Slaskigt

Något händer med TV.
Mediet har upplösts och formats till en ny odefinierbar hand som griper tag om mig, hårt, hårdare; djupt, djupare.
"Allt för Sverige", "Hans Rosling" det känns som om något brister. Som om Lunds Dick Harrison populariserat historien om mig själv. Gjort mig tydligare men otydligare.

Sitter i min fåtölj, dricker en torr martini, åt en hamburgare. När man inte har Internet är mobilt bredband som saffran för en kryddtålig. Då, plötsligt ringer mina okända svensk-amerikanska släktingar på dörren.. Jag öppnar utan att titta i titthålet först, med en hägring av smält cheddarost på hakan.

Tidigare under dagen har jag en uppenbarelse från förr. Sitter i en lunchmatsal med vegetarisk tortilla burgare mellan läpparna, lyssnandes till en chilensk-svensk kvarleva från förr. Tillsammans har vi återvänt hit, som vilsna spöken. Vi pratar om "The Wire", om "Partierna och historien", om en vän från Lund.

På föreläsningen dessförinnan spelar en bibliotekarie från KB upp Sveriges första stumfilm: "Fars på Djurgården", den är en minut lång och sammanfattar allt så precist. Några cyklister, lite halvt omotiverat slagsmål, Cirkus i 1800-talets tappning. "Om två år", säger föreläsaren, "kommer vi att börja insamla alla elektroniska publikationer till KBs samling". Jag baxnar. Hon fortsätter: "Även Lunds universitet använder denna princip -- inget får kastas".

Jag går hem och tänker på kvinnonamn och Arninges riksarkiv. Gör ett tappert försök att leta reda på Frans "Namnkunnig" Johansson, men har inte tillgång till arkivet om jag inte är i skolan. Måste låna en bok: "Polariseringens politik" från SU-bibblan men har en skuld på 400 spänn så får inte låna. Inser plötsligt, i och med dessa rader, att den finns att låna även i Lund, Sveriges stora gömställe där allt till slut hamnar.