Högskoleprovet 2010 - orddelen

Det här var en gammal idé. Eller, den börjar bli gammal. Om man får tro Platon blir aldrig idéer gamla eftersom de kommer från en evig värld!

den här bloggen var kanske en gång tänkt som en fabel,
nu verkar det ha blivit en koncern av tankar,
dom är högmodiga och eventuellt inga samariter
det är befängt att säga att det här skulle vara nån sorts jokk för själen
snarare handlar det om nån sorts sovring, i olika tempus,
men vafan, allt vi skrivit här har bara varit dagsländor, griller...
ändå har vi otvunget skövlat alla idéer vi åtminstone själva haft om vad en blogg är.
men nu är det dags att uppdaga grejer: till exempel är inte den här bloggen någon sura,
och det förelåg aldrig några korpulenta visor som skulle formalisera dig.
Egentligen kanske det bara handlar om ett pådrag... en insats av resurser... för oss har resurser alltid varit en kärnfråga, som hematologin är för myggan.
Vi följde Svullos råd och kanske skapade vi ett alltför spatiöst rum på nätet, som bara verkade fyllas med en kakofoni som bara tillgodosåg oss själva... om ens det!
vi kanske ympade lite för mycket då... kanske hade en alldeles för glupande inställning till livet, för vår ambition visade sig vara karg. Vi lärde känna en snubbe som hette Noll Kommentarer... fick våra fiskar varma.

resultatet blev en andefattig blogg. vi kanske borde satsat på en snyggare passepartout? kanske lite mer ockra? nåt som hade lite mer relevans med våra riktiga liv?
men vi erkänner. vi är inga förfarna bloggare.
det kan synas vara så iaf. men vi ville göra något åt den indolens som vi såg överallt asså... göra nåt åt den här känslan av att själens är livegen.. okej, inte riktigt kanske, men alla vill väl...? vi försökte bland annat utforma nån sorts känslornas aritmetik. vi ville iaf påbjuda ett alternativ till all skit. Ja, för fan, kalla oss indignerade, men vi tycker fan att det bulla hade förtagit det balla. vi kanske bara ville bygga något utan namne?

/.

Luxor Knossos bjuder på inspiration

I tidningen läser jag dagligen
hur världen ser ut nu, antagligen.
Det slår mig att allt känns så främmande
så pinsamt ibland och beklämmande.
Jag svettas, som om i tropikerna,
jag sutte och läste rubrikerna
och tänker ibland när jag läser dom:
Förstår jag det här jag läser om?

I tidningen står det att Bryssel sätter
upp alla regler och sysselsätter
massor av folk i Bryssel
med ett begåvat syssel.
Men om man ej blivit >>Bryssel-satt<<
då blir man svårare sysselsatt.
Då blir man lättare sysselfri,
däremot aldrig Bryssel-fri!

I tidningen läser jag dagligen
hur världen ser ut nu, antagligen
det skrivs mig på näsan väsentligen
hur världen ser ut nu egentligen.
Jag vänder och vrider notiserna.
Jag vänder och vrider på kriserna
och hoppas i all denna vridningen
att världen är bättre än tidningen.

Tröga tangenter

Drillad i debatt tog jag plats på en soffa eller säng. Diskussionen var igång när Josef skrek skreviga jävla post-modernist. Jag sa att han hade taskig människosyn, han påstod att mina sämpiga argument om modernismens härjningar i Bredäng kom av en generationskris i de undre regionerna. Petter yttrade sig i City om att Slussens rivning var grymt & folkets vilja undergrävd. Medan alla röster gned sig mot varandra låg femtiotusen ej invigda harklandes på en tunnelbana & ytterligare 950 tusen stod på en trappavsats någonstans i Köningsberg uppfyllda av citations- & utropstecken. "Hej, se på oss! Vi är lyckliga!".

Kryddiga bitar som dansar Zorba

Säsongens smak på Pizzeria Zorba var lockande, till och med spännande i tanken. Spekulationerna rörde sig i grekisk takt mot ostiga kryddbitar i en lavadränkt deg. Empiriska efterforskningar var närastående. Stående var Jordan, med ena benet på Rigas rena boulevard och andra på väg in i pizzerianmarkisens skugga. Dondé esta mi comida? Qué flavor rico! blev det första han snappade upp. Själv valde vår matglade vän att kommentera väderförhållandena denna kväll. Mojnig blåst med värme uppåt glädjeskutt. Svaret av kyparn med ciggen blev följande: jag pallar inte.. solen, även med markisen kokar mina currysoppor här inne..

Mannen som fastnade i en hiss

Det fanns en man, hans namn var Erik Omm. Han var son till Jörgen Omm, som var bror till Harald Omm. Jörgen med J, vafan.
Erik Omm fastnade en gång i en hiss.
Han sprang exalterad genom portarna, in i en byggnad. Full av energi tryckte han på knappen till en av hissarna.
Hissen skulle ta honom upp till nya plan.
Han fastnade mellan två våningar... för en stund.
Ingen vet vad han egentligen gjorde under den stunden. Möjligen inte ens han själv. När han så till slut kom ut ur hissen ställde han sig på golvet och sträckte på sig, sen gick han ut i trapphuset och gick upp för trapporna. Han såg ut genom ett fönster, såg några måsar som flög. På nåt sätt verkade han självsäkrare än någonsin. Hans steg var långsamma och varje trappsteg kändes. Varje våning hade sin lukt och sina personer. Hans sulor knirrade när de trycktes mot trappstegen. Sen var han uppe. Längst upp var det skönt och luftigt. Han såg en kopp i ett diskställ som han tog och fyllde med kaffe från en kanna som stog på ett bord. Sen såg han ett kylskåp och tog ut ett paket mjölk som han sedan hällde ner i koppen. Kaffet smakade bra. Det kändes som att han aldrig druckit kaffe förut.