Hej, välkomna till slussen. Min sluss. Det är genom den som allting passerar, som ska åka från mig till er, och från er till mig. Jag försöker att hålla den bemannad så gott det går. Det går inte alltid att täcka hela dygnet, så ibland är det obemannat. Det är då det händer grejer.
De senaste veckorna har vädret visat sig från sin mest narraktiga sida. Jag har gått i solsken ena minuten, i regn andra. Jag har sett regnbågar och gråa moln, bländande himlar och duggregn. Precis när jag varit beredd med paraplyet, så har det börjat lätta så att solen kan titta fram igen. Gatstenarna har varit blötta, torra, fuktiga och hala den senaste tiden. Ibland har det varit blött att ta sig fram.
Den trogne läsaren med gott minne vet vem jag talar om när jag nämner Percy. Igår träffade jag Percy igen. Han stod i en uppgång till en tunnelbanestation en liten bit utanför tullarna, och spelade gitarr. Det är oviktigt att försöka förklara vad han spelade (jag kände ändå inte igen det), eller spekulera i varför han stod där som en annan gatumusikant på lördagkvällen.
Lång tid hade gått sedan jag såg honom sist. Han, som hade varit en självklar person i gatumiljön, hade nu varit borta en lång tid och fått mig att börja undra hur det var med honom. Och framförallt hur det var med mig själv. Höll jag mig till rätt områden? Var jag helt fel ute? Vad höll jag på med egentligen? Om någon kunde ge mig något slags tecken bara...
Det var en stor lättnad att se Percy igen. Jag kunde inte undgå att se hans närvaro i den där uppgången som ett bevis eller en bekräftelse på att jag gjorde rätt, att jag rörde mig i rätt miljöer, att jag var på väg åt rätt håll. Och ifall det rörde sig om det motsatta, så var vi åtminstone två om att falla. Igenom staden, genom livet, genom sanningen, genom broarna, uppgångarna, nedgångarna, ingångarna, utgångarna och avgångarna.
Det var allt som gick igenom slussen den här gången.
20110529
20110526
Lön, maj 2011
Varje gång jag är här, varje gång jag läser något här eller skriver något här, får jag en känsla av provisorium, att det här är provisoriskt. I väntan på den där smällen har några lösa blad skrapats ihop, till någon sorts större enhet.
När som helst kan något hända, en illvillig geting kan flyga in genom det vidöppna fönstret och sticka mig, med ett stick som sitter kvar för alltid. Jag når inte punkten på min nakna rygg som getingen har stuckit mig på, förrän det är för sent. Då har det redan hunnit verka, och jag är för evigt stucken av en geting.
På en sketen torsdag. När allt egentligen var tänkt att ske på ett annat sätt. Men det gjorde det inte. Jag fyllde dagen med uppgifter, stora som små, och kände mig ändå helt tom på erfarenheter när jag på kvällen satt med mina vänner och summerade dagen. Jaha, gå till vivo, jaha, vänta på tåget, jaha, ha ett långt och givande samtal i telefonen, jaha, besöka en examensutställning, jaha, se in i en vägg designad av en av världens främsta designrar, jaha, läsa en rolig tidning, jaha, glimta kärleken igen, jaha, äta exotiska snacks och se en match utspelas på långt håll, jaha.
På teve säger dem... ska jag skriva det här? När jag kan förmedla vad jag vill? Jag var på väg att citera, vidarebefordra något jag, för inte så länge sedan såg på teve. Och nu känner jag... hur genomblåst jag är. Hur hela min själ har proppats med idiotisk information som bara är till för att stilla alla nervösa människors nerver, ja, de där sedvanligt nervösa nerverna som ständigt ska vara i vägen för det viktiga, det essentiella, det oumbärliga, det...
för mig är teven vad jag tänker mig att en cigarrett är för någon annan. Vad en timme på gymmet innebär för ännu någon annan. Vad några knapptryck bort till en virtuell värld betyder för ytterligare någon annan.
Och då säger någon stopp.
Du kan inte hålla på såhär, och jämföra. Se samband, se strukturer. För det första är det farligt, för det andra är det... dumdristigt. Det leder ingenvart. Du vaknar upp, i samma säng, i samma värld, i samma kultur. Teve är inte jämförligt med cigarretter, gym och porrsurf.
Teve är egentligen något skönt. Ett enastående konstprojekt. Ja, det är så jag ser det. Sannolikt 1900-talets mest lyckade konstprojekt. Se bara vilken publik det fick, och vilka otroliga möjligheter som presenterade sig! I och med teven lyckades man manifestera hela mänsklighetens raster, i ett instrument. Ett verktyg.
Det är beklämmande dock, att se hur man använder teven idag. Jag blir så ledsen varje gång jag ser på teve nu för tiden. Om fler ändå insåg vilka möjligheter som ligger där och väntar på oss! Vilken förmåga teven faktiskt har, att beröra, entusiasmera och skapa rättvisa och fred i världen!
Men det är bara åt helvete allting. De snackar om bortbytingar och new york-bor och annat skit. Så jag har gett upp, försöker att ställa in siktet på någonting annat, ett område där jag kan påverka mer. Ensam kommer jag aldrig att kunna förändra televisionen, det förstår jag ju.
Jag prövar mig fram. Måndagar ägnas väl främst åt konst - här testar jag konstens förutsättningar och gränser. Mycket att göra. Stressiga dagar. Har blivit mycket lera och dockteater på sistone. Och Stig. Stig Järrel! I Farsta finns ett utsökt arkiv med i princip varje framträdande som S. J. gjorde i media inspelat.
Tisdagar har kommit att bli matdagen på veckan. Här finns förstås också mycket att göra. Stekning av olika köttsorter, fruktköttssorter med andra ord. Stekt kiwi har visat sig vara en oväntad delikatess.
Onsdagar... mer tekniskt lagda. Här experimenteras det med alltifrån transistorer till nanoteknik. Nanoteknik, så fascinerande! Det sägs att en viss Drexler myntade begreppet. Vilken hjärna, vilket snille... när jag studerar nanoteknik måste jag göra många pauser, gå ut och promenera, spela bandy, steka pannkakor - rensa huvudet helt enkelt... jag har också försökt att bemästra olika vävnadstekniker här, och enklare ingenjörssysslor. Med blandat resultat.
Torsdagar - givetvis den religiösa dagen på veckan. Behövs någon närmare presentation? I mitt sökande efter mitt nya intresse har jag kommit att intressera mig för varför vissa kulturer vill missionera mer än andra. Jag planerar längre resor till U.S.A., Mexiko, Italien och Saudiarabien.
Fredagarna har varit tröga på sistone. Men jag brukar gå till biblioteket på de dagarna, och till badhusen, och åka mycket kollektivt. Man kan säga att fredagarna är kommunaldagarna.
Lördagarna - förstås blir det en del vila, men jag försöker alltid att överraska mig själv på lördagen genom att göra något alldeles extra. Jag har märkt att det ofta blir att jag ringer min kompis Wilma och besöker någon trädgård. Bergianska trädgården var vi på senast, trevligt ställe. Ibland ses vi bara och utforskar internet tillsammans. Går igenom veckans skörder, gör prognoser för hur det kommer att vara i framtiden. Det är kul.
Söndagar... ja, jag är inte mer aktiv än vem som helst en söndag. Går väl ut, hänger lite hemma, äter kanske något gott. Utforska begreppet "söndag", brukar jag göra. Jag lägger mig ner för, en timme eller två, och stävar ut i lagunen, söndagslagunen. På färden ser jag ångfartyg och pirayor och amfibiebilar, och stockar. Stockar av trä, stockar av snus och stockar av plast, som har samlats ihop från världens alla hörn. Jag tycker om att andas. Jag ligger och flyter ute i lagunen, och tänker att det är söndag. Sedan börjar veckan om igen, och vissa saker upprepas, vissa saker är nyheter, överraskningar. I bästa fall något som får mig att känna att jag lever.
Personer som inte kom med i denna text (men som skulle ha gjort det): Bruno Schulz, Kasper Färgargård, Emil Inkorg, Borit Modborg, Lauritz, Akay, Anton Casio, Annette Kullenberg, Fresh Prince i Bel Air, Kjell Alinge, Ann Heberlein, Nicole Krauss samt 55 6853.
