppgifter, stora som små, och kände mig ändå helt tom på erfarenheter när jag på kvällen satt med mina vänner och summerade dagen. Jaha, gå till vivo, jaha, vänta på tåget, jaha, ha ett långt och givande samtal i telefonen, jaha, besöka en examensutställning, jaha, se in i en vägg designad av en av världens främsta designrar, jaha, läsa en rolig tidning, jaha, glimta kärleken igen, jaha, äta exotiska snacks och se en match utspelas på långt håll, jaha.

På teve säger dem... ska jag skriva det här? När jag kan förmedla vad jag vill? Jag var på väg att citera, vidarebefordra något jag, för inte så länge sedan såg på teve. Och nu känner jag... hur genomblåst jag är. Hur hela min själ har proppats med idiotisk information som bara är till för att stilla alla nervösa människors nerver, ja, de där sedvanligt nervösa nerverna som ständigt ska vara i vägen för det viktiga, det essentiella, det oumbärliga, det...

för mig är teven vad jag tänker mig att en cigarrett är för någon annan. Vad en timme på gymmet innebär för ännu någon annan. Vad några knapptryck bort till en virtuell värld betyder för ytterligare någon annan.

Och då säger någon stopp.

Du kan inte hålla på såhär, och jämföra. Se samband, se strukturer. För det första är det farligt, för det andra är det... dumdristigt. Det leder ingenvart. Du vaknar upp, i samma säng, i samma värld, i samma kultur. Teve är inte jämförligt med cigarretter, gym och porrsurf.
Teve är egentligen något skönt. Ett enastående konstprojekt. Ja, det är så jag ser det. Sannolikt 1900-talets mest lyckade konstprojekt. Se bara vilken publik det fick, och vilka otroliga möjligheter som presenterade sig! I och med teven lyckades man manifestera hela mänsklighetens raster, i ett instrument. Ett verktyg.
Det är beklämmande dock, att se hur man använder teven idag. Jag blir så ledsen varje gång jag ser på teve nu för tiden. Om fler ändå insåg vilka möjligheter som ligger där och väntar på oss! Vilken förmåga teven faktiskt har, att beröra, entusiasmera och skapa rättvisa och fred i världen!

Men det är bara åt helvete allting. De snackar om bortbytingar och new york-bor och annat skit. Så jag har gett upp, försöker att ställa in siktet på någonting annat, ett område där jag kan påverka mer. Ensam kommer jag aldrig att kunna förändra televisionen, det förstår jag ju.

Jag prövar mig fram. Måndagar ägnas väl främst åt konst - här testar jag konstens förutsättningar och gränser. Mycket att göra. Stressiga dagar. Har blivit mycket lera och dockteater på sistone. Och Stig. Stig Järrel! I Farsta finns ett utsökt arkiv med i princip varje framträdande som S. J. gjorde i media inspelat.
Tisdagar har kommit att bli matdagen på veckan. Här finns förstås också mycket att göra. Stekning av olika köttsorter, fruktköttssorter med andra ord. Stekt kiwi har visat sig vara en oväntad delikatess.
Onsdagar... mer tekniskt lagda. Här experimenteras det med alltifrån transistorer till nanoteknik. Nanoteknik, så fascinerande! Det sägs att en viss Drexler myntade begreppet. Vilken hjärna, vilket snille... när jag studerar nanoteknik måste jag göra många pauser, gå ut och promenera, spela bandy, steka pannkakor - rensa huvudet helt enkelt... jag har också försökt att bemästra olika vävnadstekniker här, och enklare ingenjörssysslor. Med blandat resultat.
Torsdagar - givetvis den religiösa dagen på veckan. Behövs någon närmare presentation? I mitt sökande efter mitt nya intresse har jag kommit att intressera mig för varför vissa kulturer vill missionera mer än andra. Jag planerar längre resor till U.S.A., Mexiko, Italien och Saudiarabien.
Fredagarna har varit tröga på sistone. Men jag brukar gå till biblioteket på de dagarna, och till badhusen, och åka mycket kollektivt. Man kan säga att fredagarna är kommunaldagarna.
Lördagarna - förstås blir det en del vila, men jag försöker alltid att överraska mig själv på lördagen genom att göra något alldeles extra. Jag har märkt att det ofta blir att jag ringer min kompis Wilma och besöker någon trädgård. Bergianska trädgården var vi på senast, trevligt ställe. Ibland ses vi bara och utforskar internet tillsammans. Går igenom veckans skörder, gör prognoser för hur det kommer att vara i framtiden. Det är kul.
Söndagar... ja, jag är inte mer aktiv än vem som helst en söndag. Går väl ut, hänger lite hemma, äter kanske något gott. Utforska begreppet "söndag", brukar jag göra. Jag lägger mig ner för, en timme eller två, och stävar ut i lagunen, söndagslagunen. På färden ser jag ångfartyg och pirayor och amfibiebilar, och stockar. Stockar av trä, stockar av snus och stockar av plast, som har samlats ihop från världens alla hörn. Jag tycker om att andas. Jag ligger och flyter ute i lagunen, och tänker att det är söndag. Sedan börjar veckan om igen, och vissa saker upprepas, vissa saker är nyheter, överraskningar. I bästa fall något som får mig att känna att jag lever.

Personer som inte kom med i denna text (men som skulle ha gjort det): Bruno Schulz, Kasper Färgargård, Emil Inkorg, Borit Modborg, Lauritz, Akay, Anton Casio, Annette Kullenberg, Fresh Prince i Bel Air, Kjell Alinge, Ann Heberlein, Nicole Krauss samt 55 6853.

Vad är det som gäller?

Ett mejl i brevlådan. Exets farsa som blivit hackad och skickar spam. Senast vi hördes.. ja det var den där kvällen, på Justerö.. den kvällen då allting gick snett.

Eller

En debattartikel om löntagarfonden från -91

Eller

Ett öppet brev till vår bekantskapskrets om hur man undviker att skriva bebisspråk på facebook

Eller

Én krönika om hur cyniska människor försöker bilda relationer

Eller

En spänningsroman utan dess like

Ubåtens radar pulsade där nere under ytan nånstans nära Gibraltarsundet, då löjtnant Higgins spärrade upp ögonen för att se rakt in i pistolmynningen.. den som var beklätt med hans favoritfärg, magenta.

Eller

En febersjuk man sitter hemma och letar ipren när DEN STORA FÖRSYNEN slår honom i nacken och gör att han får svindel.

Eller

Backyard Babies

Angående natten

Natten är alltid farlig. Det är då människor slåss, och långa blogginlägg skrivs. Deadlines smyger sig på, och saker och ting blir lättare än vad de var på dagen. Det märker jag efter att ha gjort några privata efterforskningar. Man kanske gör bäst i att sova på natten. Drömma konstiga drömmar. Inte mer än så. Man får för sig så mycket nattetid, natten är så okontrollerad. Man tänker mindre innan man slår, säger ifrån.
Mest av allt kanske det handlar om att leka. Det var så självklart när jag var liten. Jag ringde någon, någon ringde mig, man frågade: "ska vi leka?"

Vi minns

Vi läser och vi minns. Jag minns när livet handlade om att säga att livet sög. Så är det inte längre. Oavsett om det fortfarande suger, så är det inget jag säger till mig själv. Det är, i alla händelser, en skillnad. Livet är som en släkting, som tränger sig på och är oberäknelig. En osäker snubbe i marinblå kostym som aldrig riktigt tagit ett beslut, en riktigt vilsen kille helt enkelt. Han lyckas alltför ofta sjabbla till allt, utan att mena något illa. Hans tankar susar omkring, fast att han står med sin kropp, stilla på marken.
Livet är den där pizzerian som du egentligen aldrig skulle gå till, men ändå gör det, för den tionde gången bara det här året. Livet är den där taxiresan som du, i den bästa av världar, aldrig ens skulle få för dig att åka. Livet är den där bloggen som egentligen inte finns, den är bara någon sorts kompromiss, ett skämt, som man gör bara för att visa att man också kan vara med i spelet och flytta fram en pjäs lika många steg som tärningen visar, precis som alla andra gör.
Ja, så är livet. De där tågresorna som tar så lång tid, utan att egentligen vara till någon nytta, de är också livet. I ett av sina kanske mest tydliga ögonblick, när livet verkligen är livet, och ingenting annat. Att upptäcka att man kunde ha haft sällskap hela tågresan, först när den är slut.
En övernattning hos en vän i en annan stad, på en madrass, långt ifrån barndomen och den tillrättalagda vuxenheten, belägrad på en tunn, svajig linje, mellan dröm och vaket tillstånd och låtsashet och riktighet. Ute i någon sorts ingemansland, där ett helt gäng med övernattningar, oplanerade gärningar och diverse aktiviteter är samlat. En vistelse som är en kompromiss mellan det som ska vara och det som egentligen aldrig var tänkt att bli av. En stunds eftertanke, mellan det som bara hände och det som skulle bygga framtiden till ett stadigt fort, med vallgrav och total kontroll över framtida hot.
En madrass bredvid de gamla favoritsmakerna i godispåsen och de oengagerat inhandlade brallerna som redan har krympt lite i tvätten. En natts sömn, som inte handlar om att vila ut och ladda om batterierna, utan egentligen bara om att vara en bro mellan livet som har levts hittills, och resten av livet, det olevda. Det är som att livet går att dela upp i två halvor, just den här dagen.
Men så glömmer jag att det ofta känns såhär. I själva verket är livet en påse med smarties, där varje liten smarty motsvarar en del, ett kapitel, ett litet avsnitt av livet. Det är först när man ser alla smarties som man fattar att de inte hänger ihop. De sitter inte ihop, de går att blanda med andra smartiesar, och går att blanda med helt andra föremål, som en banan exempelvis.
Eller så handlar det om något helt annat. Livet kanske är en mandarin. Där varje litet stycke fruktkött inuti varje klyfta motsvarar de olika stegen man tar i livet. Eller så är livet som en trästock, där varje träfiber...
Jag kliar mig med flottiga händer och ser ut över det tänkta landskapet. Där finns allt i samma stund som jag tänker mig att det finns där. Flottiga händer, som har greppat brödskivor fuktiga av olja, gamla tunnelbanevagnar, en burk med en delikatess som helt plötsligt kommer och tar över sinnebilden, en familjefar från Varanasi, ett mytomspunnet gatukök, en tidigare viktig knutpunkt för blivande militärer, en läskande dryck, ett konglomerat av ljudupptagningar, en disciplin om människan, ett frodigt svenskt landskap, samt ett och annat bakverk.
Att inte veta när det räcker, att ha styrkan att kunna lägga tillbaka lite av godiset i hyllan igen. Tacka nej till den extra stora pizzan, inte vara intresserad av det gamla seriealbumet eftersom det inte finns tid för sådant, att inte bekymra sig för att vi förbrukar alldeles för mycket nuförtiden (intryck, bloggar, plastbitar etc), och viljan att inte glömma bort att en orientalisk mössa kan göra en sådan skillnad i en nordeuropeisk miljö, om än bara för en kväll.

Babysteps

Det händer att jag inte har något att skriva ett blogginlägg om. Det händer egentligen rätt ofta. Slå ut hur många procent av min vakna tid som jag har ägnat åt den här bloggen sedan den startades och... ja, häpna. Förbluffande lite tid har ägnats åt varje inlägg här. Hela arrangemanget är en parodi på planering, kompetens och seriositet.
Men vi fortsätter. Eller jag. Det finns två kroppar som sköter den här bloggen. Här, på den ena sidan, verkar jag - den lilla kufen. Några stunder om dagen tänker jag mig att jag borde hålla på med något konstruktivt. Men jag återvänder alltid hit, till det här vattenhålet. Åtminstone bloggtörsten släcks.
På den andra sidan verkar min kompanjon. Jag vet inte vad han gör idag. Kanske tänker så att det knakar. Men jag kan inte höra det, för att vi bor på varsin sida av staden. Den dubiösa staden, som många vill fly ifrån och ännu fler kanske vill flytta till.
Jag snackar massa goja som vanligt, men det underlättar att föra ner det i bloggbaserad textform. Vad som än sägs så blir det ett snäpp viktigare tack vare att det bloggifieras. I övrigt finns inga tecken på att det skulle innebära någon triumf för det skrivna ordet.
I pajpen finns nu stökbloggen, som handlar om stökiga rum. Efter att ha sett ett antal sådana, tänkte jag att det behövdes göra någonting åt det. Alltså tänkte jag starta en bildblogg med stökiga rum. Skicka gärna in era stökigaste bilder till stokiga_rum@yahoo.se.
Jag tar babysteps nu för att tillfriskna.

En dag som denna

En dag som denna avrättas Usama bin Ladin framför ögonen på sin familj.
En dag som denna simmar en lätt överviktig man utmed världens längsta flod.
En dag som denna mördas bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson och råkar bli nationalhjälte på kuppen.

En dag som denna: Carola vinner schlagern i Rom, Beethoven putsar färdigt på symfoni nummer 7, en anonym person skriver en wikipediasida om "vaskning", Herman Hjorth gillar Christoffer Schicks bild på FB, Hjalmar Söderberg tar en promenad i kungsträdgården och spanar på tjejer, Marx beställer en kaffe med en liten kaka till på ett av Londons finare caféer.

En dag som denna söker jag sommarjobb och skriver på kickens blogg.
Händelser, legender, mytologiska minnen. Ibland är de tippen, ibland är de toppen; ibland har det ingen betydelse.

