20121226

Fru Fortuna

2013
det var året när ingenting skulle hända. nån bro skulle uppföras i norge, mer än så var det väl egentligen inte. men när man inte vet vad man väntar sig, då kan Överraskningen slå till.
Jag jobbade på, tog till rutiner och normer i en anpassningens strategi för att bota psykiska krämpor.
Samtidigt hägrade uppgivenheten, ge fan åt alla plikter. Blanda eufori med total apati. En sorts stolthet styrde väl mig på den tiden. Jag började skriva på allvar.
2012
Hon tipsade mig om vodka när jag inte kunde somna, men när hon drack vodka kunde inte jag somna.
Jag tänkte: jag måste söka inåt och kanske hitta fram till den punkt,
där allt vänder sig i pest och pina, det är den yttre verkligheten som hela tiden speglas mot en inre motpol i själen, kroppen, individen. Det är världen det är fel på, inte oss.
Började hata psykologin som bortser det mellanmänskliga, det sociala. Hata alla diagnoser som högmodigt placerats på patienter. Kategoriska inslag i livet finns det gott om utan att det här ska få hända.
Samhället skapar en förnedrad mänsklighet. Visste du inte det? Jagets upplösning är total, den absoluta objektiviteten är banal, Jerry Seinfeld är anal.
2011
Prövade mig fram i livet , hade tur med det mesta, stark period på många sätt, men ganska diffus så här i efterhand. Vad var 2011:s hemlighet? Var den särskilda kryddan kanske hur året gled undan all uppmärksamhet, verkade i det dolda? Att vara utan att synas. Wallenbergarna var rätt schyssta ändå? Skapade jobb och så?
2010
Mellanåret. Många konstruktioner och byggnadsställningar. Sverige börjar blicka bort från det invanda. Ett rastlöst land som inte längre vill bygga upp en rättvis värld utan brassar hellre stora nationalarenor. Pengar pengar pengar och stora känslor. Läste ju idéhistoria här och för all tid framåt.
2009
succé med blogg, avhoppad skola, kärlek, fylla, tydde tidens tecknen, bra med genomgående 9:or
/19890929
9999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999

20121222

Flygplansläge

Det var olika träslag: spånskivor, puts, plywood, masonit och en hel del mdf. Vi satt och försökte göra något annat än det vi brukade göra. En utomstående hade säkert tagit oss för två slappskallar. Men iallafall jag försökte verkligen göra något nytt. Jag höll en saffransgiffel i ena handen och min telefon i den andra. Eller ja, telefon och telefon, jag hade inte pratat med någon i den på mycket länge - det var väl tre månader sedan sist. Den var på flygplansläget. På en efterfest för en tid sedan hade jag kommit i kontakt med en tilldragande, rätt gammal kvinna, som hade rått mig att ställa in till flygplansläge allt oftare. Jag avfärdade hennes tips tvärt och anslöt mig till en liten grupp som ägnade sig åt att klappa en sköldpadda och dricka konjak. Dagen efter slogs jag av tanken på att prova flygplansläget. Jag gick ut med min telefon och skiftade lätt till flygplansläget. Det blåste lätt på min kind. Den oförklarliga känslan av september. Jag ska inte säga att allting förändrades, men något hände. Tunnelbaneresan in till stan var inte som vanligt. Jag hade en trevlig pratstund med en pensionerad folkhögskolelärare. Hon var på väg till Mosebacke torg för att spela canasta med sina landsmän. Jag åkte in till Slussen och tittade på måsarna. De var många och vilda. En höll på att flyga in i Katarinahissen. Jag kom att tänka på min gamla kompis Ruben, han som bara lekte med allt som naturen hade att ge. En sådan livlig fantasi den grabben har, hade Petra sagt. Jaså, jag tycker snarare tvärtom, kontrade Berit. Jag - med en konstant känsla av underläge.

När jag hade tittat på måsarna gick jag till jobbet. Jag klippte isär några tidningar från förra århundradet och hängde upp lite tvätt. Till kvällsmat åt jag hämtpizza och drack en karaff med lättdryck, smak citron, till. Jag slog på radion och hörde land- och sjövädret. Sedan jobbade jag några timmar. Det var hårt och jobbigt, och när jag var klar greps jag av en kittlande känsla av seger.

Nu satt jag med min telefon och en giffel och övervägde att slå av flygplansläget. Komma ner på marken lite. Det var en kittlande känsla av oro och förväntan på samma gång. Jag såg på min vän, han såg på mig. Det passerade en minut. Vad skulle hända.

20121218

Leave life -- go leaf life!

Leaf life, en ny spännande umgängesform har lövat ner Stockholms gator, torg och simhallar senaste månaderna. Ungdomarna (mellan 20-28 år) kallar detta kort och gott att "löva lite", man kanske ses på Västertorps pizzeria och "kör en session löv" eller "ligger lite i lövet nu och kan inte komma". Helt klart är att denna nya kultursvärm knappast är äldst i rummet, den bär med sig klara drag av apatisk neurosyndromisk acedia och en gnutta postvital mikrovågsugnsångest. Målet är att alla vardagliga betänkligheter, kloka ord, framtidssäkringar och framspånade idéer måste bytas ut. Varför då kanske ni undrar? Fråga en lövare så talar denne person förbi ämnet, pekar mot närmsta park, där två sluskar sitter och petar potatis. Låter kapsylen glida av. Jag träffade en lövare häromdagen, vi kallar denna ospecificerade person Torsten Ekström. Torsten var på alla sätt en glad prick. Många hobbies, några tatueringar, ett fåtal jobb, ett enstaka boende. Men så kom berättelsen: ända sen gymnasiet hade en stress infunnit sig, ett groende frö till uppgivenhet, uttorkat kärleksliv, meningslös klyschighet. Denna stress är vad lövaren vänder sig emot. Genom att ta ett kliv neråt i civilisationstrappan, genomgå en bakvänd evolution, ta en bärs och en uppsluppen promenad -- att löva -- hamnade Torsten på rätt köl igen. Mitt möte med Torsten har bara börjat.
// Holger Ulriksson Tambert, fil. kand. i en massa ämnen

Skäl för tatueringar

Du skapar dig en nygammal look. Du uttrycker dina hetaste drömmar. Du fyller din hud med vackra ting. Du gör något du tror är originellt. Du kanske får en helt ny umgängeskrets. Du hamnar möjligtvis i ett gäng. Du bär med dig erfarenheter. Du blir inte längre igenkänd. Du jobbar bort din fula oskuldsfullhet. Du passar väl på att äta mer korv. Du kanske köper dig en stor hoj. Du målar din svartsynthet på kroppen. Du visar världen att du inte är rädd för commitments. Men du kommer aldrig mera kunna kalla dig frihetligt socialistisk.

20121212

Postmodern stress

Idag är det 121212. Verkar bara vara jag som bryr sig.
Kom igen, lite häftigt är det faktiskt!
Det ser fint ut.
Det känns inspirerande.
Kanske är jag bara insmord av platta, mediala budskap.
121212 kanske inte betyder någonting.
Men jag är ändå lite impad.
Av tiden.
Klockan 12:12 idag stod jag på tåget mellan Örnsberg och Aspudden. Det var inte mycket mer med det, jag försökte känna efter, men kände inget särskilt. Lite kornig trötthet pga Hobbitpremiär och efterfest igår, men mycket mer än så var det inte.
Jag klev av vid Liljeholmen och lommade över plattformen. Steg in i Mörby centrum-tåget, satte mig i ett hörn där några graffitister hade målat in sig rätt nyligen. Jag kände på den tjocka färgen med fingret, det var nymålat, men hade hunnit torka.
Jag hissade upp hörlurarna och tittade ut genom fönstret. Såg skräp i tunneln. Kom till Universitetet. Snackade lite med en moldavisk kille som stod vid uppgången och tiggde pengar. Jag frågade honom varför han hade kommit och han sa att det inte fanns några jobb eller pengar i Chisinau. Han var 18 och bodde med sin fru i en bil på någon parkering längre bort. Väldigt kallt, sa han.
Sedan gick jag till datorsalen. Där var det kallt. Jag blev jävligt störd av en snubbe som satt och skrattade hela tiden. Kände lite för att klippa till honom men sket i det. Jag fortsatte att jobba på mitt "dokument" och blev röd i ögonen. Jag åkte hem till mina föräldrar och åt genomstekt mat, slötittade på televisionen. Läste oengagerat i min bok, förde lite anteckningar i ett block vid sidan av. Ringde ett meningslöst telefonsamtal och längtade bort. Åkte hem och bad en stilla bön.

20121208

Verbaliserad skämskudde

Jag tror att jag förstår hur du menar. Notera: jag TROR att jag förstår.
Det känns som att jag har fått nycklarna till de feta salarna ikväll. Nu är det lite kittlerigt, det är tropiska fjärilar i maggen. Känner mig lite avkyld, hjärnan bepansrad och programmerad för tidlösa ögonblick.
Kul att höra att du har återupptäckt gamla vanor. Jag önskar att jag kunde säga detsamma. Jag rör mig bara längre och längre ifrån mitt gamla liv. På ett sätt deppigt, men det är inget jag gråter över just nu i varje fall. Jag gråter mest över klandervärda beslut som jag har tagit den senaste tiden. De har med kvitton och VHS-filmer att göra. Jag har varit på IKEA i Kungens kurva och varit jobbig och hävdat min konsumenträtt fast att jag försnillade kvittot och så har jag blivit blåst på pengar av en firma som konverterar VHS:er till DVD. Sånt är livet. Fred tycker att jag ska glömma det, men jag kan inte just nu. Det känns så jävla surt.
Som plåster på såren hittade jag idag några fina böcker på Myrorna i Skärholmen. Eller, åtminstone en fin bok. Den heter "Intressant att leva - DAGBÖCKER 14 MAJ" och är en antologi med texter från cirka 10.000 dagboksbidrag som Nordiska museet och Sveriges Hembygdsförbund uppmanade svenska folket att skriva och skicka in från just ett datum, den 14:e maj 1991.
Det är en bok för dig Joel. Den tangerar nästan för mycket av det som kretsar inom din intressesfär. Känslor, vanliga människors kunskaper, idéhistoria, etnologi... du får såklart låna den någon dag om du vill. Men först ska jag läsa den. Hittills har jag läst om några skolbarn och en rätt knäckt man... det är bra läsning.

Vi ses imorgon? Jag kommer att behöva göra en del saker innan dess. En blandning mellan tvång, nödvändighet och glädje. Att skriva kan vara som att laga mat, man laborerar med lite olika kryddor och käk och så blir det något som går att äta, eller kanske till och med är ljuvligt, eller rätt tamt och trist, eller helt enkelt oätligt, typ översaltat. Det kanske bara blir något som är fint att titta på, men inte värt att verkligen sätta tänderna i. Nu blev jag lite hungrig. Dags att titta till resurserna!

20121207

DNPÅSTAN

En fredag. Ska möta upp dig nu på Snövit, Ludvig. Där var vi senast när Herman hade något galej i samband med gymnasiet. Du verkar inte så taggad. Pratar om att de andra är sugna på dart, detta allt för uppskattade spel. Det är ju lätt att dopa sig, dricka några öl. Då vinner man VM med bravur. Annars så snurrar tankarna, har lagt mig till med många nygamla traditioner som hörde till 2009. Sminkpenna och surr på facebook. Det känns inte så bra men det kan ändå ligga något i att återuppväcka vanor. Vanan är ju dynamisk, låter sig aldrig fångas men ändå känns den som en och samma oföränderliga sak. Därför kul att kolla tillbaka? Äsch äh, den var som den var, den är som den är. Nu blev det snackigt här. Funderar på att åka till Malaysia, där lär de ha papayafrukter stora som kioskstånd, Bengt Olsson hänger där ibland. Allt för att odla sitt utanförskap trots hans innestående hipphet.

Korrigering

Korrigering: vi läste idéhistoria 2010. 2009 var något av ett skitår, såväl civilt som offentligt. Vet inte hur många som tog livet av sig det året, men jag skulle tippa på många. Sveriges ekonomi mådde ju lite dåligt då också... på plussidan kan dock nämnas att vi drog igång den här bloggen. Något av ett lyft, vill jag ändå påstå. Jag minns att det var en del förberedelser innan själva bloggandet ägde rum. Jag och Joel var lätt nervösa och lite konfunderade över hur allt skulle bli. Samtidigt som vi skulle haka på det ofantliga bloggtåget så ville vi också tillföra något nytt. Vi var osäkra på vad. Det är vi fortfarande.
2010 hoppade jag av journalistikvetenskapen och joinade Joel på idéhistorian. Det kändes roligare, men såhär i efterhand vet jag inte om det var speciellt klyftigt. Sett från ett karriärmässigt perspektiv. Men det är lätt att vara efterklok. Vi hade kul på kursen, snackade filosofi och hängde på Frescati. Vi blev polare med en kille från Skåne, som sedermera flyttade till Magnus Ladulåsgatan. Den gatan blev idag attackerad av Bengt Ohlssons ackumulerade höstdepp, många dystra substantiv där alltså. Han tyckte att Magnus Ladulåsgatans hus var i samma färger som frukt innan den ruttnar, som IKEA-möbler när de ställs ner i grovsopan.

Det där med blodgrupperna är ju något som har hängt med. Jag kanske inte tänker på det varje dag, men iallafall ett par gånger i veckan. Grekernas tankegods är spännande eftersom det är väldigt intellektuellt och väldigt lekfullt på samma gång. Jag tror att de var rätt barnsliga, skrattade och bölade mycket. Gick runt och pillade på saker, storögda och fascinerade som små skolgrabbar. Världen var ju trots allt större på den tiden, mindre utforskad än nu. Mer belastad av hemligheter. Vårt deppiga blogginnehåll till trots, så känner jag mig alltsomoftast som en sangviniker. Ibland när jag går på Söder (exempelvis) så kan jag få en impuls att börja springa, och då springer jag. Det är härligt att hoppa fram över trottoaren och se hur allt svischar förbi.

Men vissa dagar är man ju en äkta melankoliker. Kanske inte just idag, men häromdagen var det mörkt såväl inne som ute. Inget kändes kul... kände för att lägga ned allt. Säga upp företaget, hänga upp UR FUNKTION-skylten. Något höll mig kvar, kanske var det internet. Internet är lurigt, där har blodgrupperna fullkomligt sammanblandats ihop. Man vet inte säkert när det är en flegmatisk hemsida eller en melankolisk som man är inne på. Mestadels är väl internet rätt koleriskt.

Jag hinner inte skriva mer, jag har andra åtaganden (även fast det inte känns just så). Än så länge är internet en bisak i mitt liv. Rätt vad det är så är det kanske inte så längre. Utan att jag märker det så blir jag mer och mer insugen i det här. En dag vaknar jag och vet inte vad som är jag och vad som är world wide web. Inget att hänga läpp åt, ändå. Man måste vara absolut modern, det tyckte väl till och med grekerna. Det kanske är det enda sanna botemedlet mot melankolin, när allt kommer omkring.

Med melankolisk mage

När vi nu trätt in i den melankoliska period som kallas vintern är det dags för en sammanfattning, en upprensning. Mellan varje period krävs ju en sorts städning: vårstädning, höststädning och så också med vintern. Ungefär som ett kaffe så starkt att vulgära typer ger det egenskaper som ex. "fosterfördrivande" styr städningen upp, lägger saker till rätta. När denna blogg var i sin linda skapades samtidigt fyra andra bloggar på kontot. Flegma, den koleriska, den sangviniska och melankoliska. Efter en utrensning blev Flegma och Melancholia de enda kvar. Här vill man ju läsa in saker, är jag och Ludvig de flegmatiska melankolikerna? Vem är torr och kall och vem är våt och kall? Själva ursprunget till dessa sidobloggar, som utan aktivitet nu vuxit igen till att bli ett övervuxet jordgubbsland, var A-kursen i idéhistoria som jag och Ludvig gick 2009. Där lärde vi oss lite om humoralpatologin som gamla greker utövade, där kroppens vätskor och safter skulle hållas i balans för att undvika olika sjukdomar förknippade med de ovan nämnda temperamenten. Det är ett intressant ämne, melankolin. Har mycket att göra med mat och mage, enligt historien. Melankolikern -- den kvarhållande -- drabbas ofta av förstoppningar. Blir därför uppsvälld. Måste äta mera honung. Hur som helst har jag börjat tänka på det här med ljus och lampor. Har köpt en del lampor och funderar nu på att ta hem den vinterdepressionslampa som min mamma köpte när jag var 14. Detta efter att jag i mina tonår hade brutit sönder några pennor, vilket Ewa uppfattade som att jag hade blivit mörk till sinnet. Mina vintermornar präglades därefter av att jag lade mig i soffan framför morgon-tvn. Ewa springer stressad in, drar på lampan som på max når explosiva ljusstyrkor. GODMORGON! vilket sätt att vakna, man blev helt blind, men lite gladare. Såg i går på något nyhetsprogram om att denna lampform nu introduceras i Umeå som belysning i busskurer. Vet inte riktigt vad jag tycker om fenomenet ljusterapi. Känns som lite fuskigt och måste väl främst byggas på nån gammal myt i stället för nån sketen vetenskap. De fyra temperamenten

20121128

namn

Kristian Grantall Markus Klimpberg Tapio Teckoma Jöns Mallarménius Lars Sand Dubrovniklund Otto Kasselberg Lena Lendre Dorotea Henriksdotterén Martin Martinz Anita Tiktor Pamela Plamko Zlatko Zlatko-Opprosén Melba Tjustvik Harry Gabrielovic Marina Mejde Rasmus Klyftmark Sandro Ré Tom Fylkeberg Njal Andersman Ingmar Brutusgård Mohammed Al-Ulf Stig Petterträd Masha Coheniusson Didrik Fritzaria Assia Djordjefsnik Paavo Plakki Esmeralda Alfons-Micro Per-Ulf Nixon-Merkel Lev Stina
Adrian Gomezes Nikita Brugliajev Massaccio Bocco-Fricco-Petteroff Katinka (D) Pettersell Nino Roticonsko Selda Uzunovogludigboracha Stefan Crispinaka Fredrik Fredrik Malmö Eriksberg

Laffe Morganell, Tilda Svenonius-Båtsman, Hacke Brigadoff, Semjon Stroganoffjev, Lidija Schemalegg, Etike Orobgu, Pla Tsalter, Nativp Ermane, Ntl Änk, Chang Borlozoroff, Agda Peters, Niklas Varuteg, Mattias Gersildius, Hanna Kebnjak, Moses Turunek, Jacek Kostranovici, Levi Parparov, Stickan Pelle, Agneta Plusvik, Gerard Mejle, Norbert Offerbacke, Melchior Melchiorovskivitch, Paris Londonov, Ludvig Joels-Broberg, Dukto Prakalevnic, Jugo Nintenkin, Vilma Dobrovkna, Sam Mospeli, Lucio Fazzarini, Telbe Trocky, Stuart Legman.

20121125

Alvar Bydén

Hej kicken! tänkte bara kort berätta lite om Alvar. . Det har ju gått en tid sen sist. Mycket har hänt, många har vacklat och trott -- nä, nu är bloggen väl ändå körd? Men dessa personer vet inte ett skvatt. Vad vi har här är ju en sorts permanent länk, en alternativ plats, en schemalagd etikett som aldrig går ur tiden. Senast i raden av upptäckter står Alvar, 76 år gammal och bosatt i Trollhättan. En dag ungefär som vilken som helst, var det surströmmingsafton på hembygdsgården. Alvar hade förstås som uppgift att basa för verksamheten, visa upp lite p o n d u s. Sköta affärerna liksom. No more no less. I jobbet ingick ju dock dessvärre den enkla men å så stygga uppgiften att öppna ett hundratals surströmmingsburkar. Det var knappast så att Alvar hade svårt med hanterandet av en konservburk men nog stack det till lite i ögonen på den gode surströmmingsöppnaren när projektet inte ens kommit halvvägs. Då fick Alvar ett plötsligt infall, varför inte byta ut den sura strömmingen med lite färsk trollhätsk makrill? Ni kan gissa hur det gick sen. Gästerna som svarade för hälften av bygdens seniorer gick fullkomligt berserk, ingen lindring stod att få för deras besvikelse. Följande kväll resulterade därmed alltså i ett antal muttrande figurer, cirkulerandes kring ett fint uppdukat långbord, ätandes med nedsänkta blickar, hårda harklingar, sura uppstötningar. Men Alvar, han sov ändå gott den kvällen och följande år var det i god tid utlyst att surströmmingsskörden dessvärre stött på problem, men mycket makrill hade fiskats upp! Det var allt för denna gång. Håll nu denna historia i minnet när ni tänker på era problem om nätterna. För med en list som Alvars kan man undkomma det värsta och vända det sämre till det bättre!

20121119

November exposé

November - full av svenska deckare, citrusfrukter och långa promenader. De fina bilarna har ställts in för säsongen, det svenska väglaget fräter så starkt på de gamla chassina.

De senaste fem dagarna har jag ätit:
sallad
smörgås
paj
knäckebrödsmacka
fil och flingor
citrusfrukter
italienska pastiller
vindruvor
chokladpudding (cp)
quorn
potatis
haricot verts
sallad
macka
kokt ägg
falafelmeny
stekt tofu med grönsaker
stekt quorn med grönsaker
fil med flingor
popcorn
sojakorv stroganoff
haricot verts
broccoli
knäckebrödsmacka
knäckebrödsmacka
fil och flingor
dillchips
sushi
kladdkaka
vegoburgare med pommes
yoghurt med flingor
macka


I övrigt: Anna Järvinen ska vara med i melodifestivalen med låten "Porslin", som Björn Olsson och Martin Elisson har skrivit, Pär Thörn har släppt en ny bok igen, "Call Girl" var fiktiv och inte försmädlig mot Palme, Peter Wahlbeck är programledare i "Karlavagnen", Spårvägsmuseet ska flytta till Norra Djurgårdsstaden och Slowdive ska ut på turné igen.

sincerely yours,

20121110

Den eviga kärleken

Idag tänker vi på den eviga kärleken och vad den betyder för oss. Häromdagen funderade jag på om vi inte skulle skrota kärleken, bara lägga ner allt, mygga av skiten. Sedan dess har jag kommit på andra tankar. Jag har sett så mycket fint, små diskreta känslor vart jag än har gått. Det har varit svårt att inte ryckas med.

Det är väldigt sällan som livet stämmer. Bloggen känns oförklarlig, nästan borta. Jag ligger i soffan och kollar på Annas eviga. Långt bort ifrån allt det som jag en gång kallade mitt. Världen rör sig allt längre bort ifrån det som den en gång kallade mitt, Mitt Romney. Mitt Romney åker tillbaka till sitt Salt Lake City och knäcker ihop lite grand. Han får ta och rycka upp sig, investera i lite hedgefonder.

Man vet helt enkelt inte vad som kommer att hända. Dörrarna öppnas, dörrarna stängs. Jag skrapar bort lite smuts från fönstret, smuts som har kommit dit av inställda avgångar och för mycket missanpassad inkomstgaranti. Misslyckandenämnden pumpar in pengar till osäkra personer, ger de en anledning att fortsätta att klanta sig.

Det är mörkt utanför biljarden, ett paket cigg har sakta börjat lösas upp på marken där framgångssagor och historiska missar har trängts under alla år. Brevbäraren går förbi, upptagen med all viktig post som ska få oss att komma upp nästa dag igen. Teckningar ligger på en byrå och hinner aldrig sättas in och skickas iväg.

20121108

Habila tider

Ibland blir det kallt ute. Ibland vill man lyssna på nonsensmusik. Ibland lagar man vegetarisk korv stroganoff. Ibland ser man en mycket lång film. Ibland är man en mycket lång film.

Viktigt att inte ge upp. Viktigt att öppna upp. Viktigt att stoppa upp. Viktigt att se upp. Viktigt att leva istället för att hela tiden stanna upp. Viktigt att köpa en Volvo 145 och köra bilen upp. Viktigt att ses och tillsammans dricka botten upp. Viktigt att dansa tills solen går upp.

20121107

Litteraturens offentligheter

Jag tycker om de lite tjockare böckerna, de passar mig bättre. Att läsa ska vara att tumla omkring bland fetknopparna, typ gyttjebrottas. Jag åker aldrig tunnelbana längre. Jag cyklar, går eller flyger luftballong. 
Jag har börjat steka mina chips istället för att dippa dem. Detta har öppnat upp en hel del i mitt inre, som du kanske förstår. Medvetandets yttre regioner är spännande och jag glider nyfiket omkring och kollar läget. 
Klockan kvart i tio en tisdagkväll i Hägersten och det är valdygn i Amerikas förenta stater. Jag håller hårt i cykelstyret för att få lite cirkulation i händerna, vi sitter samlade framför televisionen för att få lite cirkulation i länderna. 
Obama fick sitta kvar och det är vi glada för. Vi vill inte ha någon jävla Hedgefond-kille på tronen. Han kan sitta i sitt vidriga Salt Lake City och äta buffel och casha in miljarder på Bulgariens Beiga sidor eller vad han nu har i sikte. Ingen nöd kommer att gå på honom. Han har kommit över det här nästa vecka när han sitter i en hummer och äter hummer.
Egentligen gör det kanske detsamma vem som styr över landet, det är ändå för mycket folk vid sidan om som ska säga sitt hela tiden. Men om vi tillåter oss att vara lite symboliska för ett ögonblick så gillar jag tanken på att Obama får sitta kvar. Samma kille som en gång gick runt på New Yorks gator och läste böcker och fastade, dvs levde ett riktigt alltid kicken-liv!! Vi gillar Obama, även om han inte har gjort så mycket. Det känns jättekul att han får fyra år till.

Här nedan skulle det egentligen ha varit en förträfflig bild på det svenska samhället men den uteblir pga plats-, tids- och motivationsbrist.

20121023

Ibland blir det fel

...Ibland blir det fruktansvärt fel. Den här gången blev det det. Av en händelse hade jag en del pengar på mig. Under en helg då det var alldeles för kallt ute för att vara ute så var jag inne och lagade mat för ett helt år. Jag gjorde pannkakor, thaigryta, pyttipanna, stroganoff, hamburgare, minestronesoppa, biffar, tacos och gratäng för 52 veckor. När jag gjorde det kändes det helt ok, det var först långt senare, när elen gick och frysen pajade som jag insåg att det hade blivit helt fel.
En morgon vaknade jag upp och trodde att jag var en novell av Jens Lapidus. Det var hemskt. Det höll i sig fram till lunchtid. 
Jag tänkte att bloggen skulle handla mer om litteratur, men det gick ju inte. Bara att lägga ner. Det händer fortfarande att jag drömmer om grisar. Små oskyldiga grisar. Vad de vill mig vet jag inte. Nu vet jag bara en sak: den här bloggen har helt andra mål. 

Jag har ofta varit rädd för framtiden och dess potentiella hot. Jag har ofta varit rädd för mig själv. Jag har ofta varit rädd att det här inte betyder någonting. Jag har ofta varit, rädd som jag är.

Jag ser slutet av den här berättelsen. Var god och uppdatera sidan. Gå och lägg dig ty det är sent nu. Kul att ses ändå.

20121008

Marcus Birro, komplex

Åh, Piero Umiliani är den bäste!!

http://www.youtube.com/watch?v=OrKQKyo7FOA


Och när vi ändå är inne på Italien, kan jag passa på att prata lite om den från Italien bördiga, numera ständigt aktuelle poeten MARCUS BIRRO.

Jag sträckläste hans nyutkomna bok "Släng alla kartor - memoarer mitt i livet 1992-2012" härom dagarna. Det känns som att mycket redan har sagts om denne hyperflitiga mediepersonlighet, så kanske är det bara överflödigt att säga något om innehållet i denna biografi... men nog sträckläste jag den, med skräckblandad förtjusning och stort intresse, kanske för att jag aldrig riktigt satt mig in i M.B.:s liv och gärningar förut. Boken är extremt självutlämnande, på gott och på ont. M.B. delar med sig av livet, klart att det är intressant.
Förutom att upprepa sig ungefär fem gånger per sida, så lyckades M.B. också rabbla upp en del riktigt smutsiga episoder, nyansera bilden av sig själv något bättre än vad media har lyckats göra (samtidigt: Marcus Birro har kommit att VARA svensk media) - samt leverera en del intressanta kängor åt diverse figurer och fenomen i det svenska samhället.

Jag är rätt kluven till M.B., liksom många andra gissar jag.... Han väcker mycket känslor för att han är så mycket, dels en gammal fyllskalle från ett Göteborg som inte längre finns, och dels en nyfrälst mediakåt kille på ett Söder som inte är sig likt. Jag gissar att han är rätt ensam om att vara så bra polare med Tranströmer, tv4, Expressen, Thåström, katolska kyrkan och kristdemokraterna på samma gång som han är. Han är både på de godas sida (Tranströmer och Thåström) och sliter häck åt de mindre goda (tv4, expressen och kristdemokraterna). Han är helt enkelt komplex.

Som få andra personifierar han det nya Sverige - en gormande poet med dåligt ölsinne och nytänkande och en fotbollsälskande farsa med förkärlek för Gud och gamla mossiga värderingar. Detta skulle kunna vara ett ganska gott betyg till kulturnationen Sverige - ett land där både det ena och det andra får plats. Själv drömmer M.B. om ett mer religiöst Sverige där vi har bättre kontakt med de eviga värdena, men han förstår kanske inte att hans egen position hade varit omöjlig i ett mer dogmatiskt land - han hade inte verkat trovärdig med sin brokiga och komplexa karriär. Förmodligen hade han varit helt utfryst, eftersom ingen hade varit säker på hans egentliga tillhörighet. Nej, istället borde han om (om någon) vara glad att vi lever under så abstrakta tider som vi gör, där fyllehistorierna och längtan efter Gud och innerlighet får samsas i samma böcker. Det är endast här och nu, i ett så abstrakt land som Sverige idag har blivit, som en man som Marcus Birro kan få så mycket utrymme i media och bli tagen för vad han framför allt är - komplex.

20121002

I saw through myself

Ska reda ut lite oklarheter kring bloggen. (Vad är förresten dealen med detta ord - oklar? Plötsligt hör jag det överallt i tid och otid, vinden har vänt!) Vad den handlar om och så vidare. 

Vi som ligger bakom hela alltet är alltså en idéhistoriker och en litteraturvetare, om än ofrivilliga sådana. Således är det också vad denna blogg handlar om. För tillfället. Idéhistoria och litteratur. Det kan hända att det ibland handlar om mer än så, men då sker det inom ramen för idéhistoria och litteratur. 

Alltså är det en ganska bred blogg - det är ju rätt breda ramar som vi har att jobba med. Jag tänker att litteraturen går igen i det mesta som görs här på jorden. Och det mesta går igen i litteraturen. Och litteraturen går igenom många skärseldar - för att hela tiden definiera sig själv och förklara vad den går ut på. Det finns inga svar, så ställ inga frågor. All konst hör ihop. Små gubbar på streck är likagärna bokstäver som små samlingar av block - block fyllda med kläder. Kläder för musiker så att de kan klä sig i andra kostymer och skapa nya ljudbilder. Ljudbilden lägger sig som en matta över de salongsberusade förståsigpåarna. Signaler sänds ut och programmerar våra hjärnor, ställer in våra frekvenser. Litteraturen korresponderar med detta - spelar på denna frekvens. Är man på en helt annan frekvens förstår man inte litteraturen. Det finns många andra sätt att tackla verkligheten på eller rätt och slätt bara se på den, men för det mesta går allt på som vanligt i litteraturen. Det har alltid funnits en ambition hos litteratörerna att fånga de andra frekvenserna. Kanske är detta en definition av vad intressant litteratur - en litteratur som ser till att ta upp åtminstone några av mottagningarna som rör sig utanför våra normala frekvenser.

20120919

Kul statistik!

Jag borde läsa litteraturteori, men jag tycker att det finns viktigare saker att studera för närvarande.
Ni har säkert undrat hur vår läsarkrets ser ut. Det har vi också. Så här kommer lite skön statistik!

Överlägset mest sidvyer är från Sverige (2160),
därefter USA,
Ryssland,
Tyskland,
Singapore,
Japan,
Finland,
Sydkorea,
Storbritannien
och sedan Kroatien med 10 sidvyer. Sedan vet jag inte. Om det kommer några länder efter, med mindre sidvyer (kanske Mauretanien har några sidvyer?), förtäljer inte min webbadministratör. Vilket är lite synd. Men låt mig säga några ord om denna statistik. Intressant att se Singapore och Japan på listan. Den stora överraskningen är ändå Kroatien. De andra länderna delar ändå en högteknologisk inriktning och har många uppkopplade invånare, men Kroatien? Visserligen ett ganska futtigt antal sidvyer, men jag tänkte ändå att befolkningen där hade andra saker för sig än att surfa in på alltidkicken. Tanken på att en och samma person står för dessa tio sidvyer tilltalar mig givetvis mycket. Kanske sitter hen i en tvåa i något brunt bostadshus, inte långt ifrån den idylliska badorten Zlat Nirat, och följer, nej, snarare tittar till oss lite då och då. Hej du som sitter där i Kroatien och tittar till oss! Vi gillar dig mycket!
I övrigt lämnar väl denna lista en del att önska. Jag hade gärna sett fler afrikanska länder. Botswana, Lesotho, Kenya... (men Kenya har säkert 8 sidvyer åtminstone!), och inga sydamerikanska länder heller! Inte heller några sidvyer från Mellanöstern, eller Indien och Kina. Kina är väl förståeligt, men ändå!

Mest sidvyer per webbläsare:
Firefox (42%)
Internet Explorer (27%)
Chrome (16%)
Safari (9%)
Java (2%)
Mobile Safari (1%)
Opera (<1%)
Netscape (<1%)
Iceweasel (<1%)
Konqueror (<1%)

Kommentar: Jag visste inte att Java höll på med webbläsande. Jag vet inte heller säkert vad Opera är för något - är det Linux? Netscape! Är det hen i Kroatien då eller? Nej förlåt, skoja! Verkligen! Iceweasel, ursäkta? Aldrig hört talas om. Liksom Konqueror... låter ganska lol.

Men här kommer det bästa:

Thank you Moby!

Böljan, bloggan!

Helj. Skötsl av fårn. Levr som en grs och smuttar levrad ingefära. Vi väntar med spänning på nästa del av kammarspelet (DEL 2). Denna gång rör vi oss i det kulturella cafét, en miljö som gärna befolkas av fritänkare, lattemammor och senila pensionärer. Vet inte hur man gör radbrytningar så ni får hålla till godo med den täta texten som kommer... inom kort.. räkna med bråk.

20120914

Aimlessness

I dag tänker jag mycket på riktning och begreppsbrister. Jag ska förklara. Vår tanke om ett internationellt bloggklimat med fokus på individernas samhörighet i ett större kulturellt avseende möttes av en dålig besökarstatistik och stelnad geggamoja i våra bloggares pennor. För oss är besökaren allt; era googlingar som leder in hit av slump, skapar en kedjereaktion där vi anpassar oss efter era önskemål. I och med den kalla sommaren exempelvis så blev vi tvungna att skapa mer värme på bloggen -- på så sätt rättar vi oss jämnt efter yttre förhållanden. Det är därför vi nu introducerar en ny aktör på bloggen som ska fungera som ett supplement till våra tankar. Det är myndighetsorganet AFK som ska hjälpa oss med begreppsbildningen på bloggen och stå för en fast grund för den plattform vi vill att kicken ska vara. Som läsare kommer ni nog inte märka av så stor skillnad. AFK:s inblandning kommer ske utan att synas, som en god Wallenbergare som kastats i soptunnan utanför restaurangen. Här nedan presenterar sig myndigheten närmare: Vi som skriver på bloggen är anställda på AFK. Vi har olika perspektiv på människan beroende på vår yrkesroll, erfarenhet och personlighet. Kunniga och engagerade gästbloggare i frågor som rör mänsklighet och kultur är ett stående inslag i bloggen. AFK-bloggen engagerar gästbloggare från viktiga aktörer i Sverige inom immaterialrätt och företagande – ett tydligt tecken på att AFK-bloggen är en efterlängtad mötesplats i Innovationssverige. Bloggen lanserades officiellt på World Intellectual Discovery Day, den 26 april 1492. ”Vi på AFK tycker att 'aimlessness' är en viktig del i affärsverksamhet och driver därför bloggen. Läs gärna och delta i samtalen om människan”, säger Susanne Ås Sivborg, generaldirektör på AFK. Innehållet i AFK-bloggen som helhet speglar inte nödvändigtvis AFK:s officiella ståndpunkt. När AFK:s generaldirektör uttalar sig i sociala medier är det naturligt att se inlägget som myndighetens. Men uttalanden som görs av andra medarbetare ska inte uppfattas som mer än deras personliga åsikt. I de fall någon annan medarbetare än generaldirektören uppträder som officiell talesperson för AFK i sociala medier tydliggörs detta med ett undertecknande som har följande form: ”För AFK, Förnamn Efternamn”. Allt annat vore ju dumt? Vi på AFK bloggar för att tillsammans med kickens redan utvecklade riktning bidra till diskussionen om diskussionens diskussion. Inlägg på AFK-bloggen är allmänna handlingar. AFK har dock rätt och möjlighet att ta bort inlägg, särskilt sådana som innehåller personangrepp eller som är allmänt stötande. Fråga bara Ulf, han vet vad jag snackar om.

20120911

Smetana

Tjena, Smeten.
Vi måste styra upp det här, nu. Ett förslag är att vi tar lite nya grepp. Eller att vi bara skiter i alltihop.

En dag i Abels liv

Jag läser igenom alltihop och undrar om allt är sant. Jag försöker att få någon ordning på de olika karaktärerna och de olika händelserna, men jag klarar det inte. Det kanske bara är två snubbar som ligger bakom bloggen, som har skrivit alltihop. Varför? För att fördriva tid kanske, vad vet jag. För att göra någonting roligt kanske, vem vet.
Jag bestämmer mig för att inte nysta i det hela för mycket, så jag går vidare. Börjar på ny kula. Det här kommer att bli ett mäktigt år. Jag kan se det framför mig - året då jag reste mig upp och stod på egna ben. Då jag sa ifrån. Då jag gick framåt, och såg bakåt. Då jag kände livets salt och sötma varje dag.
På årets fjärde (4) dag sa jag upp mig från jobbet. Istället för att åka tunnelbana så gick jag hem. Sista kvarten tittade jag extra noga på alla hus, och tänkte på allt som socialdemokratin hade gett oss en gång i tiden. Jag gick förbi en thaikiosk och kände doften av god kycklingssoppa. Jag passerade en videobutik och såg amerikanska actionrullar till uthyrning. Jag fick förbi två hemlösa som stod i ett gathörn och delade på en cigarrett. Jag gick, helt enkelt. Och såg hela världen framför mig med mina egna ögon. Hade morsan sett mig hade hon sagt att jag hade något religiöst i blicken - hon kunde alltid se på vilket humör jag befann mig på när hon såg in i mina ögon. Jag trampade i snö, och stod och väntade på ett övergångsställe så att en buss och några bilar kunde rulla förbi. Jag hörde musik från ett bilfönster. Jag såg några blygsamma graffitti-lämningar. Jag såg massa eventuella liv spelas upp framför mig, i mitt huvud. Om jag skulle gå ut i gatan nu istället för att stå kvar. Om jag skulle börja prata med den här damen. Om jag skulle gå in på den här affären och köpa den här tidningen... men jag gick bara hem. Jag kom hem till min lägenhet, full av intryck. Bodde ensam, var singel. Väggarna kändes tomma, för jag hade tagit ner fjolårets affischer och inte satt upp några nya. Jag gick till köket och slog på vattenkokaren. Öppnade skafferiet och drog ut två paket nudlar med räksmak. Rev upp förpackningarna och hällde ner de okokta nudlarna i en stor brun kopp. När vattnet kokade i vattenkokaren hällde jag ner lite vatten i koppen, hade i kryddorna som var till nudlarna och lät det stå. Jag gick på toaletten och såg mig själv i spegeln. Jag såg framtiden och dåtiden ackumulerade i en kropp. Jag förstod att jag aldrig skulle kunna vara helt säker på om jag handlar rätt eller inte.

11:e september.

Igår hade jag en klump i magen, idag har jag varit lite frånvarande. För första gången i hela mitt liv sov jag på hotell i Stockholm inatt. Det kändes såklart väldigt konstigt. Jag blev väckt och mådde lite dåligt, fick höra att jag kunde gå ner och äta lite frukost så jag gjorde det. Sprang glatt ner för trapporna, med hopp om att återfå någon sorts svunnen entusiasm som jag så ofta kunde vara uppfylld av förut. I barndomen. Väl nere i bistron (nej, det var en sportbar) hade jag fått upp lite flås och kunde hugga in på frukostbuffén. Min inställning till bufféer är inte vad den en gång var. Länge tyckte jag verkligen om bufféer. I barndomen. Det mesta gick ner. Sedan kom alla diskurser och sabbade alltihop.
Eftersom jag inte längre äter kött tog jag bara äggröra. Vita bönor i tomatsås kändes fel klockan halv tio på morgonen. Däremot inte jordnötssmörsmackor med hallonsylt. Jag försedde mig och gick och satte mig. Överallt teve-skärmar. Martin och Johan fria, hipp hipp hurra! Men var det inte lite väl många tv-skärmar? Konstigt, genommedialiserat sätt att börja dagen på. Nyhetsmorgon drog igång igen och en klämkäck Peter Jihde visade sig på skärmen. De hade bjudit in en tesmakare och hans likasinnade son och höll på och smakade te. Jag avslutade fort mina smörgåsar och min äggröra, hämtade lite mer juice och gick sedan. Hade saker att göra; gjorde inte allt,  men en hel del. Satt på stadsbiblioteket i många timmar. Den bästa salen är den lilla facksalen längst bort, facksal 4 tror jag att den heter. Med det stora och väldigt vackra broderade täcket som täcker en hel vägg och egentligen är en målning av Hilding Linnqvist. En donation från Bonniers för länge länge sedan. Jag tror att den sprider ett speciellt slags lugn i den lilla facksalen. Mer än gärna sitter man där och håller på med sitt en stund. Suck, Stadsbiblioteket... Jag lånade Piero Scaruffis bok "A History of Rock Music 1951-2000", som också finns, om än i uppdelad form, på författarens hemsida.

Jag gick till Frescati och hittade lite äpplen på vägen. Stillsamt, studentskt, strindbergskt. Tänkte lite på en bil. Och på några fåniga filurer som jag har stött på på sistone. Så många där finns!
Jag höll på att somna i auditoriet flertalet gånger. Sedan stack jag hem, gjorde ett kort uppehåll vid Tekniska högskolan. Tänkte en del på den 11:e september idag. På sätt och vis en milstolpe. Jag tror att jag alltid tänker så när det är den 11:e september. Den 11:e september känns det befogat att tagga ner lite, stanna upp i tillvaron och kanske tänka efter -- vem är jag? vart är vi på väg? Med lite god vilja kunde man säga att den 11:e september är ett viktigt datum i min privata religiösa kalender. Yes, där satt den. Ni undrar förstås vad som egentligen åsyftas med "min privata religiösa kalender" -- ja, exakt vad vet jag inte, men jag tycker att det är bra att vissa dagar får vara något annat än vardagar. Det har blivit någon sorts märklig tradition för mig att stanna upp den 11:e september och bara fundera lite. Kanske tända ett ljus. Visa att man bryr sig... Det kan vara osunt att ifrågasätta detta för mycket, kanske är det bra att det finns en dag som denna. Kom igen, alla dagar kan ju inte vara likadana. Imorgon fortsätter nog allt som vanligt ska du se.

20120907

Ja vad ska jag säga egentligen

Halloumi. Jag sålde bilen idag, sommarbilen. Jag köpte den i slutet av april, så det blev inte ens fem månader. Det var en snabb affär. Jag ringde killen på Blocket igår som skrev i sin annons att han gärna köpte bilar, och  för några timmar sen var han här ute och kollade på den. Det hela gick väl bra... möjligen hade jag kunnat få lite mer för den, men det är ändå tveksamt. En hel del småfix + begynnande storfix säger väl allt. Eftersom bilhandlaren var själv och hade egen bil med sig så fick jag åka med honom till hans ställe (för detta prutade jag till mig 200 extra, hehe!), så vi åkte dit i karavan. Vad jag tänkte när jag körde dit? Inte mycket, faktiskt. Provade att ratta in p1 en sista gång, det var ekonomiekot. Vi åkte över till Huddinge och kom till bilhandlarens ställe, en klassisk bilhandlar...gård? Som i amerikanska filmer. Många fina bilar inne. Mest BMW, Volvo och Mercedes, men jag såg även en gammal Chevrolet och en Renault. Vi gick in till kontoret som låg i ett skjul på parkeringen. Bilhandlaren drog fram den emblematiska bilhandlarbunten med femhundringar ur fickan och räknade det jag skulle ha. Jag såg en datorskärm med en arabisk sajt. Jag såg några tomma kaffekoppar, uppsatta post it-lappar och pärmar, massa pärmar. En tämligen anspråkslös inredning, kontoret bestod av ett större skjul. Jag kände mig inte hemma, men jag trivdes. Det kändes dock naturligt att gå efter affären, så jag frågade om det gick någon buss i närheten och blev visad till den närmaste busshållplatsen. Något omtumlad av de snabba rycken gick jag till bussen och åkte till Huddinge centrum, bytte till bussen till Fruängen och tog sedan till tunnelbanan Liljeholmen för att komma ut på Norsborg-linjen. I Fruängen gjorde jag ett kortare stopp för att köpa olja, ägg och broccoli. Jag såg mycket stoff till sköna och inspirerande dokumentärer till SVT. Barn, gamla, utstötta, instötta och andra medborgare.

20120905

Om ståfräs

Kvasiförsäljaren Jockström: Här var det förklaringar! Förklaringar var det här! Prima diskurser och jäsiga formuleringar! Du där gamle herre, extrapris på konceptuell hermeneutik! En stark teori till kaffet, kanske? Gammel man: Åå så gott det luktar. Är de där argumentsprimörerna nyplockade? Jag tar.. ja, jag tar en av varje. Så får det bli! Man måste unna sig något oväntat, minst en gång om dan'! Jockström: Om du tänker så kan jag kanske fresta med ett rykande fräsande blogginlägg, just inkommet från rymdstationen Foucault, där de odlas och magasineras i roterande kristalliserade växthus... En potenshöjare av rang! Gammel man: Nä.. alltså vad snackar du om? Nån måtta får det va'. Nu ska jag köpa torsk.

20120904

För ovanlighetens skull!

http://underlunden.com/audio.htmlhttp://www.peacockfarm.net/index.htmhttp://soundcloud.com/mooncityboyshttp://soundcloud.com/saigonnhttp://soundcloud.com/solensmusikhttp://soundcloud.com/life-on-earthhttp://soundcloud.com/sibillehttp://soundcloud.com/grabbhttp://soundcloud.com/trummororgelhttp://soundcloud.com/pale-wiredhttp://soundcloud.com/boa-constrictorhttp://soundcloud.com/sibirienhttp://soundcloud.com/djurparkhttp://soundcloud.com/urtidsorganistenhttp://soundcloud.com/baleanirockhttp://soundcloud.com/munnenhttp://soundcloud.com/flowers-must-diehttp://soundcloud.com/vedsoundhttp://soundcloud.com/technicolorpoets

Support your local psychedelic band!!

Tag
04:40-04:56 buss 161
från Örnsberg
mot Älvsjö station.
Kliv av
vid Älvsjö station.
(Hållplatsläge C på Älvsjö station är flyttad till nytt läge på Johan Skyttes väg p g a säkerhetsskäl)
05:00-05:16 buss 144
från Älvsjö station
mot Fruängen.
Kliv av
vid Fruängen.
05:19-05:28 buss 707
från Fruängen
mot Tumba station.
Kliv av
vid Kungens kurva.

Support your local kurva!

Fjärilar, fågelkvalster, hoppstjärtar, hussyrsor, kräftdjur, loppor och mattbaggar. (Hela listan finns på http://www.anticimex.se)

Support your local skadedjur!

Bråvallagatan, Sveavägen, Brunkebergs torg, Gullmarsplan, Telegrafgränd, Starrängsringen och Olof Palmes gata.

Support your local adress!


Gitarr, elorgel, valthorn, dragharmonika, klockspel, djembetrumma och tablas.

Support your local instrument!


Mikis, Egga, Babak, Vidar, Zlatko, Yael, Hind och Urpu-Liisa

Support your local first names!

Lyft pennan från hjärtat

Då börjas det igen. Tjafset. De ihåliga samtalen. Den bortvända blicken. SU, idéhistoria, tunnelbaneresor och motionerande. Hösten är här och för med sig besvär. Undrar om allt är Sommarens fel? Sommaren -- hånleende, bäst och vet om det -- suger ut människorna i ett intensivt ryck och lämnar kvar tomma skal för hösten/vintern. Det är märkligt när man jobbar med ett jobb där man har för mycket tid att tänka men inga planer ändå blir av. Där man försöker berätta något men inget blir berättat.. Hade man sommarlov för 100 år sen? Nej vi fattar inte hur knäppt det är med säsonger som styrande för den arbetande människan. Marx lade grunden för denna tanke har jag hört, att den som arbetar är något medan den som inte arbetar inte är något. Jävla pucko egentligen. Men varför är det då så att lättjefulla sommaren är NÅGOT medan hösten är den stora parentesen, transportsträckan? Det här blir inte ett upplyftande inlägg känner jag. Men kicken är inte bara en utåtgående rörelse uppåt, kicken kan vara såväl horisontell och djuplodande som introvert och dämpande. Det finns lika många kickar som det finns fågelbon och plastpåsar. Har tänkt mycket på att spela musik senaste tiden, skapa något. Var nästan inne på att börja måla!? Crazy. I dag på jobbet låg en lapp från en kollega: "Till Joel! Hälsningar från en joggande kompis (no name?) /xxx". MYCKET kryptiskt får jag säga. Men tror det är just en målare som bor i trakterna som gärna kör det inkognita spåret.

20120902

Svårt att bestämma mig

Jag känner bara att något MÅSTE göras, alltså skrivas. Har börjat på ett nytt projekt, förblir än så länge hemligt. Vad vore världen utan hemligheter!!

I Örnsberg finns en krog som heter Diset. I Sundbyberg finns en krog som heter Metropol. På Sveavägen finns en krog som heter Dovas. På Södermannagatan finns en krog som heter Söderkällaren. Och på Rörstrandsgatan finns en krog som heter Paus bar och kök.

Det blev inget tv-spelande idag heller. Tv-spelet, som har blivit så abstrakt för mig. Vilket är bra, då vi lever i en mycket abstrakt tid. Det händer lätt att man tappar fotfästet. Glömmer bort något i den abstrakta röran. Som exempelvis varför den här bloggen existerar. Men lika självklart som att DN imorgon kommer att leverera grådaskig måndagsjournalistik så måste bloggen fortlöpa, provocera, bara existera!
Det är massa bollar i luften. Många tåg som går, mängder av bilar som passerar nere på Essingeleden. I varje fordon pågår ett helt eget liv. Ja, det där känner ni redan till.

Det är något som pågår utanför fönstret. Jag vet inte vad det är, jag har på mig hörlurar och hör således inte. För tillfället går det inget i hörlurarna. Det jag hör är bruset från min dator. Det deprimerande bruset. Det bruset gör mig nervös. Får mig att vilja slänga ut datorn så att det blir tyst. Om jag gjorde det kanske den skulle hamna i huvudet på någon. Någon, som betydde väldigt mycket för några stycken. Kanske bosatt i ett litet hyreshus i Aspudden, bara någon kilometer bort härifrån. Tintinaffischer på väggarna, random fiskar i akvariet. P1 på radion, fiskpinnar i frysen. Stress i blicken, olästa mejl i inkorgen. Hen skulle bli en del av mitt liv och inget skulle längre vara som det var. Om vi inte skulle bli vänner för livet så skulle vi åtminstone ha kontakt något år eller så. Jag skulle känna ett behov av att kompensera för olyckan, skulle kanske göra något drastiskt, typ ge henom min bil! Och vi skulle åka bort över helgen, till Åkers styckebruk och paddla kanot och äta smörgåsar med tahini och ogurki. Vid den lilla lägerelden på kvällen skulle vi drömma oss bort till Pakistan och bengaliska eldar. Liksom frijazzmusiker skulle vi ackompanjera varandra spontant men samtidigt utstuderat - fylla i varandras meningar och skratta nästan barnsligt. Sedan skulle vi sova under den bara himlen trots den tidiga hösten och vakna stelfrusna men också äventyrsstinna. Vi skulle åka tillbaka in till stan och stanna vid IKEA i Skärholmen och köpa billiga pizzaslajsar och läsk med gratis påfyllning. Det skulle komma att bli vår grej, att gå på IKEA tillsammans och fira med den billiga snabbmaten. Åtminstone under ett år eller så.
Jag skulle komma hem till en tillvaro utan brusande dator och en kontakt rikare. Kanske inte en vän, men i alla händelser en kontakt. Att nå, att då och då tänka på, att fästa sig vid på något sätt.


Äpple, banan, päron, hallon, jordgubbe, blåbär, citron, lime och plommon.

20120822

Bizness

Hej, hej, hej, hej, hej och hej hej.

Kommunikationen har varit dålig på sistone. Ett och annat batteri har gått sönder, och jag har inte haft den tillgång till dator som jag vanligtvis brukar ha. Nu ska ni inte tro att jag har varit bosatt i en stuga uppe i Lappland under några veckor, men det har inte varit som det brukar vara. (Hur brukar det vara? FÖRDJÄVLIGT!!)

Några ord om festivalen. Den ägde! Jag volonterade och minglade (i kombination kan de bli riktigt festliga, sällan för sig dock!) och lyssnade på bra musik och åt linsgryta och drack läsk. På kvällen var det närmare sjuhundra personer där ute. Stämningen var mycket god, så som den alltid borde vara. Det pratades mycket om ett starkt och härligt kollektiv och jag kan inte göra annat än att hålla med om att det är en trevlig grej, ett starkt och härligt kollektiv. Det var bra. Alla jag pratade med tyckte att det var en skön festival. Vid fyratiden kom regnet men då hade tillräckligt många gått hem för att vi som var kvar skulle rymmas under scentältet. Bandet Etna spelade rått och jag kände mig levande och stärkt. En tjej sprang omkring och filmade. Några hoppade i marken som blev mer och mer lervällingsbetonad. Efter spelningen hoppade jag in som iphone-dj och drog av några hits. Ariel Pinks mästerverk Bright Lit Blue Skies. Som egentligen är en mästerlig cover på en gammal dänga från ett garageband från Boston. Som jag nu märker redan har tolkats av ett annat band! Sedan var det kanske inte så mycket mer.

Det har gått några dagar sedan dess. Händelser har avlöst varandra, vi närmar oss hösten (lamt konstaterande). Filip och Fredriks "Breaking News" har börjat sändas igen, känns lite vassare än förra säsongen. Kanske har redaktionen uppgraderats sedan sist? Jag såg namnet Kristoffer Triumf i eftertexten. Excentriskt namn, möjligen excentrisk person (min gissning säger dock: nej). Den här sommaren tänkte jag en del på excentricitet. Det är ett gammalt beprövat knep, som kan vara väldigt effektfullt som ni vet. Om jag skulle ta och bli lite mer excentrisk till hösten... enbart dricka whiskey, odla lite dreads, börja citera gamla västernfilmer. Börja grilla folk på tunnelbanan. Ja, lätt att romantisera. Det man kan förvänta sig är väl några pinsamma excentriska instick lite här och där från min sida. En sorts excentricitet som bara blir irriterande, inte intressant. Det är så det är. Går man inte hela vägen blir det bara störigt. Jag ska jobba på excentriciteten, försöka göra något bra av det. Skriva essäer och vandra över broarna om nätterna. Fiska i Strömmen och bjuda alla vänner på fiskarna som jag får. Vi får se vad som händer helt enkelt. Hösten innebär uppstart för massa nya projekt.

Snart flyttar jag in till Örnsberg, det känns skönt. I natt drömde jag att jag rakade bort allt skägg. Jag drömde också mer, men det får komma upp någon annan gång... Saknar en orgel att traktera. Samt en god bok. Var i Hedengrens bokhandel och såg inget av intresse. Gäspade trött och gick därifrån. Får gå hem till doktor Fürth och läsa New York Review of Books istället. Free Pussy Riot. Don't make it Quick.

20120815

Koltrast

Hinner aldrig få det jag tänker på skrivet. Jag har världens bästa idé och ingen penna, och fem minuter senare är allting borta. Jag får panik och måste gå och handla något. Köper något att dricka och känner mig levande igen. Upplever ett kort tillstånd av kontroll. Det är illusoriskt. Så fort jag går ner i tunnelbanan är allt förstört igen, allt har rivits ner. Mitt inre är en ruin. Jag försöker att greppa något men famlar bara i mörkret. Jag känner att jag kan se men jag beter mig som att jag har en stor svart påse över mig. Går fel hela tiden.
Det är mitten på veckan nu, i helgen blir det festival. Jag kommer att stå där, nära skogen. Förhoppningsvis får jag en musikalisk upplevelse. Förhoppningsvis lär jag känna en ny person. Det är inte säkert. När många ska ha roligt på en gång kan det lätt bli så att man bara går runt och hälsar på folk. Några djupare band knyts inte. Jag är inte säker på att det är önskvärt ens en gång. Jag har bloggen, och några kottar till. Det sociala är väl relativt uppstyrt egentligen... Hur mycket behöver jag egentligen? Nåväl, det blir hursomhelst trevligt på den där festivalen. Tyvärr kan jag inte säga var den ligger. Det är fortfarande hemligt. Man kunde tro att det var hemligt för konstens skull, men så icke. Det är hemligt för att det är enklast så. Kan bli för mycket trubbel om det avslöjas redan nu.
Nu måste jag åka till Sundbyberg. Det händer att jag måste göra sånt. Det tar givetvis emot, men om jag inte gör det nu kan det bli tråkigt i framtiden. Det handlar om att åka till Sundbyberg och lätta på packningen, göra bagaget lättare. Men vem vet, kanske kommer något nytt att läggas på packningen när jag åker dit? Jag ska anstränga mig för att inte dra på mig något. Vi får se hur det går.