När som helst kan något hända, en illvillig geting kan flyga in genom det vidöppna fönstret och sticka mig, med ett stick som sitter kvar för alltid. Jag når inte punkten på min nakna rygg som getingen har stuckit mig på, förrän det är för sent. Då har det redan hunnit verka, och jag är för evigt stucken av en geting.
På en sketen torsdag. När allt egentligen var tänkt att ske på ett annat sätt. Men det gjorde det inte. Jag fyllde dagen med uppgifter, stora som små, och kände mig ändå helt tom på erfarenheter när jag på kvällen satt med mina vänner och summerade dagen. Jaha, gå till vivo, jaha, vänta på tåget, jaha, ha ett långt och givande samtal i telefonen, jaha, besöka en examensutställning, jaha, se in i en vägg designad av en av världens främsta designrar, jaha, läsa en rolig tidning, jaha, glimta kärleken igen, jaha, äta exotiska snacks och se en match utspelas på långt håll, jaha.
På teve säger dem... ska jag skriva det här? När jag kan förmedla vad jag vill? Jag var på väg att citera, vidarebefordra något jag, för inte så länge sedan såg på teve. Och nu känner jag... hur genomblåst jag är. Hur hela min själ har proppats med idiotisk information som bara är till för att stilla alla nervösa människors nerver, ja, de där sedvanligt nervösa nerverna som ständigt ska vara i vägen för det viktiga, det essentiella, det oumbärliga, det...
för mig är teven vad jag tänker mig att en cigarrett är för någon annan. Vad en timme på gymmet innebär för ännu någon annan. Vad några knapptryck bort till en virtuell värld betyder för ytterligare någon annan.
Och då säger någon stopp.
Du kan inte hålla på såhär, och jämföra. Se samband, se strukturer. För det första är det farligt, för det andra är det... dumdristigt. Det leder ingenvart. Du vaknar upp, i samma säng, i samma värld, i samma kultur. Teve är inte jämförligt med cigarretter, gym och porrsurf.
Teve är egentligen något skönt. Ett enastående konstprojekt. Ja, det är så jag ser det. Sannolikt 1900-talets mest lyckade konstprojekt. Se bara vilken publik det fick, och vilka otroliga möjligheter som presenterade sig! I och med teven lyckades man manifestera hela mänsklighetens raster, i ett instrument. Ett verktyg.
Det är beklämmande dock, att se hur man använder teven idag. Jag blir så ledsen varje gång jag ser på teve nu för tiden. Om fler ändå insåg vilka möjligheter som ligger där och väntar på oss! Vilken förmåga teven faktiskt har, att beröra, entusiasmera och skapa rättvisa och fred i världen!
Men det är bara åt helvete allting. De snackar om bortbytingar och new york-bor och annat skit. Så jag har gett upp, försöker att ställa in siktet på någonting annat, ett område där jag kan påverka mer. Ensam kommer jag aldrig att kunna förändra televisionen, det förstår jag ju.
Jag prövar mig fram. Måndagar ägnas väl främst åt konst - här testar jag konstens förutsättningar och gränser. Mycket att göra. Stressiga dagar. Har blivit mycket lera och dockteater på sistone. Och Stig. Stig Järrel! I Farsta finns ett utsökt arkiv med i princip varje framträdande som S. J. gjorde i media inspelat.
Tisdagar har kommit att bli matdagen på veckan. Här finns förstås också mycket att göra. Stekning av olika köttsorter, fruktköttssorter med andra ord. Stekt kiwi har visat sig vara en oväntad delikatess.
Onsdagar... mer tekniskt lagda. Här experimenteras det med alltifrån transistorer till nanoteknik. Nanoteknik, så fascinerande! Det sägs att en viss Drexler myntade begreppet. Vilken hjärna, vilket snille... när jag studerar nanoteknik måste jag göra många pauser, gå ut och promenera, spela bandy, steka pannkakor - rensa huvudet helt enkelt... jag har också försökt att bemästra olika vävnadstekniker här, och enklare ingenjörssysslor. Med blandat resultat.
Torsdagar - givetvis den religiösa dagen på veckan. Behövs någon närmare presentation? I mitt sökande efter mitt nya intresse har jag kommit att intressera mig för varför vissa kulturer vill missionera mer än andra. Jag planerar längre resor till U.S.A., Mexiko, Italien och Saudiarabien.
Fredagarna har varit tröga på sistone. Men jag brukar gå till biblioteket på de dagarna, och till badhusen, och åka mycket kollektivt. Man kan säga att fredagarna är kommunaldagarna.
Lördagarna - förstås blir det en del vila, men jag försöker alltid att överraska mig själv på lördagen genom att göra något alldeles extra. Jag har märkt att det ofta blir att jag ringer min kompis Wilma och besöker någon trädgård. Bergianska trädgården var vi på senast, trevligt ställe. Ibland ses vi bara och utforskar internet tillsammans. Går igenom veckans skörder, gör prognoser för hur det kommer att vara i framtiden. Det är kul.
Söndagar... ja, jag är inte mer aktiv än vem som helst en söndag. Går väl ut, hänger lite hemma, äter kanske något gott. Utforska begreppet "söndag", brukar jag göra. Jag lägger mig ner för, en timme eller två, och stävar ut i lagunen, söndagslagunen. På färden ser jag ångfartyg och pirayor och amfibiebilar, och stockar. Stockar av trä, stockar av snus och stockar av plast, som har samlats ihop från världens alla hörn. Jag tycker om att andas. Jag ligger och flyter ute i lagunen, och tänker att det är söndag. Sedan börjar veckan om igen, och vissa saker upprepas, vissa saker är nyheter, överraskningar. I bästa fall något som får mig att känna att jag lever.
Personer som inte kom med i denna text (men som skulle ha gjort det): Bruno Schulz, Kasper Färgargård, Emil Inkorg, Borit Modborg, Lauritz, Akay, Anton Casio, Annette Kullenberg, Fresh Prince i Bel Air, Kjell Alinge, Ann Heberlein, Nicole Krauss samt 55 6853.
20110518
Vad är det som gäller?
Ett mejl i brevlådan. Exets farsa som blivit hackad och skickar spam. Senast vi hördes.. ja det var den där kvällen, på Justerö.. den kvällen då allting gick snett.
Eller
En debattartikel om löntagarfonden från -91
Eller
Ett öppet brev till vår bekantskapskrets om hur man undviker att skriva bebisspråk på facebook
Eller
Én krönika om hur cyniska människor försöker bilda relationer
Eller
En spänningsroman utan dess like
Ubåtens radar pulsade där nere under ytan nånstans nära Gibraltarsundet, då löjtnant Higgins spärrade upp ögonen för att se rakt in i pistolmynningen.. den som var beklätt med hans favoritfärg, magenta.
Eller
En febersjuk man sitter hemma och letar ipren när DEN STORA FÖRSYNEN slår honom i nacken och gör att han får svindel.
Eller
Backyard Babies
Eller
En debattartikel om löntagarfonden från -91
Eller
Ett öppet brev till vår bekantskapskrets om hur man undviker att skriva bebisspråk på facebook
Eller
Én krönika om hur cyniska människor försöker bilda relationer
Eller
En spänningsroman utan dess like
Ubåtens radar pulsade där nere under ytan nånstans nära Gibraltarsundet, då löjtnant Higgins spärrade upp ögonen för att se rakt in i pistolmynningen.. den som var beklätt med hans favoritfärg, magenta.
Eller
En febersjuk man sitter hemma och letar ipren när DEN STORA FÖRSYNEN slår honom i nacken och gör att han får svindel.
Eller
Backyard Babies
20110515
Angående natten
Natten är alltid farlig. Det är då människor slåss, och långa blogginlägg skrivs. Deadlines smyger sig på, och saker och ting blir lättare än vad de var på dagen. Det märker jag efter att ha gjort några privata efterforskningar. Man kanske gör bäst i att sova på natten. Drömma konstiga drömmar. Inte mer än så. Man får för sig så mycket nattetid, natten är så okontrollerad. Man tänker mindre innan man slår, säger ifrån.
Mest av allt kanske det handlar om att leka. Det var så självklart när jag var liten. Jag ringde någon, någon ringde mig, man frågade: "ska vi leka?"
Mest av allt kanske det handlar om att leka. Det var så självklart när jag var liten. Jag ringde någon, någon ringde mig, man frågade: "ska vi leka?"
20110514
Vi minns
Vi läser och vi minns. Jag minns när livet handlade om att säga att livet sög. Så är det inte längre. Oavsett om det fortfarande suger, så är det inget jag säger till mig själv. Det är, i alla händelser, en skillnad. Livet är som en släkting, som tränger sig på och är oberäknelig. En osäker snubbe i marinblå kostym som aldrig riktigt tagit ett beslut, en riktigt vilsen kille helt enkelt. Han lyckas alltför ofta sjabbla till allt, utan att mena något illa. Hans tankar susar omkring, fast att han står med sin kropp, stilla på marken.
Livet är den där pizzerian som du egentligen aldrig skulle gå till, men ändå gör det, för den tionde gången bara det här året. Livet är den där taxiresan som du, i den bästa av världar, aldrig ens skulle få för dig att åka. Livet är den där bloggen som egentligen inte finns, den är bara någon sorts kompromiss, ett skämt, som man gör bara för att visa att man också kan vara med i spelet och flytta fram en pjäs lika många steg som tärningen visar, precis som alla andra gör.
Ja, så är livet. De där tågresorna som tar så lång tid, utan att egentligen vara till någon nytta, de är också livet. I ett av sina kanske mest tydliga ögonblick, när livet verkligen är livet, och ingenting annat. Att upptäcka att man kunde ha haft sällskap hela tågresan, först när den är slut.
En övernattning hos en vän i en annan stad, på en madrass, långt ifrån barndomen och den tillrättalagda vuxenheten, belägrad på en tunn, svajig linje, mellan dröm och vaket tillstånd och låtsashet och riktighet. Ute i någon sorts ingemansland, där ett helt gäng med övernattningar, oplanerade gärningar och diverse aktiviteter är samlat. En vistelse som är en kompromiss mellan det som ska vara och det som egentligen aldrig var tänkt att bli av. En stunds eftertanke, mellan det som bara hände och det som skulle bygga framtiden till ett stadigt fort, med vallgrav och total kontroll över framtida hot.
En madrass bredvid de gamla favoritsmakerna i godispåsen och de oengagerat inhandlade brallerna som redan har krympt lite i tvätten. En natts sömn, som inte handlar om att vila ut och ladda om batterierna, utan egentligen bara om att vara en bro mellan livet som har levts hittills, och resten av livet, det olevda. Det är som att livet går att dela upp i två halvor, just den här dagen.
Men så glömmer jag att det ofta känns såhär. I själva verket är livet en påse med smarties, där varje liten smarty motsvarar en del, ett kapitel, ett litet avsnitt av livet. Det är först när man ser alla smarties som man fattar att de inte hänger ihop. De sitter inte ihop, de går att blanda med andra smartiesar, och går att blanda med helt andra föremål, som en banan exempelvis.
Eller så handlar det om något helt annat. Livet kanske är en mandarin. Där varje litet stycke fruktkött inuti varje klyfta motsvarar de olika stegen man tar i livet. Eller så är livet som en trästock, där varje träfiber...
Jag kliar mig med flottiga händer och ser ut över det tänkta landskapet. Där finns allt i samma stund som jag tänker mig att det finns där. Flottiga händer, som har greppat brödskivor fuktiga av olja, gamla tunnelbanevagnar, en burk med en delikatess som helt plötsligt kommer och tar över sinnebilden, en familjefar från Varanasi, ett mytomspunnet gatukök, en tidigare viktig knutpunkt för blivande militärer, en läskande dryck, ett konglomerat av ljudupptagningar, en disciplin om människan, ett frodigt svenskt landskap, samt ett och annat bakverk.
Att inte veta när det räcker, att ha styrkan att kunna lägga tillbaka lite av godiset i hyllan igen. Tacka nej till den extra stora pizzan, inte vara intresserad av det gamla seriealbumet eftersom det inte finns tid för sådant, att inte bekymra sig för att vi förbrukar alldeles för mycket nuförtiden (intryck, bloggar, plastbitar etc), och viljan att inte glömma bort att en orientalisk mössa kan göra en sådan skillnad i en nordeuropeisk miljö, om än bara för en kväll.
Livet är den där pizzerian som du egentligen aldrig skulle gå till, men ändå gör det, för den tionde gången bara det här året. Livet är den där taxiresan som du, i den bästa av världar, aldrig ens skulle få för dig att åka. Livet är den där bloggen som egentligen inte finns, den är bara någon sorts kompromiss, ett skämt, som man gör bara för att visa att man också kan vara med i spelet och flytta fram en pjäs lika många steg som tärningen visar, precis som alla andra gör.
Ja, så är livet. De där tågresorna som tar så lång tid, utan att egentligen vara till någon nytta, de är också livet. I ett av sina kanske mest tydliga ögonblick, när livet verkligen är livet, och ingenting annat. Att upptäcka att man kunde ha haft sällskap hela tågresan, först när den är slut.
En övernattning hos en vän i en annan stad, på en madrass, långt ifrån barndomen och den tillrättalagda vuxenheten, belägrad på en tunn, svajig linje, mellan dröm och vaket tillstånd och låtsashet och riktighet. Ute i någon sorts ingemansland, där ett helt gäng med övernattningar, oplanerade gärningar och diverse aktiviteter är samlat. En vistelse som är en kompromiss mellan det som ska vara och det som egentligen aldrig var tänkt att bli av. En stunds eftertanke, mellan det som bara hände och det som skulle bygga framtiden till ett stadigt fort, med vallgrav och total kontroll över framtida hot.
En madrass bredvid de gamla favoritsmakerna i godispåsen och de oengagerat inhandlade brallerna som redan har krympt lite i tvätten. En natts sömn, som inte handlar om att vila ut och ladda om batterierna, utan egentligen bara om att vara en bro mellan livet som har levts hittills, och resten av livet, det olevda. Det är som att livet går att dela upp i två halvor, just den här dagen.
Men så glömmer jag att det ofta känns såhär. I själva verket är livet en påse med smarties, där varje liten smarty motsvarar en del, ett kapitel, ett litet avsnitt av livet. Det är först när man ser alla smarties som man fattar att de inte hänger ihop. De sitter inte ihop, de går att blanda med andra smartiesar, och går att blanda med helt andra föremål, som en banan exempelvis.
Eller så handlar det om något helt annat. Livet kanske är en mandarin. Där varje litet stycke fruktkött inuti varje klyfta motsvarar de olika stegen man tar i livet. Eller så är livet som en trästock, där varje träfiber...
Jag kliar mig med flottiga händer och ser ut över det tänkta landskapet. Där finns allt i samma stund som jag tänker mig att det finns där. Flottiga händer, som har greppat brödskivor fuktiga av olja, gamla tunnelbanevagnar, en burk med en delikatess som helt plötsligt kommer och tar över sinnebilden, en familjefar från Varanasi, ett mytomspunnet gatukök, en tidigare viktig knutpunkt för blivande militärer, en läskande dryck, ett konglomerat av ljudupptagningar, en disciplin om människan, ett frodigt svenskt landskap, samt ett och annat bakverk.
Att inte veta när det räcker, att ha styrkan att kunna lägga tillbaka lite av godiset i hyllan igen. Tacka nej till den extra stora pizzan, inte vara intresserad av det gamla seriealbumet eftersom det inte finns tid för sådant, att inte bekymra sig för att vi förbrukar alldeles för mycket nuförtiden (intryck, bloggar, plastbitar etc), och viljan att inte glömma bort att en orientalisk mössa kan göra en sådan skillnad i en nordeuropeisk miljö, om än bara för en kväll.
20110505
Babysteps
Det händer att jag inte har något att skriva ett blogginlägg om. Det händer egentligen rätt ofta. Slå ut hur många procent av min vakna tid som jag har ägnat åt den här bloggen sedan den startades och... ja, häpna. Förbluffande lite tid har ägnats åt varje inlägg här. Hela arrangemanget är en parodi på planering, kompetens och seriositet.
Men vi fortsätter. Eller jag. Det finns två kroppar som sköter den här bloggen. Här, på den ena sidan, verkar jag - den lilla kufen. Några stunder om dagen tänker jag mig att jag borde hålla på med något konstruktivt. Men jag återvänder alltid hit, till det här vattenhålet. Åtminstone bloggtörsten släcks.
På den andra sidan verkar min kompanjon. Jag vet inte vad han gör idag. Kanske tänker så att det knakar. Men jag kan inte höra det, för att vi bor på varsin sida av staden. Den dubiösa staden, som många vill fly ifrån och ännu fler kanske vill flytta till.
Jag snackar massa goja som vanligt, men det underlättar att föra ner det i bloggbaserad textform. Vad som än sägs så blir det ett snäpp viktigare tack vare att det bloggifieras. I övrigt finns inga tecken på att det skulle innebära någon triumf för det skrivna ordet.
I pajpen finns nu stökbloggen, som handlar om stökiga rum. Efter att ha sett ett antal sådana, tänkte jag att det behövdes göra någonting åt det. Alltså tänkte jag starta en bildblogg med stökiga rum. Skicka gärna in era stökigaste bilder till stokiga_rum@yahoo.se.
Jag tar babysteps nu för att tillfriskna.
Men vi fortsätter. Eller jag. Det finns två kroppar som sköter den här bloggen. Här, på den ena sidan, verkar jag - den lilla kufen. Några stunder om dagen tänker jag mig att jag borde hålla på med något konstruktivt. Men jag återvänder alltid hit, till det här vattenhålet. Åtminstone bloggtörsten släcks.
På den andra sidan verkar min kompanjon. Jag vet inte vad han gör idag. Kanske tänker så att det knakar. Men jag kan inte höra det, för att vi bor på varsin sida av staden. Den dubiösa staden, som många vill fly ifrån och ännu fler kanske vill flytta till.
Jag snackar massa goja som vanligt, men det underlättar att föra ner det i bloggbaserad textform. Vad som än sägs så blir det ett snäpp viktigare tack vare att det bloggifieras. I övrigt finns inga tecken på att det skulle innebära någon triumf för det skrivna ordet.
I pajpen finns nu stökbloggen, som handlar om stökiga rum. Efter att ha sett ett antal sådana, tänkte jag att det behövdes göra någonting åt det. Alltså tänkte jag starta en bildblogg med stökiga rum. Skicka gärna in era stökigaste bilder till stokiga_rum@yahoo.se.
Jag tar babysteps nu för att tillfriskna.
20110504
En dag som denna
En dag som denna avrättas Usama bin Ladin framför ögonen på sin familj.
En dag som denna simmar en lätt överviktig man utmed världens längsta flod.
En dag som denna mördas bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson och råkar bli nationalhjälte på kuppen.
En dag som denna: Carola vinner schlagern i Rom, Beethoven putsar färdigt på symfoni nummer 7, en anonym person skriver en wikipediasida om "vaskning", Herman Hjorth gillar Christoffer Schicks bild på FB, Hjalmar Söderberg tar en promenad i kungsträdgården och spanar på tjejer, Marx beställer en kaffe med en liten kaka till på ett av Londons finare caféer.
En dag som denna söker jag sommarjobb och skriver på kickens blogg.
Händelser, legender, mytologiska minnen. Ibland är de tippen, ibland är de toppen; ibland har det ingen betydelse.
En dag som denna simmar en lätt överviktig man utmed världens längsta flod.
En dag som denna mördas bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson och råkar bli nationalhjälte på kuppen.
En dag som denna: Carola vinner schlagern i Rom, Beethoven putsar färdigt på symfoni nummer 7, en anonym person skriver en wikipediasida om "vaskning", Herman Hjorth gillar Christoffer Schicks bild på FB, Hjalmar Söderberg tar en promenad i kungsträdgården och spanar på tjejer, Marx beställer en kaffe med en liten kaka till på ett av Londons finare caféer.
