20201129

Saker som hänt sedan sist

 Lite saker som hänt sedan sist: jag har vandrat över Guldbron! Sedan har jag börjat tycka om Peter Wolodarski igen. Har som vanligt lyssnat på lite härlig library music. Kört i min bil. Ätit dyr mat från det japanska köket. Guldbron... jag tror jag älskar den tjejen! Eller är det en snubbe? Guldbron känns lite trans... tar tillbaka allt jag tidigare har sagt om den i alla fall! Jag har fått mycket skägg. Pandemiskägg. Är det roligt att berätta? Jag vet inte...

20170124

Vi Läser

Under en tid deltog jag väldigt aktivt i allt som hände om och kring tidskriften Vi Läser. Jag köpte alla nummer som jag kunde få tag på, försökte att följa deras läslistor systematiskt, googlade författare som jag inte kände till, bokade biljetter till deras författarkryssningar. Jag blev snabbt en del av Vi Läser-gemenskapen. Vissa veckor var det det enda jag höll på med. I samband med denna mani utvecklade jag också en del andra intressen som jag nog skulle betrakta som besläktade med Vi Läser-manin. Jag började gå kurser i thailändsk matlagning, lärde mig att brodera, engagerade mig i min hembygd och tog en kvällskurs i mandarin. Jag köpte också in ett stort lager träningsoveraller från en grossist i Vetlanda som jag sedan designade om och sålde ganska dyrt via en kompis hemsida. Det blev en ganska god förtjänst som jag sedan kunde resa till Litauen på. Väl där började jag ta de första spadtagen till det som senare blev Litauens motsvarighet till Vi Läser.

20161214

Make posten great again

Åter till avskyvärld. Kunde inte hålla mig. Kicken-projektet pockade för mycket på min uppmärksamhet. Det som en gång var världens modernaste blogg, vad är den nu? Utbränd, utförsäkrad, avbeställd, nedmonterad. Sjukpensionerad.

Men så dyker en tanke upp. Kanske är det på Bredängs tunnelbanestation, en tidig decembermorgon 2016. Året då ingenting blev sig likt. Året då Prince och David Bowie och Leonard Cohen och Georg Klein och Kjell Alinge och Muhammad Ali och Roj Friberg och Basia Frydman och Dario Fo och Fidel Castro och Umberto Eco och Léonie Geiseindorf och Karin Johannisson och Zaha Hadid och C H Hermansson och Olle Ljungström och Greg Lake och Hans-Eric Hellberg och Abbas Kiarostami och Bodil Malmsten och Carl Fredrik Reuterswärd och Göran Palm och Else Marie Pade och Sydney Onayemi och Leif Nylén och Toots Thielemans och Freddie Wadling avled. Året då Kicken-bloggen nästan dog och bytte namn.

Men nu är det Alltid Kicken igen.

Har börjat läsa Lars Noréns dagbok. Har ett rungande behov av att skriva ned allt som händer. Kvitton, luncher, människor på stan. Känns ömsom patologiskt ömsom kliniskt ömsom friskt. Idag var jag sjuk. Såg några avsnitt av Kobra på SVT Play. Fick än en gång upp ögonen för Dan Wolgers. Nästa gång recenseras Sternposts nya skiva på den här bloggen. Vi hörs.

20160801

Motsatsernas dag

Don't make America great again.

Så håller Löfven inte kärleken till hustrun Ulla levande.

Mobbarna ville inte ha min autograf.

Den ofria encyklopedin.

LO stänger inte dörren för arbetaren.

Yo, låt mig inte skapa.

Black lives don't matter.

Don't keep it komplex.

Jazz är inte farligt.

Stängt 9-20.

Det är inte gratis och kommer aldrig att vara det.

20150727

Tetrao Tetrix

Scouterna, man minns ju tiden med scouterna. Det var ju inte de frikyrliga eller Unga Örnar eller nått sånt va, men scouter var det. Varje morgon åt vi smörgåsar, varje dag var vi ute i det fria. Så ordnade dom tävlingar för oss i kåren. Man fick springa runt i Gamla Stan och leta efter kanonkulan. Jag gick vilse bland gränderna men hade tur och fick gott omdöme i orienteringsövningarna ändå. De pratade jämt och ständigt om vikten att lära sig för livet och att alla erfarenheter var sunda. Dessa lärdomar har jag tagit med mig i livet och var en gnista för beslutet att starta föreningen Gamla Orrar. Jag tror scoutandan alltjämt behövs, även för oss i livets senare skede.

/Vanna Götlind

20150623

Är det inte verklighet så drömmer jag

Jag hade tänkt att fortsätta att vara otydlig, men jag har inte råd att vara det. Bilen står parkerad ganska långt borta i en förort som jag en gång bodde i utan att vilja det. Nu när förorten ligger bakom mig känns det tryggt att ha bilen stående där. Hade aldrig velat ställa någon bil där annars.

Var på Glada Dalens Grill idag, som hade premiär. Jag fick en falafel och växlade några ord med ägaren som jag lärde känna när jag delade ut post där. Det var mycket trevligt att komma dit och känna sig som hemma, som ägaren också bad mig att göra.

Senare åkte jag med postbilen genom Björkhagen och det regnade lätt medan jag såg en gammal gitarrist i ett gammalt älskvärt rockband kliva ut ur en pissoar och gå mot sin taxibil, och så grämde jag mig över bilköerna och alla idioter som sitter ensamma i sina nya Peugeoter men sen surfade jag lite på känslan av att höra hemma i de här trakterna.

20150521

Schamanism

När jag jobbade på posten så delade jag ibland ut post till en förening i Kärrtorp som hade en märklig logga på sin dörr. Ibland när jag var där gick det ut och in personer med hemlighetsfulla miner och något frälst i blicken. Jag blev förstås väldigt nyfiken, och bestämde mig för att luska lite i den där föreningen.
Då jag många gånger i livet lagt näsan i blöt bestämde jag mig för att tillämpa en ny strategi. Jag åkte ner på stan och köpte nya kläder. Kavaj, slips, skjorta och byxor. Jag gick till frisören och fick en ny, välklippt frisyr. Jag gick till NK och köpte en herrparfym som jag tyckte luktade gubbigt men gott.
Någon vecka senare tog jag tunnelbanan till Kärrtorp och gick in på Pressbyrån och köpte en läsk. Jag ställde mig på torget och väntade tills ett tillfälle kom. Jag såg en kvinna som jag kände igen sedan tidigare, och följde sedan efter henne medan hon gick i riktning mot föreningen.
Jag smälte ganska snabbt in i föreningslokalen, som var modest inredd med stolar och bord och lite prydnadsväxter, och ett altare. I lokalen stod jag och ett tiotal andra personer i olika åldrar och av olika ursprung. Vi satte oss ner, och en tjej släckte ner i lokalen. I en stund satt vi i mörkret, tysta. Sedan började någon skramla med metallföremål, och tände samtidigt en ficklampa. De som satt bredvid mig började föra oljud och kränga sig runt med kroppen.
Stämningen blev ganska snabbt en annan. Jag förstod att den som skramlade med sakerna var en sorts schaman, och att seansen nu var igång. Den kvinnliga schamanen rabblade ord och sjöng omvartannat i en blandning av svenska och andra språk. Jag tyckte mig höra en finsk brytning i hennes mässande. Jag fick inget grepp om hur länge alltsammans pågick, men efter seansen tände föreståndaren i taket igen, och vi var alla ganska utmattade. En försiktig herre gick in i köket och hämtade fika. Vi drack grönt té och åt kokoskakor. Jag kände mig upprymd och inspirerad. Jag slog följe med några från föreningen efter seansen, och vi gick till tunnelbanan. Det var i gryningen och första tåget in till stan hade inte gått än. Vi satte oss på perrongen och väntade och samtalade planlöst. Jag kände mig svettig och varm, och det var skönt att svalka sig i morgonluften.