- Ursäkta, går det bra att sitta här?
- Javisst, inga problem. Jag är klar strax ändå, så...
- Tack så mycket.
(konversation på ett främmande språk, möjligen serbiska)
- Vad kallt det är ute!
- Ja, visst är det.
- I Belgrad i Jugoslavien, Serbien, de säger att det är minus 25 nu.
- Oj då, ja, det är ju snäppet kallare än här faktiskt.
(konversation på samma främmande språk)
- Det är inte klokt alltså, den här kylan... men det värsta är bara i tre veckor, sen det blir lugnare.
- Jo.
(paus)
- Ja, nu är det dags att ta sig ut i kylan igen. Hejdå!
- Hejdå!
(konversation på det främmande språket)
20101221
Några ord från Hadar Gullberg, bloggpoeten
Då 2011 ser ut att bli ett riktigt poesi-år är det nu hög tid att introducera Hadar Gullberg, den store poeten. Hadar har tidigare konsulterat oss i de mer poetiska inläggen på bloggen, men aldrig fått något eget publicerat. Vi kände att Hadar måste få det utrymme han förtjänar, så härmed har vi äran att presentera några nyskrivna rader direkt från Hadars själ, ocensurerade och oemotståndliga:
I
jag pulsar runt i snön, som varje år
och ändå misslyckas jag varje år med att ta snöns puls
jag är för uppe i min egen puls
glömmer nästan bort stadens puls
det var ju meningen att jag skulle känna den
nu när jag kom hem, från Österlandet
liksom kiwifågeln bygger bo av löv
undersöker jag noggrant de nya hyddorna som gatorna har prytts med
det är så jag bygger mitt bo, genom att undersöka
jag är en journalist i universum.
II
på internet finns en blogg
som nu visar 1000 besökare
jag frågar mig själv hur just 1000 blev ett så viktigt tal
och kommer plötsligt att tänka på när jag drack 1000 kronors-skumpa på en bar i Montmartre för tre år sen.
III
jag upplever mig själv som ett ständigt hot
då jag har tryckt av många bomber i mitt inre
goda krafter i min hjärna vill stoppa denna terror
och det är därför jag ständigt har konferenser i mitt huvud
det finns delar av min själ som är fanatiska
jag skulle vilja frysa de här vackra vinterdagarna
för att de är så fulla av hopp, värme och vacker snö.
I
jag pulsar runt i snön, som varje år
och ändå misslyckas jag varje år med att ta snöns puls
jag är för uppe i min egen puls
glömmer nästan bort stadens puls
det var ju meningen att jag skulle känna den
nu när jag kom hem, från Österlandet
liksom kiwifågeln bygger bo av löv
undersöker jag noggrant de nya hyddorna som gatorna har prytts med
det är så jag bygger mitt bo, genom att undersöka
jag är en journalist i universum.
II
på internet finns en blogg
som nu visar 1000 besökare
jag frågar mig själv hur just 1000 blev ett så viktigt tal
och kommer plötsligt att tänka på när jag drack 1000 kronors-skumpa på en bar i Montmartre för tre år sen.
III
jag upplever mig själv som ett ständigt hot
då jag har tryckt av många bomber i mitt inre
goda krafter i min hjärna vill stoppa denna terror
och det är därför jag ständigt har konferenser i mitt huvud
det finns delar av min själ som är fanatiska
jag skulle vilja frysa de här vackra vinterdagarna
för att de är så fulla av hopp, värme och vacker snö.
Trendigt
Hallå -- det är snart slut nu. Någon annan får sammanfatta detta år.
Jag är mer för utsikter. När man står under himlen är det ju alltid högt i tak. Blir 2011 arbetsjäktets prosa eller vilans poesi? Hur kan man tävla i parallell skidåkning när paralleller inte kan korsas!?
Den Moderna Spåkulan säger mig att slash-tecknet kommer göra stora avtryck. USA kommer kompromissa bort jorden, kommersiella krafter kommer råda. SVT Play läggs ner. Såg en man som bar runt på en liter julmust = trend?! Nyårslöfte, är det inne? Känns lite.. 2008? Jag hoppas ni alla haft en habilt år och tack till alla mina medbloggare som torgfört mycket viktiga tankar.
Världens modernaste blogg har förändrats liksom floden som flyter. Det är kickens krafter, de injicerande sparkarna. Nu kastar vi de ängsliga spåkulorna och hänger upp kickens discoballar. Allt är sagt.
/RK
Jag är mer för utsikter. När man står under himlen är det ju alltid högt i tak. Blir 2011 arbetsjäktets prosa eller vilans poesi? Hur kan man tävla i parallell skidåkning när paralleller inte kan korsas!?
Den Moderna Spåkulan säger mig att slash-tecknet kommer göra stora avtryck. USA kommer kompromissa bort jorden, kommersiella krafter kommer råda. SVT Play läggs ner. Såg en man som bar runt på en liter julmust = trend?! Nyårslöfte, är det inne? Känns lite.. 2008? Jag hoppas ni alla haft en habilt år och tack till alla mina medbloggare som torgfört mycket viktiga tankar.
Världens modernaste blogg har förändrats liksom floden som flyter. Det är kickens krafter, de injicerande sparkarna. Nu kastar vi de ängsliga spåkulorna och hänger upp kickens discoballar. Allt är sagt.
/RK
20101220
Det lackar mot jul
Det lackar mot jul och här på bloggen är det full rulle. Alla springer kors och tvärs, och det hålls på med årsbästalistor och det slötwittras, och det facebookas. Vi vet inte längre i vilken ände vi ska börja, har någonsin gjort det?
Det planeras frenetiskt, en kärna i arbetet med bloggen är just planeringen. Prognoserna. Framtiden är utom räckhåll, men vi älskar att speja efter den, och göra bra prognoser. Någonting säger oss att Georgien kommer att slå stort nästa år. Mer om det senare. I morse hade vi stormöte. Nästan alla var närvarande. Först pratade vi i munnen på varandra och sedan blev det tyst, när Harald Omm började tala på riktigt. Mötet avslutades med att Luxor tog fram sin bouzouki och spelade lite rebetiko, vilket anses vara Greklands egen blues. Det vart rätt lyckat faktiskt. Nu hinner jag inte skriva mer för att jag måste gå och inhandla de sista julklapparna!
//Biggan
Det planeras frenetiskt, en kärna i arbetet med bloggen är just planeringen. Prognoserna. Framtiden är utom räckhåll, men vi älskar att speja efter den, och göra bra prognoser. Någonting säger oss att Georgien kommer att slå stort nästa år. Mer om det senare. I morse hade vi stormöte. Nästan alla var närvarande. Först pratade vi i munnen på varandra och sedan blev det tyst, när Harald Omm började tala på riktigt. Mötet avslutades med att Luxor tog fram sin bouzouki och spelade lite rebetiko, vilket anses vara Greklands egen blues. Det vart rätt lyckat faktiskt. Nu hinner jag inte skriva mer för att jag måste gå och inhandla de sista julklapparna!
//Biggan
20101219
På jobbet är det mycket
Det är så mycket att göra just nu här på jobbet. Det vanliga livet hinns inte med. Det där vanliga livet, då jag går till mataffären efter jobbet och handlar mat och sedan går hem till min tjej och kollar på teve och äter mat. Det där vanliga livet, då jag läser tidningen på morgonen och skriver anonyma kommentarer på virtuella kafferum på nätet. Det där vanliga livet, då jag sitter i tunnelbanan på morgonen med alla andra som är på väg till jobbet och läser Metro. Det där vanliga livet, då jag går och simmar på torsdagkvällarna. Det där vanliga livet, då jag sover på nätterna och kan njuta så mycket av en kafferast. Det där vanliga livet, då jag blir sur på vädret och glömmer att ringa Mange den här veckan också. Det där vanliga livet, då jag inte håller på med bloggen. Det där vanliga livet, som jag inte lever nu. Åh, det är så långt borta. Jag önskar att det inte fanns så mycket att göra för tillfället. I jul ska jag ta det lugnt och äta mycket currykyckling. Jag älskar currykyckling och tycker att det är varje människas rätt under julhelgen. Alltså att få äta vad man vill. För mig är currykyckling den absoluta festmaten. Nu måste jag jobba vidare. Jag håller på att sammanställa ett blogginlägg som handlar om när jag tog en promenad på Djurgården och hörde vargarna yla inifrån Skansen och hur spännande jag tyckte att det var. Jag som har skrivit detta heter Camilla Brillo. God natt!
20101218
Trumanfenomenet
Här på bloggen jobbar vi bland annat med att utveckla nya ord. Dagligen ställs vi ju för situationer, både i det civila och det offentliga livet, som är helt unika och saknar motsvarighet tidigare i historien. Ett språkbruk som kan hjälpa den enskilde individen att kunna förklara dessa nya, aldrig tidigare existerande situationer är en av de olika verksamheter som vi jobbar med här på bloggen.
Det finns olika sätt att hitta de nya orden och uttrycken på. En metod är med hjälp av ljus och lykta, en annan är med hjälp av www, den världsomspännande webben. Och sedan har vi sww, den smålandsomspännande webben. Det är ett mycket tillförlitligt internnät, utvecklat av Vetlandabaserade Edvin Smedvall. Det fiffiga med smålandsnätet är att det är som ett litet universum, inrymt i det svenska landskapet Småland. För att få tillgång dit måste man få en invite av någon som är uppkopplad till sww, Småland Wide Web.
Vi får mycket av våra idéer därifrån. Sedan finns ju den tidlösa gräsrotsmetoden också. Den går kort och gott ut på att ge sig ut i samhället och höra sig för med folket om de nya orden. Vi gör ibland små stickprov ute bland vanliga människor för att kolla olika trender i ord och uttryck. Senast igår var en av våra utsända på Mariatorget i Stockholm och frågade folk som korsade hennes väg om de gillade orden sprank, dankfeber, silverfylla, tankekalops, bloggpest, maskindeklinationer, indiekoncilium. En distingerad äldre herre reagerade starkt och undrade förbryllat vad som menades med ett indiekoncilium. Vår utsände frågade om han hade missat Femte Indiekonciliet, som hölls i Majorna i Göteborg för några månader sedan. Den obildade farbrorn hade inte ens hört talas om fenomenet. Vår utsände kände att tid förspilldes på denne okunnige pensionär och gick raskt vidare för att fråga en lattemorsa vad hon tyckte om ordet "kickpuré".
Så. På förekommen anledning letar vi nu dag och natt efter ett specifikt ord. Det finns ett fenomen som till sin karaktär liknar fenomenet déja vú. Man kan säga att de är besläktade. Men detta fenomen, som vi här på bloggen saknar ord för, kräver sin egna beteckning. Kortfattat fungerar det såhär: ett subjekt (du) stöter på en nyhet - ett ord, ett band, en person, en film eller vad som helst, något som är nytt och tidigare okänt, och en kort tid senare, kanske t.o.m. samma dag eller kanske samma vecka, så ser du ordet, personen eller bandet eller vad det nu kan vara, igen. Ibland är det uppenbart att det blir så, men ibland är det väldigt märkvärdigt. Visst har du, kära läsare, också varit med om detta? Senast igår drabbades en här på kontoret av detta. Av någon anledning hade han plockat fram Radioheads flaggskepp "OK Computer" och lyssnat på den för första gången på, säg, tre år. Vad tror ni händer då? Två dagar senare spelas albumet i sin helhet på ett ölhus för vår kollega. Vad är oddsen för detta? Att helt plötsligt börja lyssna på en gammal skiva som absolut inte funnits i ens liv på länge länge, och så dyker den hux flux upp utan vidare kort senare.
Känns inte livet konstigt när detta händer... man kan nästan få en känsla av att ens liv är som "The Truman Show". Att allt bara är uppgjort... Kära läsare, vad ska vi kalla detta ord?? Hjälp oss så slipper vi referera till The Truman Show varje gång vi försöker förklara denna situation för någon utomstående!
Det finns olika sätt att hitta de nya orden och uttrycken på. En metod är med hjälp av ljus och lykta, en annan är med hjälp av www, den världsomspännande webben. Och sedan har vi sww, den smålandsomspännande webben. Det är ett mycket tillförlitligt internnät, utvecklat av Vetlandabaserade Edvin Smedvall. Det fiffiga med smålandsnätet är att det är som ett litet universum, inrymt i det svenska landskapet Småland. För att få tillgång dit måste man få en invite av någon som är uppkopplad till sww, Småland Wide Web.
Vi får mycket av våra idéer därifrån. Sedan finns ju den tidlösa gräsrotsmetoden också. Den går kort och gott ut på att ge sig ut i samhället och höra sig för med folket om de nya orden. Vi gör ibland små stickprov ute bland vanliga människor för att kolla olika trender i ord och uttryck. Senast igår var en av våra utsända på Mariatorget i Stockholm och frågade folk som korsade hennes väg om de gillade orden sprank, dankfeber, silverfylla, tankekalops, bloggpest, maskindeklinationer, indiekoncilium. En distingerad äldre herre reagerade starkt och undrade förbryllat vad som menades med ett indiekoncilium. Vår utsände frågade om han hade missat Femte Indiekonciliet, som hölls i Majorna i Göteborg för några månader sedan. Den obildade farbrorn hade inte ens hört talas om fenomenet. Vår utsände kände att tid förspilldes på denne okunnige pensionär och gick raskt vidare för att fråga en lattemorsa vad hon tyckte om ordet "kickpuré".
Så. På förekommen anledning letar vi nu dag och natt efter ett specifikt ord. Det finns ett fenomen som till sin karaktär liknar fenomenet déja vú. Man kan säga att de är besläktade. Men detta fenomen, som vi här på bloggen saknar ord för, kräver sin egna beteckning. Kortfattat fungerar det såhär: ett subjekt (du) stöter på en nyhet - ett ord, ett band, en person, en film eller vad som helst, något som är nytt och tidigare okänt, och en kort tid senare, kanske t.o.m. samma dag eller kanske samma vecka, så ser du ordet, personen eller bandet eller vad det nu kan vara, igen. Ibland är det uppenbart att det blir så, men ibland är det väldigt märkvärdigt. Visst har du, kära läsare, också varit med om detta? Senast igår drabbades en här på kontoret av detta. Av någon anledning hade han plockat fram Radioheads flaggskepp "OK Computer" och lyssnat på den för första gången på, säg, tre år. Vad tror ni händer då? Två dagar senare spelas albumet i sin helhet på ett ölhus för vår kollega. Vad är oddsen för detta? Att helt plötsligt börja lyssna på en gammal skiva som absolut inte funnits i ens liv på länge länge, och så dyker den hux flux upp utan vidare kort senare.
Känns inte livet konstigt när detta händer... man kan nästan få en känsla av att ens liv är som "The Truman Show". Att allt bara är uppgjort... Kära läsare, vad ska vi kalla detta ord?? Hjälp oss så slipper vi referera till The Truman Show varje gång vi försöker förklara denna situation för någon utomstående!
20101214
I tuggande takt
Dom kallar mig för Herr Tuggumm. Det är mitt namn.
Dom kallar mig för en rastlös jävel. Det ska dom få äta opp.
Dom äter gärna sitt persiljesmör lugnt & försiktigt. Fine by me.
Dom behöver väl inte narra mig. Bara för att jag är metodisk.
Dom kanske märker hur detta är upplagt. I en tuggande takt.
Dom kallar mig för en rastlös jävel. Det ska dom få äta opp.
Dom äter gärna sitt persiljesmör lugnt & försiktigt. Fine by me.
Dom behöver väl inte narra mig. Bara för att jag är metodisk.
Dom kanske märker hur detta är upplagt. I en tuggande takt.
20101213
Eres Tu
Jag tänkte att jag skulle köra öppna kort direkt och berätta vem jag är. Om ärlighet varar längst, borde det här inlägget bli jättelångt. Jag heter Roman Kindel och jobbar som bloggare, jag är vad man kallar för ett alter ego. Hur förhåller jag mig till att jag inte finns? Kan ett alter ego syssla med poesi eller blir det fel då? Kanske tänker jag för mycket.. Men jag tycker det är lite märkligt det här med internet.. Jag menar, bara för att jag inte finns i er mening så betyder väl inte det att ni andra.. finns? Inget på cyberspace är en direkt återgivning, allt är ju speglat. Jag är speglarnas man. "Alla människor har något glas framför ögonen", brukar jag ibland säga över en växthusvandring till Bébe (min alter.. tu-kompis?). En gång trodde jag på sätt och vis att jag var "utvald", att jag var den enda som inte fanns. Nu vet jag bättre.
Som utrikesreporter var han en rastlös jävel
när han bytte till uppläsare blev hans själ ett stillasittande ankare
draggat av bomber i Mellanöstern och sena nätter
framför kutande snutar, sprutande kukar
hans namn är Mårten och nu vinkar han
Som utrikesreporter var han en rastlös jävel
när han bytte till uppläsare blev hans själ ett stillasittande ankare
draggat av bomber i Mellanöstern och sena nätter
framför kutande snutar, sprutande kukar
hans namn är Mårten och nu vinkar han
På natten
Det är tyst och alla har gått och lagt sig. Klockan är mycket och jag är ledig i morgon. Tiden går och sängarna har blivit upptagna med drömmare och sovare. Här på bloggen är det tyst, alla som jobbar här på dagen har gått hem för länge sen. Åkt hem till sina olika boenden. Lagat mat, kanske tittat lite på teve. Gått på någon kvällsaktivitet som yoga eller badminton. Jag tror att hon Polly, som skrev ett inlägg den 28:e februari i år, går på jiu-jitsu. Och Uffe, förra chefen, spelar innebandy. Sedan bastar han länge och avkopplande med några gamla polare från KTH. Jurek, som gjorde ett inlägg i november i fjol, är med i en prog-rockklubb. En gång i veckan träffas han och några snubbar till och lyssnar på skivor och fikar med flera kaffebröd och lyxigt kaffe. De gör det i en lokal som de hyr i Bandhagen. Jurek ser alltid fram emot de kvällarna mycket. Sedan åker de hem, till sina familjer eller till sina singelboenden, och sover snart.
Jag sitter här själv och tittar ut i natten. Exakt vad som helst kan hända. På några sekunder kan allting förändras. Men det händer ingenting. Jag sätter bara på radion för att kolla om det spelas någon rolig låt. Går ut till köket för att kolla om det finns något roligt i kylskåpet. Försiktigt sätter jag på en dator och går in på bloggen. Jag vet att det jag gör inte är tillåtet, men jag gör det ändå. Klickar på "Nytt inlägg" och börjar skriva ett inlägg, sedan postar jag det snabbt, loggar ut och stänger av datorn. Går till sängen och lägger mig, redo att bli väckt om jourtelefonen ringer. Jag har lärt mig att vakna snabbt om det behövs. Jag undrar vad jag kommer att drömma om den här gången.
Jag sitter här själv och tittar ut i natten. Exakt vad som helst kan hända. På några sekunder kan allting förändras. Men det händer ingenting. Jag sätter bara på radion för att kolla om det spelas någon rolig låt. Går ut till köket för att kolla om det finns något roligt i kylskåpet. Försiktigt sätter jag på en dator och går in på bloggen. Jag vet att det jag gör inte är tillåtet, men jag gör det ändå. Klickar på "Nytt inlägg" och börjar skriva ett inlägg, sedan postar jag det snabbt, loggar ut och stänger av datorn. Går till sängen och lägger mig, redo att bli väckt om jourtelefonen ringer. Jag har lärt mig att vakna snabbt om det behövs. Jag undrar vad jag kommer att drömma om den här gången.
20101212
Gillar du persiljesmör?
Admin, Admin. Så det kan bli ibland. Admin har det inte alltid så lätt. Men jag vet att han mår mycket bättre nu.
Själv heter jag Amin. Jag är en god vän till Admin. Vi träffades på Daglivs. Det är en kolossal mataffär på Kungsholmen i Stockholm. Jag skulle precis ta ett knippe bladpersilja då jag blev undanträngd av en hetsig man i mobiltelefon. Jag blev förstås gramse på honom och frågade honom vad fan han höll på med. Hans stressade anlete bytte skepnad. Plötsligt var han en liten grabb igen, inte äldre än tretton år. Hans dollarteckensfyllda marketingögon hade förbytts till ett par oskyldiga knatteögon. Någonting hände. Han avslutade sitt telefonsamtal och tittade på mig. Det verkade som att någon sorts pollett hade trillat ner för den jäktade mannens räkning. Han tog upp ett knippe bladpersilja och räckte åt mig.
- Här, sa han. Jag bjuder. Gillar du persiljesmör?
Den dramatiske mannen med mobiltelefon var förstås admin. "Gillar du persiljesmör?" blev senare något av ett standardskämt oss emellan. Sedan den dagen har vi varit goda vänner. Det är inte alltid som det har varit lätt att hålla kontakten dock. Admin har ju så mycket för sig så du anar inte. Jag lärde mig snabbt att han inte hade menat något illa med att jäkta omkring sådär och råka stöta till mig.
Admin har haft mycket, med bloggen och så vidare. Ursäkta franskan, men jävlar vilket jobb det har varit för honom att hela tiden samla ihop nya skribenter. Inte undra på att han har blivit lite utmattad på sistone. Jag tänkte att jag kunde hjälpa honom på traven lite med att skriva några väl valda ord. Jag är ursprungligen från Afghanistan men bor sedan länge i Stockholm, Sverige. Här trivs jag som fisken i vattnet. Rättare sagt som en svensk gädda i Mexikanska golfen. Så länge som det är som det är i Afghanistankommer jag inte att sätta min fot där. Annat var det förr i tiden, långt innan ryssarna invaderade oss. Då kunde jag sitta vid fontänerna i Kabul och softa och läsa Kafka. Och äta choklad. Och skriva nonsens i en liten bok jag hade utan att någon brydde sig.
Själv heter jag Amin. Jag är en god vän till Admin. Vi träffades på Daglivs. Det är en kolossal mataffär på Kungsholmen i Stockholm. Jag skulle precis ta ett knippe bladpersilja då jag blev undanträngd av en hetsig man i mobiltelefon. Jag blev förstås gramse på honom och frågade honom vad fan han höll på med. Hans stressade anlete bytte skepnad. Plötsligt var han en liten grabb igen, inte äldre än tretton år. Hans dollarteckensfyllda marketingögon hade förbytts till ett par oskyldiga knatteögon. Någonting hände. Han avslutade sitt telefonsamtal och tittade på mig. Det verkade som att någon sorts pollett hade trillat ner för den jäktade mannens räkning. Han tog upp ett knippe bladpersilja och räckte åt mig.
- Här, sa han. Jag bjuder. Gillar du persiljesmör?
Den dramatiske mannen med mobiltelefon var förstås admin. "Gillar du persiljesmör?" blev senare något av ett standardskämt oss emellan. Sedan den dagen har vi varit goda vänner. Det är inte alltid som det har varit lätt att hålla kontakten dock. Admin har ju så mycket för sig så du anar inte. Jag lärde mig snabbt att han inte hade menat något illa med att jäkta omkring sådär och råka stöta till mig.
Admin har haft mycket, med bloggen och så vidare. Ursäkta franskan, men jävlar vilket jobb det har varit för honom att hela tiden samla ihop nya skribenter. Inte undra på att han har blivit lite utmattad på sistone. Jag tänkte att jag kunde hjälpa honom på traven lite med att skriva några väl valda ord. Jag är ursprungligen från Afghanistan men bor sedan länge i Stockholm, Sverige. Här trivs jag som fisken i vattnet. Rättare sagt som en svensk gädda i Mexikanska golfen. Så länge som det är som det är i Afghanistankommer jag inte att sätta min fot där. Annat var det förr i tiden, långt innan ryssarna invaderade oss. Då kunde jag sitta vid fontänerna i Kabul och softa och läsa Kafka. Och äta choklad. Och skriva nonsens i en liten bok jag hade utan att någon brydde sig.
20101208
Några ord från admin
Varje dag går. Det här med bloggen är delvis en fråga om timing för min del, att tajma in de rätta inläggen, de rätta skribenterna, de rätta ögonblicken. Att få det hela att se estetiskt tilltalande ut. Värdigt. Jag skulle kunna hålla på hela kvällen.
Jag hittade ingen skribent till ikväll så jag får skriva något själv. Även fast att det är svårt, jag kan inte säga att jag vet hur man gör sånt här. Nu sitter jag på ett bibliotek. Men först gick jag in på ett internetkafé. Runt omkring mig sitter kids och spelar WoW med varandra, de ser ut att ha det så kul. Jag grips av en stark känsla av att vilja vara tretton år igen. Sitta på en snurrstol och leka med mina polare och bara garva. Inte ha några som helst problem i världen. Känslan är så stark så att jag blir sittandes gloende in i skärmen för några minuter. Jag höll på att läsa årets Nobelpristagare i litteraturs tal om litteraturens betydelse i livet som fanns i text på DN:s hemsida och hela texten kändes plötsligt så blasé. Hela dn.se kändes plötsligt så blasé. Det kändes plötsligt så blasé att jag inte var 13 år och satt och spelade spel, lyckligt ovetandes om vad ordet blasé betydde. Jag blev lite förtvivlad och undrade vad jag höll på med. Alla mina intressen och strävanden kändes helt plötsligt så... idiotiska. Hela livet som jag hade levt hittills kändes så idiotiskt och värdelöst, och jag satt där bland alla noobs och skämdes över mig själv och mina intressen. Jag kände mig som den största nooben i världshistorien. Intressen - vad är det för jävla skitgrej, tänkte jag. Tänk vad kul livet kunde vara istället. Jag kunde sitta och nojsa med de här grabbarna istället för att ha massa jävla papper och diskussioner och institutioner och distributioner och miljoner och visioner om ett bättre samhälle. Istället för att gömma mig bakom massa fåniga pseudonymer och titlar, och coola idéer och respektabla handlingar. Istället för att försöka bära någon sorts mask, få alla att tro att jag var säker och hade karaktär och karisma. Jag hoppades att någon av grabbarna skulle bjuda in mig. Det hände inte. Jag lämnade stället, för att slippa sitta och göra bort mig ännu mer. Tänkte att jag skulle radera bloggen och allt som jag hade gjort hittills. Jag ville genomgå katharsis. Bli en helt ny människa. En människa som aldrig hade existerat förut. En man som var ung hela livet. 13 rakt ut. Samma gnista, samma lekfullhet, samma kaxiga inställning till allt idiotiskt som finns i universum. Jag gick snabbt och hetsigt ner för Odengatan. Visste inte riktigt vart jag var på väg. Kände mig extremt uppfylld av hela tillvaron, all skitig asfalt som jag såg omkring mig. Jag var bara en vilsen schimpans i asfaltsdjungeln, tänkte jag poetiskt. Jag var 13 år igen och sprang nerför backen, mot röd gubbe och ifrån alla lama pensionärer och småbarnsmammor. Jag ville ha bullar och coca-cola, tugggummi och soft air-gunkrig, jag ville ha en ny ipod, jag ville ha cigarretter. Stannade upp. Fan, jag är ju 13, jag får inte röka, tänkte jag. Äh, morsan är ju långt härifrån, sa jag till mig själv. Hon ser inte. Jag gick in i närmaste tobaksaffär och gick fram till disken. Skakade nästan. S-s-s-k-k-ulle jag kunna få köpa ett paket Dromedar blåa? frågade jag nervöst.
Farbrorn i disken tittade förbryllat på mig. - Ja, men mår du bra? frågade han. - Jag mår bra, svarade jag, högröd i ansiktet. - Du ser ut att må dåligt, sa gubben. - Nej jag mår skitbra gubbjävel! skrek jag och sprang ut ur affären. Sprang i en minut tills jag kände att gubben inte skulle orka jaga mig längre. Vände mig om och såg inte gubben. Började gå igen. Var fortfarande sugen på cigg. Kom på att jag hade glömt att skriva i bloggen, det var ju det jag skulle göra. Ville hem till mamma. Satte mig i en trappuppgång och började grina.
Jag hittade ingen skribent till ikväll så jag får skriva något själv. Även fast att det är svårt, jag kan inte säga att jag vet hur man gör sånt här. Nu sitter jag på ett bibliotek. Men först gick jag in på ett internetkafé. Runt omkring mig sitter kids och spelar WoW med varandra, de ser ut att ha det så kul. Jag grips av en stark känsla av att vilja vara tretton år igen. Sitta på en snurrstol och leka med mina polare och bara garva. Inte ha några som helst problem i världen. Känslan är så stark så att jag blir sittandes gloende in i skärmen för några minuter. Jag höll på att läsa årets Nobelpristagare i litteraturs tal om litteraturens betydelse i livet som fanns i text på DN:s hemsida och hela texten kändes plötsligt så blasé. Hela dn.se kändes plötsligt så blasé. Det kändes plötsligt så blasé att jag inte var 13 år och satt och spelade spel, lyckligt ovetandes om vad ordet blasé betydde. Jag blev lite förtvivlad och undrade vad jag höll på med. Alla mina intressen och strävanden kändes helt plötsligt så... idiotiska. Hela livet som jag hade levt hittills kändes så idiotiskt och värdelöst, och jag satt där bland alla noobs och skämdes över mig själv och mina intressen. Jag kände mig som den största nooben i världshistorien. Intressen - vad är det för jävla skitgrej, tänkte jag. Tänk vad kul livet kunde vara istället. Jag kunde sitta och nojsa med de här grabbarna istället för att ha massa jävla papper och diskussioner och institutioner och distributioner och miljoner och visioner om ett bättre samhälle. Istället för att gömma mig bakom massa fåniga pseudonymer och titlar, och coola idéer och respektabla handlingar. Istället för att försöka bära någon sorts mask, få alla att tro att jag var säker och hade karaktär och karisma. Jag hoppades att någon av grabbarna skulle bjuda in mig. Det hände inte. Jag lämnade stället, för att slippa sitta och göra bort mig ännu mer. Tänkte att jag skulle radera bloggen och allt som jag hade gjort hittills. Jag ville genomgå katharsis. Bli en helt ny människa. En människa som aldrig hade existerat förut. En man som var ung hela livet. 13 rakt ut. Samma gnista, samma lekfullhet, samma kaxiga inställning till allt idiotiskt som finns i universum. Jag gick snabbt och hetsigt ner för Odengatan. Visste inte riktigt vart jag var på väg. Kände mig extremt uppfylld av hela tillvaron, all skitig asfalt som jag såg omkring mig. Jag var bara en vilsen schimpans i asfaltsdjungeln, tänkte jag poetiskt. Jag var 13 år igen och sprang nerför backen, mot röd gubbe och ifrån alla lama pensionärer och småbarnsmammor. Jag ville ha bullar och coca-cola, tugggummi och soft air-gunkrig, jag ville ha en ny ipod, jag ville ha cigarretter. Stannade upp. Fan, jag är ju 13, jag får inte röka, tänkte jag. Äh, morsan är ju långt härifrån, sa jag till mig själv. Hon ser inte. Jag gick in i närmaste tobaksaffär och gick fram till disken. Skakade nästan. S-s-s-k-k-ulle jag kunna få köpa ett paket Dromedar blåa? frågade jag nervöst.
Farbrorn i disken tittade förbryllat på mig. - Ja, men mår du bra? frågade han. - Jag mår bra, svarade jag, högröd i ansiktet. - Du ser ut att må dåligt, sa gubben. - Nej jag mår skitbra gubbjävel! skrek jag och sprang ut ur affären. Sprang i en minut tills jag kände att gubben inte skulle orka jaga mig längre. Vände mig om och såg inte gubben. Började gå igen. Var fortfarande sugen på cigg. Kom på att jag hade glömt att skriva i bloggen, det var ju det jag skulle göra. Ville hem till mamma. Satte mig i en trappuppgång och började grina.
20101207
G. Freese, Vän av Ordning
De ringde och frågade om jag kunde medverka här. Jag tyckte att det lät spännande, så jag tog tåget ner hit till Stockholm för att skriva inlägget och posta det. Ja, alltså jag är ju från Östersund och där finns det inte något drickbart dricksvatten för tillfället som ni kanske visste. Och när jag skriver, speciellt till en blogg, måste jag ha obegränsat med tillgång till drickbart vatten, annars går det liksom inte. Så nu är jag i Stockholm, närmare bestämt hos min polare Frasse som bor i Enskede gård, en pittoresk förbebyggelse till Stockholm.
När jag har ungefär fem minuter kvar av tågresan till Fjollträsk inser jag att jag inte ens har tittat igenom bloggen inför min lilla resa. På förhand hade jag tänkt mig att jag hade blivit kontaktad av proffs, men det här visade sig ju vara ingenting annat än en genuin amatörblogg, genomsyrad av navelskåderi, betraktelser kring mat och ren och skär smörja. Det jag undrar är: var finns det viktiga?
Nivån här är ju löjeväckande låg. Det handlar om pizza, schackspelande och annat dagdriveri. Inte ett politiskt budskap så långt ögat kan nå. Inga försök till att göra något nyttigt för samhällsutvecklingen. Inga universella teman som identitetskris, döden, eller ens någon sorts ifrågasättning av syftet och meningen med livet ur metafysiska eller parapsykologiska perspektiv. Inga intressanta synvinklar på kultur, samhälle, natur eller kosmos överhuvudtaget. Inte ens en tillstymmelse till att försöka hjälpa någon. Bara massa värdelöst babbel. Lite känslospillningar bara.
Pinsamt, det är vad det är. Jag hoppas att ni tar till er av mina ord. Det borde ni göra för ert eget bästa. Det är bråttom nu. Om en vecka kan världsläget se helt annorlunda ut. En stormakt kanske får för sig att invadera vårat land. Jordens medeltemperatur bara stiger. Vet någon vad som händer egentligen? Snart finns det inga tigrar kvar. Och ni bara sitter här och gör ingenting. Skriver era känslor bara. När ni kan rädda tigern istället. Rädda tigern.
När jag har ungefär fem minuter kvar av tågresan till Fjollträsk inser jag att jag inte ens har tittat igenom bloggen inför min lilla resa. På förhand hade jag tänkt mig att jag hade blivit kontaktad av proffs, men det här visade sig ju vara ingenting annat än en genuin amatörblogg, genomsyrad av navelskåderi, betraktelser kring mat och ren och skär smörja. Det jag undrar är: var finns det viktiga?
Nivån här är ju löjeväckande låg. Det handlar om pizza, schackspelande och annat dagdriveri. Inte ett politiskt budskap så långt ögat kan nå. Inga försök till att göra något nyttigt för samhällsutvecklingen. Inga universella teman som identitetskris, döden, eller ens någon sorts ifrågasättning av syftet och meningen med livet ur metafysiska eller parapsykologiska perspektiv. Inga intressanta synvinklar på kultur, samhälle, natur eller kosmos överhuvudtaget. Inte ens en tillstymmelse till att försöka hjälpa någon. Bara massa värdelöst babbel. Lite känslospillningar bara.
Pinsamt, det är vad det är. Jag hoppas att ni tar till er av mina ord. Det borde ni göra för ert eget bästa. Det är bråttom nu. Om en vecka kan världsläget se helt annorlunda ut. En stormakt kanske får för sig att invadera vårat land. Jordens medeltemperatur bara stiger. Vet någon vad som händer egentligen? Snart finns det inga tigrar kvar. Och ni bara sitter här och gör ingenting. Skriver era känslor bara. När ni kan rädda tigern istället. Rädda tigern.
20101206
Världens modernaste blogg kommer ut som bok
I morse nåddes vi av ett mycket glädjande besked.
Världens modernaste blogg, som startades i juni 2009 och blivit som en magnet för allsköns moderna människor som fått chansen att blogga, kommer nu i bokform! Det är en anonym läsare som stått för urval och översättning (boken kommer framför allt släppas i Serbien) av den digra samlingen av 111 inlägg, där varje post kommer få pyntas med illustrationer av Laimo Luguber. Här följer nu en serbisk dikt som kommer tjäna som förord till den kommande boken, trogna läsare kommer nog känna igen det Ballasianska uttrycket.
"111 blandningar av högt och lågt, likt Kopaonik och djupa Đerdap,
Bonden slog ut kungen, hästen på väg från D4 till Stari Ras,
UNESCOs arv tornar sig upp i hörnen, varför alltid förändras?
det fanns ingen remi, ingen remi, ingen remi".
Världens modernaste blogg, som startades i juni 2009 och blivit som en magnet för allsköns moderna människor som fått chansen att blogga, kommer nu i bokform! Det är en anonym läsare som stått för urval och översättning (boken kommer framför allt släppas i Serbien) av den digra samlingen av 111 inlägg, där varje post kommer få pyntas med illustrationer av Laimo Luguber. Här följer nu en serbisk dikt som kommer tjäna som förord till den kommande boken, trogna läsare kommer nog känna igen det Ballasianska uttrycket.
"111 blandningar av högt och lågt, likt Kopaonik och djupa Đerdap,
Bonden slog ut kungen, hästen på väg från D4 till Stari Ras,
UNESCOs arv tornar sig upp i hörnen, varför alltid förändras?
det fanns ingen remi, ingen remi, ingen remi".
20101205
Martin och pizzorna
Tjena, Martin var namnet. Låt oss inte göra någon större affär kring mitt namn. Det är bara ett namn. Som jag fick när jag föddes av mina föräldrar. Inget jag kunde hjälpa. Jag är nu den jag är.
Jag kom på mig själv med att ha ätit pizza fem dagar i rad. Ungefär samtidigt insåg jag att det inte gjorde något för mig. Någon minut senare undrade jag om det var något fel på mig. Jag som tidigare hade profilerat mig inför mig själv och andra som en hälsosam kille som ytterst sällan åt skräpmat, hade nu glufsat i mig pizza flera dagar i rad. Jag stod i badrummet och såg på mig själv i spegeln. Kort därpå kände jag att jag faktiskt inte kände mig ofräsch som hade ätit pizza fem dagar i rad. Efter den känslan upplevde jag att jag hade brutit mig loss från någonting, att jag hade tagit mig ur ett fängelse. Jag kände mig fri och steg ut ur badrummet. Stod i köket och fyllde ett glas med vatten och lyssnade på hur det jobbade för fullt inne i diskmaskinen med att göra rent porslinet och husgeråden. Föreställde mig hur gott det skulle vara med kebabpizza ikväll. Pizza ikväll igen, för sjätte dagen i ordningen. Jag föreställde mig hur pizzabagaren tog fram degklumpen och knådade ut den till en mjölig lakanformad deg och sedan färglade hela ytan med röd tomatsås. Sedan lät han riven ost regna över hela tomatsåstäcket från sina grovhuggna händer. Och sedan på med det möra köttet, så fabrikstillverkat som kebabkött kan bli, med svaga kryddningar av kummin och cayennepeppar, och generöst utdelad lök över pizzan. Sedan ett gäng halvtinade pommes frites och rikligt med champinjoner. Sedan in i ugnen. Jag undrade vad pizzabagaren kunde tänkas hålla på med medan pizzan låg i ugnen. Antagligen höll han på med någon annans pizza då. Eller bara stod och drack lite kaffe och hörde om det fanns något intressant på radion. Hm. När pizzan var färdig garnerade pizzamästaren den med isbergssallad, riven morot och fefferoni. Slutligen ringlade han över breda ränder av gräddfil och chilisås över pizzan. Pizzan stoppades in i kartongen och gavs till mig, som hade betalat och var redo att gå hem och äta upp pizzan, tänkte jag. Hur jag med lite grimaserad nuna tog mig hem i vintern och gick upp för trappan med min välfyllda kartong och slog mig ner vid bordet för att äta pizzan. Hur jag nästan var hypnotiserad när jag skyfflade in pizzan i munnen. Hur jag torkade mig om munnen. Hur jag metodiskt drack läsk till. Hur jävla god pizzan var. Och sedan var jag liksom tvungen att gå ner till pizzerian och beställa den här pizzan, ta hem den, och äta en pizza för sjätte dagen i rad.
Jag kom på mig själv med att ha ätit pizza fem dagar i rad. Ungefär samtidigt insåg jag att det inte gjorde något för mig. Någon minut senare undrade jag om det var något fel på mig. Jag som tidigare hade profilerat mig inför mig själv och andra som en hälsosam kille som ytterst sällan åt skräpmat, hade nu glufsat i mig pizza flera dagar i rad. Jag stod i badrummet och såg på mig själv i spegeln. Kort därpå kände jag att jag faktiskt inte kände mig ofräsch som hade ätit pizza fem dagar i rad. Efter den känslan upplevde jag att jag hade brutit mig loss från någonting, att jag hade tagit mig ur ett fängelse. Jag kände mig fri och steg ut ur badrummet. Stod i köket och fyllde ett glas med vatten och lyssnade på hur det jobbade för fullt inne i diskmaskinen med att göra rent porslinet och husgeråden. Föreställde mig hur gott det skulle vara med kebabpizza ikväll. Pizza ikväll igen, för sjätte dagen i ordningen. Jag föreställde mig hur pizzabagaren tog fram degklumpen och knådade ut den till en mjölig lakanformad deg och sedan färglade hela ytan med röd tomatsås. Sedan lät han riven ost regna över hela tomatsåstäcket från sina grovhuggna händer. Och sedan på med det möra köttet, så fabrikstillverkat som kebabkött kan bli, med svaga kryddningar av kummin och cayennepeppar, och generöst utdelad lök över pizzan. Sedan ett gäng halvtinade pommes frites och rikligt med champinjoner. Sedan in i ugnen. Jag undrade vad pizzabagaren kunde tänkas hålla på med medan pizzan låg i ugnen. Antagligen höll han på med någon annans pizza då. Eller bara stod och drack lite kaffe och hörde om det fanns något intressant på radion. Hm. När pizzan var färdig garnerade pizzamästaren den med isbergssallad, riven morot och fefferoni. Slutligen ringlade han över breda ränder av gräddfil och chilisås över pizzan. Pizzan stoppades in i kartongen och gavs till mig, som hade betalat och var redo att gå hem och äta upp pizzan, tänkte jag. Hur jag med lite grimaserad nuna tog mig hem i vintern och gick upp för trappan med min välfyllda kartong och slog mig ner vid bordet för att äta pizzan. Hur jag nästan var hypnotiserad när jag skyfflade in pizzan i munnen. Hur jag torkade mig om munnen. Hur jag metodiskt drack läsk till. Hur jävla god pizzan var. Och sedan var jag liksom tvungen att gå ner till pizzerian och beställa den här pizzan, ta hem den, och äta en pizza för sjätte dagen i rad.
20101203
Schack & kaffe
Sofia, 25 bast, kock, intresserad av japansk matlagning och serbisk poesi. Det fanns stunder då jag tvivlade över att skriva här. Men sedan tog jag mig själv i kockhatten och bestämde mig för att jag kunde. Kan Olof Brass, kan jag. Liksom. Det. Är. Så. Enkelt. Att. Skriva. Skit. Jag kanske borde göra en presentation av mig själv, men samtidigt kan jag bli så trött på sånt där. Allt självförverkligandetjafs. CV-samhället. Individualisternas tidevarv. Aja. Ska inte gnälla. Den där oviljan jag har mot det är väl också för att jag inte kan berätta om mig själv utan att börja vurma för Göran Greider, och det där fattar inte alltid alla. Så jag tänkte att jag kunde berätta något annat. Till exempel kan jag berätta att Spyridon Ballas mår utmärkt. Han är numera rätt gammal och spenderar mycket tid på ett museum. På kontoret finns ett x-box och ett aldrig sinande förråd av kaffe. Så Spyridon sitter där och... ja, chillar. Du förstår ju själv. Tänk dig själv ett kontor på ett museum, kaffe, x-box. För vissa blir det inte bättre. De har schack också. Sist jag var där för att hälsa på min gamle släkting så frapperades jag av den starka schack-stämningen som hade infunnit sig i lokalen. Spyridon, Bogdan, Håkan och Raimo, fyra gubbar, två schackbräden. Den distinkta doften av kaffe. Ett paket mjölk och en liten glasskål med sockerbitar. Precis när jag kom in i rummet befann sig Raimo i ett taskigt läge. Antingen offra en löpare eller en häst. Det gick att ta på den förväntansfulla stämningen i det lilla rummet. Svettpärlor blänkte på gubbarnas pannor. Ögonen var koncentrerade och spända på det ena schackbrädet. Munnarna hade blivit ihopknipta streck som bara låg ovanför hakorna. Jag vet inte hur lång tid som gick, men jag bara stod bredvid och väntade på att Raimo skulle göra ett drag så att det skulle gå att prata med dem. Till slut valde han att offra hästen. Alla andades ut, jag skrattade lite. De var så gubbiga. Nu kunde de hälsa. Jag såg in i deras ögon var och en. Raimo hade lite hundiga ögon, medan Håkans kändes mer som en katts. Spyridon hade björnögon, enligt mig. Och så Bogdan då... jag skäms lite för att erkänna det, men jag tyckte att hans ögon påminde mig om en människas.
20101201
Presentation av ny medarbetare: Olof Brass
Världens modernaste blogg lever vidare, kan vi nu konstatera efter en rad tvister som har förekommit på kontoret. Gamla medarbetare har bytts ut, nya medhjälpare har rekryterats. Bloggandet kan sätta igång igen. Världens modernaste blogg... måste leva vidare!
Ber om ursäkt för den informella tonen, men jag kan inte nog dölja min entusiasm för det här återuppväckta projektet igen. Jag känner bara en sådan obeskrivlig glädje... som gränsar till extas. Och att jag har anlitats till detta hedervärda uppdrag!!
Jag är släkt med Harald Omm. Men jag heter tyvärr inte Omm. Jag heter Olof Brass. Somliga har, mot min vilja, kallat mig Brass-Olof. Förutom att det låter helt förjävligt är det dessutom missvisande. Jag har aldrig hållit på med brass. Jag kan dock erkänna att jag har närt ett intresse för "brass music", dvs mässingsblås och liknande, då jag har lyssnat mycket på amerikansk funkmusik. Men något jäkla brass har jag aldrig rökt. Förutom den där otursamma kvällen på Costa Rica, 1992. Men du vet, en gång är ingen gång.
Det finns förstås anledning att tvivla på min existens. Förlåt, jag menar anledning att tvivla på min kompetens till den här bloggen snarare sagt. Jag vet inte ens själv om jag duger till att skriva på den. Men en sak är säkert: jag är passionerad. Ja, så förbannat passionerad så du anar inte. Jag nästan brinner när jag skriver det här inlägget. Brinner upp eller brinner ner? Nä, jag brinner bara. Om du skulle se mig nu skulle du hämta brandsläckarn. Jorå, dée säkert. Lovar. Men ta det lugnt, jag är utbildad brandman.
Ber om ursäkt för den informella tonen, men jag kan inte nog dölja min entusiasm för det här återuppväckta projektet igen. Jag känner bara en sådan obeskrivlig glädje... som gränsar till extas. Och att jag har anlitats till detta hedervärda uppdrag!!
Jag är släkt med Harald Omm. Men jag heter tyvärr inte Omm. Jag heter Olof Brass. Somliga har, mot min vilja, kallat mig Brass-Olof. Förutom att det låter helt förjävligt är det dessutom missvisande. Jag har aldrig hållit på med brass. Jag kan dock erkänna att jag har närt ett intresse för "brass music", dvs mässingsblås och liknande, då jag har lyssnat mycket på amerikansk funkmusik. Men något jäkla brass har jag aldrig rökt. Förutom den där otursamma kvällen på Costa Rica, 1992. Men du vet, en gång är ingen gång.
Det finns förstås anledning att tvivla på min existens. Förlåt, jag menar anledning att tvivla på min kompetens till den här bloggen snarare sagt. Jag vet inte ens själv om jag duger till att skriva på den. Men en sak är säkert: jag är passionerad. Ja, så förbannat passionerad så du anar inte. Jag nästan brinner när jag skriver det här inlägget. Brinner upp eller brinner ner? Nä, jag brinner bara. Om du skulle se mig nu skulle du hämta brandsläckarn. Jorå, dée säkert. Lovar. Men ta det lugnt, jag är utbildad brandman.
20101130
Det blev helt enkelt för mycket
Det blev helt enkelt för mycket. Begäret blev för starkt. Jag kunde inte längre tänka på någonting annat. Det blev som en dröm som följde med mig vart jag än gick och åkte. En historia som jag var tvungen att berätta även fast ingen lyssnade. Jag började gå till Hagaparken och berätta de här rapsoderna, även fast ingen lyssnade. Någon liten koltrast, på sin höjd. Jag visste sedan gammalt att änder inte lyssnar när gubbar berättar. De hänger för sig själva och letar efter käk. Jag käkade också, men inte i Hagaparken. Gick hem istället, slog på spisen och stekte lite rester. Kokte spaghetti i värsta fall. Frugan kom hem sent. Jag slötittade på teve. I hjärnan kom jag fram till att tv-utbudet var festligt ungefär varannan dag. Mer än så blev det liksom aldrig.
Och sen hittade jag bloggen. Den bara låg ute på internet och skvalpade, halvt bortglömd, halvt övergiven, av två Stockholmspundare. Den såg så liten och ensam ut och jag hade ju det där obotliga begäret efter att få berätta mina historier. Så vi kom bra överens. Blev bästa polare över en natt. Jag ljuger inte för dig när jag säger att jag gillade läget totalt från dag ett. Eller kväll ett, rättare sagt. Det var ett välsignat elavbrott i skallen. Ett välkommet inslag i min torftiga vardag. Så slapp jag tänka på tv-utbudet, eller några av de ignoranta änderna.
Jag skulle ta hand om bloggen för att den blev genast min käraste ägodel. Jag celebrerade storslaget med att gå ner till Sleven och köpa en påse dillchips och en stor flaska kyld läskedryck. Jag var så till mig så att jag pressade i mig chipsen och svepte läskedrycksflaskan på gatan utanför, innan jag hade hunnit hem. Sedan kom jag hem och mådde lite dåligt, men det gick över fort. Det blev bättre igen när jag öppnade bloggen. Det blev helt enkelt för mycket.
Och sen hittade jag bloggen. Den bara låg ute på internet och skvalpade, halvt bortglömd, halvt övergiven, av två Stockholmspundare. Den såg så liten och ensam ut och jag hade ju det där obotliga begäret efter att få berätta mina historier. Så vi kom bra överens. Blev bästa polare över en natt. Jag ljuger inte för dig när jag säger att jag gillade läget totalt från dag ett. Eller kväll ett, rättare sagt. Det var ett välsignat elavbrott i skallen. Ett välkommet inslag i min torftiga vardag. Så slapp jag tänka på tv-utbudet, eller några av de ignoranta änderna.
Jag skulle ta hand om bloggen för att den blev genast min käraste ägodel. Jag celebrerade storslaget med att gå ner till Sleven och köpa en påse dillchips och en stor flaska kyld läskedryck. Jag var så till mig så att jag pressade i mig chipsen och svepte läskedrycksflaskan på gatan utanför, innan jag hade hunnit hem. Sedan kom jag hem och mådde lite dåligt, men det gick över fort. Det blev bättre igen när jag öppnade bloggen. Det blev helt enkelt för mycket.
20101129
Hej jag heter AHMED!
Hej jag heter AHMED och jag är 10 år. I söndags var jag och mitt gäng på Högdalstoppen för att leta efter cool stuff. Då hittade jag en lapp i en flaska. På lappen stod det ett användarnamn och ett password på blogger.com. Det ledde till den här bloggen. Så nu kan jag skriva hur mycket jag vill mouhahah!! Jag kanske kan skriva om WoW. Jag vet inte hur mycket jag ska skriva. Jag har en pappa och en mamma och tre syskon. Jag är näst yngst. Min storebrorsa har just lärt mig spela WoW. Det är mitt favoritspel nu. Mitt mobilnummer är 0701528820 ring alla snygga guzzar om ni vill hänga med en cool snubbe från Högdalen!!!1
20100519
Hellöö
Ok jag vet inte vad som händer nu. För mycket känslor har passerat, för många inlägg har vidarebefordrats till byråkrater i Skåne. Nånstans finns det där som vi ska skriva, hermetiskt och envist oåtkomligt. Låt skiten emanera för-i-helvete
20100511
Konsten med nonsens
Jag är en fest där ingen vågar bjuda upp till dans, en bekräftande nick på att du känner mig men orkar inte stanna till och prata. En stor dans, ett språkligt spel som kan läsas från och till när du har lust, omtolkas från dag till dag. Kritiseras från natt till natt. Jag är inte en katt som ligger på din dator och nästan tippar den med sin tyngd. Er tystnad tar jag som att jag är stor och bäst. Sug på den, värdigheten.
20100507
Jamenvadådå
Jag läser mina kompisars av spray.se sponsrade skunkdagböcker. Tänker på alienation, menlös meta, stilistisk hets, nihilism. Tänker på förintelsen & allt jag tror jag vet något om. Morrowind.
Jage Dumhufvud
Det var en gång jag satt på en bänk. Vilken bänk som helst egentligen, just den här var belägen mitt i stan, i Spökparkens barocka miljö. Man får ju lust att locka fram pretentionerna, ge akt på historiens vingslag med en fet liten dragspelare bredvid sig. Jag vill göra om den här bloggen, få den att förstå mitt liv. Inte bara skriva rälspoesi, snarare aktualisera dessa små små funderingar till att spegla en större idéströmning. Som nu..
..men sitter jag här i velourbyxor med en P2 och fingrar på en lapp där det står:
"Hoppa av italienskan!" och "Skapa CV", eller?!
..men sitter jag här i velourbyxor med en P2 och fingrar på en lapp där det står:
"Hoppa av italienskan!" och "Skapa CV", eller?!
Jagger
Jag läser idéhistoria nu med ett antal killar & en tjej. Vi har på sex månader myntat mer uttryck än vad någon annan gjort & haft trevligare luncher än de man hade i puritanska England, 1600-tal. Det har jag lärt mig.
20100502
Rälspoesi
Basen & gasen, tåget ankommer om tre minuter. Men vänta, tåget har hoppat framför ett tåg. Avlider om tre minuter. Jag och Millan tar plats mot Farsta. Vart är vi på räls? Tricken & blicken, vi hoppar över dessa tre kommande stationer. Förflyttar oss mot konduktörens högborg. Ber honom om en slickepinne, räds oss för dörrar som stängs.
Det vi haft, har varit hårt reglerat av framtidsplaner, med ett akademiskt språk, en och annan stirrig blick. Virrig men lite rolig! Det har inte funnits utrymme för kriser. Ingen frihet. Nu sitter vi på ett tåg och längtar efter andra vagnar. Nån som går söderut eller bara en rejäl citybana man skulle kunna ta. Hitta nya spår i stället för spåren av det gamla, det historiska perspektivet på livet fyllt av konservativa renässanser. Ba' skoja.
Det vi haft, har varit hårt reglerat av framtidsplaner, med ett akademiskt språk, en och annan stirrig blick. Virrig men lite rolig! Det har inte funnits utrymme för kriser. Ingen frihet. Nu sitter vi på ett tåg och längtar efter andra vagnar. Nån som går söderut eller bara en rejäl citybana man skulle kunna ta. Hitta nya spår i stället för spåren av det gamla, det historiska perspektivet på livet fyllt av konservativa renässanser. Ba' skoja.
20100429
Högskoleprovet 2010 - orddelen
Det här var en gammal idé. Eller, den börjar bli gammal. Om man får tro Platon blir aldrig idéer gamla eftersom de kommer från en evig värld!
den här bloggen var kanske en gång tänkt som en fabel,
nu verkar det ha blivit en koncern av tankar,
dom är högmodiga och eventuellt inga samariter
det är befängt att säga att det här skulle vara nån sorts jokk för själen
snarare handlar det om nån sorts sovring, i olika tempus,
men vafan, allt vi skrivit här har bara varit dagsländor, griller...
ändå har vi otvunget skövlat alla idéer vi åtminstone själva haft om vad en blogg är.
men nu är det dags att uppdaga grejer: till exempel är inte den här bloggen någon sura,
och det förelåg aldrig några korpulenta visor som skulle formalisera dig.
Egentligen kanske det bara handlar om ett pådrag... en insats av resurser... för oss har resurser alltid varit en kärnfråga, som hematologin är för myggan.
Vi följde Svullos råd och kanske skapade vi ett alltför spatiöst rum på nätet, som bara verkade fyllas med en kakofoni som bara tillgodosåg oss själva... om ens det!
vi kanske ympade lite för mycket då... kanske hade en alldeles för glupande inställning till livet, för vår ambition visade sig vara karg. Vi lärde känna en snubbe som hette Noll Kommentarer... fick våra fiskar varma.
resultatet blev en andefattig blogg. vi kanske borde satsat på en snyggare passepartout? kanske lite mer ockra? nåt som hade lite mer relevans med våra riktiga liv?
men vi erkänner. vi är inga förfarna bloggare.
det kan synas vara så iaf. men vi ville göra något åt den indolens som vi såg överallt asså... göra nåt åt den här känslan av att själens är livegen.. okej, inte riktigt kanske, men alla vill väl...? vi försökte bland annat utforma nån sorts känslornas aritmetik. vi ville iaf påbjuda ett alternativ till all skit. Ja, för fan, kalla oss indignerade, men vi tycker fan att det bulla hade förtagit det balla. vi kanske bara ville bygga något utan namne?
/.
den här bloggen var kanske en gång tänkt som en fabel,
nu verkar det ha blivit en koncern av tankar,
dom är högmodiga och eventuellt inga samariter
det är befängt att säga att det här skulle vara nån sorts jokk för själen
snarare handlar det om nån sorts sovring, i olika tempus,
men vafan, allt vi skrivit här har bara varit dagsländor, griller...
ändå har vi otvunget skövlat alla idéer vi åtminstone själva haft om vad en blogg är.
men nu är det dags att uppdaga grejer: till exempel är inte den här bloggen någon sura,
och det förelåg aldrig några korpulenta visor som skulle formalisera dig.
Egentligen kanske det bara handlar om ett pådrag... en insats av resurser... för oss har resurser alltid varit en kärnfråga, som hematologin är för myggan.
Vi följde Svullos råd och kanske skapade vi ett alltför spatiöst rum på nätet, som bara verkade fyllas med en kakofoni som bara tillgodosåg oss själva... om ens det!
vi kanske ympade lite för mycket då... kanske hade en alldeles för glupande inställning till livet, för vår ambition visade sig vara karg. Vi lärde känna en snubbe som hette Noll Kommentarer... fick våra fiskar varma.
resultatet blev en andefattig blogg. vi kanske borde satsat på en snyggare passepartout? kanske lite mer ockra? nåt som hade lite mer relevans med våra riktiga liv?
men vi erkänner. vi är inga förfarna bloggare.
det kan synas vara så iaf. men vi ville göra något åt den indolens som vi såg överallt asså... göra nåt åt den här känslan av att själens är livegen.. okej, inte riktigt kanske, men alla vill väl...? vi försökte bland annat utforma nån sorts känslornas aritmetik. vi ville iaf påbjuda ett alternativ till all skit. Ja, för fan, kalla oss indignerade, men vi tycker fan att det bulla hade förtagit det balla. vi kanske bara ville bygga något utan namne?
/.
20100416
Luxor Knossos bjuder på inspiration
I tidningen läser jag dagligen
hur världen ser ut nu, antagligen.
Det slår mig att allt känns så främmande
så pinsamt ibland och beklämmande.
Jag svettas, som om i tropikerna,
jag sutte och läste rubrikerna
och tänker ibland när jag läser dom:
Förstår jag det här jag läser om?
I tidningen står det att Bryssel sätter
upp alla regler och sysselsätter
massor av folk i Bryssel
med ett begåvat syssel.
Men om man ej blivit >>Bryssel-satt<<
då blir man svårare sysselsatt.
Då blir man lättare sysselfri,
däremot aldrig Bryssel-fri!
I tidningen läser jag dagligen
hur världen ser ut nu, antagligen
det skrivs mig på näsan väsentligen
hur världen ser ut nu egentligen.
Jag vänder och vrider notiserna.
Jag vänder och vrider på kriserna
och hoppas i all denna vridningen
att världen är bättre än tidningen.
hur världen ser ut nu, antagligen.
Det slår mig att allt känns så främmande
så pinsamt ibland och beklämmande.
Jag svettas, som om i tropikerna,
jag sutte och läste rubrikerna
och tänker ibland när jag läser dom:
Förstår jag det här jag läser om?
I tidningen står det att Bryssel sätter
upp alla regler och sysselsätter
massor av folk i Bryssel
med ett begåvat syssel.
Men om man ej blivit >>Bryssel-satt<<
då blir man svårare sysselsatt.
Då blir man lättare sysselfri,
däremot aldrig Bryssel-fri!
I tidningen läser jag dagligen
hur världen ser ut nu, antagligen
det skrivs mig på näsan väsentligen
hur världen ser ut nu egentligen.
Jag vänder och vrider notiserna.
Jag vänder och vrider på kriserna
och hoppas i all denna vridningen
att världen är bättre än tidningen.
Tröga tangenter
Drillad i debatt tog jag plats på en soffa eller säng. Diskussionen var igång när Josef skrek skreviga jävla post-modernist. Jag sa att han hade taskig människosyn, han påstod att mina sämpiga argument om modernismens härjningar i Bredäng kom av en generationskris i de undre regionerna. Petter yttrade sig i City om att Slussens rivning var grymt & folkets vilja undergrävd. Medan alla röster gned sig mot varandra låg femtiotusen ej invigda harklandes på en tunnelbana & ytterligare 950 tusen stod på en trappavsats någonstans i Köningsberg uppfyllda av citations- & utropstecken. "Hej, se på oss! Vi är lyckliga!".
20100414
Kryddiga bitar som dansar Zorba
Säsongens smak på Pizzeria Zorba var lockande, till och med spännande i tanken. Spekulationerna rörde sig i grekisk takt mot ostiga kryddbitar i en lavadränkt deg. Empiriska efterforskningar var närastående. Stående var Jordan, med ena benet på Rigas rena boulevard och andra på väg in i pizzerianmarkisens skugga. Dondé esta mi comida? Qué flavor rico! blev det första han snappade upp. Själv valde vår matglade vän att kommentera väderförhållandena denna kväll. Mojnig blåst med värme uppåt glädjeskutt. Svaret av kyparn med ciggen blev följande: jag pallar inte.. solen, även med markisen kokar mina currysoppor här inne..
20100406
Mannen som fastnade i en hiss
Det fanns en man, hans namn var Erik Omm. Han var son till Jörgen Omm, som var bror till Harald Omm. Jörgen med J, vafan.
Erik Omm fastnade en gång i en hiss.
Han sprang exalterad genom portarna, in i en byggnad. Full av energi tryckte han på knappen till en av hissarna.
Hissen skulle ta honom upp till nya plan.
Han fastnade mellan två våningar... för en stund.
Ingen vet vad han egentligen gjorde under den stunden. Möjligen inte ens han själv. När han så till slut kom ut ur hissen ställde han sig på golvet och sträckte på sig, sen gick han ut i trapphuset och gick upp för trapporna. Han såg ut genom ett fönster, såg några måsar som flög. På nåt sätt verkade han självsäkrare än någonsin. Hans steg var långsamma och varje trappsteg kändes. Varje våning hade sin lukt och sina personer. Hans sulor knirrade när de trycktes mot trappstegen. Sen var han uppe. Längst upp var det skönt och luftigt. Han såg en kopp i ett diskställ som han tog och fyllde med kaffe från en kanna som stog på ett bord. Sen såg han ett kylskåp och tog ut ett paket mjölk som han sedan hällde ner i koppen. Kaffet smakade bra. Det kändes som att han aldrig druckit kaffe förut.
Erik Omm fastnade en gång i en hiss.
Han sprang exalterad genom portarna, in i en byggnad. Full av energi tryckte han på knappen till en av hissarna.
Hissen skulle ta honom upp till nya plan.
Han fastnade mellan två våningar... för en stund.
Ingen vet vad han egentligen gjorde under den stunden. Möjligen inte ens han själv. När han så till slut kom ut ur hissen ställde han sig på golvet och sträckte på sig, sen gick han ut i trapphuset och gick upp för trapporna. Han såg ut genom ett fönster, såg några måsar som flög. På nåt sätt verkade han självsäkrare än någonsin. Hans steg var långsamma och varje trappsteg kändes. Varje våning hade sin lukt och sina personer. Hans sulor knirrade när de trycktes mot trappstegen. Sen var han uppe. Längst upp var det skönt och luftigt. Han såg en kopp i ett diskställ som han tog och fyllde med kaffe från en kanna som stog på ett bord. Sen såg han ett kylskåp och tog ut ett paket mjölk som han sedan hällde ner i koppen. Kaffet smakade bra. Det kändes som att han aldrig druckit kaffe förut.
20100330
Whatever
Tjena, sorry för att vi inte har varit så aktiva på senaste.
Det har varit mycket, detta är ju bara en alternativkarriär som ni säkert redan visste.
Vi är ju mångsysslare. Vi. Är. Mångsysslare.
Viktigt att veta vem man är. Vad man ska vara bra för. Vad ska man hålla på med. Vad man ska finnas till för.
Sannolikt anser du att detta är kokett skitsnack. Boom, det är falafelns dag. Falafeln är bra, den brukar få de mest initierade köttätarna att överge sin ståndpunkt för en kväll.
Det är också en modern anrättning, så den passar bra för oss. Receptet kan du själv hitta på google, jag tänker inte bifoga nån jävlä länk.
Kanske lyckades jag villa bort en och annan läsare där, kanske inte. Vad snackade vi om förut? Det du... varsågod att gå tillbaka.
Jag har t.o.m. glömt varför jag startade den här bloggen. Jag intalar mig själv att den var menad som en välriktad smocka till den etablerade kultureliten, men det kan också vara att jag vill vara först med något. En tredje idé är att det handlar om att säga fuck you på ett språk de flesta inte behärskar.
Det finns en fjärde option också (har du tänkt på att det alltid är fyra, fyra årstider, fyra vätskor i kroppen, fyra människotyper, fyra par kalsonger i garderoben OOPS för mycket info).
Jag startade den här bloggen med ett kall. Några månader senare fick jag kalla fötter. En morgon vaknade jag och det var kallt. Sen somnade jag om och drömde om påläggskalvar. Sen tog jag jobb i tunnelbanan. Varje gång jag åkte in mot Fridhemsplans tunnelbanestation var det som att tiden stannade, och jag såg mänskligheten passera revy. Min hjässa blev sedermera kal.
Det har varit mycket, detta är ju bara en alternativkarriär som ni säkert redan visste.
Vi är ju mångsysslare. Vi. Är. Mångsysslare.
Viktigt att veta vem man är. Vad man ska vara bra för. Vad ska man hålla på med. Vad man ska finnas till för.
Sannolikt anser du att detta är kokett skitsnack. Boom, det är falafelns dag. Falafeln är bra, den brukar få de mest initierade köttätarna att överge sin ståndpunkt för en kväll.
Det är också en modern anrättning, så den passar bra för oss. Receptet kan du själv hitta på google, jag tänker inte bifoga nån jävlä länk.
Kanske lyckades jag villa bort en och annan läsare där, kanske inte. Vad snackade vi om förut? Det du... varsågod att gå tillbaka.
Jag har t.o.m. glömt varför jag startade den här bloggen. Jag intalar mig själv att den var menad som en välriktad smocka till den etablerade kultureliten, men det kan också vara att jag vill vara först med något. En tredje idé är att det handlar om att säga fuck you på ett språk de flesta inte behärskar.
Det finns en fjärde option också (har du tänkt på att det alltid är fyra, fyra årstider, fyra vätskor i kroppen, fyra människotyper, fyra par kalsonger i garderoben OOPS för mycket info).
Jag startade den här bloggen med ett kall. Några månader senare fick jag kalla fötter. En morgon vaknade jag och det var kallt. Sen somnade jag om och drömde om påläggskalvar. Sen tog jag jobb i tunnelbanan. Varje gång jag åkte in mot Fridhemsplans tunnelbanestation var det som att tiden stannade, och jag såg mänskligheten passera revy. Min hjässa blev sedermera kal.
20100329
Tics
Tic tic tac, ta med mig ikväll. Jag sitter med Flegma och ser på dig mittemot mig på tunnelbanan. Skriver det här i min mobil, låtsas smsa, men egentligen kollar jag vad du gör, på dina mungipor, vad du ätit, fläsknoisette. Melancholia kliver av, vilken tur, hatar det jävla aset. KOLERISK ATTACK. ack ack. Under första delen av 60-talet arbetade jag på ett grossistföretag i Stockholm som bl.a. handlade med handstickningsgarner. Vid ett tillfälle, då jag var extra bekymrad för vissa saker inom företaget och beklagade mig för en av mina chefer så sa han till mig "Herr Eriksson (man var inte du med sina chefer på den tiden), kan ni inte försöka se saker och ting lite mer sangviniskt?" "Jo", svarade jag lite tveksamt, eftersom jag inte visste vad sangvinisk betydde. Jag slog upp ordet när jag kom hem. En sangviniker är en lättrörd stämningsmänniska med ljust och optimistiskt sinnelag (tro för all del inte att jag kom ihåg det här efter 40 år. Jag slog upp ordet idag).
Ta det inte så allvarligt. Ha humor och humm om hummos hoho
Vid tangenterna,
en lättrörd stämningsmänniska
http://www.mirakelkursen.org/a/orkan.php
Ta det inte så allvarligt. Ha humor och humm om hummos hoho
Vid tangenterna,
en lättrörd stämningsmänniska
http://www.mirakelkursen.org/a/orkan.php
20100325
Cameo
70 situps, 25 armhävningar.
Såg Woody Allens film "Radio days" och hörde att Larry David skulle vara med i den. Vilken fail. Alltså jag vill bara VARNA dig som ser den i förhoppning om att få mr. David, han är inte med någonting!! Hans roll är så fjuttig så... det måste klassificeras som en sånhär cameo, där man liksom bara... ja, lollar. Han spelar en kommunistisk granne... jag blev lite lack. Om du tror att du kommer få se någon Larry David i den rullen så kommer du att bli besviken. I övrigt tyckte jag filmen var lite torr.
Såg Woody Allens film "Radio days" och hörde att Larry David skulle vara med i den. Vilken fail. Alltså jag vill bara VARNA dig som ser den i förhoppning om att få mr. David, han är inte med någonting!! Hans roll är så fjuttig så... det måste klassificeras som en sånhär cameo, där man liksom bara... ja, lollar. Han spelar en kommunistisk granne... jag blev lite lack. Om du tror att du kommer få se någon Larry David i den rullen så kommer du att bli besviken. I övrigt tyckte jag filmen var lite torr.
20100321
De fyra sinnena
Jag hörde om en man som fick pinjemun. Det är en nytt ord, uppsnappat ur en dimmig bloggosfär & en upplysande medial nervositet. Pinjemun, pine mouth. Denna man, han var som en i mängden, aldrig riktigt närvarande, alltid mitt i massan, aldrig riktigt utsvävande, förutom när det kom till gastronomin. Där hade han sitt säte, bland blomkålssoppor & brännande nya Medelhavsrätter. Maten var hans trygghet, men han kom en dag att äta härskna pinjenötter. Denna fadäs påverkade hans smaksinne till den grad att allt han åt kom att smaka besk malört, en metallisk hinna som likt en parasit aldrig ville försvinna.
Det märkliga i denna berättelse var att pinjemunsmannen fick sina andra tre sinnen förstärkta. Det var i matsalen, där han för trettiotredje gången försökte återkalla minnet av en cesarsallads ljuva smak, han plötsligt hörde sällsamma ljud från hans omgivning. Det var besticken runt omkring matsalen som i en polyfoni tycktes samtala med varandra. Mannen klev bestört ut. Rädslan att han till slut tappat förståndet fick honom att svaja till ett ögonblick, glasen och smörkniven bredvid honom föll mot marken när han stötte till bordet. Även detta uppfattades som besjälat. Denna gång en kakafoni, vemodig och ängslig vilket huvudpersonen inte kunde undgå att känna för. Samklangen var total. Hans känslor stämda och hans förnuft redo att förändra världen, med en aning om det äventyr som väntade honom.
Det märkliga i denna berättelse var att pinjemunsmannen fick sina andra tre sinnen förstärkta. Det var i matsalen, där han för trettiotredje gången försökte återkalla minnet av en cesarsallads ljuva smak, han plötsligt hörde sällsamma ljud från hans omgivning. Det var besticken runt omkring matsalen som i en polyfoni tycktes samtala med varandra. Mannen klev bestört ut. Rädslan att han till slut tappat förståndet fick honom att svaja till ett ögonblick, glasen och smörkniven bredvid honom föll mot marken när han stötte till bordet. Även detta uppfattades som besjälat. Denna gång en kakafoni, vemodig och ängslig vilket huvudpersonen inte kunde undgå att känna för. Samklangen var total. Hans känslor stämda och hans förnuft redo att förändra världen, med en aning om det äventyr som väntade honom.
Filmmanus
SMAKSENSATIONEN (working title)
Ulf som berättarröst:
Bara för att jag har smakat på kanel -- bara för jag har smakat på mjöl -- betyder inte det att jag vet hur bulle smakar.
-------------------------------------------------------------------------------------
Jag jobbar på en verktad där man lagar rullstolar. Egenföretagare, drog in multum på sena nittitalet men det har gått hårt åt branchen på sistone. Egentligen har jag mig själv att skylla. Jag blev handikappad själv. Mina utsvävningar i gastronomi, hänger en del på matlagningskurser, oftast varje onsdag, kom att förändra min värld å det grövsta.
Klipp till matlagningsscen, Ulf & Konny lagar paella.
Konny: Vi måste styra upp nån jävla sås vafan.
Ulf: Kolla där i skåpet, tyckte jag såg lite pinjenötter, kanske pesto funkar?
Maten lagas, närbilder när männen äter. Det är gott. Det är deras sista måltid. Den slutgiltiga smaksensationen.
Ulf som berättarröst:
Bara för att jag har smakat på kanel -- bara för jag har smakat på mjöl -- betyder inte det att jag vet hur bulle smakar.
-------------------------------------------------------------------------------------
Jag jobbar på en verktad där man lagar rullstolar. Egenföretagare, drog in multum på sena nittitalet men det har gått hårt åt branchen på sistone. Egentligen har jag mig själv att skylla. Jag blev handikappad själv. Mina utsvävningar i gastronomi, hänger en del på matlagningskurser, oftast varje onsdag, kom att förändra min värld å det grövsta.
Klipp till matlagningsscen, Ulf & Konny lagar paella.
Konny: Vi måste styra upp nån jävla sås vafan.
Ulf: Kolla där i skåpet, tyckte jag såg lite pinjenötter, kanske pesto funkar?
Maten lagas, närbilder när männen äter. Det är gott. Det är deras sista måltid. Den slutgiltiga smaksensationen.
20100316
Om en man
När man har bott i en stad i ett tag så kan man uppmärksamma vissa personer, vissa människor, om man är en smula observant.
Till exempel har jag lagt märke till en kille, som vi kan kalla "Percy": han är runt 30, kanske inte ens 25, ser rätt rockig ut, orakad osv... jeansjacka. Jag har sett honom på filmaffischer för någon svensk indie-film, på Skanstulls t-banestation med en barnvagn, ibland på en bänk på Fridhemsplans t-baneperrong, flera gånger har jag sett honom sitta på en bänk och röka på Alviks tunnelbanestation... han utstrålar alltid samma ungdomliga glöd, trots att han verkar ha barn. Kanske har jag lagt märke till honom för att han inte ser ut att vara pappa, kanske har jag lagt märke till honom för att han påminner om någon, någon man umgicks med i skolan, den där lite strulige snubben som egentligen var rätt harmlös och som man egentligen tyckte var rätt skön, med den där lite stökiga blicken, med lite ovårdat hår.
Och nu ikväll när jag närmar mig min port ser jag honom komma ut från internetkaféet (har han lanat?) och be ett gäng 15-åringar om cigg. Han blir nekad. In i mitt huvud far en impuls, som säger att jag ska ta med honom upp och bjuda honom på en av ciggen som jag fick av farsan en gång. Jag följer ingen impuls, jag går bara upp, öppnar dörren, tar bort några tidningar från dörrmattan och dricker ett glas vatten. Vem är Percy?
Till exempel har jag lagt märke till en kille, som vi kan kalla "Percy": han är runt 30, kanske inte ens 25, ser rätt rockig ut, orakad osv... jeansjacka. Jag har sett honom på filmaffischer för någon svensk indie-film, på Skanstulls t-banestation med en barnvagn, ibland på en bänk på Fridhemsplans t-baneperrong, flera gånger har jag sett honom sitta på en bänk och röka på Alviks tunnelbanestation... han utstrålar alltid samma ungdomliga glöd, trots att han verkar ha barn. Kanske har jag lagt märke till honom för att han inte ser ut att vara pappa, kanske har jag lagt märke till honom för att han påminner om någon, någon man umgicks med i skolan, den där lite strulige snubben som egentligen var rätt harmlös och som man egentligen tyckte var rätt skön, med den där lite stökiga blicken, med lite ovårdat hår.
Och nu ikväll när jag närmar mig min port ser jag honom komma ut från internetkaféet (har han lanat?) och be ett gäng 15-åringar om cigg. Han blir nekad. In i mitt huvud far en impuls, som säger att jag ska ta med honom upp och bjuda honom på en av ciggen som jag fick av farsan en gång. Jag följer ingen impuls, jag går bara upp, öppnar dörren, tar bort några tidningar från dörrmattan och dricker ett glas vatten. Vem är Percy?
20100313
20100312
21st century rip off
Man föds, man växer upp, man går i skolan, man äter sin mat.
Man startar en blogg. Man kanske har någon plan för bloggen, någon idé bakom.
Det kanske inte går som man tänker sig. Det kanske går precis som det ska.
Alla andra kanske bara tycker att man snackar skit.
Man försöker skapa nya inlägg, man försöker hålla en kreativ gungning.
Man får inga kommentarer och man börjar ifrågasätta sig själv.
Folk börjar t.o.m. klaga och antagligen är man ute och seglar.
Ändå fortsätter man, någonting håller en brinnande. En brinnande låga.
Kanske bör den aldrig sluta brinna.
En fråga man kanske aldrig får svar på.
Man startar en blogg. Man kanske har någon plan för bloggen, någon idé bakom.
Det kanske inte går som man tänker sig. Det kanske går precis som det ska.
Alla andra kanske bara tycker att man snackar skit.
Man försöker skapa nya inlägg, man försöker hålla en kreativ gungning.
Man får inga kommentarer och man börjar ifrågasätta sig själv.
Folk börjar t.o.m. klaga och antagligen är man ute och seglar.
Ändå fortsätter man, någonting håller en brinnande. En brinnande låga.
Kanske bör den aldrig sluta brinna.
En fråga man kanske aldrig får svar på.
20100307
Spaghetti
Varje gång jag går ut på gatan försöker jag att tänka mig att det är som hemma i västern. Mina boots slår mot trottoaren, jag försöker höra något eko, som i vilda västern. Jag hör inget eko, bilarna överröstar. Jag är en vilsen cowboy i storstadsdjungeln, prärien kallar mig. Jag vandrar genom kvarteren och känner ingenting. Tittar upp mot en kåk, spänner den i ögonen och skjuter ner den. Den lägger sig platt direkt mot gatan och stannar upp trafiken. Jag svingar min lasso om en taxibil och tar den i min ägo. Taxin tar mig till saloonen, som man måste åka upp med hiss till. Inne på salonnen beställer jag en biff. Jag får äta ostört, jag har inga fiender.
Inne på saloonen hittar jag en fager dam som jag tar med mig i taxin, vi åker genom vidderna till mitt näste, där man kan se ner på en stam indianer.Jag tar fram mitt munspel och spelar en visa, men sen blir vi överraskade av ett gäng bandidos som besegrar mig och tar min ängel.
När jag sedan vaknar upp mörbultad är det som att alltihop bara har varit en dröm. Jag försöker känna doften av majs, men det går inte. Jag försöker känna präriens vind, men det går inte. Jag somnar om istället.
Hemma
20100302
Bloggarna metar vatten & bröd
I dag skulle bloggaren vilja tänka på sig själv i tredje person. Det är på grund av att han har fått en bit feber & känner sig bortkopplad från vem i han nu är. Han tycker att det är en rätt skön känsla. Bloggaren är nu en karaktär i sin egen blogg. Det finns ingen jävla sanning.
Febrar han minns.
2001, drömmar till finalspurten av Mario 64. Oljebanan, Bowser som jagar jaget.
Ängslighetens största seger
Jag värjer mig för att vara kreativ. Det är något jag försökt med länge. Måste tänka nu när jag skriver så att allt är utstakat, minsta bokstav. Den snitslade banan, följa den, låta den leda mig. Om jag skulle pröva på kreativt skrivande.. improvisera.. ja ja, alltså testa någon gång.. Jag vet inte om jag skulle klara av det. Måste gå med plastpåsar på huvudet över trösklar.. Får inte, får int...
Harmsen du ser mig
Hungrig, jag känner dig
Gå och sov nu
Jag hjälper dig
vakna
du hjälper mig
somna
Nu skjuter jag!
Harmsen du ser mig
Hungrig, jag känner dig
Gå och sov nu
Jag hjälper dig
vakna
du hjälper mig
somna
Nu skjuter jag!
20100301
Kompassens riktning
Ni hänger ju inte med i de moderna svängarna. En uppmaning om ni vill följa världens modernaste blogg i fortsättningen. Leta upp den sprid den till era vänner. Alla bilder som publiceras ska ni kopiera och trycka moderna t-shirts av. Kravet på er läsare er stort! Därför marknadsför vi inte denna blågula blogg på bred front. Vi vill inte falla i modernitet och minimalitet. Det är upp till er att hitta rätt.
/Med smak av försäkringskassan,
Den moraliska kompassen
/Med smak av försäkringskassan,
Den moraliska kompassen
20100228
Nerverna
Du verkar viktig borde jag prata med dig? Jag känner ingen här men jag är här för en grej.. har tvättat håret och har rakat mig, känns lite konstigt men jag reder mig. Kom in med bussen sen på eftermiddagen har rest i flera timmar och har frågat mig fram.. låg på hotellrummet och stirrade en stund, jag borde nog ha sovit men fick inte en blund. Nerverna, nerverna. gick ner i baren för att känna mig för.. beställde ett glas vin som jag lämnade orört, blev pretentiös så fort jag tänkte på nåt, typ: "Så här är livet men förhoppningsvis kort". Har aldrig någonsin känt mig riktigt rumsren..
Jag låtsas att jag deltar men är inte riktigt med klockan börjar närma sig, snart dags att gå på "Kul att vara här, den här heter 'Nerverna', fuck you all!". Nerverna.. nerverna.
Jag låtsas att jag deltar men är inte riktigt med klockan börjar närma sig, snart dags att gå på "Kul att vara här, den här heter 'Nerverna', fuck you all!". Nerverna.. nerverna.
Vem är du
Introduktion: Hej hå. Plan: krossa Stockholmsvita byggnader. Ulf, förnyaren, primus motor, tack. TACK. Minska mystiken. Jag försöker inte vara rolig på något sätt, vill bara spruta idéer på Kjell Isakssons fest. Ni vet inte vad som ska hända, jag vet inte vad som ska hända och INTE EN JÄVEL VET VAD SOM SKA HÄNDA. Nu följer en recension av bloggen: "Vilket dravel. Här finns en bra karaktär men inget manus, bara något som verkar vara oinspirerade improvisationer." Svar: Vilken sugig kritik. Världens sämsta recension, inte bra alls tycker jag. Ta din fimpiga såg och försök kapa lite timmer i stället. Nu följer ett kort inlägg om nerver.
Flerstämmigt
Vem är JAG som skriver? Polly Foni, den berömde misantropen Kaka Fonis brorson. Hehe, kryt -s. Jag tror på det där nya modeuttrycket: mix and match. Det är vad jag försöker göra, blanda röster och samtal i en symfoni, som Ulf också menar tror jag.. Sover du också dåligt, Ulf? Vet du inte heller vad du håller på med? Vi tillsätter en griskupp du & jag. Du är grisen, jag är kuppen som rider på dig, skrattandes. Jag tror på människan. Våra val är viktiga. Ändå är Ulf och jag olika, inte samma. Ingen människa är den andre lik. Men det är kul när man anar samband. Ulf tvingades in i den här bloggen, jag kom självmant med händerna uppsträckta, den vita kapitulationsflaggan hissad. Dido sjöng om det där. Ja, vad jag ville säga är att jag är med dig Ulf. Jag är med i bloggen. Jag ska styra upp. Fixa en postbox dit ni kan skicka navelludd. Individer invalider in valid dilla vid ta vid nu slappskallar!
Nytt inlägg # 3
Hej.
Det kostar att ha världens modernaste blogg. Man måste ständigt förnya sig, varje dag, varje kväll. Det är lite jobbigt, det är sömnlösa nätter, rastlösa dagar, hetsätning, idétorka, idéassociationer som aldrig slutar, obekväma arbetstider, att bara driva omkring utan att förstå något.
Ja, det är en ständig förnyelse. Frågan är nu vad som ska hända med bloggen. Det här är avgörandets minut. Det slutgiltiga missen innan det är dags att förlösa. För löst.
Jag tar en paus, går och hämtar en blodgrape, sätter mig vid pianot, spelar några melodier som vävs ihop till en liten symfoni om livet. Mitt liv, ditt liv, Livland. Jag går in på wikipedia och kollar upp Livland. Det är stimulerande, för en liten stund.
så lång
U
Det kostar att ha världens modernaste blogg. Man måste ständigt förnya sig, varje dag, varje kväll. Det är lite jobbigt, det är sömnlösa nätter, rastlösa dagar, hetsätning, idétorka, idéassociationer som aldrig slutar, obekväma arbetstider, att bara driva omkring utan att förstå något.
Ja, det är en ständig förnyelse. Frågan är nu vad som ska hända med bloggen. Det här är avgörandets minut. Det slutgiltiga missen innan det är dags att förlösa. För löst.
Jag tar en paus, går och hämtar en blodgrape, sätter mig vid pianot, spelar några melodier som vävs ihop till en liten symfoni om livet. Mitt liv, ditt liv, Livland. Jag går in på wikipedia och kollar upp Livland. Det är stimulerande, för en liten stund.
så lång
U
20100227
Från ok till bra...
Jag har vaknat upp, och fattar...
allt var en dröm.
Första kvarten minns jag vad som har hänt, men sen tonas det ut. Har ingen att berätta om drömmen för.
Försöker... göra nåt. Konkret. Minns bloggen. Tänker att den kan behöva en nyputsning. En nydaning. En modern blogg! Världens modernaste blogg! När jag har gjort om bloggen går jag på restaurang [Rasta café], så gott är det så. Jag äter spaghetti med köttfärssås och riven parmesanost. Sedan dricker jag kaffe.
Så lång
U
allt var en dröm.
Första kvarten minns jag vad som har hänt, men sen tonas det ut. Har ingen att berätta om drömmen för.
Försöker... göra nåt. Konkret. Minns bloggen. Tänker att den kan behöva en nyputsning. En nydaning. En modern blogg! Världens modernaste blogg! När jag har gjort om bloggen går jag på restaurang [Rasta café], så gott är det så. Jag äter spaghetti med köttfärssås och riven parmesanost. Sedan dricker jag kaffe.
Så lång
U
20100226
Förändringar
Det är inget krig. Det är ingen eld. Det är ingen flod. Bara lite rörelse och ombyggnation i nationen vi kallar blogg. Blogg vi kallar världens modernaste. Modernt som vi kallar dålig stämning. Dålig stämning som alltid är sanktionerad. Där, en definition av något.
20100225
Nytt millennium
Ulf har tagit en paus. Han gick in i väggen.
Det är inget billigt pr-trick, det är så.
Han åkte i sin bil på Drottningsholmsvägen, insåg att allt hade ackumulerats till en jobbig massa som han inte längre klarade av.
Nu har han tagit en liten paus.
Förhoppningsvis är han tillbaka, snart.
I väntan på Ulf och bättre tider konstruerar vi en pausfågel.
Det här är världens modernaste blogg.
Du kanske vill att vi ska bestämma allt åt dig.
T ex vilken klubb du ska besöka på fredagkvällen, vilken krydda du ska ha i din gräddsås till pastan, vilka nyanser din nya träningsoverall ska stänka av.
Medan Ulf är borta sammanställer vi en lista med "dålig stämning" på 47 språk.
Här kommer de fem första:
1. bad mood
2. slegte humeur/slegte stemming
3. dårligt humør
4. masamang pakiramdam
5. κακή διάθεση (kakí̱ diáthesi_)
Ettan var engelskans, tvåan afrikaansens, trean danskans, fyran filippinskans och femman, en av mina personliga favvisar: grekiskans.
Tjoflöjt
Det är inget billigt pr-trick, det är så.
Han åkte i sin bil på Drottningsholmsvägen, insåg att allt hade ackumulerats till en jobbig massa som han inte längre klarade av.
Nu har han tagit en liten paus.
Förhoppningsvis är han tillbaka, snart.
I väntan på Ulf och bättre tider konstruerar vi en pausfågel.
Det här är världens modernaste blogg.
Du kanske vill att vi ska bestämma allt åt dig.
T ex vilken klubb du ska besöka på fredagkvällen, vilken krydda du ska ha i din gräddsås till pastan, vilka nyanser din nya träningsoverall ska stänka av.
Medan Ulf är borta sammanställer vi en lista med "dålig stämning" på 47 språk.
Här kommer de fem första:
1. bad mood
2. slegte humeur/slegte stemming
3. dårligt humør
4. masamang pakiramdam
5. κακή διάθεση (kakí̱ diáthesi_)
Ettan var engelskans, tvåan afrikaansens, trean danskans, fyran filippinskans och femman, en av mina personliga favvisar: grekiskans.
Tjoflöjt
20100222
Tidelag tidelag tidelag
Va.. Va. Är det här på riktigt? Alltså *skratt*, vadå? Jag kommer inte ut härifrån? Det finns ingen väg ut.. ut ur bloggen. Sitter fast här nu och det är bara massa vitt, en orange och en blå länk där nere. Jag är kvar alltså, isolerad. Hade en så märklig dröm: Jag höll i min brors dotter (en grann sak, en grönsak), vi dansade fast hon var en myra och växte och jag försökte få tag på henne när jag såg att det var hon. Jag var en örn som fångade flugor, aquila non capitat muscas. BLomflugor. Det var dom jag kommunicerade med. Finns det ingen krisgrupp jag kan vända mig till?
- - - Hm - - - Ha.. - - - Hall - - - Du? - - - Hallå?
- - - Hm - - - Ha.. - - - Hall - - - Du? - - - Hallå?
20100213
Nytt inlägg # 2
Okej, eftersom ingen annan skriver här får väl jag göra det. Har ju redan gått tre dar.
Ulf Fiat var namnet, trevligt att träffas (internet är så personligt!)... jag har en sånhär skön skaka tass-app på fejan om nån är intresserad för övrigt..
nej, nog med spydigheter, jag ska fatta mig kort. Öh... vad som händer nu, är väl att jag, Uffe the man, får ta över här, och, försöka styra upp det hela.
Jag försöker göra någon sorts beskrivning av läget för att reda ut vad det är som ska göras för mig själv och sådär:
1. jag ska sköta en blogg
2. jag ska sköta en blogg som har varit uppe ett tag
3. jag ska sköta en blogg som har varit uppe ett tag som jag inte riktigt förstår mig på
4. jag ska sköta en blogg som har varit uppe ett tag som jag inte riktigt förstår mig på och som jag nu ska försöka begripa
5. jag ska sköta en blogg som har varit uppe ett tag som jag inte riktigt förstår mig på och som jag nu ska försöka begripa genom att undersöka bloggen
6. jag ska sköta en blogg som har varit uppe ett tag som jag inte riktigt förstår mig på och som jag nu ska försöka begripa genom att undersöka bloggen eftersom jag inte har fått några som helst riktlinjer
7. jag ska sköta en blogg som har varit uppe ett tag som jag inte riktigt förstår mig på och som jag nu ska försöka begripa genom att undersöka bloggen eftersom jag inte har fått några som helst riktlinjer över vad som ska finnas i den här bloggen
Over and out /// Uffe
Ulf Fiat var namnet, trevligt att träffas (internet är så personligt!)... jag har en sånhär skön skaka tass-app på fejan om nån är intresserad för övrigt..
nej, nog med spydigheter, jag ska fatta mig kort. Öh... vad som händer nu, är väl att jag, Uffe the man, får ta över här, och, försöka styra upp det hela.
Jag försöker göra någon sorts beskrivning av läget för att reda ut vad det är som ska göras för mig själv och sådär:
1. jag ska sköta en blogg
2. jag ska sköta en blogg som har varit uppe ett tag
3. jag ska sköta en blogg som har varit uppe ett tag som jag inte riktigt förstår mig på
4. jag ska sköta en blogg som har varit uppe ett tag som jag inte riktigt förstår mig på och som jag nu ska försöka begripa
5. jag ska sköta en blogg som har varit uppe ett tag som jag inte riktigt förstår mig på och som jag nu ska försöka begripa genom att undersöka bloggen
6. jag ska sköta en blogg som har varit uppe ett tag som jag inte riktigt förstår mig på och som jag nu ska försöka begripa genom att undersöka bloggen eftersom jag inte har fått några som helst riktlinjer
7. jag ska sköta en blogg som har varit uppe ett tag som jag inte riktigt förstår mig på och som jag nu ska försöka begripa genom att undersöka bloggen eftersom jag inte har fått några som helst riktlinjer över vad som ska finnas i den här bloggen
Over and out /// Uffe
20100211
Nytt inlägg
Hallå, Ulf Fiat här.
Jag gör ett krampaktigt försök att bara spela med.
Man bad mig att vara kreativ. Jag känner mig inte så kreativ. Jag är bara någon som fått chansen att skriva här, just nu. Jag har lite svårt att fatta vad det är ni håller på med här på bloggen egentligen... jag menar, det är ju så jäkla spretigt alltsammans. Guldfiskar hit, daggstänkta berg dit, maträtter flyger fritt i ett rum som ständigt ska tas in. Allt här är höljt i dunkel. Du fattar väl att man inte kan hålla på såhär, på riktigt. Nej, just det. Ja, så. Det är ohållbart... helt jäkla orimligt.
Jag blir trött på det, ska jag säga rent ut. Trött. T-r-ö-t-t. Ett steg i behovstrappan. En avsaknad av något.
Jag gör ett krampaktigt försök att bara spela med.
Man bad mig att vara kreativ. Jag känner mig inte så kreativ. Jag är bara någon som fått chansen att skriva här, just nu. Jag har lite svårt att fatta vad det är ni håller på med här på bloggen egentligen... jag menar, det är ju så jäkla spretigt alltsammans. Guldfiskar hit, daggstänkta berg dit, maträtter flyger fritt i ett rum som ständigt ska tas in. Allt här är höljt i dunkel. Du fattar väl att man inte kan hålla på såhär, på riktigt. Nej, just det. Ja, så. Det är ohållbart... helt jäkla orimligt.
Jag blir trött på det, ska jag säga rent ut. Trött. T-r-ö-t-t. Ett steg i behovstrappan. En avsaknad av något.
Trisstesslotter och fuktskadade jordnötsringar
Livet tedde sig guld. Guldmannen såg sig själv genom felpreskriberade glasögon och glömde för en stund var han var, vad han var värd, var han var. Var han i Schweiz. Där hade han i sådana fall aldrig varit tidigare. Men nu var det dags att packa. Lingonbröd, marockanskt läppstift och en hävtång av silver. Det fick bli en följetong.
Nästa morgon sökte han upp Steffe, hans barndomsvän sen tre år tillbaks, fick känna på krattan. - Hur i helvete tänkte du med det här vafan? Jag tror inte du tänkte alls, du gillar dialoger och att diskutera, men du säger ju inget. - Jag tror att Steffe gick, han skulle göra mat och ungar, han har en så kallad kallelse. Själv heter jag Norsto Bailado, jag minns min första gång. Det var sex. Det minns jag tydligt. Att det var sex. En gång tog jag mig vatten över huvudet. Det var blött. - Idag ska du lyssna på http://open.spotify.com/track/4Lrjj5EfPJ3dG4c5sTHuZt , sen vettefan. Kolman?
Nästa morgon sökte han upp Steffe, hans barndomsvän sen tre år tillbaks, fick känna på krattan. - Hur i helvete tänkte du med det här vafan? Jag tror inte du tänkte alls, du gillar dialoger och att diskutera, men du säger ju inget. - Jag tror att Steffe gick, han skulle göra mat och ungar, han har en så kallad kallelse. Själv heter jag Norsto Bailado, jag minns min första gång. Det var sex. Det minns jag tydligt. Att det var sex. En gång tog jag mig vatten över huvudet. Det var blött. - Idag ska du lyssna på http://open.spotify.com/track/4Lrjj5EfPJ3dG4c5sTHuZt , sen vettefan. Kolman?
Ad hoc
Folk säger mig ungefär såhär:
Djuren kretsar kring ufon, planeterna bestämmer sig själva, blommor är inte samma sak som kvinns, fågelkvitter är en diagnos på att du pantar för mycket burk, burka ett slags ytterplagg som täcker hela kroppen och ansiktet inklusive ögonen, bloggen suger, jag är för subtil.
Jag gör allt subtilt:
Duschade igår med vaga strålar
Slog mig på en svängdörr
Dammade av bankkontot
Sjöng fel på den där barnlåten när man gör allt tvärtemot det man vanligtvis gör.
Ritar gula gubbar som säger falska saker som "en sovande färglös rasande grön massa".
Bara tråkiga människor har roligt.
Djuren kretsar kring ufon, planeterna bestämmer sig själva, blommor är inte samma sak som kvinns, fågelkvitter är en diagnos på att du pantar för mycket burk, burka ett slags ytterplagg som täcker hela kroppen och ansiktet inklusive ögonen, bloggen suger, jag är för subtil.
Jag gör allt subtilt:
Duschade igår med vaga strålar
Slog mig på en svängdörr
Dammade av bankkontot
Sjöng fel på den där barnlåten när man gör allt tvärtemot det man vanligtvis gör.
Ritar gula gubbar som säger falska saker som "en sovande färglös rasande grön massa".
Bara tråkiga människor har roligt.
20100207
Stigen mellan husen
Neptunus försvinner ut ur bilden, jag raglar fram genom en liten stig mellan två villor. Inne i tomten till höger sitter en man som är sjukt lik Karl Marx på en trappa och bidar sin tid. Det ser ut som att han håller på att bygga någonting av cernitlera. Jag rör mig långsamt på den här stigen, det känns som att det tar en evighet att gå den. I gräset ligger olika föremål. Utan att jag inser det, är det föremål som är nycklar till min barndom. Där ligger lite lego, några dankar, en handkontroll till ett N64, några pokémonkort, ett playmobilpiratskepp, några musikkassetter, ett exemplar av Tintinalbumet "Det hemliga vapnet". Jag säger till mig själv att detta är surrealistiskt. I farten plockar jag upp N64-handkontrollen och virar om sladden runt min hals. Jag passerar hus efter hus, anonyma kåkar, det är tyst och stilla, det är gryning i en förort liksom. I ett vitt trähus ser jag att det lyser uppe på vinden, jag hör prat. Som tur är tittar någon ut, en tjej. Hon håller upp ett spelkort, jag klättrar över staketet och in på tomten. Jag tolkar hennes ansiktsuttryck som att jag är välkommen upp, går in i huset, det luktar lite hemslöjd, bullbak och nyinköpt hemmabio, tar av mig skorna, stiger uppför trappstegen, de knakar ljudligt, resten är tyst bortsett från strimmor av ljud från vinden, på övervåningen står ett uppdukat bord. I vardagsrummet står en soffa som det ser ut som att någon ligger och sover i, instoppad i filtar. På bordet står en skål med lantchips. På teven visas en film med Jacob Eklund, det är mjutat på teven. Ute håller en ny dag på att födas. Trägolven knarrar. Jag slår mig ner i en fåtölj bredvid soffan och dåsar till.
20100206
Flipperkula
Efterfest/förfest hos Jacke M.
Placerar mig som DJ vid datorn.
Spelar ENBART Jakob Hellman.
Sen löses festen upp, tror jag kanske somnar och då är det mkt mer folk än förut.
"Jakob Hellman, vilken plåga..", hör jag.
Avsnitt med Holger, ser in i framtiden, vad som ska skrivas på FB.
Sedan är jag dyngrak. Glider runt på Jackes gård (hon bor typ i villa) som om det vore en skridskorink. Flipperkula.
Går in i ett sidohus, upptäcker Lanebos Wii med filminspelningsfunktion. Han har lyckats att få storfilmskänsla, hollywood tills jag börjar se på hans senaste skräckis. Jag är med i filmen och skrämmer mig själv. Rädslan övergår i fullständig eufori och dansar runt, runt. Får höra spridda kommentarer av bland annat Max hur full jag är /sätt dig 15 sek! Springer förbi en swimmingpool med Mary Kate Olsen-tvillingarnal som simhoppare och ser förskräckt hur en del av festgästerna raglar in i Mormonhuset bredvid, där alla är vakna och ser arga ut men skyndar förbi för att rädda Jacke från Neptunus, som drar nåt skämt om sin treudd och en svartklädd slavinna.
Placerar mig som DJ vid datorn.
Spelar ENBART Jakob Hellman.
Sen löses festen upp, tror jag kanske somnar och då är det mkt mer folk än förut.
"Jakob Hellman, vilken plåga..", hör jag.
Avsnitt med Holger, ser in i framtiden, vad som ska skrivas på FB.
Sedan är jag dyngrak. Glider runt på Jackes gård (hon bor typ i villa) som om det vore en skridskorink. Flipperkula.
Går in i ett sidohus, upptäcker Lanebos Wii med filminspelningsfunktion. Han har lyckats att få storfilmskänsla, hollywood tills jag börjar se på hans senaste skräckis. Jag är med i filmen och skrämmer mig själv. Rädslan övergår i fullständig eufori och dansar runt, runt. Får höra spridda kommentarer av bland annat Max hur full jag är /sätt dig 15 sek! Springer förbi en swimmingpool med Mary Kate Olsen-tvillingarnal som simhoppare och ser förskräckt hur en del av festgästerna raglar in i Mormonhuset bredvid, där alla är vakna och ser arga ut men skyndar förbi för att rädda Jacke från Neptunus, som drar nåt skämt om sin treudd och en svartklädd slavinna.
20100201
Sproiksz
Det som händer nu är att jag tar fem dagars semester. Om några timmar står jag i en väntsal i Sky City på Arlanda och tittar ut på ett Boeing 747 som är på väg att lyfta. Vart det far vet jag inte bestämt. Kanske till Amsterdam. I min högra hand håller jag en trekantsmörgås, klubbsandwich. Ena halvan har jag precis ätit, och jag har noterat att majonnäsen var för dominant. I min vänstra hand håller jag en halvfull flaska päronfestis. Över ena axeln hänger min axelremsväska. Den är lastad med inspirerande gods.
Jag tänker på min resa, och sen läser jag ett reportage om hamam, turkiskt bad. Bredvid artikeln finns en liten parlör till de turkiska baden:
*Sogukluk - Stort förrum till badet för relaxing och omklädning.
* Ililklik - Varm gång/mellanrum som leder till sicaklik (tepidarium)
* Sicaklik - Det inre ångrummet i ett hamam (caldarium)
* Gobektasi - Navelstenen - den stora varma stenplatta som finns mitt i sicaklik
* Nalin - Turkiska träskor som används i ett hamam för att undvika det blöta golvet
* Pestemal - De oftast färgglada handdukar som sveps om midjan
* Kese - Grov tvätt/skrubb-handske
* Tellak - Man som tvättar man, skrubbar och masserar på ett hamam.
* Natir - Kvinna som tvättar kvinna, skrubbar och masserar på ett hamam.
Jag ser fram emot att en dag få uppleva samtliga begrepp. Jag går och sätter mig i en stol och dåsar till. Det är fortfarande en stund tills planet till Aten går.
Jag tänker på min resa, och sen läser jag ett reportage om hamam, turkiskt bad. Bredvid artikeln finns en liten parlör till de turkiska baden:
*Sogukluk - Stort förrum till badet för relaxing och omklädning.
* Ililklik - Varm gång/mellanrum som leder till sicaklik (tepidarium)
* Sicaklik - Det inre ångrummet i ett hamam (caldarium)
* Gobektasi - Navelstenen - den stora varma stenplatta som finns mitt i sicaklik
* Nalin - Turkiska träskor som används i ett hamam för att undvika det blöta golvet
* Pestemal - De oftast färgglada handdukar som sveps om midjan
* Kese - Grov tvätt/skrubb-handske
* Tellak - Man som tvättar man, skrubbar och masserar på ett hamam.
* Natir - Kvinna som tvättar kvinna, skrubbar och masserar på ett hamam.
Jag ser fram emot att en dag få uppleva samtliga begrepp. Jag går och sätter mig i en stol och dåsar till. Det är fortfarande en stund tills planet till Aten går.
20100131
Lltd kckn
Kl tt N. Kmmntrr vll skrv. N r dt mn tr. Dt knns lt prrgt. Jg hr prcs brjt p dt hr nlggt, jg vt nt rktgt vd jg sk skrv. Jg knsk knd brtt m mn slkt. llr m jg brjr frn n nnn nd d... jg hr lltd vrt fscnrd v psklg. D knsk nt trr dt nr d sr mg, mn s r dt. Jg hr vrt nn p ngr frm ch spjt ftr ntrssnt psklg - trdr.
Jg htr Mk Jnssn. Nr jg vr ltn tckt jg m tt vr trd. N jbbr jg mst. Nr jg hr mckt pngr drr jg tll Mdlhvt ch snrklr.
Mdlhvt r s vckrt. Dt bjdr n tll s mckt... frtm sl, bd ch dt dr sft r dt j cks n ntrssnt hstr drnr. Dt vr lksm dr tp llt brjd, dn vstrlndsk cvlstn. Lk t r nt, lksm. Vd v gr ch hr v lvr nmr gr lksm tllbk tll d gml grkrn vr sg v vll mtstt ss dt llr nt. Hll nd md m tt dn r rtt hftg, dnn cnnctn!!
N sk jg t tt bd ch ls vdr m mn fvrtgrkr. kvll sk jg t mssk, fr tt knt n lksm. Stkr lt hllm tll.
Tck fr mg!
Jg htr Mk Jnssn. Nr jg vr ltn tckt jg m tt vr trd. N jbbr jg mst. Nr jg hr mckt pngr drr jg tll Mdlhvt ch snrklr.
Mdlhvt r s vckrt. Dt bjdr n tll s mckt... frtm sl, bd ch dt dr sft r dt j cks n ntrssnt hstr drnr. Dt vr lksm dr tp llt brjd, dn vstrlndsk cvlstn. Lk t r nt, lksm. Vd v gr ch hr v lvr nmr gr lksm tllbk tll d gml grkrn vr sg v vll mtstt ss dt llr nt. Hll nd md m tt dn r rtt hftg, dnn cnnctn!!
N sk jg t tt bd ch ls vdr m mn fvrtgrkr. kvll sk jg t mssk, fr tt knt n lksm. Stkr lt hllm tll.
Tck fr mg!
20100128
Halveringstid
Det har varit lite svårt att slita sig från jobbet men nu kör jag. Nu kör vi kanske rättare sagt. Släpper loss... kastar oss ut... skickar ut en missil... slänger iväg en handgranat. Ä, jag ska sluta med krigsreferenser. Har blivit mycket sånt på sistone. Eller kanske alltid. Man kanske skulle kunna säga att det började med CS. Eller kanske snarare Half life. Eller, iofs, om jag ska vara krass - Doom 95. Jag satt bakom brorsan när han lirade det. Fast det kanske är mer rättvist att säga att det började på skolgården i ettan, när vi spelade kula. Fast... om det ändå inte snarare var i sandlådan det började. När vi byggde slott och sådär... fan, jag hettade ju nästan direkt, rev ner allt i hela lådan med sand. Gjorde mig ovän med alla som en riktig Kim Jong Il... fast frågan är om det inte började redan i badkaret när jag som tvååring försökte bita min tvillingbror... eller okej, helt ärligt började det nog när jag låg på skötbordet och försökte skapa en järnridå...
Nu glömde jag nästan bort vad jag skulle skriva. Jag tänkte göra ett nummer av att jag sover, arbetar och praktiskt taget lever i ett tunnelbanetåg. Jag har liksom gjort mig ett litet bo i en vagn, det är nummer 2265, den som heter Abel.
Nu glömde jag nästan bort vad jag skulle skriva. Jag tänkte göra ett nummer av att jag sover, arbetar och praktiskt taget lever i ett tunnelbanetåg. Jag har liksom gjort mig ett litet bo i en vagn, det är nummer 2265, den som heter Abel.
20100123
N. Kommentarer ger hals
Tja, jag heter Noll Kommentarer. Jag lever på meningslösa bloggar som dagligen föds i cyberrymden. Det är mig ett stort nöje att stöta på en ny meningslös blogg som inte fyller något som helst syfte, ta den under mina vingar och se hur den långsamt går ner i ett nollkommentarsmissbruk. Det är roligare än film, polkagrisar och Mike Snow. Mitt liv har blivit så varmt och härligt sedan jag började med den här sysselsättningen.
Mouhahahaha!
Mouhahahaha!
20100119
Kari.
Jaa.. hihi..
Va ska jag skriva. Åh guu.. nerverna..
Jag har länge hållt mig i den gyllene mittfåran. De kallade mig 'Skvalparn'.
Sen fick jag jobb på Swedbank. Fondrådgivning. Försiktighetens branch.
Borde passat som en torgvante men sömmarna sprack. Tröttnade på att be folk satsa på Ryssland och Indo-kina, satte dem allt mer ofta under profilen 'modig'. Ja, så där är jag nu. Trodde ni att något skulle hända? Nää, nynnar på samma visa forfarande.
Va ska jag skriva. Åh guu.. nerverna..
Jag har länge hållt mig i den gyllene mittfåran. De kallade mig 'Skvalparn'.
Sen fick jag jobb på Swedbank. Fondrådgivning. Försiktighetens branch.
Borde passat som en torgvante men sömmarna sprack. Tröttnade på att be folk satsa på Ryssland och Indo-kina, satte dem allt mer ofta under profilen 'modig'. Ja, så där är jag nu. Trodde ni att något skulle hända? Nää, nynnar på samma visa forfarande.
20100113
Herr Ballas kunde inte komma
Hej, Ballas kunde inte komma, istället skriver jag några rader (hoppas det är ok). Jag heter Telly Savalas, min morfars far var god vän med Spyridons farfars far. Från att de var väldigt små till att de blev gamla gubbar delade de en vänskap som baserades på värme, äventyr och slumpmässighet. De klättrade i träd, plockade oliver och lekte med flickor. Jag har hört att det var riktigt härliga tider. När de kom upp i 20-årsåldern skildes deras vägar åt, min morfars far flyttade in till Aten och började spela schack. Spyridons farfars far stannade kvar på ön och blev fiskare.
Jag växte upp i New York. Det var coolt. På 1950-talet umgicks jag med stekare från Manhattan som lät mig åka i deras dollargrin. Vi röjde runt rätt ordentligt, en gång köpte vi en båt till några dakotaindianer (som hade en exilgrupp i New Jersey). Vad som hände med den stammen vet jag inte riktigt... de öppnade ett tempel på den där båten, där de höll på med trolltrummor och sånt har jag för mig... vänta förresten, om inte det här var på 60-talet... jo, kanske det var iochförsig va. Det fanns i alla fall några riktiga Manhattan-stekare som under 60-talet konverterade till hippies. De använde sina pengar till att göra riktigt utflippade grejer. En annan sjuk grej jag minns som hände var att Norman (som en av dom i den inre kretsen hette) köpte en rivningskåk i Harlem som han lät bygga om till ett buddhist-tempel. Det spårade förstås ur från början, men tanken var väl god...
På 70-talet umgicks jag i rätt renodlade akademikerkretsar, och gick ofta på konstnärliga happenings med preparerade pianon och såna grejer. Det var väl kul, men samtidigt jävligt pretto
80-talet var kul, jag lärde känna en snubbe [Ronald] som får sägas vara nån sorts pionjär inom graffittin, han hängde jag med en hel del. Det var kul att följa med honom när han gjorde sina målningar. Jag upptäckte att New Yorks tunnelbana var som ett litet universum i sig. Här fanns verkligen allt! Graffittin och hela det köret blev ett stimulerande avbrott från min annars ganska trista vardag.
Jag började skriva böcker nån gång i slutet på 80-talet, och fick min första roman utgiven 1991. Det blev en del sena kvällar på de där litterära barerna i Brooklyn. Jag träffade Paul Auster några gånger, han åt alltid hamburgare med pommes frites. Särskilt minns jag hans uttal av pommes frites, och hur han drack när han drack öl. Det var något säreget med sättet han förde glaset mot munnen för att sedan låta ölen rinna ner i munnen på.
Jag tröttnade på den där grejen sen, och flyttade hit, till Stockholm, några år senare. Och så har jag då kommit hit, och skriver det här. Det var inget jag trodde att jag skulle göra när jag satt i baksätet på Robbie's silvriga Lincoln, när vi gled ner för 32:a gatan nånstans runt -57.
Jag växte upp i New York. Det var coolt. På 1950-talet umgicks jag med stekare från Manhattan som lät mig åka i deras dollargrin. Vi röjde runt rätt ordentligt, en gång köpte vi en båt till några dakotaindianer (som hade en exilgrupp i New Jersey). Vad som hände med den stammen vet jag inte riktigt... de öppnade ett tempel på den där båten, där de höll på med trolltrummor och sånt har jag för mig... vänta förresten, om inte det här var på 60-talet... jo, kanske det var iochförsig va. Det fanns i alla fall några riktiga Manhattan-stekare som under 60-talet konverterade till hippies. De använde sina pengar till att göra riktigt utflippade grejer. En annan sjuk grej jag minns som hände var att Norman (som en av dom i den inre kretsen hette) köpte en rivningskåk i Harlem som han lät bygga om till ett buddhist-tempel. Det spårade förstås ur från början, men tanken var väl god...
På 70-talet umgicks jag i rätt renodlade akademikerkretsar, och gick ofta på konstnärliga happenings med preparerade pianon och såna grejer. Det var väl kul, men samtidigt jävligt pretto
80-talet var kul, jag lärde känna en snubbe [Ronald] som får sägas vara nån sorts pionjär inom graffittin, han hängde jag med en hel del. Det var kul att följa med honom när han gjorde sina målningar. Jag upptäckte att New Yorks tunnelbana var som ett litet universum i sig. Här fanns verkligen allt! Graffittin och hela det köret blev ett stimulerande avbrott från min annars ganska trista vardag.
Jag började skriva böcker nån gång i slutet på 80-talet, och fick min första roman utgiven 1991. Det blev en del sena kvällar på de där litterära barerna i Brooklyn. Jag träffade Paul Auster några gånger, han åt alltid hamburgare med pommes frites. Särskilt minns jag hans uttal av pommes frites, och hur han drack när han drack öl. Det var något säreget med sättet han förde glaset mot munnen för att sedan låta ölen rinna ner i munnen på.
Jag tröttnade på den där grejen sen, och flyttade hit, till Stockholm, några år senare. Och så har jag då kommit hit, och skriver det här. Det var inget jag trodde att jag skulle göra när jag satt i baksätet på Robbie's silvriga Lincoln, när vi gled ner för 32:a gatan nånstans runt -57.
20100112
Spyridon nalkas (inte)
Sitter här och väntar på en kille. Spyridon Ballas. Sa att han skulle komma hit och skriva en snutt. Vi sa kvart över sju, men nu är han värsta försenad. Mäkta förbannad.
Så jag sitter här och väntar.. Han kanske tog fel på dagen? På timmen? Har han ingen rättvis klocka? Vad är en rättvis klocka? Följer han julianska kalendern..? Eller har man ett annat system, där nere.. till höger, därifrån han kommer?
Så jag sitter här och väntar.. Han kanske tog fel på dagen? På timmen? Har han ingen rättvis klocka? Vad är en rättvis klocka? Följer han julianska kalendern..? Eller har man ett annat system, där nere.. till höger, därifrån han kommer?
20100110
Det kommer att bli ensamt på jorden
Du vill att allt ska vara speciellt.
Speciellt när du går och lägger dig på kvällen, när du tänder en lampa, läser eller vad du gör innan du somnar. Speciellt vilka du hänger med, vilka hiphopband du lyssnar på, att du lyssnar på radio, vad du gör på kvällarna. Det ska vara speciellt att gå hem från tunnelbanan, och den sista ciggen du röker ska vara speciell. Din näsa ska vara speciell och det du luktar på ska vara speciellt.
Speciellt när du går och lägger dig på kvällen, när du tänder en lampa, läser eller vad du gör innan du somnar. Speciellt vilka du hänger med, vilka hiphopband du lyssnar på, att du lyssnar på radio, vad du gör på kvällarna. Det ska vara speciellt att gå hem från tunnelbanan, och den sista ciggen du röker ska vara speciell. Din näsa ska vara speciell och det du luktar på ska vara speciellt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)