20101222

Snabbmatslokus, kl. 18 den 22/12

- Ursäkta, går det bra att sitta här?
- Javisst, inga problem. Jag är klar strax ändå, så...
- Tack så mycket.
(konversation på ett främmande språk, möjligen serbiska)
- Vad kallt det är ute!
- Ja, visst är det.
- I Belgrad i Jugoslavien, Serbien, de säger att det är minus 25 nu.
- Oj då, ja, det är ju snäppet kallare än här faktiskt.
(konversation på samma främmande språk)
- Det är inte klokt alltså, den här kylan... men det värsta är bara i tre veckor, sen det blir lugnare.
- Jo.
(paus)
- Ja, nu är det dags att ta sig ut i kylan igen. Hejdå!
- Hejdå!
(konversation på det främmande språket)

20101221

Några ord från Hadar Gullberg, bloggpoeten

Då 2011 ser ut att bli ett riktigt poesi-år är det nu hög tid att introducera Hadar Gullberg, den store poeten. Hadar har tidigare konsulterat oss i de mer poetiska inläggen på bloggen, men aldrig fått något eget publicerat. Vi kände att Hadar måste få det utrymme han förtjänar, så härmed har vi äran att presentera några nyskrivna rader direkt från Hadars själ, ocensurerade och oemotståndliga:

I
 jag pulsar runt i snön, som varje år
och ändå misslyckas jag varje år med att ta snöns puls
jag är för uppe i min egen puls
glömmer nästan bort stadens puls
det var ju meningen att jag skulle känna den
nu när jag kom hem, från Österlandet
liksom kiwifågeln bygger bo av löv
undersöker jag noggrant de nya hyddorna som gatorna har prytts med
det är så jag bygger mitt bo, genom att undersöka
jag är en journalist i universum.

II
på internet finns en blogg
som nu visar 1000 besökare
jag frågar mig själv hur just 1000 blev ett så viktigt tal
och kommer plötsligt att tänka på när jag drack 1000 kronors-skumpa på en bar i Montmartre för tre år sen.

III
jag upplever mig själv som ett ständigt hot
då jag har tryckt av många bomber i mitt inre
goda krafter i min hjärna vill stoppa denna terror
och det är därför jag ständigt har konferenser i mitt huvud
det finns delar av min själ som är fanatiska
jag skulle vilja frysa de här vackra vinterdagarna
för att de är så fulla av hopp, värme och vacker snö.

Trendigt

Hallå -- det är snart slut nu. Någon annan får sammanfatta detta år.
Jag är mer för utsikter. När man står under himlen är det ju alltid högt i tak. Blir 2011 arbetsjäktets prosa eller vilans poesi? Hur kan man tävla i parallell skidåkning när paralleller inte kan korsas!?

Den Moderna Spåkulan säger mig att slash-tecknet kommer göra stora avtryck. USA kommer kompromissa bort jorden, kommersiella krafter kommer råda. SVT Play läggs ner. Såg en man som bar runt på en liter julmust = trend?! Nyårslöfte, är det inne? Känns lite.. 2008? Jag hoppas ni alla haft en habilt år och tack till alla mina medbloggare som torgfört mycket viktiga tankar.

Världens modernaste blogg har förändrats liksom floden som flyter. Det är kickens krafter, de injicerande sparkarna. Nu kastar vi de ängsliga spåkulorna och hänger upp kickens discoballar. Allt är sagt.

/RK

20101220

Det lackar mot jul

Det lackar mot jul och här på bloggen är det full rulle. Alla springer kors och tvärs, och det hålls på med årsbästalistor och det slötwittras, och det facebookas. Vi vet inte längre i vilken ände vi ska börja, har någonsin gjort det?
Det planeras frenetiskt, en kärna i arbetet med bloggen är just planeringen. Prognoserna. Framtiden är utom räckhåll, men vi älskar att speja efter den, och göra bra prognoser. Någonting säger oss att Georgien kommer att slå stort nästa år. Mer om det senare. I morse hade vi stormöte. Nästan alla var närvarande. Först pratade vi i munnen på varandra och sedan blev det tyst, när Harald Omm började tala på riktigt. Mötet avslutades med att Luxor tog fram sin bouzouki och spelade lite rebetiko, vilket anses vara Greklands egen blues. Det vart rätt lyckat faktiskt. Nu hinner jag inte skriva mer för att jag måste gå och inhandla de sista julklapparna!
//Biggan

20101219

På jobbet är det mycket

Det är så mycket att göra just nu här på jobbet. Det vanliga livet hinns inte med. Det där vanliga livet, då jag går till mataffären efter jobbet och handlar mat och sedan går hem till min tjej och kollar på teve och äter mat. Det där vanliga livet, då jag läser tidningen på morgonen och skriver anonyma kommentarer på virtuella kafferum på nätet. Det där vanliga livet, då jag sitter i tunnelbanan på morgonen med alla andra som är på väg till jobbet och läser Metro. Det där vanliga livet, då jag går och simmar på torsdagkvällarna. Det där vanliga livet, då jag sover på nätterna och kan njuta så mycket av en kafferast. Det där vanliga livet, då jag blir sur på vädret och glömmer att ringa Mange den här veckan också. Det där vanliga livet, då jag inte håller på med bloggen. Det där vanliga livet, som jag inte lever nu. Åh, det är så långt borta. Jag önskar att det inte fanns så mycket att göra för tillfället. I jul ska jag ta det lugnt och äta mycket currykyckling. Jag älskar currykyckling och tycker att det är varje människas rätt under julhelgen. Alltså att få äta vad man vill. För mig är currykyckling den absoluta festmaten. Nu måste jag jobba vidare. Jag håller på att sammanställa ett blogginlägg som handlar om när jag tog en promenad på Djurgården och hörde vargarna yla inifrån Skansen och hur spännande jag tyckte att det var. Jag som har skrivit detta heter Camilla Brillo. God natt!

20101218

Trumanfenomenet

Här på bloggen jobbar vi bland annat med att utveckla nya ord. Dagligen ställs vi ju för situationer, både i det civila och det offentliga livet, som är helt unika och saknar motsvarighet tidigare i historien. Ett språkbruk som kan hjälpa den enskilde individen att kunna förklara dessa nya, aldrig tidigare existerande situationer är en av de olika verksamheter som vi jobbar med här på bloggen.
Det finns olika sätt att hitta de nya orden och uttrycken på. En metod är med hjälp av ljus och lykta, en annan är med hjälp av www, den världsomspännande webben. Och sedan har vi sww, den smålandsomspännande webben. Det är ett mycket tillförlitligt internnät, utvecklat av Vetlandabaserade Edvin Smedvall. Det fiffiga med smålandsnätet är att det är som ett litet universum, inrymt i det svenska landskapet Småland. För att få tillgång dit måste man få en invite av någon som är uppkopplad till sww, Småland Wide Web.
Vi får mycket av våra idéer därifrån. Sedan finns ju den tidlösa gräsrotsmetoden också. Den går kort och gott ut på att ge sig ut i samhället och höra sig för med folket om de nya orden. Vi gör ibland små stickprov ute bland vanliga människor för att kolla olika trender i ord och uttryck. Senast igår var en av våra utsända på Mariatorget i Stockholm och frågade folk som korsade hennes väg om de gillade orden sprank, dankfeber, silverfylla, tankekalops, bloggpest, maskindeklinationer, indiekoncilium. En distingerad äldre herre reagerade starkt och undrade förbryllat vad som menades med ett indiekoncilium. Vår utsände frågade om han hade missat Femte Indiekonciliet, som hölls i Majorna i Göteborg för några månader sedan. Den obildade farbrorn hade inte ens hört talas om fenomenet. Vår utsände kände att tid förspilldes på denne okunnige pensionär och gick raskt vidare för att fråga en lattemorsa vad hon tyckte om ordet "kickpuré".
Så. På förekommen anledning letar vi nu dag och natt efter ett specifikt ord. Det finns ett fenomen som till sin karaktär liknar fenomenet déja vú. Man kan säga att de är besläktade. Men detta fenomen, som vi här på bloggen saknar ord för, kräver sin egna beteckning. Kortfattat fungerar det såhär: ett subjekt (du) stöter på en nyhet - ett ord, ett band, en person, en film eller vad som helst, något som är nytt och tidigare okänt, och en kort tid senare, kanske t.o.m. samma dag eller kanske samma vecka, så ser du ordet, personen eller bandet eller vad det nu kan vara, igen. Ibland är det uppenbart att det blir så, men ibland är det väldigt märkvärdigt. Visst har du, kära läsare, också varit med om detta? Senast igår drabbades en här på kontoret av detta. Av någon anledning hade han plockat fram Radioheads flaggskepp "OK Computer" och lyssnat på den för första gången på, säg, tre år. Vad tror ni händer då? Två dagar senare spelas albumet i sin helhet på ett ölhus för vår kollega. Vad är oddsen för detta? Att helt plötsligt börja lyssna på en gammal skiva som absolut inte funnits i ens liv på länge länge, och så dyker den hux flux upp utan vidare kort senare.
Känns inte livet konstigt när detta händer... man kan nästan få en känsla av att ens liv är som "The Truman Show". Att allt bara är uppgjort... Kära läsare, vad ska vi kalla detta ord?? Hjälp oss så slipper vi referera till The Truman Show varje gång vi försöker förklara denna situation för någon utomstående!

20101214

I tuggande takt

Dom kallar mig för Herr Tuggumm. Det är mitt namn.
Dom kallar mig för en rastlös jävel. Det ska dom få äta opp.
Dom äter gärna sitt persiljesmör lugnt & försiktigt. Fine by me.
Dom behöver väl inte narra mig. Bara för att jag är metodisk.
Dom kanske märker hur detta är upplagt. I en tuggande takt.

20101213

Eres Tu

Jag tänkte att jag skulle köra öppna kort direkt och berätta vem jag är. Om ärlighet varar längst, borde det här inlägget bli jättelångt. Jag heter Roman Kindel och jobbar som bloggare, jag är vad man kallar för ett alter ego. Hur förhåller jag mig till att jag inte finns? Kan ett alter ego syssla med poesi eller blir det fel då? Kanske tänker jag för mycket.. Men jag tycker det är lite märkligt det här med internet.. Jag menar, bara för att jag inte finns i er mening så betyder väl inte det att ni andra.. finns? Inget på cyberspace är en direkt återgivning, allt är ju speglat. Jag är speglarnas man. "Alla människor har något glas framför ögonen", brukar jag ibland säga över en växthusvandring till Bébe (min alter.. tu-kompis?). En gång trodde jag på sätt och vis att jag var "utvald", att jag var den enda som inte fanns. Nu vet jag bättre.

Som utrikesreporter var han en rastlös jävel
när han bytte till uppläsare blev hans själ ett stillasittande ankare
draggat av bomber i Mellanöstern och sena nätter
framför kutande snutar, sprutande kukar
hans namn är Mårten och nu vinkar han

På natten

Det är tyst och alla har gått och lagt sig. Klockan är mycket och jag är ledig i morgon. Tiden går och sängarna har blivit upptagna med drömmare och sovare. Här på bloggen är det tyst, alla som jobbar här på dagen har gått hem för länge sen. Åkt hem till sina olika boenden. Lagat mat, kanske tittat lite på teve. Gått på någon kvällsaktivitet som yoga eller badminton. Jag tror att hon Polly, som skrev ett inlägg den 28:e februari i år, går på jiu-jitsu. Och Uffe, förra chefen, spelar innebandy. Sedan bastar han länge och avkopplande med några gamla polare från KTH. Jurek, som gjorde ett inlägg i november i fjol, är med i en prog-rockklubb. En gång i veckan träffas han och några snubbar till och lyssnar på skivor och fikar med flera kaffebröd och lyxigt kaffe. De gör det i en lokal som de hyr i Bandhagen. Jurek ser alltid fram emot de kvällarna mycket. Sedan åker de hem, till sina familjer eller till sina singelboenden, och sover snart.
Jag sitter här själv och tittar ut i natten. Exakt vad som helst kan hända. På några sekunder kan allting förändras. Men det händer ingenting. Jag sätter bara på radion för att kolla om det spelas någon rolig låt. Går ut till köket för att kolla om det finns något roligt i kylskåpet. Försiktigt sätter jag på en dator och går in på bloggen. Jag vet att det jag gör inte är tillåtet, men jag gör det ändå. Klickar på "Nytt inlägg" och börjar skriva ett inlägg, sedan postar jag det snabbt, loggar ut och stänger av datorn. Går till sängen och lägger mig, redo att bli väckt om jourtelefonen ringer. Jag har lärt mig att vakna snabbt om det behövs. Jag undrar vad jag kommer att drömma om den här gången.

20101212

Gillar du persiljesmör?

Admin, Admin. Så det kan bli ibland. Admin har det inte alltid så lätt. Men jag vet att han mår mycket bättre nu.
Själv heter jag Amin. Jag är en god vän till Admin. Vi träffades på Daglivs. Det är en kolossal mataffär på Kungsholmen i Stockholm. Jag skulle precis ta ett knippe bladpersilja då jag blev undanträngd av en hetsig man i mobiltelefon. Jag blev förstås gramse på honom och frågade honom vad fan han höll på med. Hans stressade anlete bytte skepnad. Plötsligt var han en liten grabb igen, inte äldre än tretton år. Hans dollarteckensfyllda marketingögon hade förbytts till ett par oskyldiga knatteögon. Någonting hände. Han avslutade sitt telefonsamtal och tittade på mig. Det verkade som att någon sorts pollett hade trillat ner för den jäktade mannens räkning. Han tog upp ett knippe bladpersilja och räckte åt mig.
- Här, sa han. Jag bjuder. Gillar du persiljesmör?
Den dramatiske mannen med mobiltelefon var förstås admin. "Gillar du persiljesmör?" blev senare något av ett standardskämt oss emellan. Sedan den dagen har vi varit goda vänner. Det är inte alltid som det har varit lätt att hålla kontakten dock. Admin har ju så mycket för sig så du anar inte. Jag lärde mig snabbt att han inte hade menat något illa med att jäkta omkring sådär och råka stöta till mig.
Admin har haft mycket, med bloggen och så vidare. Ursäkta franskan, men jävlar vilket jobb det har varit för honom att hela tiden samla ihop nya skribenter. Inte undra på att han har blivit lite utmattad på sistone. Jag tänkte att jag kunde hjälpa honom på traven lite med att skriva några väl valda ord. Jag är ursprungligen från Afghanistan men bor sedan länge i Stockholm, Sverige. Här trivs jag som fisken i vattnet. Rättare sagt som en svensk gädda i Mexikanska golfen. Så länge som det är som det är i Afghanistankommer jag inte att sätta min fot där. Annat var det förr i tiden, långt innan ryssarna invaderade oss. Då kunde jag sitta vid fontänerna i Kabul och softa och läsa Kafka. Och äta choklad. Och skriva nonsens i en liten bok jag hade utan att någon brydde sig.

20101208

Några ord från admin

Varje dag går. Det här med bloggen är delvis en fråga om timing för min del, att tajma in de rätta inläggen, de rätta skribenterna, de rätta ögonblicken. Att få det hela att se estetiskt tilltalande ut. Värdigt. Jag skulle kunna hålla på hela kvällen.
Jag hittade ingen skribent till ikväll så jag får skriva något själv. Även fast att det är svårt, jag kan inte säga att jag vet hur man gör sånt här. Nu sitter jag på ett bibliotek. Men först gick jag in på ett internetkafé. Runt omkring mig sitter kids och spelar WoW med varandra, de ser ut att ha det så kul. Jag grips av en stark känsla av att vilja vara tretton år igen. Sitta på en snurrstol och leka med mina polare och bara garva. Inte ha några som helst problem i världen. Känslan är så stark så att jag blir sittandes gloende in i skärmen för några minuter. Jag höll på att läsa årets Nobelpristagare i litteraturs tal om litteraturens betydelse i livet som fanns i text på DN:s hemsida och hela texten kändes plötsligt så blasé. Hela dn.se kändes plötsligt så blasé. Det kändes plötsligt så blasé att jag inte var 13 år och satt och spelade spel, lyckligt ovetandes om vad ordet blasé betydde. Jag blev lite förtvivlad och undrade vad jag höll på med. Alla mina intressen och strävanden kändes helt plötsligt så... idiotiska. Hela livet som jag hade levt hittills kändes så idiotiskt och värdelöst, och jag satt där bland alla noobs och skämdes över mig själv och mina intressen. Jag kände mig som den största nooben i världshistorien. Intressen - vad är det för jävla skitgrej, tänkte jag. Tänk vad kul livet kunde vara istället. Jag kunde sitta och nojsa med de här grabbarna istället för att ha massa jävla papper och diskussioner och institutioner och distributioner och miljoner och visioner om ett bättre samhälle. Istället för att gömma mig bakom massa fåniga pseudonymer och titlar, och coola idéer och respektabla handlingar. Istället för att försöka bära någon sorts mask, få alla att tro att jag var säker och hade karaktär och karisma. Jag hoppades att någon av grabbarna skulle bjuda in mig. Det hände inte. Jag lämnade stället, för att slippa sitta och göra bort mig ännu mer. Tänkte att jag skulle radera bloggen och allt som jag hade gjort hittills. Jag ville genomgå katharsis. Bli en helt ny människa. En människa som aldrig hade existerat förut. En man som var ung hela livet. 13 rakt ut. Samma gnista, samma lekfullhet, samma kaxiga inställning till allt idiotiskt som finns i universum. Jag gick snabbt och hetsigt ner för Odengatan. Visste inte riktigt vart jag var på väg. Kände mig extremt uppfylld av hela tillvaron, all skitig asfalt som jag såg omkring mig. Jag var bara en vilsen schimpans i asfaltsdjungeln, tänkte jag poetiskt. Jag var 13 år igen och sprang nerför backen, mot röd gubbe och ifrån alla lama pensionärer och småbarnsmammor. Jag ville ha bullar och coca-cola, tugggummi och soft air-gunkrig, jag ville ha en ny ipod, jag ville ha cigarretter. Stannade upp. Fan, jag är ju 13, jag får inte röka, tänkte jag. Äh, morsan är ju långt härifrån, sa jag till mig själv. Hon ser inte. Jag gick in i närmaste tobaksaffär och gick fram till disken. Skakade nästan. S-s-s-k-k-ulle jag kunna få köpa ett paket Dromedar blåa? frågade jag nervöst.
Farbrorn i disken tittade förbryllat på mig. - Ja, men mår du bra? frågade han. - Jag mår bra, svarade jag, högröd i ansiktet. - Du ser ut att må dåligt, sa gubben. - Nej jag mår skitbra gubbjävel! skrek jag och sprang ut ur affären. Sprang i en minut tills jag kände att gubben inte skulle orka jaga mig längre. Vände mig om och såg inte gubben. Började gå igen. Var fortfarande sugen på cigg. Kom på att jag hade glömt att skriva i bloggen, det var ju det jag skulle göra. Ville hem till mamma. Satte mig i en trappuppgång och började grina.

20101207

G. Freese, Vän av Ordning

De ringde och frågade om jag kunde medverka här. Jag tyckte att det lät spännande, så jag tog tåget ner hit till Stockholm för att skriva inlägget och posta det. Ja, alltså jag är ju från Östersund och där finns det inte något drickbart dricksvatten för tillfället som ni kanske visste. Och när jag skriver, speciellt till en blogg, måste jag ha obegränsat med tillgång till drickbart vatten, annars går det liksom inte. Så nu är jag i Stockholm, närmare bestämt hos min polare Frasse som bor i Enskede gård, en pittoresk förbebyggelse till Stockholm.
När jag har ungefär fem minuter kvar av tågresan till Fjollträsk inser jag att jag inte ens har tittat igenom bloggen inför min lilla resa. På förhand hade jag tänkt mig att jag hade blivit kontaktad av proffs, men det här visade sig ju vara ingenting annat än en genuin amatörblogg, genomsyrad av navelskåderi, betraktelser kring mat och ren och skär smörja. Det jag undrar är: var finns det viktiga?
Nivån här är ju löjeväckande låg. Det handlar om pizza, schackspelande och annat dagdriveri. Inte ett politiskt budskap så långt ögat kan nå. Inga försök till att göra något nyttigt för samhällsutvecklingen. Inga universella teman som identitetskris, döden, eller ens någon sorts ifrågasättning av syftet och meningen med livet ur metafysiska eller parapsykologiska perspektiv. Inga intressanta synvinklar på kultur, samhälle, natur eller kosmos överhuvudtaget. Inte ens en tillstymmelse till att försöka hjälpa någon.  Bara massa värdelöst babbel. Lite känslospillningar bara.
Pinsamt, det är vad det är. Jag hoppas att ni tar till er av mina ord. Det borde ni göra för ert eget bästa. Det är bråttom nu. Om en vecka kan världsläget se helt annorlunda ut. En stormakt kanske får för sig att invadera vårat land. Jordens medeltemperatur bara stiger. Vet någon vad som händer egentligen? Snart finns det inga tigrar kvar. Och ni bara sitter här och gör ingenting. Skriver era känslor bara. När ni kan rädda tigern istället. Rädda tigern.

20101206

Världens modernaste blogg kommer ut som bok

I morse nåddes vi av ett mycket glädjande besked.
Världens modernaste blogg, som startades i juni 2009 och blivit som en magnet för allsköns moderna människor som fått chansen att blogga, kommer nu i bokform! Det är en anonym läsare som stått för urval och översättning (boken kommer framför allt släppas i Serbien) av den digra samlingen av 111 inlägg, där varje post kommer få pyntas med illustrationer av Laimo Luguber. Här följer nu en serbisk dikt som kommer tjäna som förord till den kommande boken, trogna läsare kommer nog känna igen det Ballasianska uttrycket.

"111 blandningar av högt och lågt, likt Kopaonik och djupa Đerdap,
Bonden slog ut kungen, hästen på väg från D4 till Stari Ras,
UNESCOs arv tornar sig upp i hörnen, varför alltid förändras?
det fanns ingen remi, ingen remi, ingen remi".

20101205

Martin och pizzorna

Tjena, Martin var namnet. Låt oss inte göra någon större affär kring mitt namn. Det är bara ett namn. Som jag fick när jag föddes av mina föräldrar. Inget jag kunde hjälpa. Jag är nu den jag är.
Jag kom på mig själv med att ha ätit pizza fem dagar i rad. Ungefär samtidigt insåg jag att det inte gjorde något för mig. Någon minut senare undrade jag om det var något fel på mig. Jag som tidigare hade profilerat mig inför mig själv och andra som en hälsosam kille som ytterst sällan åt skräpmat, hade nu glufsat i mig pizza flera dagar i rad. Jag stod i badrummet och såg på mig själv i spegeln. Kort därpå kände jag att jag faktiskt inte kände mig ofräsch som hade ätit pizza fem dagar i rad. Efter den känslan upplevde jag att jag hade brutit mig loss från någonting, att jag hade tagit mig ur ett fängelse. Jag kände mig fri och steg ut ur badrummet. Stod i köket och fyllde ett glas med vatten och lyssnade på hur det jobbade för fullt inne i diskmaskinen med att göra rent porslinet och husgeråden. Föreställde mig hur gott det skulle vara med kebabpizza ikväll. Pizza ikväll igen, för sjätte dagen i ordningen. Jag föreställde mig hur pizzabagaren tog fram degklumpen och knådade ut den till en mjölig lakanformad deg och sedan färglade hela ytan med röd tomatsås. Sedan lät han riven ost regna över hela tomatsåstäcket från sina grovhuggna händer. Och sedan på med det möra köttet, så fabrikstillverkat som kebabkött kan bli, med svaga kryddningar av kummin och cayennepeppar, och generöst utdelad lök över pizzan. Sedan ett gäng halvtinade pommes frites och rikligt med champinjoner. Sedan in i ugnen. Jag undrade vad pizzabagaren kunde tänkas hålla på med medan pizzan låg i ugnen. Antagligen höll han på med någon annans pizza då. Eller bara stod och drack lite kaffe och hörde om det fanns något intressant på radion. Hm. När pizzan var färdig garnerade pizzamästaren den med isbergssallad, riven morot och fefferoni. Slutligen ringlade han över breda ränder av gräddfil och chilisås över pizzan. Pizzan stoppades in i kartongen och gavs till mig, som hade betalat och var redo att gå hem och äta upp pizzan, tänkte jag. Hur jag med lite grimaserad nuna tog mig hem i vintern och gick upp för trappan med min välfyllda kartong och slog mig ner vid bordet för att äta pizzan. Hur jag nästan var hypnotiserad när jag skyfflade in pizzan i munnen. Hur jag torkade mig om munnen. Hur jag metodiskt drack läsk till. Hur jävla god pizzan var. Och sedan var jag liksom tvungen att gå ner till pizzerian och beställa den här pizzan, ta hem den, och äta en pizza för sjätte dagen i rad.

20101203

Schack & kaffe

Sofia, 25 bast, kock, intresserad av japansk matlagning och serbisk poesi. Det fanns stunder då jag tvivlade över att skriva här. Men sedan tog jag mig själv i kockhatten och bestämde mig för att jag kunde. Kan Olof Brass, kan jag. Liksom. Det. Är. Så. Enkelt. Att. Skriva. Skit. Jag kanske borde göra en presentation av mig själv, men samtidigt kan jag bli så trött på sånt där. Allt självförverkligandetjafs. CV-samhället. Individualisternas tidevarv. Aja. Ska inte gnälla. Den där oviljan jag har mot det är väl också för att jag inte kan berätta om mig själv utan att börja vurma för Göran Greider, och det där fattar inte alltid alla. Så jag tänkte att jag kunde berätta något annat. Till exempel kan jag berätta att Spyridon Ballas mår utmärkt. Han är numera rätt gammal och spenderar mycket tid på ett museum. På kontoret finns ett x-box och ett aldrig sinande förråd av kaffe. Så Spyridon sitter där och... ja, chillar. Du förstår ju själv. Tänk dig själv ett kontor på ett museum, kaffe, x-box. För vissa blir det inte bättre. De har schack också. Sist jag var där för att hälsa på min gamle släkting så frapperades jag av den starka schack-stämningen som hade infunnit sig i lokalen. Spyridon, Bogdan, Håkan och Raimo, fyra gubbar, två schackbräden. Den distinkta doften av kaffe. Ett paket mjölk och en liten glasskål med sockerbitar. Precis när jag kom in i rummet befann sig Raimo i ett taskigt läge. Antingen offra en löpare eller en häst. Det gick att ta på den förväntansfulla stämningen i det lilla rummet. Svettpärlor blänkte på gubbarnas pannor. Ögonen var koncentrerade och spända på det ena schackbrädet. Munnarna hade blivit ihopknipta streck som bara låg ovanför hakorna. Jag vet inte hur lång tid som gick, men jag bara stod bredvid och väntade på att Raimo skulle göra ett drag så att det skulle gå att prata med dem. Till slut valde han att offra hästen. Alla andades ut, jag skrattade lite. De var så gubbiga. Nu kunde de hälsa. Jag såg in i deras ögon var och en. Raimo hade lite hundiga ögon, medan Håkans kändes mer som en katts. Spyridon hade björnögon, enligt mig. Och så Bogdan då... jag skäms lite för att erkänna det, men jag tyckte att hans ögon påminde mig om en människas.

20101201

Presentation av ny medarbetare: Olof Brass

Världens modernaste blogg lever vidare, kan vi nu konstatera efter en rad tvister som har förekommit på kontoret. Gamla medarbetare har bytts ut, nya medhjälpare har rekryterats. Bloggandet kan sätta igång igen. Världens modernaste blogg... måste leva vidare!
Ber om ursäkt för den informella tonen, men jag kan inte nog dölja min entusiasm för det här återuppväckta projektet igen. Jag känner bara en sådan obeskrivlig glädje... som gränsar till extas. Och att jag har anlitats till detta hedervärda uppdrag!!
Jag är släkt med Harald Omm. Men jag heter tyvärr inte Omm. Jag heter Olof Brass. Somliga har, mot min vilja, kallat mig Brass-Olof. Förutom att det låter helt förjävligt är det dessutom missvisande. Jag har aldrig hållit på med brass. Jag kan dock erkänna att jag har närt ett intresse för "brass music", dvs mässingsblås och liknande, då jag har lyssnat mycket på amerikansk funkmusik. Men något jäkla brass har jag aldrig rökt. Förutom den där otursamma kvällen på Costa Rica, 1992. Men du vet, en gång är ingen gång.
Det finns förstås anledning att tvivla på min existens. Förlåt, jag menar anledning att tvivla på min kompetens till den här bloggen snarare sagt. Jag vet inte ens själv om jag duger till att skriva på den. Men en sak är säkert: jag är passionerad. Ja, så förbannat passionerad så du anar inte. Jag nästan brinner när jag skriver det här inlägget. Brinner upp eller brinner ner? Nä, jag brinner bara. Om du skulle se mig nu skulle du hämta brandsläckarn. Jorå, dée säkert. Lovar. Men ta det lugnt, jag är utbildad brandman.