Samtal med Seneca

Skolan är på den idéhistoriska tapeten. Därför vill jag passa på att återberätta ett snack jag och Seneca, som ju kallats människosläktets lärare, hade häromnatten. Vi satt uppe och åt flatbrödsbak, honungsvatten, kryddvin och andstuvningar och sa ungefär såhär:

- Äntligen har jag fått tillfälle att träffa dig, Seneca, du som kallats människosläktets lärare; tragöd och stoisk politiker. Författare och filosof!

- Stilla dina förväntningar. Äran är flyktig och rörligare än luften.

- Jaså, ja, men trots det så måste du hålla med mig om att du är en särdeles klipsk man, att du gjort mycket för den västerländska filosofin!

- Redan ordet filosofi väcker ovilja, även om den bedrivs försiktigt.

- Jag skulle trots det främst vilja fråga dig om dina filosofiska visioner. Jag har läst om dig och dina bedrifter men det slår mig att du kanske inte är så apart från den västerländska traditionen som det har påståtts. Du är väl snarare en produkt av din tid, från kristi födelse till år 65 e.kr. har du väl i mångt och mycket delat de tankar och förutsättningar som rådde under din samtid?

- Så kan man se det, men jag förstår inte riktigt var du vill komma. Det är en stor tröst att dras med tillsammans med hela världen.

- Jag menar att din och den romerska filosofin i allmänhet har ett jordnära drag, fritt från metafysik och utsvävningar och mer inriktat på etik och människan. Är det inte sant att du levde under romersk kejsartid, där allehanda utsvävningar var mer regel än undantag och att du därmed sökte tröst i stoicismens rigiditet? Genom att framhålla förnuftet före känslan sökte du kontroll över vardagen, över dig själv. Du ville visa hur livet ska levas!

- Du talar som en papegoja, repetitivt och utan reson. Ingenting här i livet sker emot din mening och vilja.

- Det tycks mig ändå kännetecknande för den antika filosofin – att framhålla det individuella rationella sökandet efter trygghet! Jämfört med vår tid då vi har ett starkare behov av sociala interaktioner, att fungera i samklang med samhället, var din tids bot att stå ut med kaos och hitta kosmos. Kosmos lockelse måste väl vara större under tider av kaos.

- Min tid har helt riktigt påverkats av revolutioner och förnuftsvidriga kejsarfamiljer men den är nog inte kaotisk. Ty den vise lever nöjd med det närvarande och trygg inför vad som komma skall. Det är viktigt att minnas att alla människor har en gemenskap. Låt oss odla vår mänsklighet, så länge vi är bland människor.

- Ja man uppfattar en universalism i din filosofi – en tanke om att alla människor delar något gemensamt. Men det måste väl gå emot din moralfilosofi? Jag vill förstå hur din lära om samhörighet och din politiska bana hänger ihop med din etiska egoism!
Seneca: Du måste ge akt på den längtan och hunger jag anar i dina anföranden. Lär dig det ofruktbara i att alltid söka lösningar, gör det du kan för att klara av ditt liv.

- Nog har du en och annan poäng. Till exempel läran om att segra mot Fortunas nycker, att inte streta emot ödet och lyckan utan att ge akt på att Fortuna är föränderlig – det är striden alla måste kämpa. Det är faktiskt något som finns kvar i min tids mentalitet. Även på medeltiden fanns den; man kunde då se på livet som ett lyckohjul som Fortuna styrde med sin blindhet och det lever även kvar i många sedelärande uttryck.

- Vari består det lyckliga livet? Säkerhet och evigt lugn.

- Det menar du väl ändå inte! Skulle tanken styra människan så pass mycket, skulle förnuftet forma vår tillvaros rikliga spektrum? Visst kan man påstå att det tjänar den personliga lyckan att inte grubbla för mycket på hur man ska bli lycklig. Dessutom är dina föreställningar om individens möjligheter i ropet även i dag. Det påminner om min tids kognitiva psykologi, där tanken kan sägas komma före känsloyttringar. Där lyckan är din att få genom positivt tänkande. Men är det egentligen en allomfattande förklaring?

- Att leva, Joel, är att kämpa. Ödet leder den villige men släpar den ovillige med sig.

- Så man ska acceptera sin dom om man föds till exempelvis slav? Eller är det så att du först genom att komma till besinning av din vanmakt kan förändra ditt liv?

- Varför hemsökas goda människor av olyckor, då det finns en försyn? Den gode gör alltid rätt, men det kan i förstone vara svårt att se detta. Den gode och vise bär allt med sig, i sin karaktärsstyrka. Vägen till visdom är öppen för alla goda människor. Dina världsliga besittningar är irrelevanta i sammanhanget. Slavarna borde för övrigt respekteras mer än de görs i dag.

- Denna försyn du nämner låter verkligen som någon gudomlig gestalt. Det finns en intressant spänning i dina brev och tankar mellan en påfallande stor idealism, att å ena sidan söka inåt och asketiskt lämna den yttre verkligheten samtidigt som du står för en form av materialism. Sen kan man undra varför du lever i ekonomiskt överflöd om det materiella inte betyder något!

- Hur kan de platonska idéerna göra mig till en bättre människa?

- Nej, du har minsann frångått det som finns bortom människans närmsta medvetande, gjort uppror mot Platons predikan. Den försyn eller det världsförnuft som du rör dig mot har ju materiella drag i form av hyle och pneuma. Du talar sällan om Platons idé eller Aristoteles form. Med det sagt märks ändå spåren från dina föregångare, även om du är förankrad i den vidsträckta hellenistiska världen och vad det innebar att vara filosof vid denna tidpunkt.

Men nu ska jag inte uppehålla dig längre! Jag vet att du har andra förpliktelser och lärjungar att undervisa. Tack för denna insyn i ditt tänkande, hoppas vi möts igen, Seneca! Nog har jag lärt mig en del även om jag inte kan översätta alla delar av dina tankar till mitt språk.

- Det har tyvärr varit så att vi lär oss för skolan och icke för livet. Gott att se att du tagit fasta på mina lärdomar, då de ska ses som en praktisk tjänst för livet och inte overksamma teorier. Sanningen står öppen för alla, den är ännu inte lagd beslag på. Mycket av den är lämnat åt framtiden.

Ljus får alla stammande poeter att må bra

Jag är alltid sur runt 22.00...
Så är jag glad 10.00? Sover ju alltid då.
I dag drack jag kaffet i badrummet.

/Xerxes

Sinnesfrid

Ska prova det här med att avreagera sig. Man vill ju bli normal igen.
Akademiska pekpinnar sitter i mitt arsle. Styva och rationella.
Min tro, mitt hopp separeras av en känslig klåda. En emotionell ådra. Du vet det där du har som inte går ihop med vetenskapen, det mänskliga. Konsten att bry sig.
Det kritiska tänkandets kris. Positivister läker inga sår. Även nihilister bajsar.
Jag brukar kalla mig för James Bond. Inte för att jag gillar filmerna nämnvärt, de är så kladdiga. Mer för att jag gillar tanken att arbeta för staten men skita i pekpinnarna. Ha ihjäl fiender med min ljudlösa PP7.

1111 (från och med att detta inlägg skrivs) klick hittills på denna sida, det är en triumf om något.

Med rätt att döda,
Jammo

Esbjörns våldsgästning

Samtidigt som jag höll på med middagen, lite fryst stroganoff som låg och tinade i en kastrull bredvid en annan kastrull med kokta potatisar, ringde det på dörren. Jag väntade inget besök, så jag såg igenom titthålet för att se vem det var. Det var Esbjörn. Med ett paket bröd i famnen stod han i trapphuset och väntade på att få komma in.
Jag hade egentligen inget emot att bli våldgästad. Jag satt ensam på kontoret och försökte skriva något i bloggen, och hade precis gjort ett break för att käka lite - då Esbjörn ringde på. Brödet kom som på beställning. Han hade bråttom, men hann berätta om en intervju med Olof Palme från 60-talet och några ord om att lämna hemstaden för ett tag. Jag mosade potatisarna och vi gjorde några potatismosmackor och såg ut på gården. Det var mörkt, och det regnade. Vi drack kaffe och åt mackorna och skyndade oss för att hinna säga allt som behövde sägas mellan tuggorna. Vi pratade om att cykla till Näsby Park. Det är långt härifrån. Men med god vilja lyckas man. Man kan exempelvis låtsas att man måste. Eller att man mår mycket bättre av det. Eller att hela världen mår mycket bättre av det. Eller bara att cykeln mår bra utav att rastas, även på vintern. Cykeln måste man ju ta hand om också. Om den mår bra så fungerar åtminstone någonting. Och om åtminstone någonting fungerar, så är man kanske inte helt ute och cyklar.
Esbjörn stack ut lika snabbt som han kom in och jag satt och åt min stroganoff med potatismos själv. Sen började jag snickra - på idéer, på fantasier, på drömmar, på låtar, på morgondagar, på gårdagar och på blogginlägg.

Inlägg # 127: Att skotta tak

Det var meningen att jag skulle skriva här förra veckan, men det har kommit saker emellan. Jag har haft ont om pengar och behövde jobba några dagar. Den här gången jobbade jag som takskottare. Det var liksom det jobb som fanns. Timanställning.

Vi var ett gäng grabbar som var samlade i mörkret, tidigt på morgonen, när alla fortfarande låg och sov efter gårdagens festligheter. Vi fick varsin spade och väst och skulle skyffla bort ett täcke av snö som himlen hade lagt på en förortsgallerias tak. Arbetet var uppdelat i tre steg: skotta och lasta en hög på spaden, gå till takets kant och lasta av, och sedan gå tillbaka och upprepa processen. Efter att ha gjort det några gånger sjönk man i ett sorts flow där man gjorde allting i en speciell rytm, jag kom aldrig på vilken rytm det var. Tänkte att det kanske var någon gammal bossa från Saõ Paulo, men det kändes samtidigt inte rätt. Kanske var som någon gammal dronemusik från forna Jugoslavien, men det var det inte heller insåg jag. Ungefär samtidigt som jag tänkte att det kunde röra sig om fado i tre fjärdedelstakt, gav jag upp att försöka bestämma rytmen. Vi var ett gäng gubbar som bara skottade på. Vi var somalier, ryssar, svennar, araber, bangladeshier, mongoler, uzbekistanier. Någon av oss hade växt upp som nomad på Afrikas horn. En annan kanske hade bott i en yurt utanför Ulan Bator. Vi köpte kaffe på den första rasten, och käkade matlåda på lunchen eller köpte något på ICA eller gick till den lokala pizzerian med en väggmålning i romantisk stil och åt kebabpizza med arbetsledarna som snackade om hur känsligt taket var och att det hade funnits mycket att göra de senaste dagarna. Och kebabpizzan smakade lördagseftermiddag, stockholmsk förort och entusiasm, rutin, tvång och allvar på samma gång. Några av oss passade på att be på lunchrasten, och några tog en cigg. Vi skottade vidare och gjorde vår grej och kallade varandra för de land vi kom ifrån och höll en distans till takets kant och stod och vaktade med visselpipan så att ingen snö skulle falla på någon, och så skojade vi och pratade med varandra för att hålla värmen och inte frysa för mycket i januariminusförorten. Någon av oss undrade hur man kunde bygga ett hus i ett land som hade snöiga vintrar, med ett tak som inte verkade berett på massa snöfall utan assistans från massa takskottande grabbar. 

Ja, sådär höll jag på, för att få in lite flos. Ursäkta att jag använder just det ordet istället för det traditionella ordet "pengar", men jag gillar att markera att jag har kontakt med förorten, invandrarfolket, det kaxiga och myndighetsföraktande slangspråket som är multikulturellt och färgstarkt. Att ligga i skuggan av det prydliga.

Jag blev kompis med en före detta kamelskötare (hard-core style), träffade en kille från Samarkand, såg en snubbe tvaga sig för bön, fick skjuts av en projektledare, hörde ett autentiskt samtal om cannabis, fick frågan om jag var pollack och lärde mig somaliska ordet för snö: barraf (första a:et ska knappt uttalas, utan bara användas som en trampolin för de dubbla r:en som nästan plattar till andra a:et helt och hållet och lämnar f:et ifred som ett normalt f).

Men nu är jag tillbaka, och ska blogga om gamla LP-skivor för 10 kronor och andra fenomen som vi forskar om. Takskottningen var jobbigt men stimulerande, på sitt sätt. En upplevelse jag kan rekommendera alla som vill stå högt upp och se ner över kanten på världen som går på där nere.

vid pennan // MICKE

Brev från framtiden

2011. Det futuristiska årtalet. Helt plötsligt är framtiden i almanackan. Men ni äter fortfarande frukost i det här landet. Det finns fortfarande människor som använder en iPhone för att kommunicera med omvärlden. Spelet Tetris är fortfarande något vanliga människor spelar, regelbundet till och med. Maträtten pizza bakas och serveras fortfarande i en butik nära dig (om du inte bor i glesbygden), och det går fortfarande att avsluta dagen med att "kolla på teve". Och ni går fortfarande till en pappershandel och inhandlar en almanacka. Och vissa minns fortfarande Lennart "Nacka" Skoglund, och till och med tänker lite på honom ibland. Ni äter fortfarande kött, och det finns fortfarande de som tycker att det är värt att ägna en stor del av en månads vakna tid till att läsa en bok om en gammal svensk politiker som hette Olof Palme. Olof Palme, som för övrigt växte upp i en tjusig kloss på stadsdelen Östermalm i Sveriges huvudstad - den finns också kvar, numera i Rumänska ambassadväsendets ägo. 2011. Det femte elementet är fortfarande bara en dammig 90-talsrulle, och Eddie Murphy är inte ens pensionär. 2011. Många av Dagens Musiker kan fortfarande relatera till en period som vanligtvis kallas 1970-talet, och kaffe är fortfarande populärt att dricka om man känner sig lite hängig.
Jag tycker att det här är intressant att tala om, för att jag lever inte i år 2011. För mig var det sex år sen. Jag är från 2017. Men det jag skriver på min blogg, transporteras till er tid, 2011, på något oerhört sätt (forskarna här kallar det transteknik, men jag förstår ändå inte vad det betyder).
Jag är bara såld på min egen fantasi. Jag köpte rättigheterna till den för några månader sen, och nu är den det enda jag håller på med. Igår var jag exempelvis med i en Vittorio de Sica-film hela kvällen, jag tror att det var "Cykeltjuven". Jag var med i filmen, och fick stå och äta en pinnglass i mitten på filmen. När inspelningen var slut för dagen gick jag och ringde Esquivel, en space age-musiker från USA/Mexiko från ungefär samma tidsperiod. Han hade filosoferat mycket kring framtid och var intresserad av mina kunskaper, eftersom jag kom från framtiden. Vi hade ett spirituellt och givande samtal som pågick i ungefär tre John Wayne-filmer. Så förhöll det sig enligt Esquivel, åtminstone. Han kanske låg och upplevde de där trippla John Wayne-filmerna samtidigt som vi pratade. Eller så hade han bara en bra känsla för hur lång filmerna med John Wayne var. Hur som helst var det starkt att umgås med Esquivel, även om det bara skedde telefonmässigt. Telefonmässigt umgänge är så mycket bättre än inget umgänge alls, kände jag verkligen efter vårt telefonsamtal. Och strax efter det orkade jag inte vara i min fantasi längre, så jag gick vidare till verkligheten. Jag hade tömt ur mina imaginära kapaciteter för den här gången. Hur bra min fantasi än blev, så lyckades jag aldrig fantisera mig fram till att bara njuta av verkligheten. Verkligheten var alltid det mest overkliga för mig. Så jag drog till fantasin ofta. På kvällarna. Gick in i filmer och historiska korståg, var med på de klassiska nattklubbarna som jag hade läst om i historieböckerna, klubb 54 och de gamla grekernas dryckesgillen, till exempel. Klubb Filips, dit Jimi Hendrix kom några gånger, och där de gömde alla libanesiska grässtrån på golvet när bängen kom förbi och skulle göra razzia. Där var jag flera gånger. I min fantasi, som jag köpte på svarta börsen i april. Nu ska jag gå och lägga mig. Härliga projiceringar, säger jag till mig själv och stiger ner i sängkammaren, redo att möta detta dygns död, och nästa dygns pånyttfödelse, allt medan jag befinner mig i drömtillståndet och drömmer att jag spelar badminton med Monica Zetterlund.

högaktningsfullt,
Wolfram McIntosh

2011 - det nya året

Rensar ut några bokhyllor på ett av kontoren här uppe, hittar böcker som jag inte trodde existerade. Life on Record - How to live the master pieces of rock history av Moussa Mandelbrot, Min generation är usel på att organisera sig av Kevin Malmberg, Blaserad, poänglös och ändå tacksam av Lisa Alesis, Tryffelmannens nyår av Barbro Äppelbom, The Harddrive of H. Christensen av Petra Kaczmarek och Rymdskeppet Roney på planeten Rapace av Gustav Selassie. Det är ungefär som att rensa ut bland gamla minnen, åtminstone för min del. Jag hittar stunder jag inte trodde ha existerat. Som exempelvis den där gången då jag åt en Henning Mankell-pocket till middag. Jag vill minnas att det var "Den vita lejoninnan".

Träningsverken är påtaglig från förra året. Alla ansträngningar och allt kämpande tar ut sin rätt nu, det märker jag. I husen är rummen upplysta av teveapparater och andra glädjebringande maskiner (diskmaskinen!) och jag känner att det här är en mellanperiod för mig. Mellanperiod eftersom jag väntar på min stora bloggtid, kommande lönebesked, framtida lösningar för min organisation. Det är spännande, det medger jag. Men det blir lite långtråkigt att inte göra så mycket om dagarna. Jag börjar nästan att klättra på väggarna. Har svårt att återvända till min gamla intressen. Vill ju ha lite nyheter nu, när det är nytt år. Jag funkar så. Föredrar variation framför tradition. Gillar det där explosiva livet. Mycket av allting, som farsan brukade säga. Jag som smög in och skrev det här hette Kenneth. Hoppas att vi återses någon gång. Kanske i Filadelfiakyrkan?