Kul statistik!

Jag borde läsa litteraturteori, men jag tycker att det finns viktigare saker att studera för närvarande.
Ni har säkert undrat hur vår läsarkrets ser ut. Det har vi också. Så här kommer lite skön statistik!

Överlägset mest sidvyer är från Sverige (2160),
därefter USA,
Ryssland,
Tyskland,
Singapore,
Japan,
Finland,
Sydkorea,
Storbritannien
och sedan Kroatien med 10 sidvyer. Sedan vet jag inte. Om det kommer några länder efter, med mindre sidvyer (kanske Mauretanien har några sidvyer?), förtäljer inte min webbadministratör. Vilket är lite synd. Men låt mig säga några ord om denna statistik. Intressant att se Singapore och Japan på listan. Den stora överraskningen är ändå Kroatien. De andra länderna delar ändå en högteknologisk inriktning och har många uppkopplade invånare, men Kroatien? Visserligen ett ganska futtigt antal sidvyer, men jag tänkte ändå att befolkningen där hade andra saker för sig än att surfa in på alltidkicken. Tanken på att en och samma person står för dessa tio sidvyer tilltalar mig givetvis mycket. Kanske sitter hen i en tvåa i något brunt bostadshus, inte långt ifrån den idylliska badorten Zlat Nirat, och följer, nej, snarare tittar till oss lite då och då. Hej du som sitter där i Kroatien och tittar till oss! Vi gillar dig mycket!
I övrigt lämnar väl denna lista en del att önska. Jag hade gärna sett fler afrikanska länder. Botswana, Lesotho, Kenya... (men Kenya har säkert 8 sidvyer åtminstone!), och inga sydamerikanska länder heller! Inte heller några sidvyer från Mellanöstern, eller Indien och Kina. Kina är väl förståeligt, men ändå!

Mest sidvyer per webbläsare:
Firefox (42%)
Internet Explorer (27%)
Chrome (16%)
Safari (9%)
Java (2%)
Mobile Safari (1%)
Opera (<1%)
Netscape (<1%)
Iceweasel (<1%)
Konqueror (<1%)

Kommentar: Jag visste inte att Java höll på med webbläsande. Jag vet inte heller säkert vad Opera är för något - är det Linux? Netscape! Är det hen i Kroatien då eller? Nej förlåt, skoja! Verkligen! Iceweasel, ursäkta? Aldrig hört talas om. Liksom Konqueror... låter ganska lol.

Men här kommer det bästa:

Thank you Moby!

Böljan, bloggan!

Helj. Skötsl av fårn. Levr som en grs och smuttar levrad ingefära. Vi väntar med spänning på nästa del av kammarspelet (DEL 2). Denna gång rör vi oss i det kulturella cafét, en miljö som gärna befolkas av fritänkare, lattemammor och senila pensionärer. Vet inte hur man gör radbrytningar så ni får hålla till godo med den täta texten som kommer... inom kort.. räkna med bråk.

Aimlessness

I dag tänker jag mycket på riktning och begreppsbrister. Jag ska förklara. Vår tanke om ett internationellt bloggklimat med fokus på individernas samhörighet i ett större kulturellt avseende möttes av en dålig besökarstatistik och stelnad geggamoja i våra bloggares pennor. För oss är besökaren allt; era googlingar som leder in hit av slump, skapar en kedjereaktion där vi anpassar oss efter era önskemål. I och med den kalla sommaren exempelvis så blev vi tvungna att skapa mer värme på bloggen -- på så sätt rättar vi oss jämnt efter yttre förhållanden. Det är därför vi nu introducerar en ny aktör på bloggen som ska fungera som ett supplement till våra tankar. Det är myndighetsorganet AFK som ska hjälpa oss med begreppsbildningen på bloggen och stå för en fast grund för den plattform vi vill att kicken ska vara. Som läsare kommer ni nog inte märka av så stor skillnad. AFK:s inblandning kommer ske utan att synas, som en god Wallenbergare som kastats i soptunnan utanför restaurangen. Här nedan presenterar sig myndigheten närmare: Vi som skriver på bloggen är anställda på AFK. Vi har olika perspektiv på människan beroende på vår yrkesroll, erfarenhet och personlighet. Kunniga och engagerade gästbloggare i frågor som rör mänsklighet och kultur är ett stående inslag i bloggen. AFK-bloggen engagerar gästbloggare från viktiga aktörer i Sverige inom immaterialrätt och företagande – ett tydligt tecken på att AFK-bloggen är en efterlängtad mötesplats i Innovationssverige. Bloggen lanserades officiellt på World Intellectual Discovery Day, den 26 april 1492. ”Vi på AFK tycker att 'aimlessness' är en viktig del i affärsverksamhet och driver därför bloggen. Läs gärna och delta i samtalen om människan”, säger Susanne Ås Sivborg, generaldirektör på AFK. Innehållet i AFK-bloggen som helhet speglar inte nödvändigtvis AFK:s officiella ståndpunkt. När AFK:s generaldirektör uttalar sig i sociala medier är det naturligt att se inlägget som myndighetens. Men uttalanden som görs av andra medarbetare ska inte uppfattas som mer än deras personliga åsikt. I de fall någon annan medarbetare än generaldirektören uppträder som officiell talesperson för AFK i sociala medier tydliggörs detta med ett undertecknande som har följande form: ”För AFK, Förnamn Efternamn”. Allt annat vore ju dumt? Vi på AFK bloggar för att tillsammans med kickens redan utvecklade riktning bidra till diskussionen om diskussionens diskussion. Inlägg på AFK-bloggen är allmänna handlingar. AFK har dock rätt och möjlighet att ta bort inlägg, särskilt sådana som innehåller personangrepp eller som är allmänt stötande. Fråga bara Ulf, han vet vad jag snackar om.

Smetana

Tjena, Smeten.
Vi måste styra upp det här, nu. Ett förslag är att vi tar lite nya grepp. Eller att vi bara skiter i alltihop.

En dag i Abels liv

Jag läser igenom alltihop och undrar om allt är sant. Jag försöker att få någon ordning på de olika karaktärerna och de olika händelserna, men jag klarar det inte. Det kanske bara är två snubbar som ligger bakom bloggen, som har skrivit alltihop. Varför? För att fördriva tid kanske, vad vet jag. För att göra någonting roligt kanske, vem vet.
Jag bestämmer mig för att inte nysta i det hela för mycket, så jag går vidare. Börjar på ny kula. Det här kommer att bli ett mäktigt år. Jag kan se det framför mig - året då jag reste mig upp och stod på egna ben. Då jag sa ifrån. Då jag gick framåt, och såg bakåt. Då jag kände livets salt och sötma varje dag.
På årets fjärde (4) dag sa jag upp mig från jobbet. Istället för att åka tunnelbana så gick jag hem. Sista kvarten tittade jag extra noga på alla hus, och tänkte på allt som socialdemokratin hade gett oss en gång i tiden. Jag gick förbi en thaikiosk och kände doften av god kycklingssoppa. Jag passerade en videobutik och såg amerikanska actionrullar till uthyrning. Jag fick förbi två hemlösa som stod i ett gathörn och delade på en cigarrett. Jag gick, helt enkelt. Och såg hela världen framför mig med mina egna ögon. Hade morsan sett mig hade hon sagt att jag hade något religiöst i blicken - hon kunde alltid se på vilket humör jag befann mig på när hon såg in i mina ögon. Jag trampade i snö, och stod och väntade på ett övergångsställe så att en buss och några bilar kunde rulla förbi. Jag hörde musik från ett bilfönster. Jag såg några blygsamma graffitti-lämningar. Jag såg massa eventuella liv spelas upp framför mig, i mitt huvud. Om jag skulle gå ut i gatan nu istället för att stå kvar. Om jag skulle börja prata med den här damen. Om jag skulle gå in på den här affären och köpa den här tidningen... men jag gick bara hem. Jag kom hem till min lägenhet, full av intryck. Bodde ensam, var singel. Väggarna kändes tomma, för jag hade tagit ner fjolårets affischer och inte satt upp några nya. Jag gick till köket och slog på vattenkokaren. Öppnade skafferiet och drog ut två paket nudlar med räksmak. Rev upp förpackningarna och hällde ner de okokta nudlarna i en stor brun kopp. När vattnet kokade i vattenkokaren hällde jag ner lite vatten i koppen, hade i kryddorna som var till nudlarna och lät det stå. Jag gick på toaletten och såg mig själv i spegeln. Jag såg framtiden och dåtiden ackumulerade i en kropp. Jag förstod att jag aldrig skulle kunna vara helt säker på om jag handlar rätt eller inte.

11:e september.

Igår hade jag en klump i magen, idag har jag varit lite frånvarande. För första gången i hela mitt liv sov jag på hotell i Stockholm inatt. Det kändes såklart väldigt konstigt. Jag blev väckt och mådde lite dåligt, fick höra att jag kunde gå ner och äta lite frukost så jag gjorde det. Sprang glatt ner för trapporna, med hopp om att återfå någon sorts svunnen entusiasm som jag så ofta kunde vara uppfylld av förut. I barndomen. Väl nere i bistron (nej, det var en sportbar) hade jag fått upp lite flås och kunde hugga in på frukostbuffén. Min inställning till bufféer är inte vad den en gång var. Länge tyckte jag verkligen om bufféer. I barndomen. Det mesta gick ner. Sedan kom alla diskurser och sabbade alltihop.
Eftersom jag inte längre äter kött tog jag bara äggröra. Vita bönor i tomatsås kändes fel klockan halv tio på morgonen. Däremot inte jordnötssmörsmackor med hallonsylt. Jag försedde mig och gick och satte mig. Överallt teve-skärmar. Martin och Johan fria, hipp hipp hurra! Men var det inte lite väl många tv-skärmar? Konstigt, genommedialiserat sätt att börja dagen på. Nyhetsmorgon drog igång igen och en klämkäck Peter Jihde visade sig på skärmen. De hade bjudit in en tesmakare och hans likasinnade son och höll på och smakade te. Jag avslutade fort mina smörgåsar och min äggröra, hämtade lite mer juice och gick sedan. Hade saker att göra; gjorde inte allt,  men en hel del. Satt på stadsbiblioteket i många timmar. Den bästa salen är den lilla facksalen längst bort, facksal 4 tror jag att den heter. Med det stora och väldigt vackra broderade täcket som täcker en hel vägg och egentligen är en målning av Hilding Linnqvist. En donation från Bonniers för länge länge sedan. Jag tror att den sprider ett speciellt slags lugn i den lilla facksalen. Mer än gärna sitter man där och håller på med sitt en stund. Suck, Stadsbiblioteket... Jag lånade Piero Scaruffis bok "A History of Rock Music 1951-2000", som också finns, om än i uppdelad form, på författarens hemsida.

Jag gick till Frescati och hittade lite äpplen på vägen. Stillsamt, studentskt, strindbergskt. Tänkte lite på en bil. Och på några fåniga filurer som jag har stött på på sistone. Så många där finns!
Jag höll på att somna i auditoriet flertalet gånger. Sedan stack jag hem, gjorde ett kort uppehåll vid Tekniska högskolan. Tänkte en del på den 11:e september idag. På sätt och vis en milstolpe. Jag tror att jag alltid tänker så när det är den 11:e september. Den 11:e september känns det befogat att tagga ner lite, stanna upp i tillvaron och kanske tänka efter -- vem är jag? vart är vi på väg? Med lite god vilja kunde man säga att den 11:e september är ett viktigt datum i min privata religiösa kalender. Yes, där satt den. Ni undrar förstås vad som egentligen åsyftas med "min privata religiösa kalender" -- ja, exakt vad vet jag inte, men jag tycker att det är bra att vissa dagar får vara något annat än vardagar. Det har blivit någon sorts märklig tradition för mig att stanna upp den 11:e september och bara fundera lite. Kanske tända ett ljus. Visa att man bryr sig... Det kan vara osunt att ifrågasätta detta för mycket, kanske är det bra att det finns en dag som denna. Kom igen, alla dagar kan ju inte vara likadana. Imorgon fortsätter nog allt som vanligt ska du se.

