11:e september.

Det började som en idé i en lägenhet i en Bilbao, det fortsatte som ett skämt, det överlevde som en förhoppning, det lyckades ta sig över till år 2010 som en lek, det blev mer och mer som en övning, nu vet jag inte vad det är längre.

Skitsamma. 

I Malmö regnar det nästan varje dag. Mycket falafel blir det också - ja det blir det. Man kunde säga att den regnar den med - ner i min mun. Till skillnad från regnet så betalar jag för den. Jag går fortfarande runt och nosar försiktigt. I fredags såg jag ett galet band... Killl hette dom. Efter att jag hade sett dom hade jag större förståelse för det usla bandnamnet. Inom mig hade någonting dödats. Inget kommer någonsin att bli sig likt igen. Jag gick hem och la mig, knäckt i lurarna.

För övrigt är det den 11:e september idag, det vill säga Mobys födelsedag. Grattis Moby!

...Nä, ska inte vara fånig. Det är också tio år sedan World Trade Center i New York City attackerades, ifall någon hade missat det. Det var en förfärlig dag. Det var ett hemskt brott mot mänskligheten. Som 12-åring upplevde jag att allting stannade upp, av respekt för de närmare 3000 människor som dog under attackerna. I den mån ett samhälle stannar upp för såna saker, det vill säga. Bilderna på tornen som rasade var svåra att smälta. Efter några månader tänkte jag inte så mycket mer på händelserna - jag hade trots allt ganska liten personlig anknytning till dåden - men ibland tänker man på det. Sjukt att det kan hända. Att människor kan göra så. Fruktansvärt.

Nästa vecka ska jag skriva om: skolpolitik, Ulf Lundells författarskap, Malmös cinematek, Arne Sucksdorff, Trummor & Orgel, Bonniers Världsatlas, Sapfo och Amanda Svensson. Samt... Karamakos utbrott.