Lite utanför, lite innanför, lite bortanför. Lite nedanför, lite ovanför, lite för... oförberedd.
Att skriva på bloggen är mer än en känsla, det är ett tillstånd. Något jag måste, för att kunna sova gott om nätterna. Om jag inte skriver på bloggen så blir jag liggande sömnlös, utelämnad åt mig själv och mina fantasier. Jag börjar tänka på jordbrukets framtid, massmedia, Kinas inflytande över jorden om 30 år, den svenska litteraturens påverkan på det vardagliga livet... saker som får en att baxna. Det är som att 5000 liter popcorn töms ut i min hjärna varje kväll, och så måste jag gå igenom vartenda popcorn. Det är förstås jobbigt. Tar upp nästan hela natten. Tänk dig själv.
Så istället kastar jag mig ut i det öppna blogglandskapet, med huvudet före. Jag har ingen aning om var jag landar, eller om jag överhuvudtaget landar. Det dröjer säkert lång tid innan jag landar. Först måste jag gå igenom massa saker. Människans olika stadier i livet. Olika intressen. Tamdjur, folkvisor och äventyrslustar. Barnprogram, jakt och samlande. Matlagning, snickarkonst och arkitektur.
Jag är intresserad av den här bloggens arkitektur. Om man skulle bygga ett hus, baserat på blogginläggen, vad skulle hända då? Finns det någon som skulle kunna tänka sig att gå in som ingenjör och byggmästare för projektet? Skulle det kunna bo någon där? Skulle det finnas badrum? Någonting skulle det vara ett överskott av. Gissningsvis av garderober. Någon skulle aldrig kunna sätta sin fot i det huset. Jag undrar om Emma Wiklund skulle vara intresserad av att komma på middag.
Varje dag händer någonting nytt. Jag måste skriva ner det för att fatta det. Idag: såg två killar som sålde äpplen för 1 krona styck. Blev så chockad så att jag gick fram och frågade om jag kunde få ett äpple. Jag fick inget äpple. Läste min gamla favorittidning i ett bibliotek i Skåne. Lånade 20 kronor av en dansk man för att kunna köpa kaffe och godis. Pratade med någon om avsnittet i Curb your enthusiasm som heter "Palestinian Chicken".
Apropå (a propos, apropovel (som i Povel Ramel (som var en av 1900-talets främsta svenska underhållare och ofta bar tjockbottnade glasögon och varierande huvudbonader (ett antal religiösa sådana finns noggrant ihopsamlade i The Philippi Collection (som är världens största samling av kyrkliga, ecklesiastiska och religiösa huvudbonader (som var betydligt vanligare bland svenskar för 50 år sedan, som till exempel hatten(där fezen hör till favoriterna hos denna bloggs upphovsmakare))), tillhörande den tyske telekommunikatören D. Philippi)))) förra inlägget om att det mot förmodan kunde finnas någon som hade missat att det var 10 år sedan attackerna mot World Trade Center, så kom jag att tänka på att det kanske finns någon därute, högst oklart var och hur, som faktiskt har missat det. Jag gillar tanken på att det lever någon därute, vars enda fönster ut i världen är denna blogg. En felkodning har gjort så att det bara går att komma in på den här bloggen på internet, och tv, telefon, radio eller tidningar har personen inte. Jag blir samtidigt lite orolig för denna person. Det är ju en något krypterad bild av verkligheten som levereras av denna blogg. Alltför många luckor finns just nu i någons allmänbildning. Det är dags att börja informera lite, bringa lite klarhet, make some enlightenment. Vad ska personen egentligen tro? Det är nästan så att jag skäms lite. Här har någon suttit och läst och antagligen trott att världen till största delen utgörs av dårar med osannolika historier, smaker och åsikter. Människor som knappt verkar finnas. Helt obetydliga, uppdiktade och sanna, historier från några människors liv.... stackars människa. Det ska bli någon form av bättring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar