20130516

Anno Dazumal (igen)

Jag har lovat att skriva ett inlägg här i dag så ett inlägg får det bli!

Just nu, i dagsläget, nutiden, samtiden, handlar det förstås mycket om nostalgi; att just fly in i nuet genom jakt av historiskt villebråd som man aldrig äter sig mätt på.
Denna säregna och stundom brottsförklarade känsla av att försöka klamra sig fast vid något som inte längre finns kan tyckas ha överdrivits, romantiserats, spelat ut sin roll. Ändå så ser vi Stockholm museifieras, saker och ting ältas och ältas. Människor styrs av någon vilja till nytt men gör ändå samma sak som alla andra har gjort. Åker till Berlin/N.Y., kommer hem lite coolare, lite fattigare, lite vilsnare.

Det är inte för inte nostalgin är besläktad med den kannibalistiska och självhatande melankolin. Det finns ett slags mörker i nostalgin, det Ebba Witt Brattström vill kalla för manlig myt.

Jag håller med denna litteraturkännare en hel del tror jag. Kände mig rätt träffad av texten. Blev på något sätt skärskådad.

Å andra sidan har jag gått från att fundera över mig själv som martyr och manipulativt medlidandestyrd (många M) till att få för mig att jag är en människokännare av första rang -- på bara en vecka. Gillar inte riktigt när jag blir så svängig i humöret och tankfull. Man vill ju bara vara lycklig och go' som förr i tiden. Eller vänta nu.....!


Jag vill slå ett slag för införandet av en ny känsla, eller ett nytt känslobegrepp, som skulle kunna placeras in i samma familj som melankolin och nostalgin (och Trumanfenomenet). Vi kan kalla denna känsla upprepbar barbari eller avancerad déjà vu. Den är sig lik till déjà vun på så sätt att man förnimmer att man upprepar någonting men mycket mer extrem. Det är känslan av att allt kommer tillbaka i en sammanhängande väv, inte bara enstaka företeelser. Den upprepbara barbarin är även, vilket namnet också antyder, ett sinnestillstånd där detta blir plågsamt om än också nostalgiskt förskönat.

Ett exempel: Jag går på stan och ser ett skyltfönster. Där ligger en docka föreställandes en apmänniska. Jag börjar tänka en tanke, typ -- detta var ju märkligt, undrar om de har använt en riktig barnapa för denna docka? Sen slår det mig att jag tänkt detta och alla tillhörande följdtankar redan förut. Sen kraschar hjärnan och då tänker jag: "nu är dammluckorna stängda i hjärnan" och så har jag tänkt exakt så förut också.

Det kan ju även vara så att det handlar om något helt annat, saker man gjort och gör. Man börjar på en ny kurs, får nya kursare, gör samma sak som man gjorde med de tidigare kursarna, känner samma tillhörighet i en repetitiv bana. Och den kan även vara förskönad, det kan kännas som att det är något fint men jag vet inte. Oftast blir det bara förvirrande. Bara det här att det känns som jag skrivit samma sak som detta på denna blogg tidigare.

Tror allting grundar sig på nån tvångstanke jag hade när jag var liten. Snarare var det väl en tvångstankebana iof. Jag tänkte: Nu ska jag tänka något ingen annan tänkt; ingen har tänkt på änglar som gör X som gör Y som gör Z..." OSV... Sen när jag skulle göra om mitt försök att tänka något nytt så tänkte jag i samma bana och lade till en exponent (Änglarna gör även E). Det blev nog för mycket tankar helt enkelt.


Men nu har jag kört fast. Nog om detta. Mer snart (om man får tro upprepbarhetens tyranni). Tänkte avsluta med att lägga fram förslaget om att ge plats för några schysta gamla bilder, som såväl tar fasta på att det var bättre förr, som att folk man beundrar gör samma saker som vi själva gör (= vi kan fortfarande bli som våra idoler).

Här är en bild från en klassisk kväll med Komeda.


Läs även om Kierkegaards tankar om repetition. Det snurrar till ordentligt.

20130511

Spridda budskap från dagens morgontidning

De spränger bokstavligt talat skolor i luften.

Hon är född som man men tävlar som kvinna idag. 

Alla länder har sina frihetsfrågor. 

Att byta ut nästa glas vin mot alkoholfri dryck är ett sätt att både utmana sig själv och rådande alkoholnorm.

Cricketmatcher är viktiga för att normalisera relationen. 

Minskningen är liten, men följer en mångårig trend.

Jag går runt och plockar upp hundbajs och svär. 

Smarta telefoner är den vanligaste måltavlan.

Under filten förekom misstänkta rörelser. 

Telefonkontakt med yttervärlden upprätthålls genom det fasta nätet.

Flera byggen = flera bilar = sämre luft.

Jag vet att jag inte är hundra procent på livegrejer därför att det blir så mycket nerver på något sätt för mig. 

Det är individen, snarare än hans värld, som är i rörelse. 

Känn med en kniv att potatisen är mjuk. 

En av världens godaste BBQ-såser kokas ihop på ett kvinnokooperativ i Swaziland.

Men skåpbilar handlar främst om laster. 

Men vissa saker förändras aldrig. 

20130505

Som vanligt

Man drömmer sig bort, i brist på annat kanske... sitter vid köksbordet (eftersom skrivbordet är någon annanstans) och är förkyld och allmänt jävlig och jävig och som vanligt på kollisionskurs med alla sköna och osköna där ute, lite på tvären, lite ur sfären så att säga.

Jag vet att jag inte kan skriva experimentellt, men jag gör det ändå. Jag kan ju bara skriva på ett sätt. Om ens det. Som vanligt drömmer jag mig bort, likt en annan Stagnelius... eller bara vilken random bonde som helst som tröskar sig fram på Herrens gröna ängar.

Motståndet mot att göra rätt och vara tydlig finns kvar. Ballongerna som jag köpte till kalaset har antingen spruckit eller tömts på luft. Av ivriga barn i alla åldrar. Som en vilsen farsa går jag omkring i lägenheten och tar krampaktigt tag i de små sladdriga gummiklumparna i lustiga färger som det fortfarande finns lite luft i. Jag lägger upp dem framför mig och drar en djup suck, i hopp om att lite av luften från sucken ska nå in i ballongerna och få dem att leva och frodas igen.

Det går sådär, om jag ska vara ärlig. Ballongerna blir liggande framför mig utan större framtidsutsikter. Jag slänger dem inte i papperskorgen, utan skänker dem till en kvinna på gatan. Hon tror kanske att de trötta ballongerna kan hjälpa henne, göra smärtan lindrigare. Men hon har fel. Och jag går upp till mitt rum igen, redo för nya fräscha ballonger att blåsa upp.