Boktips: Italo Calvino - Klätterbaronen (Il barone rampante), 1957.


20120812

Uppdateringslimerick

En kort uppdatering från kontoret
Snabbt rinner det mentala snoret
Hastigt möte på mack
Ekonomisk kris - inget snack
Och nu väntar ni på det sista koret

20120720

Ett kammarspel

Med ett geografiskt splittrat kickengäng och otydliga semesterledigheter tänkte jag göra som Aftonbladet och publicera en flerstegsraket för sommarläsningens välmående. Hålla tågan uppe. Något härligt med det konceptet, inte Aftonbladet a.k.a. "Gråkappan", utan begreppet sommarläsning. Får mig att tänka på feta Kalle Anka & co-nummer, där de ofta kostade på sig en och annan Don Rosa-serie, också den uppdelad i flera nummer. Undrar om detta är bloggens nya form, den som vi eftersökt i allehanda järtecken och natthimlens stjärnor? Första delen av Johan Asplunds senaste kammarspel och "instant classic" är en djuplodande introspektiv resa i La Manchas karga castillos, där de polariserade aktörerna i Cervantes efterföljd ställs mot varandra och sig själva i en förvirrande dialektisk dans. Asplunds grepp att förlägga de olika akterna i olika länder är djärvt, då det pekar mot en allmängiltig europeisk hemlöshet. Hur saker och ting står till i Strasbourg har jag ingen aning om men jag drömde en otäck dröm där vår hemlösa europeiska bloggare LK hade förolyckats på Autobahn. Skönt att veta att det bara var hjärnan som spelade spratt. Vi på redaktionen väntar annars på ett avgörande reportage från de schweiziska grönmarkerna, där korrespondenten likt en Rousseau på speed förväntas kryssa genom hagar, pastoriserad mjölk, lantmäterier och bokskog. Detta helt i linje med vår internationalism och bekräftelsesökande natur, då frön nu planteras för kommande bloggflyglar i Europas mitt. I övrigt trummar livet på i Sthlm. Gässen på Skansen ylar och bin svärmar HM:s huvudkontor. En åker till Chile, en annan dödar insekter på museum. Livet är smaskande gott. Johan Asplunds Ett kammarspel AKT 1! Miljö: slottsgård, vissnade illgröna tulpaner. La Mancha, Badajoz. Aspiración: "Om det är så att jag finner mig i Sevillas hamn då båtar rullar in, eller under vårens tjurrus i Pamplona har jag lärt mig en del om livet. Det är viktigast att bli någonting". Den ökända: "Att du min gode Aspiro utan lugn eller mankemang funnit denna livets gåta i en sömnig hamnstad eller i ett spektakel i bergen kan jag inte greppa. Bättre se till det du där borde ha funnit; arbetslivets jäkt och vilans prosa. Samtidigt som Mars gör sina krigsmarscher runt solen och månen tittar på sker det vi gör här i en avdankad gammalt slott från 1500-talet. Nä, bättre se till nuet. Det viktigaste är att vara något i stunden, i denna vår föränderliga tid". Den okända: "Fly från era tankar ni syndfulla flarn! Ger ni er hän åt stundens förgänglighet kommer ni att drunkna! Minns Augustinus ord där han stod på Herkules stoder och sa 'Beredd er på undergången, inte ens nuet hinner finnas när du tänker på det'. Kan en ambition då räcka? Nej att leva sitt liv i framtiden ger dig ingenting mina kära vänner. Om sann evighet ska räddas är det bäst att ha varit någonting. Endast så multnar de ofruktsamma tankarna bort om ära ocb förtvivlan. Nu går vi in och äter en macka". Efter ett närgånget överläggande om chorizons alla egenskaper gick de tre kompanjonerna in i slottet och befann sig genast i gott mod, ty snart kom siestan och sommaren var i antågande. Det de inte såg var vad som hände i Bologna precis denna stund... *

20120719

Strasbourg

Lite annorlunda upplägg den här gången; inga krusiduller, inga fasader. Ligger på mage och skriver detta i min sovsäck under ett tak i Strasbourg, kan inte sova ty jag har druckit kaffe för inte så länge sedan. Då blir det såhär. Förgäves försöker jag att tänka på allt som jag har gjort de senaste dagarna, på ett sätt så att jag ska somna, men det går inte. Vare sig det gäller kampingen utanför hamburg, trädgården i Hannover eller övernattningen i Reinfeld. Jag kanske kan tänka på vad som ska hända imorgon. Några fler f&f-avsnitt, vid ratten genom strasbourg, något skönt snabbmatsställe, en ny bekantskap. Det är härligt att vara nere på kOntinenten, höra nys fraser, bli överraskad och trött och så. Nu måste jag publicera innan mobilen lägger ner. Hoppas att ni har en skön sommar!

20120714

En dag på stan

Vaknade upp, åt vaniljyoghurt som gick ut den 3:e juli med lite crunchy. Låg och lyssnade på Filip och Fredriks podcast "Stop all the clocks", tänkte på Italo Calvino en stund. Plockade undan lite, gav mig ut på stan, hetsläste lite i UKON-boken som var på väg att lämnas tillbaka, kändes trist att lämna tillbaka. Många trafikanter i tunnelbanan. Mötte upp med Sami och träffade sedan hans vän som hade gått på Biskops-aRnö.  Han rökte gula camel och visade oss sin tidskrift. Vi snackade lite om Helsingfors och New York.

Åt en vegetarisk burgare inne på hötorgshallen, konstaterade att den var god. Tog adjö till Sami och hans vän, gick in på akademibokhandeln och letade efter en bok. Hittade ingenting, blev förbannad. Om böckerna stod med ryggarna utåt skulle det få plats fler böcker. Varför ska det handla så mycket om omslagen för. Gick till den andra akademibokhandeln och där fanns inte boken jag sökte heller. Hittade dock en vägatlas för Europa. Köpte en kassettadapter på Clas Ohlson i Gallerian. Snodde lite vatten från Stories nedanför. Gick till H&M och köpte shorts. Gick upp mot Sergels torg, såg små tiggare lutade mot väggarna på vägen. En folksamling hade nu samlats utanför Akademibokhandeln. Man höll en manifestation mot förtrycket av folken i Iran. Jag gick Sergelgatan upp mot Hötorget, ner i tunnelbanan och sedan hem. Jag satt mittemot en tjej som bara satt och gapade. Ju mer jag tittade på henne, desto smartare såg hon ut. Det fanns något märkligt med det. Man träffar så många nya ansikten på tunnelbanan. Igår kväll gjorde jag sällskap med en man som hade varit "full konstant sedan september". Han förtydligade dock att han inte hade några alkoholproblem. Min reaktionskurva lär ha varit liknande som den jag hade idag - först tänkte jag att han var helt sönderalkad men ju mer jag pratade med honom desto mer kände jag att han hade de flesta hästarna i stallet. När jag hade lämnat honom och hans utsmugglade krogglas och ölburk så slog det mig att han säkert skojade med mig. Bigtime. Tjejen med öppen mun kanske också skojade med mig?

20120710

Tex mex-tisdag

Tack för allt; jobb, uteservering, middag i park, balkonglycka. Jag har kört bil varje dag sedan slutet av juni. Jag hade kunnat göra något av det. Typ ritat en teckning för varje dag som jag kört.
Det... ser inte ut att hända - inte nu iallafall. Ja, vad kan man då säga om... att köra bil. Det finns ju mycket att berätta, egentligen. Rätt knäppt. Stundtals en parodi på civilisationen, för att återanvända en beskrivning som Janne Guillou levererade i sitt program "Grabbarna från Fagerhult". Finns att se någonstans där ute på nätet.

Jag träffade en framstående profil inom fetmaforskningen, frågade om han hade träffat Sveriges fetaste person och det hade han: 275 pannor hade personen i fråga vägt. En arbetande herre i Visby som cyklade till jobbet varje dag och hade med sig "en hel falukorvsring" när de andra hade med sig korvmackor till lunch. Hur cykeln hade kunnat hålla så länge visste ingen. Jag blev rätt förvånad när jag fick höra att han bara vägde 275. Ändå rätt lite i jämförelse med exempelvis USA, där de fetaste personerna väger närmare ett halvt ton. Det är nästan det dubbla än han på Gotland. Det säger nog en del om Sverige i förhållande till USA, ändå. Jag undrar hur mycket Sudans fetaste person väger. Eller Moldaviens. Kanske så lite som 175 kilo, vad vet jag. 175-kilosexemplar lär man väl kunna hitta på studs i vilken amerikansk delstat som helst. 

Myggen har bitit mig, jag har slängt en snigel, kollat på fransk film från 1985, betygsatt lite på filmtipset, läst UKON, burit tunga möbler, d-sugit, sörplat kaffe, struntat i en tex mex-buffé, lyssnat på sommarprat, badat i lagun. Det finns åtminstone en lagun i Stockholmsområdet, den finns på Ekerö. Jobbig att ta sig till utan bil. En udda strand mitt ute i ingenstans, som det heter. Med människor som bidrar till en tung camp molloy-stämning. Tungi bemärkelsen heavy trance i ljudanläggningen och oförblommerad korvgrillning i takt med kubbspel och grisfestligt tältande.

Jag tappar fattningen, handlar glass på Coop Forum i Blomma Brocks (twister aka Spirello aka den där färgglada isglassen) och lyssnar knappt på musik längre. Vad gör jag då? Steker podcaster istället, förstås. Nu har jag inlett det här sabla lyssnandet och nu ska jag baske mig avsluta det också. Och hör sen. Jag har en del kvar att upptäcka innan jag kan säga att terrängen är sonderad.

Jag fick höra fakta om Öland och 60-talet (som jag älskar). Ett 60-tal som jag vanligtvis inte brukar få höra om, det 60-tal när man for till Polen för att göra abort och då man ingick studentäktenskap och kunde fara runt i Europa och vakna i kohagar för struntsummor. Ah, dessa forna tiders struntsummor! Nu ska jag eventuellt ta hand om min rygg lite. Snart åker jag själv ner i Europa, med ett starkt gäng. Historien upprepar sig, ska jag också få hitta mig själv under en bro i Budapest precis som alla andra européer har gjort. Nä, det blir nog inte så. Jag har inte ens tänkt att supa, men vi får väl se hur det blir med den saken.  Danmark, Tyskland, Schweiz, eventuellt Tjeckien, kanske Frankrike. Två veckor som kommer att gå otroligt fort! Vi kommer knappt ha hunnit sätta oss i bilen för att bränna ner till badhuset i Vals förrän det är dags att rulla in på färjan tillbaka till det modernaste hålet i barrskogsbältet. 

Kom gärna med tips på vart man åka i "det okända Tyskland" eller annorstädes. En och annan kurort i Bayern ska försöka hinnas med. Djupa dalar, åar och idylliska ostar är det som gäller. Jag skulle kunna lägga upp någon pittoresk vy över det tyska höglandet men jag orkar inte. Man får hålla till godo med texten. Om möjligt se bilderna i texten, kanske krävs det god inlevelseförmåga för att kunna göra det. Jag vet inte, jag har jobbat och inte tänkt så mycket på sådana saker idag. Tjingeling!


20120701

Zöndag

Loppisen i Täby galopp, många prylar men framförallt intressanta karaktärer... personer jag sällan träffar annars. Min gamla arbetsgivare, en bohemisk fotograftant, massa sköna familjer... levande stämning, kanske inte så mycket som är värt att köpa, men levande stämning ändå. Nu måste jag slagga eftersom jag har börjat jobba igen.

20120628

Radio på nätet

Ensamme George har avlidit, och därmed också hela den art som han var ensam representant för. I Stockholm var det bra väder idag, jag åkte ut till Högdalen och besiktigade stora bilen, var sedan nära på att svänga upp till Högdalstoppen och ta ett foto och skicka till Herman, men det gjorde jag inte. Var också nära på att spränga femhundringen i plånboken och käka en bättre lunch på ett ställe där i krokarna som såg lovande ut, men så blev det inte heller. Åkte förbi Lauritz och såg ett Yamaha-keyboard som ingen hade lagt bud på, tänkte att jag kunde lägga ett blygsamt bud och kanske ta hem den gamla pjäsen och komponera lite. För tillfället är det nämligen rätt tomt på instrumentfronten. Har tillgång till en akustisk gitarr och ett trumset där jag bor nu. Blir mest att jag drar lite på gitarren, krämar lite så att säga.
Botaniserar i podcast-jungeln, det är mycket sly ska sägas. Macheten går loss och river ner det mesta. Filip & Fredriks (ja, jag ska sluta tjata snart) är fortfarande bäst. Några jag har lyssnat på hittills (observera att jag gick igenom dem olika noggrant, se alltså detta som något ytterst subjektivt med en gnutta sanning snarare än tvärtom):

A. Schulman och S. Eklund: tråkigt, vissa ljusglimtar, självcentrerat, oskarpt (Schulman) och pretto (Eklund).

Kringlan och Josefinito: helt ointressant. Långsamt och oskarpt ventilerar de totala banaliteter för varandra. Något förbluffande med tanke på att de har hunnit göra 48 podcastar och således borde vara lite varmare i kläderna.

Värvet: här blev jag negativt överraskad. Hade hört gott om denna intervju-podcast men blev riktigt uttråkad. Kristoffer Triumf, som jag aldrig tidigare hade hört talas om, kändes oerhört tam på just det där sättet som är så typiskt för människor som egentligen inte vet hur man intervjuar (öh jag var 35 och ville prova nåt nytt). Tråkigt avsnitt med Annika Lantz. Så himla fantastisk är väl inte den svenska nöjesvärlden, vilket är podcastens huvudämne. Jag saknar historisk kuriosa, framtidsperspektiv, samtidsperspektiv, mer djupplöjning. Det jag hörde var platt, oengagerande och självcentrerat.

Luuk & Lokko: stängde av efter tolv minuter. Två torrbollar med förvisso goda kunskaper (Lokko) som inte förmår göra något intressant av allt gött i rockärmen. Stelheten är kanske sanktionerad av Sveriges radio.

Sveriges radio, som tänker lägga ner Eldorado nu. Det får inte ske! Eldorado, antagligen världens bästa radioprogram, om inte annat för att det är vårt enda värdiga medium till yttre rymden och alla andra världar. Man kan ta bort alla fjantiga podcastar, varför inte stänga ner hela itunes, men låt för Guds skull Eldorado vara.

20120626

Gästspel i Halland

På radion snackar några tolvåringar från Malmö-trakten om att det är i 15-16-årsåldern som allt händer. Dessförinnan och därefter är det bara samma sak hela tiden. De har förstås rätt, och sillen bränner till i halsen lite extra när jag sitter och lyssnar på det.

Men det var inte det jag skulle prata om nu. Det var nämligen HALLAND, eller rättare sagt HALMSTAD, eller rättare sagt den lilla gården ROSENBERG, som låg inte långt ifrån HARPLINGE, som jag skulle prata om. Nu är det tomt, där borta i huvudet. Det är en källa som jag öser ur för ofta. Precis som de flesta andra källor blir den tom och obrukbar. Då får man söka lyckan på annat håll. Exempelvis i konsten. Jag var på moderna muséet häromsistens, det var trevligt. Jag har blivit tillräckligt gammal för att verkligen uppskatta stora delar av den nya utställningens affischnamn (YOKO ONO!). Jag har blivit tillräckligt gammal för att kunna förstå och därefter kunna dissa den algeriske konceptsnubben som drar streck på träplattor genom att låta sig styras av en helikopter som han hänger i.

Men det var inte det jag skulle prata om nu. Det var en rockfestival utanför Halmstad, det var lantligt och annorlunda. Det var många omaka gruppbildningar och fyllerister i diverse utrymmen. På många sätt en ganska analog tillställning, en stämning som kändes som tagen från en annan tid, kanske slutet på 1960-talet, vars enda avbrott egentligen manifesterades i den em-match mellan Grekland och Tyskland som sändes över hela världen på fredagkvällen och streamades på en projektor i en av ladugårdarna på festivalen. De tjocka televisionernas tid är redan över, inte ens 45 år efter 1969. Det gick så fort. Nu kan det bara gå utför, vilket det naturligtvis inte kommer att göra. Snart är IKEA:s nya flaggskepp i handeln och alla folklivsforskare och antropologer (det är så festligt att prata om antropologer) kommer gissningsvis att göra ordentligt i byxorna.

Och där slutar jag, ty detta skulle vara kort. Jag hann också med ett litet gästspel i Lund. Där var det dött och regnigt. På Stortorget satt en ensam joggare och tog igen sig. Två gånger hälsade jag på en snubbe som jag inte kände, vi har aldrig pratat med varandra, men det kändes naturligt att hälsa på honom när jag mötte hans blick, och han hälsade också glatt tillbaka. Kanske hade vi en mystisk överenskommelse som gick ut på att vi var allierade i denna regniga och nästan ödsligt tomma stad.

20120619

Nursery Cryme

En djurskötare på Kolmården blev dödad av sina favoritvargar häromdagen. Det är en tragisk historia som gör mig gråtfärdig.

Det som hände påminner oss bland annat om att vi håller på med ett helt annat projekt än det som pågår i naturen. Även fast att vi har lyckats hålla vilda djur bakom stängsel i många år nu, är det fortfarande alltid på blodigt allvar för naturens del. Det är väl lätt att glömma att vårt samhälle är en ganska abstrakt och naturfrånvänd konstruktion. Det är lätt att inte se verkligheten för alla seder, hus och människor som finns i vårt samhälle. Men naturen är sig lik, och när den slår till oss i sin renaste och grymmaste form - som är den rena instinkten (eller vad det nu är) blir vi lamslagna, förvirrade och förtvivlade, eller mycket skadade.
Jag hoppas att djurskötaren har hamnat på en fin plats där hon får ta hand om djur som inte attackerar henne.

För att återgå till tidigare nämnda projekt - som undertecknad alltså ingår i - är det en ständig kamp mellan förnuft och känsla, tro och tvivel, och alla de där andra klichéartade motsatsparen. Vi har offrat något och blivit samhällsvarelser. På gott och på ont, ska väl sägas. Här är jag och jag kämpar på precis som alla andra . Imorgon tar jag en del av mitt pick och pack och far ner till Halmstad. Blandade känslor inför detta. Det kommer att vara på ett slags slagverksbaserat gästspel i något skogsparti utanför den halländska metropolen - till vilken nytta kan man fråga sig. När jag för en stund sen stod i badrummet och vårdade min munhygien funderade jag på varför jag skulle slå mig ner och skriva det här, och tänkte att jag förmodligen inte skulle komma hem som densamme som när jag åkte ner.
Ha, tillåt mig småle. Jag kommer att gå igenom någonting, visst, och säkert kommer det att vara omvälvande och fascinerande, kanske inspirerande eller ångestfyllt - omväxlande i vilket fall, men att jag skulle förändras i grunden har jag svårt att köpa. Jag minns alla resor jag har gjort och hur de brukar ta på mig. Jag är mig lik. Det är väl bäst så. Jag kommer att vara lika knäckt och älta samma skit som jag gjorde hösten 2008, när jag var så kär och svävande och räknade Stockholms badhus, lika skön/oskön som jag alltid har varit. Jag inser nu (nu? verkligen?) att det är det bästa, för alla. Jag skulle aldrig fixa att vara en ny person; tänk vad jobbigt att lära känna all jävla skit - all ångest och extas, galenskap och-så-vidare. Nä, det är nog bra som det är.

Kanske blir det bloggande från Halmstad. Som vilken svensk stad som helst. Med lite tur får jag se en sida av Halmstad som bara finns just i Halmstad. Men att förvänta sig DET är väl att sväva lite väl högt ovanför molnen.


Jag vill passa på att utan förekommen anledning rekommendera ett gammalt band, nämligen Genesis. Stökigt, proggigt och ofta riktigt kasst. Hög kuriosa-faktor med den excentriske vokalisten Peter Gabriel (som ständigt slog nya rekord i absurd scenklädsel och sägs ha uppfunnit publiksurfandet!) och den mystiske gitarristen Anthony Phillips (som hoppade av tidigt och gjorde den kultproggiga soloplattan "The Geese and the Ghost") under de första åren och ständige medlemmen Phil Collins som batterist och sedermera sångare. Lyssna till exempel på låten "The Fountain of Salmacis" från skivan "Nursery Cryme" från 1971, sådan musik görs inte längre. Det händer att jag känner mig oerhört ledsen över detta faktum, men lika ofta känns det skönt att det förhåller sig så. Kanske av det enkla faktum att gjort redan är gjort, hur man än vrider och vänder på det. Kanske är världen redo för en comeback för denna sorts musik om cirka 75 år eller så. Tills dess får man stå ut med svettig electronica som flåsar en i nacken vart man än går. Världen vänder, som Björn J:son Lindh så träffsäkert slog fast på sin skiva med samma namn från 1985. 

Ber om ursäkt för långt inlägg. Nästa inlägg ska vara mycket, mycket kortare.

20120614

Soptippar

Sommaren har kommit, med allt vad det innebär. Ledighet. Jag får ett sms som handlar om att lyssna på shoegaze och att röka gräs och har ångest för att jag inte har något fast jobb denna sommar. Borde söka till hösten, leva på lite gamla meriter, få till något. Det är härligt att arbeta och tjäna pengar.
Just idag är jag inte så stark. Jag känner igen mig i Filip när han berättar i Filip och Fredriks podcast att han sitter i sitt hus i L.A. och tittar in i väggen. Det får mig att osökt tänka på att de släpper en ny podcast idag, torsdag. 
Jag tänkte säga att det inte händer något, men det stämmer inte. Igår var jag på ett event. Sög gjorde det. Sedan kollade jag fotboll i en trevlig bar i Sibirien. Jag störde mig lite på en trio som satt där, de brölade och hade sig. Jag tänkte att jag skulle få massa saker gjorda, men det blev inte så.

Facebook är på väg utför, säger de. Enligt ryktet är det nu instagram som gäller. Trenderna på internet kommer och går. Det mesta som var hett och fräscht år 2009 är numera förpassat till den ständigt växande ytan som utgör internets soptipp. Jag kan tänka mig att det liksom på verklighetens soptippar finns individer som mer eller mindre livnär sig på soptipparna på internet. De går (surfar) och plockar upp rester - hemsidor, foton och annat - som går att sälja för en billig peng på någon loppmarknad i utkanten av en stad. Vad är det då man hittar på internets soptipp? 

20120609

Maradona

Jag sitter här och väntar. Här är det stökigt överallt. Men jag har bra musik, en bra känsla. Fast att jag låg och sov i ett litet rum fullt av tv-spel och solljus.
Jag känner för att säga något. Det blir ofta samma sak. Jag har antagligen förbrukat mina chanser, men vem har inte det?
Jag kanske tar livet av mig om trettio år, på något för den tiden excentriskt sätt.
Jag drogs med i svängen, som så många gånger förut. Den klassiska svängen, vad nu det är. Att stå på Debaser  slussen klockan tjugo i ett en natt och ryckas med, ta nya tag och bli ung igen. Vi stod och skrattade och konstaterade att hans prank var mästerligt; massa ballonger i en lägenhet. Och så fanns det en tjej - så klart, så klart!
Jag såg öppningsmatchen i EM i fotboll och fick en auditiv upplevelse efteråt, innan det var dags för nästa match. Mitt förhållande till fotboll, och idrott i allmänhet, är splittrat. Vissa kvällar får jag rätt på de vackra skärvorna, de där Maradona fortfarande ser fräsch ut, de där det konstgjorda gräset på den gigantiska arenan med 50.000 supportrar blänker i all sin prakt. En ögonblicksbild på Levandowski när han petar in den i Greklands mål. Idag vet jag inte, igår kändes allt klart.
Nä nu är det dags att jobba lite. Jag saknar mitt gamla jobb, som förefaller ha varit så enkelt jämfört med det jag nu har företagit mig. Det är lätt att sakna något men hade det inte varit härligt att bara gå till jobbet ibland och ta i, förutsättningslöst och fantasilöst. När fantasin hela tiden ska ta en dit man vill blir det ju lätt lite tradigt.

20120607

Tillbaka i huvudstaden

Igår var jag på landet. Det luktade gott och var härligt fuktigt. I sommar ska jag växla flitigt mellan torka och fukt. Jag har varit borta från Stockholm ett tag och nu är jag tillbaka. Jag tänker på mina egna Stockholmspärlor. Finns dem? Mitt förhållande med dem är hur som helst komplext. Jag kan inte bara stövla in på stadsbibblan och gå och låna en bok av Carl Fredrik Reuterswärd. Jag kan inte bara gå över till Kebabkungen och köpa en falafeltallrik. Jag kan inte bara gå till record hunter och köpa en skiva.
Varför? Jag har inga pengar nu.
Jag måste sluta känna så jävla mycket. Ta saker som de kommer istället. Nu håller jag låg proffe. Smyger omkring i mängden, gör det jag ska göra. Tänker på gamla inlägg och smälter helgens eskapader. Det var festligt i helgen. En god vän gifte sig. Jag blev full och höll tal. Såhär i efterhand kan jag känna att det var en dum idé, men vad gör man inte för att vara lite lustig och festlig.
I höst kanske jag ska joina en redaktion. Joina, detta nya ord. Svårt att veta hur det borde stavas. Jojna? Det får mig osökt att tänka på den samiska jojken, vilket naturligtvis är härligt. Alla möten med denna musikaliska urkraft främjar jag.
Det känns spännande att få ingå i denna redaktion (om nu det blir av, jag är min vana trogen och bestämmer mig i sista stund); jag ska göra mitt yttersta för att inlemma alltidkickens valspråk och inställning till livet. Jag ska hålla låg proffe och smyga in Harald Omms visdomar när det minst anas, som en lömsk kobra. Med den stora skillnaden att mitt gift inte är farligt utan gott!

Jag har köpt en bil också, det känns konstigt och spännande. Den är mörkblå och ganska snygg. Man lyssnar på kassett eller brusig radio i den (eller trevliga passagerare). Jag ingår numera i detta ogreppbara kollektiv som sakta men säkert uttömmer vår jord på dess resurser, sprutar ut koldioxid i luften och ser till så att motorvägarna hela tiden måste ses om och expandera så att fler ska få plats. Tänk om det inte fanns några bilar.

P.S. Alltidkicken (jag vet, det är ett bökigt namn, vi kanske ska byta) har (på riktigt denna gång) börjat släppas ut som en antologi i bokform. Detta känns naturligtvis stort och kul. Det är väl en sorts fanzine-historia med inslag av broschyr, skoltidning och ren glädje. Första exemplaret gavs till de som gifte sig i helgen. Förhoppningsvis kommer de att läsa vår antologi med glädje och lite förvirring. D.S.


20120521

Kulturhistoriska förklaringar

Lunds universitetsbibliotek, 13:40, måndag
Vad gör alla som en gång bidrog till bloggen idag? Harald Omm, till exempel? Vi skulle bygga en gemenskap, en liten församling här på internet. Istället: utslagning, misär och privat entreprenörskap.
Vi kommer dock att komma igen. ALDRIG går vi under. Vi har fortfarande mycket att ge. Svepande beskrivningar av ett sömnigt sommarsverige någon gång på 2010-talet, nostalgiska bilder från baksätet på en dammig röd Volvo, tramsiga referat av diverse sms och inte minst poesi.
Vi är många, vi är fyrtio välmenande sparvar som äter från din hand. Smulor i alla tänkbara storlekar.
Det är nu folk gifter sig. Magiskt!
Snart ska jag äta lunch. Mindre magiskt... snarare något nödvändigt. Nödvändigt ont, skulle någon säga.

Det blev ingen spelning på smålands nation. Från ett visst perspektiv är det bra. Någon kanske blir besviken dock. Jag ska gå ut och spela på läppen istället. Försöka att göra mig hörd hos en och annan lyhörd medborgare.
Kanske har vi tappa stinget. Detta sting, som åtminstone var med oss från maj 2009 till någon gång under hösten 2011. Det finns inte längre här. Jag törs inte tänka för mycket på vad det beror på. Min enda känsla nu: det fanns något bra i alltihop.

Nej, nej! Spelet är inte slut än, än finns droppar att pressa ut ur denna drivkraft som vi har haft när vi har skrivit denna blogg... att avsiktligt göra fel och skriva tvärtemot vad man egentligen tänker. Leta fram de mest udda karaktärerna och sedan låta de få fritt spelrum. Det här ska få fortsätta. En sommar till med kicken!

Fem punkter ska jag tänka över nu:
 1. Att byta namn på bloggen (förslag?! Manne Siegbahn Memorial Blog? Knäckt.blogspot.com? det finns för många möjligheter känner jag!)
2. Att bli mer jordnära, säga upp mig från mitt konformistiska jobb, gå en kurs i modern ostföring - dvs hur man blir ostproducent (det jag är mest sugen på är att göra en helt egen getost. Fatta grymt!)
3. Hur jag ska disponera hösten - ska jag åka till Kolahalvön och göra ett reportage om ryska samer eller ska jag bara läsa den där fåniga c-kursen? C-kursen går inte att misslyckas med, däremot är Kola-reportaget betydligt mer riskfyllt... oddsen på att jag "fixar" det är väl i själva verket inte mer än 20 mot 80.
4. På blocket kan jag köpa en bil (gärna vit - vita bilar konnoterar något alldeles särskilt) och åka runt och intervjua alla de som medverkade på bloggen - ta reda på: vad var det som gick fel? Vad hade kunnat göras bättre? Hur ser framtiden ut? Jag ska variera mina frågor och ibland ha med någon spännande maträtt att bjuda på. Så ska sommaren passera och i augusti ska jag sitta med en massa intressanta möten i bagaget.
5. De neuropsykiatriska funktionsnedsättningarnas historia i Sverige de senaste 100 åren. Spegling - hur hade man kunnat behandla dessa bättre? Prognoser för framtiden? Har Blondinbella aspergers?

Förlåt om inlägget blev för långt. Du vet hur det är, när man väl kommer igång... Hav överseende. Puss och kram (virtuell ömhet - skonsam mot dålig personkemi och beröringsproblem!)

Nästa vecka: taylorism, mimosasallad, theremin, co hoedeman, lam psykedelia och weber.

20120424

The Spark Side of the Fool

Hm, mycket i pipelinen (som vanligt).
Ibland känns det som att orden inte räcker till.
Senaste tiden har kantats av släktforskning, bilresor, jobbsökningar, skolor, wikipedia-artiklar och lite unken modernism. Med andra ord är det mesta som vanligt.
Sitter på ett bibliotek, ser böcker framför mig. Böcker som jag aldrig kommer att läsa.
Lyssnar på "Electric Soul 1974-1984" och planerar sommaren. Sommaren ska bli jobbig. Och sann. Det är viktigt med sanning. Sanning och relevans.
Jag kanske är för hård mot mig själv. Går upp sju på morgonen, läser lite i "Stäppvargen", äter yoghurt.
Vad gjorde jag för ett år sedan? Skrev här, på bloggen. Gick runt i andra cirklar, inte helt olik de jag går runt i idag. Satt på något tåg och såg bort mot horisonten. Drömde om kakor gjorde jag! Kanske.
Jag lär mig något nytt varje dag. Idag: insåg att jag har en fäbless för obskyra handdukar. Jag fick ingenting gjort igår, kände jag. En ytterst subjektiv åsikt. I själva verket levde jag på som vanligt, läste lite tidning, tryckte på några knappar och tangenter, fick någon att skratta.
Jag har kommit så långt nu i det här, så det vore rent dumdristigt att bara lägga av. Vilket annat projekt som helst vore rent dumdristigt att inleda. Exempelvis: taxichaufför, kriminalvårdare, grafiker.
Jag är redan grafiker! Har ni inte sett våra fina mönster här på bloggen. Det diffusa men ändå fullt rimliga sambandet mellan Harald Omms vedermödor och våra egna neuroser, versmåttet i dikterna och de långa pauserna. Små kristaller av meningar och nonsens, fritt fram för er att ta del av och åtnjuta.
Kriminalvårdare också!!1 Många brott har vi bekämpat med våra inlägg. Tjuvarna som tog vårt förnuft, de rationella skurkarna som bestal oss på våra bästa känslor. Med hjälp av bloggen har vi åtminstone lyckats förebygga några riktigt grova brott från att begås. Utan bloggen hade det varit rena rama High Chaparall här.
Taxi då? Ja, även chaufförer på internets mer bortglömda gator och torg har vi varit. Åh, javisst. Se bara efter själva!

Framtiden ser ljus ut, så var beredd med persiennerna. Och ljuset går liksom sanningen inte att sätta för helt och hållet, för att det går inte bort. (För att parafrasera Elvis).

Länge leve vardagens mystik.


20120412

Drömmar om Karelen

1. Denna blogg är död
2. Se så reinkarnationen går igång när man minst anar det!
3. Eller var den bara nedfrusen? Nu har den tinats upp, som en gammal bortglömd linsgryta i en studentmicro.
4. Efter att ha sjungit "Search and destroy" på karaoke på Pub Anchor känner man sig redo igen.
5. Karelen, ett landområde som idag är uppdelat mellan Ryssland och Finland.
6. Alla människor och det de en gång skulle hålla på med.
7. Tacogryta, rödbetsbiffar, boveteplättar och karelska piroger.
8. Några viktiga skivsläpp sedan förra uppdateringen: Benke Franzéns mdf-skiva - i golvet på Fredells den 18/3 klockan 15:42 (en jädrans smäll vart det), WRD - Keep yr cracked eyes shut (vi har ett stadigt behov av New York-mörker som i regel är jävligt starkt), lite mortadella på en träparkett i en förort nära dig, Death and Vanilla - Death and Vanilla (länge leve de psykedeliska godnattsage-vibbarna!) samt First Aid Kits andra.
9. Trettioåriga kriget... vilka vann? Vad är den allmänna uppfattningen?
10. Vilse i historien (igen)
11. Viktigt att man är igång, ändå (spelar ingen roll hur du gör det, bara ATT du gör det!!)
12. ^_^
13. Han är flygfiskare också, vi är med på samma mejlinglista.
14. Tillbaka till alltidkicken, tillbaka till utanförskapet.
15. De bästa lekarna blir det aldrig något av.
16. NISSAN MICRA ÅRETS BIL 1993
17. Han var lite "all over the place".
18. Samhällsvetenskapliga programmet med inriktning på kultur
19. Jag e där runt halv 6.
20. Det finns något Steffo Törnkvistskt över folk som gillar James Bond.
21. Soffsamtal, etc.
22. Det var Sverige som vann, Sverige blev en riktig stormakt och fick kontroll över Tyskland med omnejder.