Vi minns

Vi läser och vi minns. Jag minns när livet handlade om att säga att livet sög. Så är det inte längre. Oavsett om det fortfarande suger, så är det inget jag säger till mig själv. Det är, i alla händelser, en skillnad. Livet är som en släkting, som tränger sig på och är oberäknelig. En osäker snubbe i marinblå kostym som aldrig riktigt tagit ett beslut, en riktigt vilsen kille helt enkelt. Han lyckas alltför ofta sjabbla till allt, utan att mena något illa. Hans tankar susar omkring, fast att han står med sin kropp, stilla på marken.
Livet är den där pizzerian som du egentligen aldrig skulle gå till, men ändå gör det, för den tionde gången bara det här året. Livet är den där taxiresan som du, i den bästa av världar, aldrig ens skulle få för dig att åka. Livet är den där bloggen som egentligen inte finns, den är bara någon sorts kompromiss, ett skämt, som man gör bara för att visa att man också kan vara med i spelet och flytta fram en pjäs lika många steg som tärningen visar, precis som alla andra gör.
Ja, så är livet. De där tågresorna som tar så lång tid, utan att egentligen vara till någon nytta, de är också livet. I ett av sina kanske mest tydliga ögonblick, när livet verkligen är livet, och ingenting annat. Att upptäcka att man kunde ha haft sällskap hela tågresan, först när den är slut.
En övernattning hos en vän i en annan stad, på en madrass, långt ifrån barndomen och den tillrättalagda vuxenheten, belägrad på en tunn, svajig linje, mellan dröm och vaket tillstånd och låtsashet och riktighet. Ute i någon sorts ingemansland, där ett helt gäng med övernattningar, oplanerade gärningar och diverse aktiviteter är samlat. En vistelse som är en kompromiss mellan det som ska vara och det som egentligen aldrig var tänkt att bli av. En stunds eftertanke, mellan det som bara hände och det som skulle bygga framtiden till ett stadigt fort, med vallgrav och total kontroll över framtida hot.
En madrass bredvid de gamla favoritsmakerna i godispåsen och de oengagerat inhandlade brallerna som redan har krympt lite i tvätten. En natts sömn, som inte handlar om att vila ut och ladda om batterierna, utan egentligen bara om att vara en bro mellan livet som har levts hittills, och resten av livet, det olevda. Det är som att livet går att dela upp i två halvor, just den här dagen.
Men så glömmer jag att det ofta känns såhär. I själva verket är livet en påse med smarties, där varje liten smarty motsvarar en del, ett kapitel, ett litet avsnitt av livet. Det är först när man ser alla smarties som man fattar att de inte hänger ihop. De sitter inte ihop, de går att blanda med andra smartiesar, och går att blanda med helt andra föremål, som en banan exempelvis.
Eller så handlar det om något helt annat. Livet kanske är en mandarin. Där varje litet stycke fruktkött inuti varje klyfta motsvarar de olika stegen man tar i livet. Eller så är livet som en trästock, där varje träfiber...
Jag kliar mig med flottiga händer och ser ut över det tänkta landskapet. Där finns allt i samma stund som jag tänker mig att det finns där. Flottiga händer, som har greppat brödskivor fuktiga av olja, gamla tunnelbanevagnar, en burk med en delikatess som helt plötsligt kommer och tar över sinnebilden, en familjefar från Varanasi, ett mytomspunnet gatukök, en tidigare viktig knutpunkt för blivande militärer, en läskande dryck, ett konglomerat av ljudupptagningar, en disciplin om människan, ett frodigt svenskt landskap, samt ett och annat bakverk.
Att inte veta när det räcker, att ha styrkan att kunna lägga tillbaka lite av godiset i hyllan igen. Tacka nej till den extra stora pizzan, inte vara intresserad av det gamla seriealbumet eftersom det inte finns tid för sådant, att inte bekymra sig för att vi förbrukar alldeles för mycket nuförtiden (intryck, bloggar, plastbitar etc), och viljan att inte glömma bort att en orientalisk mössa kan göra en sådan skillnad i en nordeuropeisk miljö, om än bara för en kväll.