Ja vad ska jag säga egentligen

Halloumi. Jag sålde bilen idag, sommarbilen. Jag köpte den i slutet av april, så det blev inte ens fem månader. Det var en snabb affär. Jag ringde killen på Blocket igår som skrev i sin annons att han gärna köpte bilar, och  för några timmar sen var han här ute och kollade på den. Det hela gick väl bra... möjligen hade jag kunnat få lite mer för den, men det är ändå tveksamt. En hel del småfix + begynnande storfix säger väl allt. Eftersom bilhandlaren var själv och hade egen bil med sig så fick jag åka med honom till hans ställe (för detta prutade jag till mig 200 extra, hehe!), så vi åkte dit i karavan. Vad jag tänkte när jag körde dit? Inte mycket, faktiskt. Provade att ratta in p1 en sista gång, det var ekonomiekot. Vi åkte över till Huddinge och kom till bilhandlarens ställe, en klassisk bilhandlar...gård? Som i amerikanska filmer. Många fina bilar inne. Mest BMW, Volvo och Mercedes, men jag såg även en gammal Chevrolet och en Renault. Vi gick in till kontoret som låg i ett skjul på parkeringen. Bilhandlaren drog fram den emblematiska bilhandlarbunten med femhundringar ur fickan och räknade det jag skulle ha. Jag såg en datorskärm med en arabisk sajt. Jag såg några tomma kaffekoppar, uppsatta post it-lappar och pärmar, massa pärmar. En tämligen anspråkslös inredning, kontoret bestod av ett större skjul. Jag kände mig inte hemma, men jag trivdes. Det kändes dock naturligt att gå efter affären, så jag frågade om det gick någon buss i närheten och blev visad till den närmaste busshållplatsen. Något omtumlad av de snabba rycken gick jag till bussen och åkte till Huddinge centrum, bytte till bussen till Fruängen och tog sedan till tunnelbanan Liljeholmen för att komma ut på Norsborg-linjen. I Fruängen gjorde jag ett kortare stopp för att köpa olja, ägg och broccoli. Jag såg mycket stoff till sköna och inspirerande dokumentärer till SVT. Barn, gamla, utstötta, instötta och andra medborgare.

Om ståfräs

Kvasiförsäljaren Jockström: Här var det förklaringar! Förklaringar var det här! Prima diskurser och jäsiga formuleringar! Du där gamle herre, extrapris på konceptuell hermeneutik! En stark teori till kaffet, kanske? Gammel man: Åå så gott det luktar. Är de där argumentsprimörerna nyplockade? Jag tar.. ja, jag tar en av varje. Så får det bli! Man måste unna sig något oväntat, minst en gång om dan'! Jockström: Om du tänker så kan jag kanske fresta med ett rykande fräsande blogginlägg, just inkommet från rymdstationen Foucault, där de odlas och magasineras i roterande kristalliserade växthus... En potenshöjare av rang! Gammel man: Nä.. alltså vad snackar du om? Nån måtta får det va'. Nu ska jag köpa torsk.

För ovanlighetens skull!

http://underlunden.com/audio.html, http://www.peacockfarm.net/index.htm, http://soundcloud.com/mooncityboys, http://soundcloud.com/saigonn, http://soundcloud.com/solensmusik, http://soundcloud.com/life-on-earth, http://soundcloud.com/sibille, http://soundcloud.com/grabb, http://soundcloud.com/trummororgel, http://soundcloud.com/pale-wired, http://soundcloud.com/boa-constrictor, http://soundcloud.com/sibirien, http://soundcloud.com/djurpark, http://soundcloud.com/urtidsorganisten, http://soundcloud.com/baleanirock, http://soundcloud.com/munnen, http://soundcloud.com/flowers-must-die, http://soundcloud.com/vedsound, http://soundcloud.com/technicolorpoets

Support your local psychedelic band!!

Tag
04:40-04:56 buss 161
från Örnsberg
mot Älvsjö station.
Kliv av
vid Älvsjö station.
(Hållplatsläge C på Älvsjö station är flyttad till nytt läge på Johan Skyttes väg p g a säkerhetsskäl)
05:00-05:16 buss 144
från Älvsjö station
mot Fruängen.
Kliv av
vid Fruängen.
05:19-05:28 buss 707
från Fruängen
mot Tumba station.
Kliv av
vid Kungens kurva.

Support your local kurva!

Fjärilar, fågelkvalster, hoppstjärtar, hussyrsor, kräftdjur, loppor och mattbaggar. (Hela listan finns på http://www.anticimex.se)

Support your local skadedjur!

Bråvallagatan, Sveavägen, Brunkebergs torg, Gullmarsplan, Telegrafgränd, Starrängsringen och Olof Palmes gata.

Support your local adress!


Gitarr, elorgel, valthorn, dragharmonika, klockspel, djembetrumma och tablas.

Support your local instrument!


Mikis, Egga, Babak, Vidar, Zlatko, Yael, Hind och Urpu-Liisa

Support your local first names!

