Vi skriver för att komma tillbaka till tiden då vi hade nyckeln upp till tornrummet. Där uppe kunde man sitta hela dagarna och se ut över allt, som bara väller ut, långt därnere, utanför. Uppe i tornet satt man bra och behövde aldrig oroa sig för att inte bli bekräftad på en fest, eller ha tråkigt en kväll. Det fanns så mycket att göra där... och för varje gång som man kom på något nytt att göra, var det som att det poppade upp fyra nya saker att göra. Man kunde öva på att spela gitarr, eller rita mönster, eller tänka på människor. Eller tänka på mönster som förenar människor och gitarrer, eller spela människor som har gitarrer, eller tänka på gitarrer och räkna människor. Eller räkna gitarrer som har gett människor mönster.
Det är annorlunda nu: det byggs i stort sett inga torn längre. De redan befintliga har ytterst få nycklar. Man får göra sitt bästa för att leta rätt på de få som finns. Man vet aldrig var man kan hitta dem. På Stockholms stadsbibliotek finns några. I Museum of Bellas Artes musik har åtminstone en hittats. En ung flicka ska ha hittat en nyckel i sin falafelrulle när hon åt på det populära kebabhaket på Folkungagatan. I värmländska Koppom gjorde man några fynd rätt nyligen. Försök har gjorts att kunna spåra en nyckel med hjälp av den nya boken "Livet Deluxe", men hittills har inga lyckade resultat rapporterats.
Nycklarna behövs för att öppna dörrarna som tar en upp till tornet. Uppe i tornet kan man känna sig fri. Även om ens själ är beslöjad och alla polare har stuckit och luktsinnet har pajat och de vackra minnena har besudlats av ångest och vilsenhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar