Klockan är 14:37 och det är en söndag idag.
Varför just DETTA klockslag undrar alla förstås. Det visade sig vara läge igen. Snart går vi in i en ny månad nämligen. Nya bud att lämna, ny hud att ömsa. Aej förlåt den var dålig.
Ibland är det som att man knäcker en kod.
Som när jag går in på ett antikvariat och hittar ett gistet exemplar av Artur Koestlers "Natt klockan tolv på dagen" i tiokronorskartongen (även kallad ångestkartongen apropå de författare som går att hitta där som fortfarande lever) varpå föreståndaren för verksamheten, dvs boklådan eller Den Sista Utposten för Litteratur och Värdighet, kort och gott ANTIKVARIATET, säger att jag håller en mycket bra bok i handen och om jag tycker om den, så ska jag läsa Koestlers självbiografi "Pil i det blå" för att det är det bästa som har skrivits förra århundradet, hör jag gubben säga från sin vrå bland all facklitteratur och skönlitteratur och litteratur som kunde kallas fucklitteratur för att den mest fuckar upp hjärnan. Och just när jag hör honom säga det är det som att allting stannar upp, det som jag har sökt efter så länge (utan att riktigt veta om det) finns plötsligt hos mig och jag kan sluta leta. Allt jag har fått höra på sista tiden spolas bort och allt som jag har gjort för att förstå något känns på en gång så löjligt, nu när det är klart: nu vet jag vilken 1900-talets bästa bok är. Stämningen håller i sig i högst tio sekunder. Det är en underbar sekvens. Jag stoppar på mig det gistna exemplaret av "Natt klockan tolv på dagen" och går ut ur antikvariatet och är tillbaka på gatan i höstmörkret, där folk är på väg i alla möjliga riktningar och så även jag. Jag smuttar på antikvariens ord som andra smuttar på en whiskey och går till busshållplatsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar