Alla papper blir blanka, det har gått en dag. Jag har kapitulerat, nu känns nyhetens behag. Stekt strömming kommer alltid smaka godare i sällskap med någon, ett problem kommer aldrig smaka godare i sällskap med ett annat problem. Du kan trycka på knappen nu. Om du är den ende med pensel, äre bara du som kan måla in dig i ett hörn.
Sätt på en skiva från förr och känn livets värme som en kopp te från ett fik i staden du växte upp i. Svara när telefonen ringer, svara inte otrevligt, det kommer alltid finnas någon som vill ringa dig. Eller inte, men ändå.
Du kommer aldrig stå stilla som ett träd, så låt dig kastas som en sten från strand till strand, spolas genom hav och rinna genom handen till den som kastat upp dig i luften med andra stenar och ramsat "Hur många barn ska jag ha när jag blir stor!".
Låt dig inte hindras för mycket, av exempelvis tankar som forsar i din hjärna. Du är mest en papperslapp som fladdrar i universum.
Lägg märke till solnedgången, i alla fall kommer den aldrig se exakt likadan ut igen... fucka aldrig upp, isolera dig för en timme eller två och låt dig hänföras av en svartvit film från 1945.
Ät för mycket choklad så länge du inte blivit för tjock. Skriv inte på näsor, dom är ömtåliga och gjorda för att lukta med.

När barmen tog sig genom elden

Där uppenbarade den sig framför mig, stenen. Utan att fråga gav den mig svar på flera frågor, bland annat frågan om det icke-existentiella vakuum som utbrett sig i mitt liv den senaste tiden. Det hade aldrig kunnat gestalta sig på något annat sätt. Stenen siktade noga och tog sig in till mitt innersta, och smutsade ner mig med mina befläckade aningar och min trolöshet. Allt var blottat och jag fann mig stilla och darrande utan att kunna bekräfta eller definiera det manliga, det som brinner i hjärtat. En fadd smak av avgrund och anspråkslöshet tog över, och stenen var iskall med sin blick. Jag försökte vända mig inåt och nå en plats där fördärv och kala fläckar av gedigen mållöshet kunde ge mig ett vapen till försvar. Inget.

Lökkorv?

Det skulle bli hans år. Då ringde Cirkus.

Plötsligt fick han nog.
Det hade rullat på sen år 2000. Plattor, shower, föreställningar. Och så om igen.
Björn Skifs säger att han blev "fed up" på sig själv.
Han började tänka:
- Man kanske bara skulle gå och skrota, låta dagen komma och gå. Börja oroa sig för saker som om grinden där hemma håller. Om vi ska måla om? Eller kanske leasa får till sommaren?
Svaret blev en time out.
Han leasade till och med de där fåren. Sex stycken: Elliot, Stella, Boel, Ulla, Rusta och Kokos.
Sen fick ledigheten ett abrupt slut. Ett samtal och ett erbjudande om en anrik lokal på Djurgården i Stockholm var vad som behövdes.
- Cirkus är Cirkus. Även om man har ett sabbatsår sätter huvudet i gång, säger Björn.
Premiären för "Björn Skifs - en show på Cirkus 2010" hålls den 29 januari.

Jag stal min väns spiralblock under en engelskalektion i början av första året på gymnasiet. Han var lönnfet och luktade, inte stank, luktade av feber och de polyesterskjortor han alltid bar. Blocket var fullt av hans spretiga blyertsteckningar och dikter. Jag lämnade aldrig tillbaka det.

"Jag gick in på sjukhuset med en kärleksfull
Hjälm av morfin
Runt min överkropp
Ingen vet
För ingen annan var där
Egentligen
Jag gick in på sjukhuset med ett par kärleksfulla
Skor av sobril
Receptionen tycktes obemmannad
Egentligen
Satt en kvinna där
Men ingen var där
Alla var där
Jag brände dem alla
Rökte dem ända ner till filtret
En mörk bitande vinter spetsad med
Cancer
Så jag gick in på sjukhuset
Ingen visste ingen var där
Egentligen
Och jag hade något elakt ont stickande i
Kroppen
Alla var där
Men det enda jag egentligen minns är att jag såg Trollkarlen från Oz
För första gången
Nu
Två år senare
Önskar jag att jag hade stannat på sjukhuset
Levt resten av livet med lukten av desinfektionsmedel
Och en nyvunnen saknad jag skulle ha vårdat
Vattnat den varje morgon
Talat till den
Den enda som skulle nickat instämmande"

Dagarna gick. Det blev söndag. Då vaknade jag sent och låg och tänkte på var hunden kom ifrån, sen gick jag upp och kokade kaffe, te och gjorde varm choklad och sen satt jag vid datorn med tre olika koppar och softade.
Jag hade undrat om han skulle höra av sig igen. Men jag hade nästan glömt det där konstiga samtalet. Stressig stämning när han ringde. I Mannos bil på Karlavägen, satt och surrade. På väg. Manno har problem i livet. Kör runt i massa konstiga bilar och försöker lösa problemen. Hela tiden dyker det upp nya tyvärr. Ofta tänker jag att han inte fattar någonting. Min morfar brukade säga att man bara behöver två saker här i livet: sunt bondförnuft och självbevarelsedrift. Manno saknar fan båda. Konstigt egentligen, eftersom han kommer från bulgariska bondfamiljer. Min morfar var också bonde. Han var bäst i hela provinsen på att odla äggplantor.

Samtalet

- Hallå?!
- Hallå?
- Vem är detta?
- Öh, är det här 0701 52 88 20?
- Det stämmer.
- Okej....
- Vem undrar?
- Ja, alltså... jag heter Vaclav och...
- Vaclav! Som den gamle tjeckoslovakiske presidenten?
- Ja, eller tjeckiske...
- Där ser man. Jag trodde aldrig jag skulle få nöjet att språka med en Vaclav.
- Nehe... öh
- Så min gode Vaclav, vad kan jag hjälpa dig med? Lessen om det är lite dåligt ljud men jag sitter här i baksätet på min kompis bil och han gillar att lyssna på musik högt. Hör du låten? Bra va?
- Mhm, den där är bra.
- Lenny Kravitz. Köpte alla hans skivor när man fortfarande gjorde sånt.
- Ok..
- Köpte skivor alltså.
- "I belong to you, and you, you belong to meeeee to!".
...
- Men Vaclav, vad kunde jag hjälpa dig med? Varför ringer du mig nu?
- Ja, alltså.
- Vaclav.
- Ditt nummer låg på en lapp på mitt vardagsrumsbord.
- Jaha.
- Ja, och jag har faktiskt glömt varför jag skulle ringa det.
- Glömt? Vaclav... en sak får du inte glömma... jag är en upptagen människa. Mycket upptagen. Att bara ringa mig på det här viset och sen glömma varför går helt enkelt inte för sig.
- Jag är hemskt ledsen. Det var absolut inte meningen.
- Nej, det brukar låta så. - Men för en gångs skull känner jag mig generös och frikostig. Jag sitter i ett baksäte och lyssnar på Lenny Kravitz. Du heter Vaclav. Så jag ger dig en chans.
- Okej...
- Ja, jag tar mig alltså tid att luska ut vad det är du kan vilja mena med det här samtalet.
- Jaha, men... jag tror att jag har glömt varför jag har ditt nummer.
- Mmmm... du sa det.
- Ja...
- Du, du kanske behöver hjälp med något. Och mitt nummer har kanske skrivits ner för att ge dig hjälp på något sätt..
- Ja, det är mycket möjligt.
- Så då är den naturliga följdfrågan: vad behöver Vaclav hjälp med?
- Ptja.. det är väl en del kanske. Men inget direkt faktiskt.
- Jaså?? Fan du är ju hopplös.
- Äävafan händer?
- Du jag surrar med nån jävel här, vänta.
- Hallå

Samtalet bryts.