Lyft pennan från hjärtat

Då börjas det igen. Tjafset. De ihåliga samtalen. Den bortvända blicken. SU, idéhistoria, tunnelbaneresor och motionerande. Hösten är här och för med sig besvär. Undrar om allt är Sommarens fel? Sommaren -- hånleende, bäst och vet om det -- suger ut människorna i ett intensivt ryck och lämnar kvar tomma skal för hösten/vintern. Det är märkligt när man jobbar med ett jobb där man har för mycket tid att tänka men inga planer ändå blir av. Där man försöker berätta något men inget blir berättat.. Hade man sommarlov för 100 år sen? Nej vi fattar inte hur knäppt det är med säsonger som styrande för den arbetande människan. Marx lade grunden för denna tanke har jag hört, att den som arbetar är något medan den som inte arbetar inte är något. Jävla pucko egentligen. Men varför är det då så att lättjefulla sommaren är NÅGOT medan hösten är den stora parentesen, transportsträckan? Det här blir inte ett upplyftande inlägg känner jag. Men kicken är inte bara en utåtgående rörelse uppåt, kicken kan vara såväl horisontell och djuplodande som introvert och dämpande. Det finns lika många kickar som det finns fågelbon och plastpåsar. Har tänkt mycket på att spela musik senaste tiden, skapa något. Var nästan inne på att börja måla!? Crazy. I dag på jobbet låg en lapp från en kollega: "Till Joel! Hälsningar från en joggande kompis (no name?) /xxx". MYCKET kryptiskt får jag säga. Men tror det är just en målare som bor i trakterna som gärna kör det inkognita spåret.

Svårt att bestämma mig

Jag känner bara att något MÅSTE göras, alltså skrivas. Har börjat på ett nytt projekt, förblir än så länge hemligt. Vad vore världen utan hemligheter!!

I Örnsberg finns en krog som heter Diset. I Sundbyberg finns en krog som heter Metropol. På Sveavägen finns en krog som heter Dovas. På Södermannagatan finns en krog som heter Söderkällaren. Och på Rörstrandsgatan finns en krog som heter Paus bar och kök.

Det blev inget tv-spelande idag heller. Tv-spelet, som har blivit så abstrakt för mig. Vilket är bra, då vi lever i en mycket abstrakt tid. Det händer lätt att man tappar fotfästet. Glömmer bort något i den abstrakta röran. Som exempelvis varför den här bloggen existerar. Men lika självklart som att DN imorgon kommer att leverera grådaskig måndagsjournalistik så måste bloggen fortlöpa, provocera, bara existera!
Det är massa bollar i luften. Många tåg som går, mängder av bilar som passerar nere på Essingeleden. I varje fordon pågår ett helt eget liv. Ja, det där känner ni redan till.

Det är något som pågår utanför fönstret. Jag vet inte vad det är, jag har på mig hörlurar och hör således inte. För tillfället går det inget i hörlurarna. Det jag hör är bruset från min dator. Det deprimerande bruset. Det bruset gör mig nervös. Får mig att vilja slänga ut datorn så att det blir tyst. Om jag gjorde det kanske den skulle hamna i huvudet på någon. Någon, som betydde väldigt mycket för några stycken. Kanske bosatt i ett litet hyreshus i Aspudden, bara någon kilometer bort härifrån. Tintinaffischer på väggarna, random fiskar i akvariet. P1 på radion, fiskpinnar i frysen. Stress i blicken, olästa mejl i inkorgen. Hen skulle bli en del av mitt liv och inget skulle längre vara som det var. Om vi inte skulle bli vänner för livet så skulle vi åtminstone ha kontakt något år eller så. Jag skulle känna ett behov av att kompensera för olyckan, skulle kanske göra något drastiskt, typ ge henom min bil! Och vi skulle åka bort över helgen, till Åkers styckebruk och paddla kanot och äta smörgåsar med tahini och ogurki. Vid den lilla lägerelden på kvällen skulle vi drömma oss bort till Pakistan och bengaliska eldar. Liksom frijazzmusiker skulle vi ackompanjera varandra spontant men samtidigt utstuderat - fylla i varandras meningar och skratta nästan barnsligt. Sedan skulle vi sova under den bara himlen trots den tidiga hösten och vakna stelfrusna men också äventyrsstinna. Vi skulle åka tillbaka in till stan och stanna vid IKEA i Skärholmen och köpa billiga pizzaslajsar och läsk med gratis påfyllning. Det skulle komma att bli vår grej, att gå på IKEA tillsammans och fira med den billiga snabbmaten. Åtminstone under ett år eller så.
Jag skulle komma hem till en tillvaro utan brusande dator och en kontakt rikare. Kanske inte en vän, men i alla händelser en kontakt. Att nå, att då och då tänka på, att fästa sig vid på något sätt.


Äpple, banan, päron, hallon, jordgubbe, blåbär, citron, lime och plommon.