Music is love (A música é amor)

Jag var nära på att stänga av bloggen. Men sedan så tänkte jag ett steg till, och insåg att den är minst lika onödig som alla andra värdelösa bloggar. Den har väl lika mycket och lika lite att säga som alla andra. Jag tänkte också på att aldrig skriva något mer, inte ett enda ord. På sin höjd skulle jag tillåta mig själv att skriva mitt namn på en namnlapp någon gång, om jag träffar någon som är döv. Det känns dumt att gå längre än så.
Jag vill egentligen inte att vi skriver till varandra för att kommunicera, för att uttrycka oss. Det vore mycket skönare om det bara fanns snack. Det muntliga talet. Jag tänker mig att så mycket skulle bli enklare då. Saker och ting skulle bli mer direkta. Man skulle inte kunna tala om sin dag som något coolt bara för att man 1. har skivat en purjolök 2. läst Bibeln 3. lärt sig stava till ordet absurditetsassociationsbaneparalleller 4. badat i ett skamfilat badkar 5. ätit puré 6. klappat sibiriska hundar och 7. suttit på franska cyklar. Allt sånt där kaxigt försvinner i talet. De där aktiviteterna låter ju bara häftiga för att det ser bra ut i textform. Jag hatar människor som sitter på bussar och registrerar andra människors konversationer. Istället för att delta. Vi skulle kunna få det där samhället som alla drömde om vi höll kommunikationen på en muntlig nivå istället för att skriva. Vad finns det poäng med att en person skriver ner det som en gumma och en busschaufför pratar om? Det känns som att en person som ägnar sig åt den här typen av gärning har ett fantastiskt utrymme i det här samhället, till skillnad från vanliga människor som inte skriver utan TALAR. Jag är på talarnas sida, helt och hållet.
200.000 år av mänsklig evolution och vi har kommit hit. En värld av ensamma människor som sitter inne på sina rum och skriver på bloggar. Kom igen, vi hade kunnat göra något större. Något fetare. Något läckrare. Härligare. Ärligare. Starkare. Frodigare. Smakligare. Mer uppfriskande. Stiligare. Kanske framför allt roligare.

Moon Duo

Den här bloggen är inte tänkt att fungera som någon sorts annonssida för internet, men:
Den här veckan har varit en bra internetvecka.
Jag blev kompis med en gammal idol på facebook, och har fått tillgång till ett musikbibliotek på itunes som tillhör någon som tydligen bor i närheten av mig. Bra musiksmak, skönt med nya toner. Har lyssnat för mycket på mina gamla skivor. Ikväll spisade jag Led Zeppelins första för tredje kvällen i rad. Jag tycker att det är en galen skiva som håller måttet [2011]. För vissa är den nog ingenting annat än ett rostigt gammalt vrak, men för mig är det fortfarande en spännande resa till en av rockens centralorter.
Mycket tyder på att jag är en sån som lätt faller för äldre saker. Andra individer verkar istället vara allergiska mot gamla saker. En bil, en skiva, en lägenhetsinredning, måste vara NY (för den sakens skull inte modern, nytänkande, progressiv, intressant) för att falla den personen på läppen. Vi lever parallellt här på jorden, vi som gillar gamla saker och de som gillar nya saker. Lever våra liv, tänker våra tankar, ser våra syner. Hör våra ljud.
Det var otroligt mäktigt att chatta med den gamla idolen. Det var härligt att få tillgång till en okänd persons audiotek. Det var kul att kunna hitta ackorden till Beatles-låten "Blackbird".
Nja, det där sistnämnda vet jag inte riktigt... om jag kan stå för.
Det kändes nästan lite busigt att kliva in i audioteket där, på iTunes, och bläddra. Som om jag vore osynlig och smög in i personens lägenhet och bläddrade i skivsamlingen utan att hon såg det. Adam and the Ants, hm, kan det vara något? Vilken bra ordning hon har sina skivor i! Oj, shit, den HÄR skivan med Hansson & Karlsson!! Himmel! Näe, Grace Jones också! I SAMMA back! Ja, ni fattar. Speciellt ni som tycker att det är kul att titta i andra människors, helst främlingars, skivsamlingar.
Med detta kretsande i tankarna så kan jag inte låta bli att tycka att det har varit en bra dag.
A propos internet; vad hände förresten med den hedervärda gamla sajten skivsamling.nu?
Ytterligare en märkvärdig detalj med internet är att jag kan ställa den här frågan, för att en sekund senare googla fram svaret själv (och låtsas om att jag har vetat om det länge). Skivsamling.nu finns inte längre, men tycks ha fått sin reinkarnation i hemsidan http://skivsamlingen.se/ istället.

Världen är full av fascinerande problem som väntar på att lösas

Tillvaron ljusnar. Här får ni tips på vad ni kan syssla med i sommar.

http://www1.tripnet.se/~mly/open/faqs/hacker-howto.se.html

http://www.internetpengar.com/hur-man-enklast-tjanar-pengar-pa-sin-blogg-eller-webbsida-nyborjar-guide/

Och för att runda av det lite somrigt så tänkte jag länka till manuset för kjell höglunds sommarprogram, 1999: http://www.kjellhoglund.com/sommar.html

1999 såg glassarna ungefär ut så här:

Du kan göra skillnad

              What's love got to do with it?

Rockgruppen Maciej Zaremba

Rockgruppen Maciej Zaremba existerade i tjugotre timmar. Det var tidernas bästa band. De spelade en musik som var en reinkarnation av stenålderns musik, och samtidigt en försmak till framtidens musik. De spelade alla sorters musik, men utgav sig för att spela punkjazz. Att vara med i det bandet var förfärligt tråkigt och samtidigt ett av världens mest lustfyllda uppdrag. Maciej Zaremba var världens bästa band. De fyllde alla kvoter för att vara världens bästa band. Josh Moranis, forskare i musikologi på Princeton:
"Man kan se bandet som ett mikrokosmos av hela den moderna musiken. Och att tillåta sig själva att vara just ett mikrokosmos, måste här betraktas som ett genidrag. Det var också denna medvetenhet som gjorde bandet till det bästa genom tiderna".
Vad som hände sedan är lite oklart. Men många av medlemmarna tycktes sluta med musik annat än på fritiden efter att bandet upplöstes. Inga av medlemmarna är befintliga inom den breda musikindustrin i dag i varje fall. Det händer att jag tänker på dem. Undrar vart de kan ha tagit vägen.

Att göra skillnad

På spotify hör jag en reklam från Försvarsmakten. De motiverar en att söka sig dit med orden "göra skillnad".
Jag stannar upp lite i mitt spotify-lyssnande och tänker ett tag.
"Du kan göra skillnad".
Skillnad.
Smuttar på orden. Du. Kan. Göra. Skillnad.
Kan sitta och läsa tidningen. Se alla krig som pågår. Undra "varför gör ingen något".
Kan bli militär och få ett vapen och lumparpolare. Sedan gå ut i krig och försvara. Först följa officerens order och hänga i gäng, bli stark och smidig i kroppen. Ibland ha permission och ha lite kul. Men mest göra som uppgifterna säger, lyda officerens och majorens order och styra upp försvaret. Använda ett automatvapen, precis som i cs, fast på riktigt. Känna hur varenda led i kroppen spänns, hur svetten rinner ner längs ryggraden, vara tuff. Ljudet av militärkängor som trampar ner ett blåbärssnår i en vanlig norrländsk barrskog.
Bli utbildad. Åka ut på uppdrag, göra sin plikt. Ha ett sikte. Stänga av alla andra kanaler som går i hjärnan.
Komma hem. Inte riktigt fatta vad som har hänt. Fragmenterade minnen. Tillbaka i Sverige, där mjölken står i mejeridisken och bussen går som den ska. Få respons. Ta in medierna. Sitta och läsa tidningen. Se alla krig som pågår. Veta att man var med på ett hörn. Tycka att det finns en skillnad på hur det såg ut förut, innan man blev militär. Kunna säga till sig själv: "jag gjorde skillnad".

Rubrik

Saknat plan funnet,
Syriansk poäng,
Soldaternas boll återställd

Nobbar nubben
Peer pressure
"Syrianska klarar sig"
Står du dig i konkurrensen?
Bondmoran har blivit haute couture

Öppet för bus
En sparvhök är en sparvhök

En av dessa rubriker är inte en rubrik utan ett möjligt bandnamn. Återkommer med fler förslag och mer info. I väntan på min huvudvärk bläddrar jag i http://www.dn.se/sthlm

Jag har ingen koll längre

Jag har ingen koll längre.
Det är ganska skönt på något sätt.
Som att sitta i ett flygplan utan att veta var det ska.
Men många på planet är övertygade om att destinationen är ett soligt ställe.

Mannen som brände upp sin egen bil

Det talas om mallar, och recept på hur man skriver en bra och populär blogg. Det sägs att det finns hemliga formler, någonstans där ute, som har lösningen på allt vad skrivkramp, nollkommentarsträsk och bloggpest att göra.
Men några sådana formler eller mallar hittar jag inte. Jag kan ägna flera kvällar och nätter åt att googla (jobbar ju på dagtid) bloggmallar och skrivarformler, men jag hittar ändå inget. Inget som gör mig rikare, smartare, populärare, bättre, mer skicklig på att blogga snyggt.
Istället får jag kämpa vidare, på egen hand.
Med egenhändigt ihopsnickrade inlägg, ojämna och trubbiga, precis som det är när det handlar om hemmabygge.
Lite hafsigt och slängigt blir allting, det är inte någon professionell som har byggt ihop det här, tänker man.
Med hjälp av lim så de grejer som funnits suttits ihop, typiskt hemmabygge. Inget organiserat förråd, ingen känsla för vad som ska komma när och hur. Helt plötsligt står man i en tunnelbaneuppgång i Stockholm, rätt tidigt 2000-tal. En frifräsare är i full gång med att rita sin signatur på den stängda kioskens neddragna galler. Nästa ögonblick så står man i israeliska öknen och samlar stenar som ser snygga ut efter att ha legat och skräpat i tusentals år, framför hebréers, palestiniers, drusers, beduiners och eventuellt kopters ögon.
Och vänder man på bygget är man plötsligt inne i en djupt personlig scen, i ett inrett rum, med utsikt över en stadsplanerad gård, efter mörkrets inbrott. Scenen som utspelar sig är kvällen innan en person ska börja ett nytt jobb. Huvudpersonen sitter och övertrampar gränsen för vad som är rimlig tid att vara uppe om man ska gå upp klockan sex dagen efter. Om man ser på detaljerna på hemmabygget kanske man får syn på ett gammalt Corn Flakes-paket. The original and best. En gammal tv-reklam för Japp skymtar i fonden, och där ligger ju en gammal dubbel-VHS med filmen "Woodstock". Överallt pratar människor hela tiden, till varandra, genom sina böcker, ut ur osynliga megafoner, som någon i en för länge sedan glömd generation glömt att kompostera. De gör massa saker också, saker som någon har ett intresse av att berätta. Man kollar på teve och går och lägger sig. Äter rabarberpaj och spelar lite tv-spel. Tar studielån och läser om den europeiska socialdemokratins kris i tidningen. Får reda på att någon i veckan har bränt upp sin bil av misstag och tar en söndagspromenad. Lyssnar på Anna Järvinen och tar avstånd från sin privatekonomi. Får ett oväntat sms och ser en papperskasse lösas upp i ett snöfall, samma dag som det blev sommartid. Just det ordet gick även att höra ett gäng friska grabbar och tjejer skrika, på en busshållplats mitt i Stockholm. Sthlm Boyz 'n' Girlz.
Sedan lämnar man hemmabygget, låter det få vara för sig själv, kanske sjunka ihop lite. Man kanske inte återvänder till det. Det finns grovare grejer där ute, som är stadigare. Som har mer finess och styrka. De är snyggare och smidigare. Men först vill man sova lite.

Snickerispackel

Kommunikationsformerna har kalibrerats och jag försöker att välja hur jag ska uttrycka mig med någon sorts fingertoppskänsla. Plura lever på toppen av fingrarna och spelar in sig själv och några andra broilers i ett kök för teve. Det är så spännande att se någon annans kök genom en teve, är det inte? Flygvapnet har börjat dyka upp i tidningens texter igen, nu ska man börja kriga igen. Jaha, okej. Kärnkraften är ett annat gammalt ord som syns i tidningen, tillsammans med det nya ordet dumstring. Kommer de att bli vänner någon gång? Det känns osannolikt. Världen är ett osannolikt rymdskepp, drivet på massa suspekta bränslen och friska människors ofriska idéer. Ingen vet vart det är på väg, men det rör sig framåt ändå...
Jag kan ju välja att twittra det här eller att ta ut det i ett parti basket nere på gården. Eller kanske sublimera det till ett besök på Casino Cosmopol på Kungsgatan - där tusenlappar fladdrar och pokerkorten får lätta fuktfläckar av all nervös handsvett.
Ordet "Högdalen" svischar igenom minnet, intellektet och intuitionen. Den gyllene treenigheten som ska ta mig till stjärnorna genom svårigheterna, genom de nedlagda kommunalkontoren, de livlösa betongdjunglerna, de dränerade träsken, från källare till vind.
I Högdalen kan man köpa billigt jordnötssmör och utgallrade biblioteksböcker. Besöka en kyrka och befinna sig på promenadavstånd från Stockholms högsta punkt, Hökarängstoppen.
Sen kan man åka därifrån tycker jag.

Ut ur den fiktiva garderoben

Som ni kanske har märkt har vi inte längre så mycket att säga sedan vi gick ut ur den fiktiva garderob som vi satt och tryckte i. Nu när allt är på riktigt, går det inte längre att komma undan genom att plita ner det första som flyger förbi genom huvudet. Ett stort och tungt ansvar vilar numera över axlarna, som en tung ryggsäck fylld med skolböcker. Den där sortens ryggsäck som man inte längre bär, om man har gått ut gymnasiet. Ingen vettig människa skulle få för sig att läsa 15 ämnen på en gång, fiffigt utplacerade på olika timmar under en vecka. Ingen utom möjligen ett tvättäkta freak som är ekonomiskt oberoende och utanför allt vad socialt vett och samhällelig etikett heter.
Men ibland kommer den, den där känslan - när man vill veta allt om allting, gärna nu genast på en gång - och träffar en, mitt i pallet. När känslan väl är där, är jag inte längre någon civiliserad prick som vet att var sak har sin tid. Då har jag blivit som en gymnasist igen. Jag vill ha allting, jag vill veta allt om gamla Mercedes-bilar, koreanska underbarn, grekisk mytologi, radikala Bibel-tolkningar, obskyra hamburgerrestauranger, asketism, banbrytande rockalbum och lära mig språken jiddisch, mandingo, portugisiska och sanskrit, gärna tillsammans med en kritisk läsning av James Joyce, Andres Lokkos 40.000 musikartiklar och det franska experimentbandet Magmas CV. Är det inte sorgligt varje gång man inser hur begränsat allting är? Man kommer aldrig ha läst alla bra böcker, sett alla coola filmer, hört alla grymma album. Med tanke på hur gammal jag är nu, så får jag väl vara glad om jag kan tre av världens typ 7000 språk flytande när jag dör. Jag kommer aldrig att kunna bli både pilot, dykare, basebollspelare, stjärnkock och demonproducent - jag måste välja bort och avgränsa mig.

Ibland blir det lite väl mycket, så mycket att det kan behövas något som bearbetar allt insamlande av information. Det är den funktionen jag tänker mig att bloggen kan ha - i tid och otid. Den senaste tiden, februaris sista dygn och mars första dagar, har tydligen varit någon sorts otid. Så är det.
Skönt att Joel bröt tystnaden genom att dela med sig av ett av sina guldfynd från publikservicens portal. Jag tänker inte vara sämre, utan ger er här ett klipp, med tidigare nämnda koreanska underbarn:

En hälsning till Fredrik L

Jag bad en skinnarmålskunnig kvinna säga något kul här på bloggen men på spåret hann före och snodde henne till sitt program:

Vi får väl hålla till godo med Svullo och andra husgudar ett tag till.

Trapets

Då var jag uthängd. Släppte mackan jag bet i och snubblade på livets mannagrynsgröt. Men nej.. efter en stunds eftertanke och en tanke om att vara efter var jag på G igen, nej förlåt, E, jag var på E. Sjukt hög.. snabba temporära lösningar gällde för tillfället, snabbmat, omlokaliseringar av boenden, snabba inlägg. Tills-vidare-tänk. Inte för intet kallades denna blogg en gång för världens modernaste, då måste man ju hänga med i svängarna! Här är listan på de snabbaste, mest föränderliga företeelserna just nu: Kokos Rozzies namnbyten, Ingmar Johanssons postuma brevsamlingar, en kvarleva som aldrig går att sätta fingret på. Moodyssons mood. Gallianos svängiga rasism. Men jag vill hävda att allt hamnar i två former, uttömningen och avslappningen. Inget sexuellt, mer strukturellt, du ligger aldrig där mitt emellan, du måste välja. Båda är viktiga.. I stjärnornas tydande kan man avläsa att mars blir den stund då vilan är över för alla vågar runt om i världen. Märkligt eftersom vågen är den balanserade typen.

Med en skiftande balans,
Joel

Presentation

Upphovsmännen till bloggen: 

Joel, snubbe som gillar att hålla i glas och Ludvig, snubbe som gillar att blunda

Wiggle Waggle

En bild

Det var länge sen jag la upp en bild. Här kommer en. På bilden ser vi en glad man som precis fiskat upp 18 kilo lax ur Strömmen, precis utanför Slottet.

Samtal med Seneca

Skolan är på den idéhistoriska tapeten. Därför vill jag passa på att återberätta ett snack jag och Seneca, som ju kallats människosläktets lärare, hade häromnatten. Vi satt uppe och åt flatbrödsbak, honungsvatten, kryddvin och andstuvningar och sa ungefär såhär:

- Äntligen har jag fått tillfälle att träffa dig, Seneca, du som kallats människosläktets lärare; tragöd och stoisk politiker. Författare och filosof!

- Stilla dina förväntningar. Äran är flyktig och rörligare än luften.

- Jaså, ja, men trots det så måste du hålla med mig om att du är en särdeles klipsk man, att du gjort mycket för den västerländska filosofin!

- Redan ordet filosofi väcker ovilja, även om den bedrivs försiktigt.

- Jag skulle trots det främst vilja fråga dig om dina filosofiska visioner. Jag har läst om dig och dina bedrifter men det slår mig att du kanske inte är så apart från den västerländska traditionen som det har påståtts. Du är väl snarare en produkt av din tid, från kristi födelse till år 65 e.kr. har du väl i mångt och mycket delat de tankar och förutsättningar som rådde under din samtid?

- Så kan man se det, men jag förstår inte riktigt var du vill komma. Det är en stor tröst att dras med tillsammans med hela världen.

- Jag menar att din och den romerska filosofin i allmänhet har ett jordnära drag, fritt från metafysik och utsvävningar och mer inriktat på etik och människan. Är det inte sant att du levde under romersk kejsartid, där allehanda utsvävningar var mer regel än undantag och att du därmed sökte tröst i stoicismens rigiditet? Genom att framhålla förnuftet före känslan sökte du kontroll över vardagen, över dig själv. Du ville visa hur livet ska levas!

- Du talar som en papegoja, repetitivt och utan reson. Ingenting här i livet sker emot din mening och vilja.

- Det tycks mig ändå kännetecknande för den antika filosofin – att framhålla det individuella rationella sökandet efter trygghet! Jämfört med vår tid då vi har ett starkare behov av sociala interaktioner, att fungera i samklang med samhället, var din tids bot att stå ut med kaos och hitta kosmos. Kosmos lockelse måste väl vara större under tider av kaos.

- Min tid har helt riktigt påverkats av revolutioner och förnuftsvidriga kejsarfamiljer men den är nog inte kaotisk. Ty den vise lever nöjd med det närvarande och trygg inför vad som komma skall. Det är viktigt att minnas att alla människor har en gemenskap. Låt oss odla vår mänsklighet, så länge vi är bland människor.

- Ja man uppfattar en universalism i din filosofi – en tanke om att alla människor delar något gemensamt. Men det måste väl gå emot din moralfilosofi? Jag vill förstå hur din lära om samhörighet och din politiska bana hänger ihop med din etiska egoism!
Seneca: Du måste ge akt på den längtan och hunger jag anar i dina anföranden. Lär dig det ofruktbara i att alltid söka lösningar, gör det du kan för att klara av ditt liv.

- Nog har du en och annan poäng. Till exempel läran om att segra mot Fortunas nycker, att inte streta emot ödet och lyckan utan att ge akt på att Fortuna är föränderlig – det är striden alla måste kämpa. Det är faktiskt något som finns kvar i min tids mentalitet. Även på medeltiden fanns den; man kunde då se på livet som ett lyckohjul som Fortuna styrde med sin blindhet och det lever även kvar i många sedelärande uttryck.

- Vari består det lyckliga livet? Säkerhet och evigt lugn.

- Det menar du väl ändå inte! Skulle tanken styra människan så pass mycket, skulle förnuftet forma vår tillvaros rikliga spektrum? Visst kan man påstå att det tjänar den personliga lyckan att inte grubbla för mycket på hur man ska bli lycklig. Dessutom är dina föreställningar om individens möjligheter i ropet även i dag. Det påminner om min tids kognitiva psykologi, där tanken kan sägas komma före känsloyttringar. Där lyckan är din att få genom positivt tänkande. Men är det egentligen en allomfattande förklaring?

- Att leva, Joel, är att kämpa. Ödet leder den villige men släpar den ovillige med sig.

- Så man ska acceptera sin dom om man föds till exempelvis slav? Eller är det så att du först genom att komma till besinning av din vanmakt kan förändra ditt liv?

- Varför hemsökas goda människor av olyckor, då det finns en försyn? Den gode gör alltid rätt, men det kan i förstone vara svårt att se detta. Den gode och vise bär allt med sig, i sin karaktärsstyrka. Vägen till visdom är öppen för alla goda människor. Dina världsliga besittningar är irrelevanta i sammanhanget. Slavarna borde för övrigt respekteras mer än de görs i dag.

- Denna försyn du nämner låter verkligen som någon gudomlig gestalt. Det finns en intressant spänning i dina brev och tankar mellan en påfallande stor idealism, att å ena sidan söka inåt och asketiskt lämna den yttre verkligheten samtidigt som du står för en form av materialism. Sen kan man undra varför du lever i ekonomiskt överflöd om det materiella inte betyder något!

- Hur kan de platonska idéerna göra mig till en bättre människa?

- Nej, du har minsann frångått det som finns bortom människans närmsta medvetande, gjort uppror mot Platons predikan. Den försyn eller det världsförnuft som du rör dig mot har ju materiella drag i form av hyle och pneuma. Du talar sällan om Platons idé eller Aristoteles form. Med det sagt märks ändå spåren från dina föregångare, även om du är förankrad i den vidsträckta hellenistiska världen och vad det innebar att vara filosof vid denna tidpunkt.

Men nu ska jag inte uppehålla dig längre! Jag vet att du har andra förpliktelser och lärjungar att undervisa. Tack för denna insyn i ditt tänkande, hoppas vi möts igen, Seneca! Nog har jag lärt mig en del även om jag inte kan översätta alla delar av dina tankar till mitt språk.

- Det har tyvärr varit så att vi lär oss för skolan och icke för livet. Gott att se att du tagit fasta på mina lärdomar, då de ska ses som en praktisk tjänst för livet och inte overksamma teorier. Sanningen står öppen för alla, den är ännu inte lagd beslag på. Mycket av den är lämnat åt framtiden.