En dag som denna söker jag sommarjobb och skriver på kickens blogg.
Händelser, legender, mytologiska minnen. Ibland är de tippen, ibland är de toppen; ibland har det ingen betydelse.
20110501
Music is love (A música é amor)
Jag var nära på att stänga av bloggen. Men sedan så tänkte jag ett steg till, och insåg att den är minst lika onödig som alla andra värdelösa bloggar. Den har väl lika mycket och lika lite att säga som alla andra. Jag tänkte också på att aldrig skriva något mer, inte ett enda ord. På sin höjd skulle jag tillåta mig själv att skriva mitt namn på en namnlapp någon gång, om jag träffar någon som är döv. Det känns dumt att gå längre än så.
Jag vill egentligen inte att vi skriver till varandra för att kommunicera, för att uttrycka oss. Det vore mycket skönare om det bara fanns snack. Det muntliga talet. Jag tänker mig att så mycket skulle bli enklare då. Saker och ting skulle bli mer direkta. Man skulle inte kunna tala om sin dag som något coolt bara för att man 1. har skivat en purjolök 2. läst Bibeln 3. lärt sig stava till ordet absurditetsassociationsbaneparalleller 4. badat i ett skamfilat badkar 5. ätit puré 6. klappat sibiriska hundar och 7. suttit på franska cyklar. Allt sånt där kaxigt försvinner i talet. De där aktiviteterna låter ju bara häftiga för att det ser bra ut i textform. Jag hatar människor som sitter på bussar och registrerar andra människors konversationer. Istället för att delta. Vi skulle kunna få det där samhället som alla drömde om vi höll kommunikationen på en muntlig nivå istället för att skriva. Vad finns det poäng med att en person skriver ner det som en gumma och en busschaufför pratar om? Det känns som att en person som ägnar sig åt den här typen av gärning har ett fantastiskt utrymme i det här samhället, till skillnad från vanliga människor som inte skriver utan TALAR. Jag är på talarnas sida, helt och hållet.
200.000 år av mänsklig evolution och vi har kommit hit. En värld av ensamma människor som sitter inne på sina rum och skriver på bloggar. Kom igen, vi hade kunnat göra något större. Något fetare. Något läckrare. Härligare. Ärligare. Starkare. Frodigare. Smakligare. Mer uppfriskande. Stiligare. Kanske framför allt roligare.
Jag vill egentligen inte att vi skriver till varandra för att kommunicera, för att uttrycka oss. Det vore mycket skönare om det bara fanns snack. Det muntliga talet. Jag tänker mig att så mycket skulle bli enklare då. Saker och ting skulle bli mer direkta. Man skulle inte kunna tala om sin dag som något coolt bara för att man 1. har skivat en purjolök 2. läst Bibeln 3. lärt sig stava till ordet absurditetsassociationsbaneparalleller 4. badat i ett skamfilat badkar 5. ätit puré 6. klappat sibiriska hundar och 7. suttit på franska cyklar. Allt sånt där kaxigt försvinner i talet. De där aktiviteterna låter ju bara häftiga för att det ser bra ut i textform. Jag hatar människor som sitter på bussar och registrerar andra människors konversationer. Istället för att delta. Vi skulle kunna få det där samhället som alla drömde om vi höll kommunikationen på en muntlig nivå istället för att skriva. Vad finns det poäng med att en person skriver ner det som en gumma och en busschaufför pratar om? Det känns som att en person som ägnar sig åt den här typen av gärning har ett fantastiskt utrymme i det här samhället, till skillnad från vanliga människor som inte skriver utan TALAR. Jag är på talarnas sida, helt och hållet.
200.000 år av mänsklig evolution och vi har kommit hit. En värld av ensamma människor som sitter inne på sina rum och skriver på bloggar. Kom igen, vi hade kunnat göra något större. Något fetare. Något läckrare. Härligare. Ärligare. Starkare. Frodigare. Smakligare. Mer uppfriskande. Stiligare. Kanske framför allt roligare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)