Visa från Utanmyra

Mäni Skaan del 2

Hej igen. Jag skulle ju berätta vidare om mitt liv, om min barndom.. så oskuldsfull? Åh vilken ungdom. Alla utsvävelser? Mognadens vuxna år. Eftersinnandets sena. Dödens glömska. Eller hur var det nu igen? Jag vill minnas att min barndom var fin, även om det var hårdare då -- klimatet, levnadsstandard osv. Något som jag tänker ibland är att jag var ung och dum, något jag skulle vilja korrigera. Jag var annorlunda, eller jag tänkte annorlunda på den tiden, men jag har knappast funnit visheten med åren. Jag förvånas så ofta av min glömska. När jag bloggar som nu t.ex, det är bara stilen och perspektivet som förändrats från förr. Jag kommer ihåg de stekheta eftermiddagarna i templet. Jag jobbade där med den nya skriften: civilförvaltning, protokoll, men även personliga anteckningar. Kilskriften kallas det idag, jag mínns det ändå som något annat. Något mer levande... Att förstå och kommunicera med mina kompisar. Jag kommer ihåg att jag brevväxlade mycket med Reli G men jag undrar om inte mina finaste minnen är den ljuvliga posesi som jag fick ägna mig åt... Det var inte så svårt att hitta på ämnen, inget var ju skrivet än, så jag skrev ner det mesta -- från hjärtefrågor nationalepos.. jag gillade ju att berätta då också, lägereldarnas tid liksom. Vi kickade historier kors och tvärs och ingen bad mig att sluta babbla på mycket länge.

Men uppbrottet kom efter ett tag. Kommer ihåg att det var rätt stökigt, bråk hemma och sådär, jag blev relegerad från den antika skolan och utkastad i medeltiden.. De trodde jag hade kopierat alfabetet, jag menar, vilket sätt att få putten! Verkligheten tornade sig upp framför mig stor och hotfull, men med tiden lyckades jag få ordning på mitt liv, började studera det jag mindes från förr, inte minst Reli Gs gamla uppmaningar till mig att styra upp den här Guden. Lydnad & underkastelse.. Funkade rätt bra vid denna tid. Det kändes återigen som jag hade hittat mening med tillvaron. Kärlekslivet då? Jo.. jag hade en ganska märklig inställning till kärlek, delade upp könen och sådär, var hövisk utåt sätt men styrdes allt mer av makt. Jag vill ändå inte döma denna tid i mitt liv, visst fanns det bottennapp. Men dipparna följdes av kickar. Tyvärr tog dessa sig uttryck i våld, kvar av kicken blev bara den otillfredställande energiberusningen. Jag såg till varje begär samtidigt som jag försökte hålla mig måttfull och dygdig. Ambivalensen blev till slut för mycket och mina storslagna planer om starka sociala skillnader banade bara väg för kapitalism och militärstater.

Det var då jag upplevde en pestliknande fylla. En mardrömskväll i Palermo.. jag minns såklart inte alla detaljer.. men det var kvavt och gnagare och ett fullständigt nedbrytande av min tro på mig själv. Jag trodde slutet var här... Det skulle dröja flera hundra år innan jag kände så igen.. Men jag höll mig nykter fram till dess. För bakfyllan var värre än någon jag tidigare visste om.

Efterlängtad comeback: vår nätdiktare Hadar Gullberg!

Bloggpest, bloggpest är vår arvedel,
våra ip-nummers sår,
vår routers skri ute på nätet.
Nu styvnar löddrig kilobyte
i nätets grova land,
nu stiga chattarna
och stela domäner
så kargt mot eldrävens
krypterade valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, kodat och mozilla!

Jag famlar kring i detta digitala rum,
jag känner tangenternas vassa kanter mot mina fingrar,
jag river mina utåtsträckta händer
till blods mot hemsidornas stängda kommentarsfunktioner.

Ack, jag googlar febrilt,
mina träffar river jag såriga, ömma
mot proxyservrar och mörknad bildskärm,
mot nätets svarta hål
och mot den kalla sfären!

Bloggpest, bloggpest är min arvedel,
mitt ip-nummers sår,
min routers skri ute på nätet.


En blygsam reflexion över Internet, tillägnad veklingarna i sökmotorernas lastrum ute i cyberrymden. Hadar.

Boris och the Beckers

Det här inlägget kommer som en reaktion på det tidigare inlägget, som ju var en reaktion på det förrförra som i sin tur på sätt och vis har formats av en kultur och historia som har sin grund i vårt allra första inlägg. En utvecklingslinje av bloggen kan därmed dras i form av en noshörnings nos eller utmynna i ett mer surrealistiskt uttryck, en process i en process, ett äggskal inuti ett ägg. Det är inte en rak kurva. Inget är rakt, saker händer som inte ska hända, det är lite som vår anonyma läsare som kommer till den här bloggen med jämna intervaller. Liksom Boris Beckers hemliga son, dyker han eller hon upp från ingenstans och vänder allt upp och ner för en stund. Det är därför den här bloggen riktar sig till en påstådd mottagare lika mycket som den riktar sig till oss själva.

Man vill ju så gärna skapa liv, få bloggen och läsaren att finnas till, att frodas. För få därute tänker på de barn som man inte vet finns.. men vi vill så gärna uppfostra dessa påhittade figurer. Folkbildare för overkligheten. Producenter för Myten. Så upprätthåller vi denna kulturgärning, så visar vi på alternativ, så antyder vi en ny världsordning och leker med orden.

Jag tänker då särskilt på en episod jag var med om i Frankrike, i trädgården anslutande till Château de Chenonceau. Det var en torsdag. Mannen bredvid mig visade på ett färgstarkt sätt hur man kombinerar syltframställning med politik. Hur Frankrikes jordbruk var världens mest kreativa. Bara danskarna kan mäta sig i mejeriprodukter men det är ju inte lika flärdfullt som sylten. Lite så är bloggen, flärdfullt och mosig. Inte så konstruktiv som andra bloggar men godare. Ett kosttillskott för själen kanske.

Mer än en känsla (11.09.13)

Lite utanför, lite innanför, lite bortanför. Lite nedanför, lite ovanför, lite för... oförberedd.

Att skriva på bloggen är mer än en känsla, det är ett tillstånd. Något jag måste, för att kunna sova gott om nätterna. Om jag inte skriver på bloggen så blir jag liggande sömnlös, utelämnad åt mig själv och mina fantasier. Jag börjar tänka på jordbrukets framtid, massmedia, Kinas inflytande över jorden om 30 år, den svenska litteraturens påverkan på det vardagliga livet... saker som får en att baxna. Det är som att 5000 liter popcorn töms ut i min hjärna varje kväll, och så måste jag gå igenom vartenda popcorn. Det är förstås jobbigt. Tar upp nästan hela natten. Tänk dig själv.

Så istället kastar jag mig ut i det öppna blogglandskapet, med huvudet före. Jag har ingen aning om var jag landar, eller om jag överhuvudtaget landar. Det dröjer säkert lång tid innan jag landar. Först måste jag gå igenom massa saker. Människans olika stadier i livet. Olika intressen. Tamdjur, folkvisor och äventyrslustar. Barnprogram, jakt och samlande. Matlagning, snickarkonst och arkitektur.

Jag är intresserad av den här bloggens arkitektur. Om man skulle bygga ett hus, baserat på blogginläggen, vad skulle hända då? Finns det någon som skulle kunna tänka sig att gå in som ingenjör och byggmästare för projektet? Skulle det kunna bo någon där? Skulle det finnas badrum? Någonting skulle det vara ett överskott av. Gissningsvis av garderober. Någon skulle aldrig kunna sätta sin fot i det huset. Jag undrar om Emma Wiklund skulle vara intresserad av att komma på middag.

Varje dag händer någonting nytt. Jag måste skriva ner det för att fatta det. Idag: såg två killar som sålde äpplen för 1 krona styck. Blev så chockad så att jag gick fram och frågade om jag kunde få ett äpple. Jag fick inget äpple. Läste min gamla favorittidning i ett bibliotek i Skåne. Lånade 20 kronor av en dansk man för att kunna köpa kaffe och godis. Pratade med någon om avsnittet i Curb your enthusiasm som heter "Palestinian Chicken".

Apropå (a propos, apropovel (som i Povel Ramel (som var en av 1900-talets främsta svenska underhållare och ofta bar tjockbottnade glasögon och varierande huvudbonader (ett antal religiösa sådana finns noggrant ihopsamlade i The Philippi Collection (som är världens största samling av kyrkliga, ecklesiastiska och religiösa huvudbonader (som var betydligt vanligare bland svenskar för 50 år sedan, som till exempel hatten(där fezen hör till favoriterna hos denna bloggs upphovsmakare))), tillhörande den tyske telekommunikatören D. Philippi)))) förra inlägget om att det mot förmodan kunde finnas någon som hade missat att det var 10 år sedan attackerna mot World Trade Center, så kom jag att tänka på att det kanske finns någon därute, högst oklart var och hur, som faktiskt har missat det. Jag gillar tanken på att det lever någon därute, vars enda fönster ut i världen är denna blogg. En felkodning har gjort så att det bara går att komma in på den här bloggen på internet, och tv, telefon, radio eller tidningar har personen inte. Jag blir samtidigt lite orolig för denna person. Det är ju en något krypterad bild av verkligheten som levereras av denna blogg. Alltför många luckor finns just nu i någons allmänbildning. Det är dags att börja informera lite, bringa lite klarhet, make some enlightenment. Vad ska personen egentligen tro? Det är nästan så att jag skäms lite. Här har någon suttit och läst och antagligen trott att världen till största delen utgörs av dårar med osannolika historier, smaker och åsikter. Människor som knappt verkar finnas. Helt obetydliga, uppdiktade och sanna, historier från några människors liv.... stackars människa. Det ska bli någon form av bättring.

11:e september.

Det började som en idé i en lägenhet i en Bilbao, det fortsatte som ett skämt, det överlevde som en förhoppning, det lyckades ta sig över till år 2010 som en lek, det blev mer och mer som en övning, nu vet jag inte vad det är längre.

Skitsamma. 

I Malmö regnar det nästan varje dag. Mycket falafel blir det också - ja det blir det. Man kunde säga att den regnar den med - ner i min mun. Till skillnad från regnet så betalar jag för den. Jag går fortfarande runt och nosar försiktigt. I fredags såg jag ett galet band... Killl hette dom. Efter att jag hade sett dom hade jag större förståelse för det usla bandnamnet. Inom mig hade någonting dödats. Inget kommer någonsin att bli sig likt igen. Jag gick hem och la mig, knäckt i lurarna.

För övrigt är det den 11:e september idag, det vill säga Mobys födelsedag. Grattis Moby!

...Nä, ska inte vara fånig. Det är också tio år sedan World Trade Center i New York City attackerades, ifall någon hade missat det. Det var en förfärlig dag. Det var ett hemskt brott mot mänskligheten. Som 12-åring upplevde jag att allting stannade upp, av respekt för de närmare 3000 människor som dog under attackerna. I den mån ett samhälle stannar upp för såna saker, det vill säga. Bilderna på tornen som rasade var svåra att smälta. Efter några månader tänkte jag inte så mycket mer på händelserna - jag hade trots allt ganska liten personlig anknytning till dåden - men ibland tänker man på det. Sjukt att det kan hända. Att människor kan göra så. Fruktansvärt.

Nästa vecka ska jag skriva om: skolpolitik, Ulf Lundells författarskap, Malmös cinematek, Arne Sucksdorff, Trummor & Orgel, Bonniers Världsatlas, Sapfo och Amanda Svensson. Samt... Karamakos utbrott.

Under Essingeleden

Ibland hittar man något nytt (http://bosse67.blogg.se/). Något som främjar livslusten och tedrickandet. Ett cyberarkeologiskt resande i något som Sven Eric Liedman försöker definera som samtiden (http://www.youtube.com/watch?v=nkdJMqtpgzA), samtidigt som det hör hemma i det man själv vill göra, det drar i tråden du kallar din, som egentligen tillhör vävnaden som är en hel världs. Därför tror man att man funnit en frände samtidigt som man prickat in sin egenhet, att man är på rätt spår i det mångfacetterade INTERNET. Men man lurar alltid sig själv då det alltid finns något som går att göra annorlunda. På så sätt ställer man sig själv frågor, ber om svar och fortsätter fundera.