20110327

Mannen som brände upp sin egen bil

Det talas om mallar, och recept på hur man skriver en bra och populär blogg. Det sägs att det finns hemliga formler, någonstans där ute, som har lösningen på allt vad skrivkramp, nollkommentarsträsk och bloggpest att göra.
Men några sådana formler eller mallar hittar jag inte. Jag kan ägna flera kvällar och nätter åt att googla (jobbar ju på dagtid) bloggmallar och skrivarformler, men jag hittar ändå inget. Inget som gör mig rikare, smartare, populärare, bättre, mer skicklig på att blogga snyggt.
Istället får jag kämpa vidare, på egen hand.
Med egenhändigt ihopsnickrade inlägg, ojämna och trubbiga, precis som det är när det handlar om hemmabygge.
Lite hafsigt och slängigt blir allting, det är inte någon professionell som har byggt ihop det här, tänker man.
Med hjälp av lim så de grejer som funnits suttits ihop, typiskt hemmabygge. Inget organiserat förråd, ingen känsla för vad som ska komma när och hur. Helt plötsligt står man i en tunnelbaneuppgång i Stockholm, rätt tidigt 2000-tal. En frifräsare är i full gång med att rita sin signatur på den stängda kioskens neddragna galler. Nästa ögonblick så står man i israeliska öknen och samlar stenar som ser snygga ut efter att ha legat och skräpat i tusentals år, framför hebréers, palestiniers, drusers, beduiners och eventuellt kopters ögon.
Och vänder man på bygget är man plötsligt inne i en djupt personlig scen, i ett inrett rum, med utsikt över en stadsplanerad gård, efter mörkrets inbrott. Scenen som utspelar sig är kvällen innan en person ska börja ett nytt jobb. Huvudpersonen sitter och övertrampar gränsen för vad som är rimlig tid att vara uppe om man ska gå upp klockan sex dagen efter. Om man ser på detaljerna på hemmabygget kanske man får syn på ett gammalt Corn Flakes-paket. The original and best. En gammal tv-reklam för Japp skymtar i fonden, och där ligger ju en gammal dubbel-VHS med filmen "Woodstock". Överallt pratar människor hela tiden, till varandra, genom sina böcker, ut ur osynliga megafoner, som någon i en för länge sedan glömd generation glömt att kompostera. De gör massa saker också, saker som någon har ett intresse av att berätta. Man kollar på teve och går och lägger sig. Äter rabarberpaj och spelar lite tv-spel. Tar studielån och läser om den europeiska socialdemokratins kris i tidningen. Får reda på att någon i veckan har bränt upp sin bil av misstag och tar en söndagspromenad. Lyssnar på Anna Järvinen och tar avstånd från sin privatekonomi. Får ett oväntat sms och ser en papperskasse lösas upp i ett snöfall, samma dag som det blev sommartid. Just det ordet gick även att höra ett gäng friska grabbar och tjejer skrika, på en busshållplats mitt i Stockholm. Sthlm Boyz 'n' Girlz.
Sedan lämnar man hemmabygget, låter det få vara för sig själv, kanske sjunka ihop lite. Man kanske inte återvänder till det. Det finns grovare grejer där ute, som är stadigare. Som har mer finess och styrka. De är snyggare och smidigare. Men först vill man sova lite.

20110320

Snickerispackel

Kommunikationsformerna har kalibrerats och jag försöker att välja hur jag ska uttrycka mig med någon sorts fingertoppskänsla. Plura lever på toppen av fingrarna och spelar in sig själv och några andra broilers i ett kök för teve. Det är så spännande att se någon annans kök genom en teve, är det inte? Flygvapnet har börjat dyka upp i tidningens texter igen, nu ska man börja kriga igen. Jaha, okej. Kärnkraften är ett annat gammalt ord som syns i tidningen, tillsammans med det nya ordet dumstring. Kommer de att bli vänner någon gång? Det känns osannolikt. Världen är ett osannolikt rymdskepp, drivet på massa suspekta bränslen och friska människors ofriska idéer. Ingen vet vart det är på väg, men det rör sig framåt ändå...
Jag kan ju välja att twittra det här eller att ta ut det i ett parti basket nere på gården. Eller kanske sublimera det till ett besök på Casino Cosmopol på Kungsgatan - där tusenlappar fladdrar och pokerkorten får lätta fuktfläckar av all nervös handsvett.
Ordet "Högdalen" svischar igenom minnet, intellektet och intuitionen. Den gyllene treenigheten som ska ta mig till stjärnorna genom svårigheterna, genom de nedlagda kommunalkontoren, de livlösa betongdjunglerna, de dränerade träsken, från källare till vind.
I Högdalen kan man köpa billigt jordnötssmör och utgallrade biblioteksböcker. Besöka en kyrka och befinna sig på promenadavstånd från Stockholms högsta punkt, Hökarängstoppen.
Sen kan man åka därifrån tycker jag.

20110311

Ut ur den fiktiva garderoben

Som ni kanske har märkt har vi inte längre så mycket att säga sedan vi gick ut ur den fiktiva garderob som vi satt och tryckte i. Nu när allt är på riktigt, går det inte längre att komma undan genom att plita ner det första som flyger förbi genom huvudet. Ett stort och tungt ansvar vilar numera över axlarna, som en tung ryggsäck fylld med skolböcker. Den där sortens ryggsäck som man inte längre bär, om man har gått ut gymnasiet. Ingen vettig människa skulle få för sig att läsa 15 ämnen på en gång, fiffigt utplacerade på olika timmar under en vecka. Ingen utom möjligen ett tvättäkta freak som är ekonomiskt oberoende och utanför allt vad socialt vett och samhällelig etikett heter.
Men ibland kommer den, den där känslan - när man vill veta allt om allting, gärna nu genast på en gång - och träffar en, mitt i pallet. När känslan väl är där, är jag inte längre någon civiliserad prick som vet att var sak har sin tid. Då har jag blivit som en gymnasist igen. Jag vill ha allting, jag vill veta allt om gamla Mercedes-bilar, koreanska underbarn, grekisk mytologi, radikala Bibel-tolkningar, obskyra hamburgerrestauranger, asketism, banbrytande rockalbum och lära mig språken jiddisch, mandingo, portugisiska och sanskrit, gärna tillsammans med en kritisk läsning av James Joyce, Andres Lokkos 40.000 musikartiklar och det franska experimentbandet Magmas CV. Är det inte sorgligt varje gång man inser hur begränsat allting är? Man kommer aldrig ha läst alla bra böcker, sett alla coola filmer, hört alla grymma album. Med tanke på hur gammal jag är nu, så får jag väl vara glad om jag kan tre av världens typ 7000 språk flytande när jag dör. Jag kommer aldrig att kunna bli både pilot, dykare, basebollspelare, stjärnkock och demonproducent - jag måste välja bort och avgränsa mig.

Ibland blir det lite väl mycket, så mycket att det kan behövas något som bearbetar allt insamlande av information. Det är den funktionen jag tänker mig att bloggen kan ha - i tid och otid. Den senaste tiden, februaris sista dygn och mars första dagar, har tydligen varit någon sorts otid. Så är det.
Skönt att Joel bröt tystnaden genom att dela med sig av ett av sina guldfynd från publikservicens portal. Jag tänker inte vara sämre, utan ger er här ett klipp, med tidigare nämnda koreanska underbarn:

20110309

En hälsning till Fredrik L

Jag bad en skinnarmålskunnig kvinna säga något kul här på bloggen men på spåret hann före och snodde henne till sitt program:

Vi får väl hålla till godo med Svullo och andra husgudar ett tag till.

20110301

Trapets

Då var jag uthängd. Släppte mackan jag bet i och snubblade på livets mannagrynsgröt. Men nej.. efter en stunds eftertanke och en tanke om att vara efter var jag på G igen, nej förlåt, E, jag var på E. Sjukt hög.. snabba temporära lösningar gällde för tillfället, snabbmat, omlokaliseringar av boenden, snabba inlägg. Tills-vidare-tänk. Inte för intet kallades denna blogg en gång för världens modernaste, då måste man ju hänga med i svängarna! Här är listan på de snabbaste, mest föränderliga företeelserna just nu: Kokos Rozzies namnbyten, Ingmar Johanssons postuma brevsamlingar, en kvarleva som aldrig går att sätta fingret på. Moodyssons mood. Gallianos svängiga rasism. Men jag vill hävda att allt hamnar i två former, uttömningen och avslappningen. Inget sexuellt, mer strukturellt, du ligger aldrig där mitt emellan, du måste välja. Båda är viktiga.. I stjärnornas tydande kan man avläsa att mars blir den stund då vilan är över för alla vågar runt om i världen. Märkligt eftersom vågen är den balanserade typen.

Med en skiftande balans,
Joel