Hej igen. Jag skulle ju berätta vidare om mitt liv, om min barndom.. så oskuldsfull? Åh vilken ungdom. Alla utsvävelser? Mognadens vuxna år. Eftersinnandets sena. Dödens glömska. Eller hur var det nu igen? Jag vill minnas att min barndom var fin, även om det var hårdare då -- klimatet, levnadsstandard osv. Något som jag tänker ibland är att jag var ung och dum, något jag skulle vilja korrigera. Jag var annorlunda, eller jag tänkte annorlunda på den tiden, men jag har knappast funnit visheten med åren. Jag förvånas så ofta av min glömska. När jag bloggar som nu t.ex, det är bara stilen och perspektivet som förändrats från förr. Jag kommer ihåg de stekheta eftermiddagarna i templet. Jag jobbade där med den nya skriften: civilförvaltning, protokoll, men även personliga anteckningar. Kilskriften kallas det idag, jag mínns det ändå som något annat. Något mer levande... Att förstå och kommunicera med mina kompisar. Jag kommer ihåg att jag brevväxlade mycket med Reli G men jag undrar om inte mina finaste minnen är den ljuvliga posesi som jag fick ägna mig åt... Det var inte så svårt att hitta på ämnen, inget var ju skrivet än, så jag skrev ner det mesta -- från hjärtefrågor nationalepos.. jag gillade ju att berätta då också, lägereldarnas tid liksom. Vi kickade historier kors och tvärs och ingen bad mig att sluta babbla på mycket länge.
Men uppbrottet kom efter ett tag. Kommer ihåg att det var rätt stökigt, bråk hemma och sådär, jag blev relegerad från den antika skolan och utkastad i medeltiden.. De trodde jag hade kopierat alfabetet, jag menar, vilket sätt att få putten! Verkligheten tornade sig upp framför mig stor och hotfull, men med tiden lyckades jag få ordning på mitt liv, började studera det jag mindes från förr, inte minst Reli Gs gamla uppmaningar till mig att styra upp den här Guden. Lydnad & underkastelse.. Funkade rätt bra vid denna tid. Det kändes återigen som jag hade hittat mening med tillvaron. Kärlekslivet då? Jo.. jag hade en ganska märklig inställning till kärlek, delade upp könen och sådär, var hövisk utåt sätt men styrdes allt mer av makt. Jag vill ändå inte döma denna tid i mitt liv, visst fanns det bottennapp. Men dipparna följdes av kickar. Tyvärr tog dessa sig uttryck i våld, kvar av kicken blev bara den otillfredställande energiberusningen. Jag såg till varje begär samtidigt som jag försökte hålla mig måttfull och dygdig. Ambivalensen blev till slut för mycket och mina storslagna planer om starka sociala skillnader banade bara väg för kapitalism och militärstater.
Det var då jag upplevde en pestliknande fylla. En mardrömskväll i Palermo.. jag minns såklart inte alla detaljer.. men det var kvavt och gnagare och ett fullständigt nedbrytande av min tro på mig själv. Jag trodde slutet var här... Det skulle dröja flera hundra år innan jag kände så igen.. Men jag höll mig nykter fram till dess. För bakfyllan var värre än någon jag tidigare visste om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar