Whatever

Tjena, sorry för att vi inte har varit så aktiva på senaste.
Det har varit mycket, detta är ju bara en alternativkarriär som ni säkert redan visste.
Vi är ju mångsysslare. Vi. Är. Mångsysslare.
Viktigt att veta vem man är. Vad man ska vara bra för. Vad ska man hålla på med. Vad man ska finnas till för.
Sannolikt anser du att detta är kokett skitsnack. Boom, det är falafelns dag. Falafeln är bra, den brukar få de mest initierade köttätarna att överge sin ståndpunkt för en kväll.
Det är också en modern anrättning, så den passar bra för oss. Receptet kan du själv hitta på google, jag tänker inte bifoga nån jävlä länk.
Kanske lyckades jag villa bort en och annan läsare där, kanske inte. Vad snackade vi om förut? Det du... varsågod att gå tillbaka.
Jag har t.o.m. glömt varför jag startade den här bloggen. Jag intalar mig själv att den var menad som en välriktad smocka till den etablerade kultureliten, men det kan också vara att jag vill vara först med något. En tredje idé är att det handlar om att säga fuck you på ett språk de flesta inte behärskar.
Det finns en fjärde option också (har du tänkt på att det alltid är fyra, fyra årstider, fyra vätskor i kroppen, fyra människotyper, fyra par kalsonger i garderoben OOPS för mycket info).
Jag startade den här bloggen med ett kall. Några månader senare fick jag kalla fötter. En morgon vaknade jag och det var kallt. Sen somnade jag om och drömde om påläggskalvar. Sen tog jag jobb i tunnelbanan. Varje gång jag åkte in mot Fridhemsplans tunnelbanestation var det som att tiden stannade, och jag såg mänskligheten passera revy. Min hjässa blev sedermera kal.

Tics

Tic tic tac, ta med mig ikväll. Jag sitter med Flegma och ser på dig mittemot mig på tunnelbanan. Skriver det här i min mobil, låtsas smsa, men egentligen kollar jag vad du gör, på dina mungipor, vad du ätit, fläsknoisette. Melancholia kliver av, vilken tur, hatar det jävla aset. KOLERISK ATTACK. ack ack. Under första delen av 60-talet arbetade jag på ett grossistföretag i Stockholm som bl.a. handlade med handstickningsgarner. Vid ett tillfälle, då jag var extra bekymrad för vissa saker inom företaget och beklagade mig för en av mina chefer så sa han till mig "Herr Eriksson (man var inte du med sina chefer på den tiden), kan ni inte försöka se saker och ting lite mer sangviniskt?" "Jo", svarade jag lite tveksamt, eftersom jag inte visste vad sangvinisk betydde. Jag slog upp ordet när jag kom hem. En sangviniker är en lättrörd stämningsmänniska med ljust och optimistiskt sinnelag (tro för all del inte att jag kom ihåg det här efter 40 år. Jag slog upp ordet idag).

Ta det inte så allvarligt. Ha humor och humm om hummos hoho

Vid tangenterna,
en lättrörd stämningsmänniska

http://www.mirakelkursen.org/a/orkan.php

Cameo

70 situps, 25 armhävningar.

Såg Woody Allens film "Radio days" och hörde att Larry David skulle vara med i den. Vilken fail. Alltså jag vill bara VARNA dig som ser den i förhoppning om att få mr. David, han är inte med någonting!! Hans roll är så fjuttig så... det måste klassificeras som en sånhär cameo, där man liksom bara... ja, lollar. Han spelar en kommunistisk granne... jag blev lite lack. Om du tror att du kommer få se någon Larry David i den rullen så kommer du att bli besviken. I övrigt tyckte jag filmen var lite torr.

De fyra sinnena

Jag hörde om en man som fick pinjemun. Det är en nytt ord, uppsnappat ur en dimmig bloggosfär & en upplysande medial nervositet. Pinjemun, pine mouth. Denna man, han var som en i mängden, aldrig riktigt närvarande, alltid mitt i massan, aldrig riktigt utsvävande, förutom när det kom till gastronomin. Där hade han sitt säte, bland blomkålssoppor & brännande nya Medelhavsrätter. Maten var hans trygghet, men han kom en dag att äta härskna pinjenötter. Denna fadäs påverkade hans smaksinne till den grad att allt han åt kom att smaka besk malört, en metallisk hinna som likt en parasit aldrig ville försvinna.

Det märkliga i denna berättelse var att pinjemunsmannen fick sina andra tre sinnen förstärkta. Det var i matsalen, där han för trettiotredje gången försökte återkalla minnet av en cesarsallads ljuva smak, han plötsligt hörde sällsamma ljud från hans omgivning. Det var besticken runt omkring matsalen som i en polyfoni tycktes samtala med varandra. Mannen klev bestört ut. Rädslan att han till slut tappat förståndet fick honom att svaja till ett ögonblick, glasen och smörkniven bredvid honom föll mot marken när han stötte till bordet. Även detta uppfattades som besjälat. Denna gång en kakafoni, vemodig och ängslig vilket huvudpersonen inte kunde undgå att känna för. Samklangen var total. Hans känslor stämda och hans förnuft redo att förändra världen, med en aning om det äventyr som väntade honom.

Filmmanus

SMAKSENSATIONEN (working title)

Ulf som berättarröst:
Bara för att jag har smakat på kanel -- bara för jag har smakat på mjöl -- betyder inte det att jag vet hur bulle smakar.
-------------------------------------------------------------------------------------
Jag jobbar på en verktad där man lagar rullstolar. Egenföretagare, drog in multum på sena nittitalet men det har gått hårt åt branchen på sistone. Egentligen har jag mig själv att skylla. Jag blev handikappad själv. Mina utsvävningar i gastronomi, hänger en del på matlagningskurser, oftast varje onsdag, kom att förändra min värld å det grövsta.

Klipp till matlagningsscen, Ulf & Konny lagar paella.
Konny: Vi måste styra upp nån jävla sås vafan.
Ulf: Kolla där i skåpet, tyckte jag såg lite pinjenötter, kanske pesto funkar?

Maten lagas, närbilder när männen äter. Det är gott. Det är deras sista måltid. Den slutgiltiga smaksensationen.

Om en man

När man har bott i en stad i ett tag så kan man uppmärksamma vissa personer, vissa människor, om man är en smula observant.
Till exempel har jag lagt märke till en kille, som vi kan kalla "Percy": han är runt 30, kanske inte ens 25, ser rätt rockig ut, orakad osv... jeansjacka. Jag har sett honom på filmaffischer för någon svensk indie-film, på Skanstulls t-banestation med en barnvagn, ibland på en bänk på Fridhemsplans t-baneperrong, flera gånger har jag sett honom sitta på en bänk och röka på Alviks tunnelbanestation... han utstrålar alltid samma ungdomliga glöd, trots att han verkar ha barn. Kanske har jag lagt märke till honom för att han inte ser ut att vara pappa, kanske har jag lagt märke till honom för att han påminner om någon, någon man umgicks med i skolan, den där lite strulige snubben som egentligen var rätt harmlös och som man egentligen tyckte var rätt skön, med den där lite stökiga blicken, med lite ovårdat hår.
Och nu ikväll när jag närmar mig min port ser jag honom komma ut från internetkaféet (har han lanat?) och be ett gäng 15-åringar om cigg. Han blir nekad. In i mitt huvud far en impuls, som säger att jag ska ta med honom upp och bjuda honom på en av ciggen som jag fick av farsan en gång. Jag följer ingen impuls, jag går bara upp, öppnar dörren, tar bort några tidningar från dörrmattan och dricker ett glas vatten. Vem är Percy?

Nog med renässans och bildning, längtar efter rå förgyllning.
Jag var med om en grej igår. Passivitet. Akademisk fusklukt. Jag vet att jag lätt lutar mig tillbaka, vill se mitt liv utifrån, uppifrån, nerifrån. Känslor passerar. Kroppar pulserar. Ulf är död nu. Han är död nu.

21st century rip off

Man föds, man växer upp, man går i skolan, man äter sin mat.
Man startar en blogg. Man kanske har någon plan för bloggen, någon idé bakom.
Det kanske inte går som man tänker sig. Det kanske går precis som det ska.
Alla andra kanske bara tycker att man snackar skit.
Man försöker skapa nya inlägg, man försöker hålla en kreativ gungning.
Man får inga kommentarer och man börjar ifrågasätta sig själv.
Folk börjar t.o.m. klaga och antagligen är man ute och seglar.
Ändå fortsätter man, någonting håller en brinnande. En brinnande låga.
Kanske bör den aldrig sluta brinna.
En fråga man kanske aldrig får svar på.

Spaghetti

Varje gång jag går ut på gatan försöker jag att tänka mig att det är som hemma i västern. Mina boots slår mot trottoaren, jag försöker höra något eko, som i vilda västern. Jag hör inget eko, bilarna överröstar. Jag är en vilsen cowboy i storstadsdjungeln, prärien kallar mig. Jag vandrar genom kvarteren och känner ingenting. Tittar upp mot en kåk, spänner den i ögonen och skjuter ner den. Den lägger sig platt direkt mot gatan och stannar upp trafiken. Jag svingar min lasso om en taxibil och tar den i min ägo. Taxin tar mig till saloonen, som man måste åka upp med hiss till. Inne på salonnen beställer jag en biff. Jag får äta ostört, jag har inga fiender.

Inne på saloonen hittar jag en fager dam som jag tar med mig i taxin, vi åker genom vidderna till mitt näste, där man kan se ner på en stam indianer.
Jag tar fram mitt munspel och spelar en visa, men sen blir vi överraskade av ett gäng bandidos som besegrar mig och tar min ängel.
När jag sedan vaknar upp mörbultad är det som att alltihop bara har varit en dröm. Jag försöker känna doften av majs, men det går inte. Jag försöker känna präriens vind, men det går inte. Jag somnar om istället.

Hemma

Bloggarna metar vatten & bröd

I dag skulle bloggaren vilja tänka på sig själv i tredje person. Det är på grund av att han har fått en bit feber & känner sig bortkopplad från vem i han nu är. Han tycker att det är en rätt skön känsla. Bloggaren är nu en karaktär i sin egen blogg. Det finns ingen jävla sanning.
Febrar han minns.
2001, drömmar till finalspurten av Mario 64. Oljebanan, Bowser som jagar jaget.

Ängslighetens största seger

Jag värjer mig för att vara kreativ. Det är något jag försökt med länge. Måste tänka nu när jag skriver så att allt är utstakat, minsta bokstav. Den snitslade banan, följa den, låta den leda mig. Om jag skulle pröva på kreativt skrivande.. improvisera.. ja ja, alltså testa någon gång.. Jag vet inte om jag skulle klara av det. Måste gå med plastpåsar på huvudet över trösklar.. Får inte, får int...

Harmsen du ser mig
Hungrig, jag känner dig
Gå och sov nu
Jag hjälper dig
vakna
du hjälper mig
somna

Nu skjuter jag!

Kompassens riktning

Ni hänger ju inte med i de moderna svängarna. En uppmaning om ni vill följa världens modernaste blogg i fortsättningen. Leta upp den sprid den till era vänner. Alla bilder som publiceras ska ni kopiera och trycka moderna t-shirts av. Kravet på er läsare er stort! Därför marknadsför vi inte denna blågula blogg på bred front. Vi vill inte falla i modernitet och minimalitet. Det är upp till er att hitta rätt.
/Med smak av försäkringskassan,
Den moraliska kompassen

Gitarrmelodi

Skit i traditionerna