Lön, maj 2011

Varje gång jag är här, varje gång jag läser något här eller skriver något här, får jag en känsla av provisorium, att det här är provisoriskt. I väntan på den där smällen har några lösa blad skrapats ihop, till någon sorts större enhet.

När som helst kan något hända, en illvillig geting kan flyga in genom det vidöppna fönstret och sticka mig, med ett stick som sitter kvar för alltid. Jag når inte punkten på min nakna rygg som getingen har stuckit mig på, förrän det är för sent. Då har det redan hunnit verka, och jag är för evigt stucken av en geting.

På en sketen torsdag. När allt egentligen var tänkt att ske på ett annat sätt. Men det gjorde det inte. Jag fyllde dagen med uppgifter, stora som små, och kände mig ändå helt tom på erfarenheter när jag på kvällen satt med mina vänner och summerade dagen. Jaha, gå till vivo, jaha, vänta på tåget, jaha, ha ett långt och givande samtal i telefonen, jaha, besöka en examensutställning, jaha, se in i en vägg designad av en av världens främsta designrar, jaha, läsa en rolig tidning, jaha, glimta kärleken igen, jaha, äta exotiska snacks och se en match utspelas på långt håll, jaha.

På teve säger dem... ska jag skriva det här? När jag kan förmedla vad jag vill? Jag var på väg att citera, vidarebefordra något jag, för inte så länge sedan såg på teve. Och nu känner jag... hur genomblåst jag är. Hur hela min själ har proppats med idiotisk information som bara är till för att stilla alla nervösa människors nerver, ja, de där sedvanligt nervösa nerverna som ständigt ska vara i vägen för det viktiga, det essentiella, det oumbärliga, det...

för mig är teven vad jag tänker mig att en cigarrett är för någon annan. Vad en timme på gymmet innebär för ännu någon annan. Vad några knapptryck bort till en virtuell värld betyder för ytterligare någon annan.

Och då säger någon stopp.

Du kan inte hålla på såhär, och jämföra. Se samband, se strukturer. För det första är det farligt, för det andra är det... dumdristigt. Det leder ingenvart. Du vaknar upp, i samma säng, i samma värld, i samma kultur. Teve är inte jämförligt med cigarretter, gym och porrsurf.
Teve är egentligen något skönt. Ett enastående konstprojekt. Ja, det är så jag ser det. Sannolikt 1900-talets mest lyckade konstprojekt. Se bara vilken publik det fick, och vilka otroliga möjligheter som presenterade sig! I och med teven lyckades man manifestera hela mänsklighetens raster, i ett instrument. Ett verktyg.
Det är beklämmande dock, att se hur man använder teven idag. Jag blir så ledsen varje gång jag ser på teve nu för tiden. Om fler ändå insåg vilka möjligheter som ligger där och väntar på oss! Vilken förmåga teven faktiskt har, att beröra, entusiasmera och skapa rättvisa och fred i världen!

Men det är bara åt helvete allting. De snackar om bortbytingar och new york-bor och annat skit. Så jag har gett upp, försöker att ställa in siktet på någonting annat, ett område där jag kan påverka mer. Ensam kommer jag aldrig att kunna förändra televisionen, det förstår jag ju.

Jag prövar mig fram. Måndagar ägnas väl främst åt konst - här testar jag konstens förutsättningar och gränser. Mycket att göra. Stressiga dagar. Har blivit mycket lera och dockteater på sistone. Och Stig. Stig Järrel! I Farsta finns ett utsökt arkiv med i princip varje framträdande som S. J. gjorde i media inspelat.
Tisdagar har kommit att bli matdagen på veckan. Här finns förstås också mycket att göra. Stekning av olika köttsorter, fruktköttssorter med andra ord. Stekt kiwi har visat sig vara en oväntad delikatess.
Onsdagar... mer tekniskt lagda. Här experimenteras det med alltifrån transistorer till nanoteknik. Nanoteknik, så fascinerande! Det sägs att en viss Drexler myntade begreppet. Vilken hjärna, vilket snille... när jag studerar nanoteknik måste jag göra många pauser, gå ut och promenera, spela bandy, steka pannkakor - rensa huvudet helt enkelt... jag har också försökt att bemästra olika vävnadstekniker här, och enklare ingenjörssysslor. Med blandat resultat.
Torsdagar - givetvis den religiösa dagen på veckan. Behövs någon närmare presentation? I mitt sökande efter mitt nya intresse har jag kommit att intressera mig för varför vissa kulturer vill missionera mer än andra. Jag planerar längre resor till U.S.A., Mexiko, Italien och Saudiarabien.
Fredagarna har varit tröga på sistone. Men jag brukar gå till biblioteket på de dagarna, och till badhusen, och åka mycket kollektivt. Man kan säga att fredagarna är kommunaldagarna.
Lördagarna - förstås blir det en del vila, men jag försöker alltid att överraska mig själv på lördagen genom att göra något alldeles extra. Jag har märkt att det ofta blir att jag ringer min kompis Wilma och besöker någon trädgård. Bergianska trädgården var vi på senast, trevligt ställe. Ibland ses vi bara och utforskar internet tillsammans. Går igenom veckans skörder, gör prognoser för hur det kommer att vara i framtiden. Det är kul.
Söndagar... ja, jag är inte mer aktiv än vem som helst en söndag. Går väl ut, hänger lite hemma, äter kanske något gott. Utforska begreppet "söndag", brukar jag göra. Jag lägger mig ner för, en timme eller två, och stävar ut i lagunen, söndagslagunen. På färden ser jag ångfartyg och pirayor och amfibiebilar, och stockar. Stockar av trä, stockar av snus och stockar av plast, som har samlats ihop från världens alla hörn. Jag tycker om att andas. Jag ligger och flyter ute i lagunen, och tänker att det är söndag. Sedan börjar veckan om igen, och vissa saker upprepas, vissa saker är nyheter, överraskningar. I bästa fall något som får mig att känna att jag lever.

Personer som inte kom med i denna text (men som skulle ha gjort det): Bruno Schulz, Kasper Färgargård, Emil Inkorg, Borit Modborg, Lauritz, Akay, Anton Casio, Annette Kullenberg, Fresh Prince i Bel Air, Kjell Alinge, Ann Heberlein, Nicole Krauss samt 55 6853.