Som ni kanske har märkt har vi inte längre så mycket att säga sedan vi gick ut ur den fiktiva garderob som vi satt och tryckte i. Nu när allt är på riktigt, går det inte längre att komma undan genom att plita ner det första som flyger förbi genom huvudet. Ett stort och tungt ansvar vilar numera över axlarna, som en tung ryggsäck fylld med skolböcker. Den där sortens ryggsäck som man inte längre bär, om man har gått ut gymnasiet. Ingen vettig människa skulle få för sig att läsa 15 ämnen på en gång, fiffigt utplacerade på olika timmar under en vecka. Ingen utom möjligen ett tvättäkta freak som är ekonomiskt oberoende och utanför allt vad socialt vett och samhällelig etikett heter.
Men ibland kommer den, den där känslan - när man vill veta allt om allting, gärna nu genast på en gång - och träffar en, mitt i pallet. När känslan väl är där, är jag inte längre någon civiliserad prick som vet att var sak har sin tid. Då har jag blivit som en gymnasist igen. Jag vill ha allting, jag vill veta allt om gamla Mercedes-bilar, koreanska underbarn, grekisk mytologi, radikala Bibel-tolkningar, obskyra hamburgerrestauranger, asketism, banbrytande rockalbum och lära mig språken jiddisch, mandingo, portugisiska och sanskrit, gärna tillsammans med en kritisk läsning av James Joyce, Andres Lokkos 40.000 musikartiklar och det franska experimentbandet Magmas CV. Är det inte sorgligt varje gång man inser hur begränsat allting är? Man kommer aldrig ha läst alla bra böcker, sett alla coola filmer, hört alla grymma album. Med tanke på hur gammal jag är nu, så får jag väl vara glad om jag kan tre av världens typ 7000 språk flytande när jag dör. Jag kommer aldrig att kunna bli både pilot, dykare, basebollspelare, stjärnkock och demonproducent - jag måste välja bort och avgränsa mig.
Ibland blir det lite väl mycket, så mycket att det kan behövas något som bearbetar allt insamlande av information. Det är den funktionen jag tänker mig att bloggen kan ha - i tid och otid. Den senaste tiden, februaris sista dygn och mars första dagar, har tydligen varit någon sorts otid. Så är det.
Skönt att Joel bröt tystnaden genom att dela med sig av ett av sina guldfynd från publikservicens portal. Jag tänker inte vara sämre, utan ger er här ett klipp, med tidigare nämnda koreanska underbarn:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar