Tja...
(det kan vara en hälsning eller ett funderande ord...)
Bert Svensson. Lider fortfarande. Alldeles för många tomtar på loftet. Eller tja, vad ska man säga egentligen. Om man verkligen kände till hans livshistoria skulle man inte dra allt för förhastade slutsatser. Han föddes 1956, och växte upp med sin familj i en träkåk i Katrineholm. Farsan var snickare och morsan var golfare. Egentligen var hon köksa på stadshotellet, men hon såg sig själv som golfare. Fast hon knappt hade hållit i en golfklubba. En avlägsen släkting hade en gång visat henne golfen och hon hade då fastnat med en gång. Allt hon gjorde genomsyrades av hennes nästan maniska intresse för golfsporten. Farsan var inte lika fascinerande. Bert hade även två bröder och en syster. Jag tänker inte gå in för mycket på deras liv, men jag kan väl säga så mycket som så att den ena brodern sveptes med i den stora knarkvågen under 1970-talet och fastnade lite i det träsket, medan den andra sonen gick i faderns fotspår och systern blev terapeut. Vad för slags terapeut vet jag faktiskt inte. Klart är dock att hon utbildade sig till terapeut och bosatte sig med man och barn i ett medelstort samhälle i Norrland. Bert Svensson hade det inte lika lätt med etableringen. Han läste grekiska några år på folkuniversitetet och jobbade extra i korvkiosker och på bensinstationer. Han fick ett stipendium för att åka till Ryssland och bevaka regionen Tuva under första presidentvalet efter Sovjetunionens fall, och skrev sedan en liten essäliknande skrift på ämnet som gavs ut på Oktoberförlaget. Efter det följde en mindre föreläsningsturné på ABF i flera städer och orter. Bert Svensson blev kär i en kvinna i Paris och flyttade dit. Han bodde där några år och gjorde främst översättningsjobb. Åren 1995-1999 vet jag inte vad han gjorde. Förmodligen läste han grekiska på något ställe någonstans. 2001 dog han, och samma år skaffade han sin första mobiltelefon. Vi lunchade på Moderna museet i september 2002, kort efter det svenska valet. Han verkade bekymrad. Mellan tuggorna beskrev han det stora hotet från Internet och de sociala mediernas tyranni. Han betonade att han ville göra något åt saken. Riktigt vad han skulle göra beskrev han inte. Vi sågs över näten på Frescatihallen några gånger den hösten och vintern, sedan tappade vi kontakten lite. Men när man är vuxen händer det att man inte ses på ett tag, och ändå håller god kontakt på något märkligt sätt. Vi hördes av någon gång under våren och sommaren, och sedan bjöd jag honom på min fru Ullas 50-årsfest sent i augusti 2003. Han kom dit med sin familj och blev packad ganska fort. Han betedde sig underligt och gick runt och skrek. Det slutade med att jag fick avvisa honom från festen. Dagen efter ringde han och sa förlåt. Han förklarade också att hans handlingar var ett steg i rätt riktning, ett prövande av den sociala gemenskapens villkor. Jag la på luren för jag orkade inte lyssna på honom. Och sådär höll vi på, Bert och jag. Nu har det gått några år sedan vi sågs sist. Han har fortfarande inte utformat en hållbar strategi för hur han ska få bukt med problemen. Han har kört fast. Jag vet att han lider.
