Det här inlägget kommer som en reaktion på det tidigare inlägget, som ju var en reaktion på det förrförra som i sin tur på sätt och vis har formats av en kultur och historia som har sin grund i vårt allra första inlägg. En utvecklingslinje av bloggen kan därmed dras i form av en noshörnings nos eller utmynna i ett mer surrealistiskt uttryck, en process i en process, ett äggskal inuti ett ägg. Det är inte en rak kurva. Inget är rakt, saker händer som inte ska hända, det är lite som vår anonyma läsare som kommer till den här bloggen med jämna intervaller. Liksom Boris Beckers hemliga son, dyker han eller hon upp från ingenstans och vänder allt upp och ner för en stund. Det är därför den här bloggen riktar sig till en påstådd mottagare lika mycket som den riktar sig till oss själva.
Man vill ju så gärna skapa liv, få bloggen och läsaren att finnas till, att frodas. För få därute tänker på de barn som man inte vet finns.. men vi vill så gärna uppfostra dessa påhittade figurer. Folkbildare för overkligheten. Producenter för Myten. Så upprätthåller vi denna kulturgärning, så visar vi på alternativ, så antyder vi en ny världsordning och leker med orden.
Jag tänker då särskilt på en episod jag var med om i Frankrike, i trädgården anslutande till Château de Chenonceau. Det var en torsdag. Mannen bredvid mig visade på ett färgstarkt sätt hur man kombinerar syltframställning med politik. Hur Frankrikes jordbruk var världens mest kreativa. Bara danskarna kan mäta sig i mejeriprodukter men det är ju inte lika flärdfullt som sylten. Lite så är bloggen, flärdfullt och mosig. Inte så konstruktiv som andra bloggar men godare. Ett kosttillskott för själen kanske.
Det här inlägget var jättebra!
SvaraRadera