Jag var nära på att stänga av bloggen. Men sedan så tänkte jag ett steg till, och insåg att den är minst lika onödig som alla andra värdelösa bloggar. Den har väl lika mycket och lika lite att säga som alla andra. Jag tänkte också på att aldrig skriva något mer, inte ett enda ord. På sin höjd skulle jag tillåta mig själv att skriva mitt namn på en namnlapp någon gång, om jag träffar någon som är döv. Det känns dumt att gå längre än så.
Jag vill egentligen inte att vi skriver till varandra för att kommunicera, för att uttrycka oss. Det vore mycket skönare om det bara fanns snack. Det muntliga talet. Jag tänker mig att så mycket skulle bli enklare då. Saker och ting skulle bli mer direkta. Man skulle inte kunna tala om sin dag som något coolt bara för att man 1. har skivat en purjolök 2. läst Bibeln 3. lärt sig stava till ordet absurditetsassociationsbaneparalleller 4. badat i ett skamfilat badkar 5. ätit puré 6. klappat sibiriska hundar och 7. suttit på franska cyklar. Allt sånt där kaxigt försvinner i talet. De där aktiviteterna låter ju bara häftiga för att det ser bra ut i textform. Jag hatar människor som sitter på bussar och registrerar andra människors konversationer. Istället för att delta. Vi skulle kunna få det där samhället som alla drömde om vi höll kommunikationen på en muntlig nivå istället för att skriva. Vad finns det poäng med att en person skriver ner det som en gumma och en busschaufför pratar om? Det känns som att en person som ägnar sig åt den här typen av gärning har ett fantastiskt utrymme i det här samhället, till skillnad från vanliga människor som inte skriver utan TALAR. Jag är på talarnas sida, helt och hållet.
200.000 år av mänsklig evolution och vi har kommit hit. En värld av ensamma människor som sitter inne på sina rum och skriver på bloggar. Kom igen, vi hade kunnat göra något större. Något fetare. Något läckrare. Härligare. Ärligare. Starkare. Frodigare. Smakligare. Mer uppfriskande. Stiligare. Kanske framför allt roligare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar