Stor Grabb

Jag råkade trycka på "kom ihåg lösenord" när jag loggade in nu, så att nästa gång någon använder den här datorn kanske mitt liv är helt sabbat. Allt jag har sagt, funderat på och sparat kommer att outas och det enda som till slut kommer att finnas kvar är en liten hög med smulor. Smulor som lätt blåser iväg med vinden.

Igår träffade jag en taxichaufför som såg ut som Georges Perec, jag blev så glad av det och fick lust att ta taxikortet och börja köra för hans firma. Han sa att jag kunde det. Jag vet inte, det kanske skulle vara bra för mig att göra det helt enkelt. Ett jobb som alla andra. Hjälpa lite gamla damer, snacka skit med lite skumma typer, prata ekonomi med lite människor i affärsvärlden, köra lite folk till lite fest och så.

Jag spelade bowling på en för mig ny bowlinghall igår också. Fick lära mig att en av Sveriges genom tiderna bästa bowlingspelare hette Gaston Friman och levde 1917-2006. På meritlistan kan nämnas: 6 serieguld, Nordisk Mästare individuellt och i lag, EM-tvåa individuellt och guld i lag, Stor Grabb, Årets Bowlare 1970, m m.

En man fick 242 på en serie. Nästan bara kryss. Vi köpte fika i restaurangen och såg när de olika korplagen spelade. Man applåderade åt en ung bowlare som satte en svår split. En äldre man skakade på huvudet efter sina kast, som om han hade tappat förmågan. Någon drog ett skämt och de andra skrattade.

Ikväll ska jag tillbaka till området där bowlinghallen låg, men den här gången är det anställningsintervju på Posten. Blandade känslor. Som vanligt. Jag hoppas stämningen är lika varm där som den var på bowlinghallen. Man kan ju alltid hoppas.

Daidalos labyrint

Varför känns det alltid som om jag är med i en besk och stereotypisk high scool-film, när jag mycket hellre skulle vilja vandra i förtrollade skogar, dricka te i obskyra hyddor och umgås med gudingar?

Visst man kan säga att det är förtjänat, att straffet har sin orsak: nulla poena sine lege, liksom. Men ändå. Då är det ju orsaken och Lagen som uraktlåtits att fullföljas som måste ses över.

Jag brukade säga: min lägenhet blev ett museum. Tyckte det var passande högtidligt kanske, eller bara snyggt svårmodigt. Ett sätt att förfina bajskanten på tillvaron. Men så var det väl, att jag överdoserade mitt bruk av nostalgi, till den grad att allt till slut kunde kulturarvsförklaras och minnesmärkas, från minsta pinal till stora väskor signerade Marc Jacobs.

Jag brukade tänka: nu, i exakt detta ögonblick, skapar jag ett minne. Det var lätt att händelsen gled undan då, att jag tappade lite av skeendets magi. Ändå kunde denna katalogiserande distansering ge mig en oerhörd rush. Det är väl lite det här att ändå vara medveten om att man upplever något som jag tog fasta på. En historiker måste ju alltid frigöra sig från händelsernas makt.

Har nu ryggskott. Denna vidriga smärta. Den kräver ju mycket av en själv. Den begär att man ska vara verksam samtidigt som det gör ont, annars går det inte över. Musklerna behöver hjälp för att stärkas upp och få fart igen. Något som lämnar utrymme för att individens handlingar kan ses som meningsfulla, samtidigt som den begränsar handlingsutrymmet. Lite som dagens regering, lite som Daidalos labyrint, lite som hjärtekross. Väntan är den viktigaste dygden, en tålamodets tyranni är vad vi alla är rädda för.

Cum tacent, clamant

Varför gör vi det här.

Att allt kan kännas så FRUKTANSVÄRT oinspirerat, till och från. 

In och ut mellan olika institutioner och känslolägen.

Innerst inne mår jag ganska bra. 

Ytterst ute är allt åt skogen.

Att jag fortfarande håller på med den här bloggen är ändå att betrakta som ett sundhetstecken.

Cum tacent, clamant - ett gammalt bevingat latinskt citat. Ungefärlig översättning på svenska: då de är tysta, ropar de. 

Hänger ofta på Reseplaneraren. Resan är ju som bekant målet. Jag vill få ut det mesta och det besta av den här historien. 

Det meta och det beta av den här hitorien.

Public service out of order, som det hette i en tv-krönika av Johan Croneman häromdagen. 

Slow down, som Thom Yorke sjöng i en inspelning från det förra årtusendet. 

Nu ska jag åka vidare på min yttre resa. 

I den inre resan har jag mellanlandat och väntar sedan länge på den försenade avgången. 

Joel springer naken och gråter

Denna person. Hur ska man beskriva denna människa.. Lite sådär lugn och trevlig, små glimtar av vanvett i ögat. Men mest av allt beskedlig. Känns som om han väntar på något. En besökare med information?. En mytologisk gestalt? en Hermes och någon grekisk hjälte med ett världsomvälvande uppdrag kanske störtar in. Kastar ur sig några slamsor av visdom i en meningsskapande process som leder till äventyr.

Denna skäggiga väktare. Han kan ju knappast beskrivas som en resenär. Snarare en barriär. En disksvamp som suger åt sig lite gott och blandat och sen ligger där och jäser i sitt smutsbad. Tummar på hygienen och trummar på teorier, tycks liksom inte tillämpa så mycket av det han uppfattar som sin inneboende kraft.

Det som framför allt saknas är väl buset. Eller kanske finns det där, slumrandes. En potentiell aktivist av barrikadrang med anlag för diskussioner om trendiga diskurser. Det känns som om något slags existentialistiskt påbud skulle resonera väl med strängarna i personens inre. Bara tanken är tung, livet lätt. Gör ditt drag och riskera schackmatt i stället för att satsa på remi hela tiden.

Nu tar han upp en broschyr om Strindbergs infernokris och skummar igenom sidorna med blicken. Vårens första spöregn faller över plåttaken. Det är sent och dags att gå hem. Jag dricker upp mitt kaffe och springer avklädd till nästa människa.