20111213

Manifest

Vi har varit för få på mötena på sistone för att det här skall kunna fortsätta.
Vi har svurit på att aldrig mer hålla på med det här, men det har fortsatt ändå.
Vi har inte glömt våra plikter: varje dag innebär nya utmaningar men samtidigt ett kontinuum av rutinerna.
Vi har inte tappat tron på människan, tvärtom känns den starkare än någonsin.
Vi har låtsats som att vi håller på med andra saker: universitetet, karriären, musiken, festerna, hobbyverksamheterna, de ideella föreningarna, extrajobben, projekten som skulle vara så kreativa, familjen.
Vi har inte trott på det här själva alltid: nu står vi på randen till självupplösning och då blir det uppenbart vad det är som gäller.
Vi har slutat handla och lever nu enbart på våra idéer.
Vi har maximerat vår förmåga att fantisera så att vi nu kan genomgå vilket livsstadium som helst.
Vi har tagit avstånd från all tidigare bloggaktivitet: det enda som finns nu är NUET. Det enda som finns är den nuvarande processen. Vi har slutat tro på idén om att människan behöver historia: tvärtom är detta det som har fängslat oss. Vi kan bara fortsätta utan historia och med kärlek.

Dags att upplösa jaget och bli en del av det universella kretsloppet. På torsdag kan du vara med i processen du också - i en tobaksaffär nära dig. Kontakta din lokale andlige ledare för mer information. Alltid kicken är med dig och stöttar dig - i tider av förvirring och desillusion - VI HJÄLPER DIG.

20111203

Ett erotiskt försök

Trevande..
Det svåra med att skriva här är att man ofta glömmer bort det man hade tänkt skriva då annat pockar på.. som det här erotiska jag var inne på. Droppen träffar bägaren så den rinner över, och allt tappas bort i flödet. Därför sitter man en lördagsnatt och försöker sammanfatta.
Sammanfatta..
människor på tunnelbanan, hur sammanfattar man dem? Alltid olyckliga. Sökande, men ändå nollställda blickar. Frånvänt & overkligt. Sällan något annat än glansigt.

Minns när jag och brorsan spelade Sims. Vi dividerade över hur utåtriktad man skulle välja att sin karaktär (som skulle återspegla en själv) skulle vara. 3/8 pluppar tyckte Johannes. Jag ville inte vara sämre. Sen blev ju det där något som hemsökte en. Jag kallades för blyg och snäll och jag var blyg och snäll. Men har alltid funderat kring om det var någonting jag valde att vara eller om det bara passade in. Kognitiv dissonans liksom.

Vi startade den ironiska plattformen Säkra Killar, som skulle vara ett forum i en vidare bemärkelse, där allt skulle vävas in, vävas utifrån våra liv. Sen hamnande blygheten i centrum. Det påmålades oss, blev något man inte kunde hantera längre. Inte något vi hade skapat. Man kunde gå på stan och se clowner mima blyghet och peka på oss, fastän vi gick stadigt framåt med breda steg och folk ryggade för våra ryggsäckar.

Visst stämde det ändå in i många avseenden, men när något cementeras är det svårt luckra upp det igen. Du måste tillkalla byggbolag, skaffa borrar, du vet.. Liksom bögarna på 70-talet(?) försökte vi återerövra vårt skällsord på något sätt.

Men det lever kvar. Snällheten framför allt. I det universum där barskhet råder, där står inte jag att finna.. men det jag kom fram till i dag är att snällheten är något jag fortfarande uppskattar och känner att jag kan stå för. Till exempel: någon ser bakåt för att vara säker på att alla hänger med på klubben, bara en sån gest!

Alltså -- på min gravsten kommer detta förmodligen stå skrivet, hur jag än beter mig, så tror jag detta är vad man kommer att karakterisera mig som:

SNÄLLE,
Joel Johansson
1989 - 2064

Levde ett liv utan fadäser.
Slutade sitt liv som en docka åt pjäser.