Romantiken

Sista november idag.
Medan karusellerna sover så går jag till simhallen och kör några längder. Tack, det är bra så, var det något mer. Jag köper 2 kilo ris och sätter mig vid skrivbordet. Provar det mesta, ingenting fungerar. Jag övar på min autofiktion och mina skisser och kommer ingen vart. En liten katt fastnar i motorn på en bil och några människor med helt olika bakgrund samlas för att lösa problemet. Ska vi ringa brandkåren? Men vad skulle de göra. Det är så fint när vitt skilda individer gör grejer tillsammans. Stekarbruden och den mystiske halvlodaren. Det är så sällan de möts. När de gör är det som att fin musik uppstår. Jag gör ett försök att tonsätta den. Det går inget vidare. En SÅ stor människokännare är jag inte.
Vad händer annars? Adventsljusstakarna har tagits fram, adventer firas, utan att någon vet varför. Stormen anfaller oss men vi sitter tryggt och dricker glögg som om det regnade. Inte en käft på gatan. Ingen säger något.
Alla säger något. Jag måste sätta upp fler affischer här hemma, jag måste färglägga mera! Jag måste skriva fler recensioner. Recensera min lokala busshållplats, min lokala sopstation, mitt lokala grovsoprum. För att allting är en film.
Vissa stunder är det verkligen smärtsamt likt en film. Man undrar när regissören ska säga TACK! men det kommer aldrig. Det som händer är att man själv vaknar och kommer på sig själv med att vara sugen på snask så att man måste avbryta och gå och köpa Daim. Det är vad som händer. Det är ju hemskt, egentligen. Men vad ska man göra?
Jag tog på mig mina varmaste stövlar och korsade isfält. Behövde ingen kompass ty jag var hemma överallt.
Om jag bara får låna några idéer så lovar jag att jag ska ta hand om det här. Du/ni/det får tillbaka det senast i februari 2012. För att just nu har jag inget alltså. Kom igen då schysta, bara några?
Ni väntar förstås fortfarande på den stora samplingen. Håll ut, en dag kommer den. Efter den behövs inga fler. Den kommer att tillgodose så gott som alla behov.
Men livet är så mycket mer än beats. Det handlar om flow också. Och rhymes. Och timing, för höge Farao, TIMING! Vad hade livet varit utan timing. Jag har säkert glömt något. Det är så, man glömmer så lätt. Jag kan inte hålla reda på allt när min stora grej i livet för tillfället är blyerts. Och målgruppen 15-20.
Ni undrar förstås varför. Tro mig, det gör jag också.
Jag tänker mig liksom att nästa steg är bubbel. Bort med kaffet, fram med bubblet. Mjölkbubblor. Bubblig chokladdryck. Mm, gott!
Det kommer såklart aldrig att slå.
Fragmenterad precis som förut.
Under belägringen av min hjärna var ordet Beppe det enda jag kunde höra.

Intellectuals and other dead people

Klockan är 14:37 och det är en söndag idag.
Varför just DETTA klockslag undrar alla förstås. Det visade sig vara läge igen. Snart går vi in i en ny månad nämligen. Nya bud att lämna, ny hud att ömsa. Aej förlåt den var dålig.
Ibland är det som att man knäcker en kod.
Som när jag går in på ett antikvariat och hittar ett gistet exemplar av Artur Koestlers "Natt klockan tolv på dagen" i tiokronorskartongen (även kallad ångestkartongen apropå de författare som går att hitta där som fortfarande lever) varpå föreståndaren för verksamheten, dvs boklådan eller Den Sista Utposten för Litteratur och Värdighet, kort och gott ANTIKVARIATET, säger att jag håller en mycket bra bok i handen och om jag tycker om den, så ska jag läsa Koestlers självbiografi "Pil i det blå" för att det är det bästa som har skrivits förra århundradet, hör jag gubben säga från sin vrå bland all facklitteratur och skönlitteratur och litteratur som kunde kallas fucklitteratur för att den mest fuckar upp hjärnan. Och just när jag hör honom säga det är det som att allting stannar upp, det som jag har sökt efter så länge (utan att riktigt veta om det) finns plötsligt hos mig och jag kan sluta leta. Allt jag har fått höra på sista tiden spolas bort och allt som jag har gjort för att förstå något känns på en gång så löjligt, nu när det är klart: nu vet jag vilken 1900-talets bästa bok är. Stämningen håller i sig i högst tio sekunder. Det är en underbar sekvens. Jag stoppar på mig det gistna exemplaret av "Natt klockan tolv på dagen" och går ut ur antikvariatet och är tillbaka på gatan i höstmörkret, där folk är på väg i alla möjliga riktningar och så även jag. Jag smuttar på antikvariens ord som andra smuttar på en whiskey och går till busshållplatsen.

Testbild! - Barrikad

Oj, hehe, välkommen tillbaks kära lyssnare.
Jag kör på. Får man göra såhär? Vad händer om jag slutar och vad händer om jag fortsätter? Jag blundar och tar några steg ut i mörkret. Antingen tar någonting emot mig eller så går jag bara på tills allt faller.

Ikväll: skivrecension.

 Testbild! - Barrikad

Skivan är från 2011. Jag hade inte noterat att den mystiska gruppen hade släppt en ny platta förrän jag gick förbi en liten skivaffär på en gata i Malmö. En affisch på deras nya skiva satt på i skyltfönstret och jag mindes med värme Testbild!s gamla skiva The Inexplicable Feeling of September från 2004. Med siktet inställt på att köpa Barrikad klev jag in i den lilla affären och gick fram till disken, men fick bara en liten lapp med ett lösenord på av föreståndaren i skivaffären. Jag kilade hem med min nya lapp och lagade middag, hungrig som jag var. Först dagen därpå slog jag på datorn och surfade in på hemsidan som stod på lappen och knappade in lösenordet. Jag fick tillgång till albumet och kunde ladda ner det. Sedan stängde jag av allt runtomkring och klev ner i den lugna flod av låtar som Testbild!s nya skiva faktiskt är. Jag blev en färjkarl som nyfiket åkte på min båt över Barrikadfloden. Försökte att höra vad floden sjöng och jag hörde små lätta rader som fick mig att tänka på gamla trevliga barnprogram. Musiken kom rakt in i mig och fick mig att gunga förnöjt i båten ett flertal gånger. Testbild! utmärks av sin alldeles egna mjuktuffa version av ett psykedeliskt förhållningssätt till världen. Det är som att man blir introducerad till en ny sorts zonterapi eller som att få en bra massage av en farmor som lyssnade mycket på experimentell jazz i sin ungdom. Barrikad kommer lägligt i denna årstid då den är lika höstig som en stor kopp med te. Möjligen blir teet lite för ljummet ibland, och då får man lätt känslan av bakgrundsmusik. Men skivan är väldigt gullig och är ett välkommet ljus i höstens mörker. Jag har saknat det testbildiga ljudet.

Slaskigt

Något händer med TV.
Mediet har upplösts och formats till en ny odefinierbar hand som griper tag om mig, hårt, hårdare; djupt, djupare.
"Allt för Sverige", "Hans Rosling" det känns som om något brister. Som om Lunds Dick Harrison populariserat historien om mig själv. Gjort mig tydligare men otydligare.

Sitter i min fåtölj, dricker en torr martini, åt en hamburgare. När man inte har Internet är mobilt bredband som saffran för en kryddtålig. Då, plötsligt ringer mina okända svensk-amerikanska släktingar på dörren.. Jag öppnar utan att titta i titthålet först, med en hägring av smält cheddarost på hakan.

Tidigare under dagen har jag en uppenbarelse från förr. Sitter i en lunchmatsal med vegetarisk tortilla burgare mellan läpparna, lyssnandes till en chilensk-svensk kvarleva från förr. Tillsammans har vi återvänt hit, som vilsna spöken. Vi pratar om "The Wire", om "Partierna och historien", om en vän från Lund.

På föreläsningen dessförinnan spelar en bibliotekarie från KB upp Sveriges första stumfilm: "Fars på Djurgården", den är en minut lång och sammanfattar allt så precist. Några cyklister, lite halvt omotiverat slagsmål, Cirkus i 1800-talets tappning. "Om två år", säger föreläsaren, "kommer vi att börja insamla alla elektroniska publikationer till KBs samling". Jag baxnar. Hon fortsätter: "Även Lunds universitet använder denna princip -- inget får kastas".

Jag går hem och tänker på kvinnonamn och Arninges riksarkiv. Gör ett tappert försök att leta reda på Frans "Namnkunnig" Johansson, men har inte tillgång till arkivet om jag inte är i skolan. Måste låna en bok: "Polariseringens politik" från SU-bibblan men har en skuld på 400 spänn så får inte låna. Inser plötsligt, i och med dessa rader, att den finns att låna även i Lund, Sveriges stora gömställe där allt till slut hamnar.

Bab

Jevgenij Zamjatin (1884-1937), rysk författare

  

Jag skriver små noteringar för mig själv. De är bra att ha så att jag minns saker. Jag lägger dem på den här bloggen, så att jag vet var jag har dem. Hemma är det så stökigt, där tenderar allting att försvinna.

Veckans "Babel" - bra!

Ensamhet är en illusion

Bokskogarna

Mårddjur

Sista minuten

Don Quijote

Underjorden

Ficklampor i mörkret

Arbetsförmedlingen

Montaignes essayer

Jamkvällar

The Room

Zamjatins bok "Vi"