Vi undrar alla vad som hände med Jonas Frykmans bortglömda vantar i Lund, hösten -97, nådens år. Är det någon som vet så kontakta oss och inte Historieätarna på SVT.
Vi är många som har väntat på Dan Korns återkomst till Sverige. Allt för många exilsvenskar ruttnar bort utomlands och får snedvridna perspektiv på saker och ting. Richard Swartz RUT-uppläxning borde bli en minnesbeta och innebära ett avslut på den vidlyftiga åsiktsbildning som de i frivillig landsflykt just nu ohejdat bedriver.
Vi är några som står fast vid vårt bud om blogg här på kontoret. 2015 kanske är året då allt ska hända?
Vi ses förhoppningsvis då!
Med varma hälsningar,
Alltid Kicken.
.
20130817
Stuvad blomkål
Kjell Alinges 70-årsjubileum inträffade nu i veckan, och en dokumentärfilm till hans ära kom ut på teve och på internet. Jag såg den precis och det kändes naturligt att återkoppla här på bloggen. Det är också några pannkakor sedan det överhuvudtaget skrevs något här sedan sist, så varför inte slänga ihop lite gaffel och sätta kniven mot strupen och få fjutt på det här ändlösa textäventyret! Hösten är i antågande och det innebär förstås en ny episk säsong för redaktionen här på bloggen, med allt vad det innebär. Det ska plockas ut examina och experimenteras på hexameter och laddas upp inför svampsäsongen och bokhösten och salige statsministerns stundande besök med "krigsförbrytaren" Obama, som en självutnämnd kamrat meddelade på något vykort någonstans som jag inte kunde undgå att slita ögonen ifrån. Det ska läggas in och krattas på uppfarter och byggas om till olika townhouses och andra självförverkligande projekt. Det ska rensas ut och spisas kummin och bara levas i allmänhet. Och jobbas, gud vad det ska jobbas nu!! Sommarsverige har varit som en enda stor slumrande surdegsbunke och nu märks det inte minst på posten att de hungriga entreprenörerna har fått nog av att bara hänga vid bryggan och inte vara på någon annan, eftersom det helt plötsligt är extremt mycket skit att dela ut.
Ja, det är lite av en ny grej här på bygget. (Funkar det att tala om bloggen som ett bygge?) Både jag och Joel har börjat jobba en del. De söta dagarna av stillsamma promenader runt Spökparken tycks vara över, åtminstone för den här gången. (Någonstans i horisonten kan jag se dem om jag spejar riktigt noga!) Nu är det rätt och slätt work á la work con trabajo é kneg som gäller. Det är inte utan en viss självdistans eller ironi eller vad du nu vill kalla det som jag säger det här... varför? Det är på många sätt fint att jobba. Man får lite saker gjorda och pengar trillar in på kontot... man slipper gnida geniknölarna eller bara knölarna i allmänhet och slipper fundera på om man ska tjacka ner sig bredvid någon dyster persienn i en ännu dystrare förort eller om man ska gå till biblioteket och bara bläddra fritt bland utbudet av reselitteratur om sibiriska tundran...
Utöver det är det ofta svårt att få grepp om knegandet tycker jag. Jag menar, vardagsmystiken finns alltjämt kvar där. Den hoppar fram ur buskarna och skrämmer mig när jag minst anar det. Kullkastar allt jag trodde var sant... jag inbillar mig ibland att jag är religiös, som om det skulle betyda något egentligen. Det är sällan jag känner mig så sinnesnärvarande som när jag såg ovan nämnda dokumentär tidigare idag. Hela kroppen fylldes med ro och jag fick lust att bara sitta och producera meningslös och generativ text eller blåsa i någon färgglad lampa tillsammans med ett gäng lustigkurrar från Nordanstigs kommun, och på kvällarna driva iväg i min utsökta ateljé som är full av all världens möjliga och omöjliga instrument och gear. Och i gryningen skulle jag på utmärkt lina skypa med min tuaregiska vän som befann sig på turné i Papua Nya Guinea tillsammans med syriska jazzdissidenter och irokesiska glassbomber.
Glid in på den svenska statstelevisionens videosajt och kolla in dokumentären själv och låt dig dras med. Eller kolla på Henrik Möllers nollbudgetfilmer på youtube. Eller dregla över de nya bilannonserna på blocket. Bli inte besviken om du inte förstår någonting, utan bara gillar grejen.
Om det blir några fler inlägg inom den närmaste framtiden, så kommer de med stor sannolikhet att handla om svensk musik (i synnerhet Träd, Gräs & Stenar), allotropi (i synnerhet diamanter), franska komedier från 1995 och svenska internetforum från 2003.
Om det blir några fler inlägg inom den närmaste framtiden, så kommer de med stor sannolikhet att handla om svensk musik (i synnerhet Träd, Gräs & Stenar), allotropi (i synnerhet diamanter), franska komedier från 1995 och svenska internetforum från 2003.
20130622
Bert S.
Tja...
(det kan vara en hälsning eller ett funderande ord...)
Bert Svensson. Lider fortfarande. Alldeles för många tomtar på loftet. Eller tja, vad ska man säga egentligen. Om man verkligen kände till hans livshistoria skulle man inte dra allt för förhastade slutsatser. Han föddes 1956, och växte upp med sin familj i en träkåk i Katrineholm. Farsan var snickare och morsan var golfare. Egentligen var hon köksa på stadshotellet, men hon såg sig själv som golfare. Fast hon knappt hade hållit i en golfklubba. En avlägsen släkting hade en gång visat henne golfen och hon hade då fastnat med en gång. Allt hon gjorde genomsyrades av hennes nästan maniska intresse för golfsporten. Farsan var inte lika fascinerande. Bert hade även två bröder och en syster. Jag tänker inte gå in för mycket på deras liv, men jag kan väl säga så mycket som så att den ena brodern sveptes med i den stora knarkvågen under 1970-talet och fastnade lite i det träsket, medan den andra sonen gick i faderns fotspår och systern blev terapeut. Vad för slags terapeut vet jag faktiskt inte. Klart är dock att hon utbildade sig till terapeut och bosatte sig med man och barn i ett medelstort samhälle i Norrland. Bert Svensson hade det inte lika lätt med etableringen. Han läste grekiska några år på folkuniversitetet och jobbade extra i korvkiosker och på bensinstationer. Han fick ett stipendium för att åka till Ryssland och bevaka regionen Tuva under första presidentvalet efter Sovjetunionens fall, och skrev sedan en liten essäliknande skrift på ämnet som gavs ut på Oktoberförlaget. Efter det följde en mindre föreläsningsturné på ABF i flera städer och orter. Bert Svensson blev kär i en kvinna i Paris och flyttade dit. Han bodde där några år och gjorde främst översättningsjobb. Åren 1995-1999 vet jag inte vad han gjorde. Förmodligen läste han grekiska på något ställe någonstans. 2001 dog han, och samma år skaffade han sin första mobiltelefon. Vi lunchade på Moderna museet i september 2002, kort efter det svenska valet. Han verkade bekymrad. Mellan tuggorna beskrev han det stora hotet från Internet och de sociala mediernas tyranni. Han betonade att han ville göra något åt saken. Riktigt vad han skulle göra beskrev han inte. Vi sågs över näten på Frescatihallen några gånger den hösten och vintern, sedan tappade vi kontakten lite. Men när man är vuxen händer det att man inte ses på ett tag, och ändå håller god kontakt på något märkligt sätt. Vi hördes av någon gång under våren och sommaren, och sedan bjöd jag honom på min fru Ullas 50-årsfest sent i augusti 2003. Han kom dit med sin familj och blev packad ganska fort. Han betedde sig underligt och gick runt och skrek. Det slutade med att jag fick avvisa honom från festen. Dagen efter ringde han och sa förlåt. Han förklarade också att hans handlingar var ett steg i rätt riktning, ett prövande av den sociala gemenskapens villkor. Jag la på luren för jag orkade inte lyssna på honom. Och sådär höll vi på, Bert och jag. Nu har det gått några år sedan vi sågs sist. Han har fortfarande inte utformat en hållbar strategi för hur han ska få bukt med problemen. Han har kört fast. Jag vet att han lider.
(det kan vara en hälsning eller ett funderande ord...)
Bert Svensson. Lider fortfarande. Alldeles för många tomtar på loftet. Eller tja, vad ska man säga egentligen. Om man verkligen kände till hans livshistoria skulle man inte dra allt för förhastade slutsatser. Han föddes 1956, och växte upp med sin familj i en träkåk i Katrineholm. Farsan var snickare och morsan var golfare. Egentligen var hon köksa på stadshotellet, men hon såg sig själv som golfare. Fast hon knappt hade hållit i en golfklubba. En avlägsen släkting hade en gång visat henne golfen och hon hade då fastnat med en gång. Allt hon gjorde genomsyrades av hennes nästan maniska intresse för golfsporten. Farsan var inte lika fascinerande. Bert hade även två bröder och en syster. Jag tänker inte gå in för mycket på deras liv, men jag kan väl säga så mycket som så att den ena brodern sveptes med i den stora knarkvågen under 1970-talet och fastnade lite i det träsket, medan den andra sonen gick i faderns fotspår och systern blev terapeut. Vad för slags terapeut vet jag faktiskt inte. Klart är dock att hon utbildade sig till terapeut och bosatte sig med man och barn i ett medelstort samhälle i Norrland. Bert Svensson hade det inte lika lätt med etableringen. Han läste grekiska några år på folkuniversitetet och jobbade extra i korvkiosker och på bensinstationer. Han fick ett stipendium för att åka till Ryssland och bevaka regionen Tuva under första presidentvalet efter Sovjetunionens fall, och skrev sedan en liten essäliknande skrift på ämnet som gavs ut på Oktoberförlaget. Efter det följde en mindre föreläsningsturné på ABF i flera städer och orter. Bert Svensson blev kär i en kvinna i Paris och flyttade dit. Han bodde där några år och gjorde främst översättningsjobb. Åren 1995-1999 vet jag inte vad han gjorde. Förmodligen läste han grekiska på något ställe någonstans. 2001 dog han, och samma år skaffade han sin första mobiltelefon. Vi lunchade på Moderna museet i september 2002, kort efter det svenska valet. Han verkade bekymrad. Mellan tuggorna beskrev han det stora hotet från Internet och de sociala mediernas tyranni. Han betonade att han ville göra något åt saken. Riktigt vad han skulle göra beskrev han inte. Vi sågs över näten på Frescatihallen några gånger den hösten och vintern, sedan tappade vi kontakten lite. Men när man är vuxen händer det att man inte ses på ett tag, och ändå håller god kontakt på något märkligt sätt. Vi hördes av någon gång under våren och sommaren, och sedan bjöd jag honom på min fru Ullas 50-årsfest sent i augusti 2003. Han kom dit med sin familj och blev packad ganska fort. Han betedde sig underligt och gick runt och skrek. Det slutade med att jag fick avvisa honom från festen. Dagen efter ringde han och sa förlåt. Han förklarade också att hans handlingar var ett steg i rätt riktning, ett prövande av den sociala gemenskapens villkor. Jag la på luren för jag orkade inte lyssna på honom. Och sådär höll vi på, Bert och jag. Nu har det gått några år sedan vi sågs sist. Han har fortfarande inte utformat en hållbar strategi för hur han ska få bukt med problemen. Han har kört fast. Jag vet att han lider.
20130516
Anno Dazumal (igen)
Jag har lovat att skriva ett inlägg här i dag så ett inlägg får det bli!
Just nu, i dagsläget, nutiden, samtiden, handlar det förstås mycket om nostalgi; att just fly in i nuet genom jakt av historiskt villebråd som man aldrig äter sig mätt på.
Denna säregna och stundom brottsförklarade känsla av att försöka klamra sig fast vid något som inte längre finns kan tyckas ha överdrivits, romantiserats, spelat ut sin roll. Ändå så ser vi Stockholm museifieras, saker och ting ältas och ältas. Människor styrs av någon vilja till nytt men gör ändå samma sak som alla andra har gjort. Åker till Berlin/N.Y., kommer hem lite coolare, lite fattigare, lite vilsnare.
Det är inte för inte nostalgin är besläktad med den kannibalistiska och självhatande melankolin. Det finns ett slags mörker i nostalgin, det Ebba Witt Brattström vill kalla för manlig myt.
Jag håller med denna litteraturkännare en hel del tror jag. Kände mig rätt träffad av texten. Blev på något sätt skärskådad.
Å andra sidan har jag gått från att fundera över mig själv som martyr och manipulativt medlidandestyrd (många M) till att få för mig att jag är en människokännare av första rang -- på bara en vecka. Gillar inte riktigt när jag blir så svängig i humöret och tankfull. Man vill ju bara vara lycklig och go' som förr i tiden. Eller vänta nu.....!
Jag vill slå ett slag för införandet av en ny känsla, eller ett nytt känslobegrepp, som skulle kunna placeras in i samma familj som melankolin och nostalgin (och Trumanfenomenet). Vi kan kalla denna känsla upprepbar barbari eller avancerad déjà vu. Den är sig lik till déjà vun på så sätt att man förnimmer att man upprepar någonting men mycket mer extrem. Det är känslan av att allt kommer tillbaka i en sammanhängande väv, inte bara enstaka företeelser. Den upprepbara barbarin är även, vilket namnet också antyder, ett sinnestillstånd där detta blir plågsamt om än också nostalgiskt förskönat.
Ett exempel: Jag går på stan och ser ett skyltfönster. Där ligger en docka föreställandes en apmänniska. Jag börjar tänka en tanke, typ -- detta var ju märkligt, undrar om de har använt en riktig barnapa för denna docka? Sen slår det mig att jag tänkt detta och alla tillhörande följdtankar redan förut. Sen kraschar hjärnan och då tänker jag: "nu är dammluckorna stängda i hjärnan" och så har jag tänkt exakt så förut också.
Det kan ju även vara så att det handlar om något helt annat, saker man gjort och gör. Man börjar på en ny kurs, får nya kursare, gör samma sak som man gjorde med de tidigare kursarna, känner samma tillhörighet i en repetitiv bana. Och den kan även vara förskönad, det kan kännas som att det är något fint men jag vet inte. Oftast blir det bara förvirrande. Bara det här att det känns som jag skrivit samma sak som detta på denna blogg tidigare.
Tror allting grundar sig på nån tvångstanke jag hade när jag var liten. Snarare var det väl en tvångstankebana iof. Jag tänkte: Nu ska jag tänka något ingen annan tänkt; ingen har tänkt på änglar som gör X som gör Y som gör Z..." OSV... Sen när jag skulle göra om mitt försök att tänka något nytt så tänkte jag i samma bana och lade till en exponent (Änglarna gör även E). Det blev nog för mycket tankar helt enkelt.
Men nu har jag kört fast. Nog om detta. Mer snart (om man får tro upprepbarhetens tyranni). Tänkte avsluta med att lägga fram förslaget om att ge plats för några schysta gamla bilder, som såväl tar fasta på att det var bättre förr, som att folk man beundrar gör samma saker som vi själva gör (= vi kan fortfarande bli som våra idoler).
Här är en bild från en klassisk kväll med Komeda.
Läs även om Kierkegaards tankar om repetition. Det snurrar till ordentligt.
Just nu, i dagsläget, nutiden, samtiden, handlar det förstås mycket om nostalgi; att just fly in i nuet genom jakt av historiskt villebråd som man aldrig äter sig mätt på.
Denna säregna och stundom brottsförklarade känsla av att försöka klamra sig fast vid något som inte längre finns kan tyckas ha överdrivits, romantiserats, spelat ut sin roll. Ändå så ser vi Stockholm museifieras, saker och ting ältas och ältas. Människor styrs av någon vilja till nytt men gör ändå samma sak som alla andra har gjort. Åker till Berlin/N.Y., kommer hem lite coolare, lite fattigare, lite vilsnare.
Det är inte för inte nostalgin är besläktad med den kannibalistiska och självhatande melankolin. Det finns ett slags mörker i nostalgin, det Ebba Witt Brattström vill kalla för manlig myt.
Jag håller med denna litteraturkännare en hel del tror jag. Kände mig rätt träffad av texten. Blev på något sätt skärskådad.
Å andra sidan har jag gått från att fundera över mig själv som martyr och manipulativt medlidandestyrd (många M) till att få för mig att jag är en människokännare av första rang -- på bara en vecka. Gillar inte riktigt när jag blir så svängig i humöret och tankfull. Man vill ju bara vara lycklig och go' som förr i tiden. Eller vänta nu.....!
Jag vill slå ett slag för införandet av en ny känsla, eller ett nytt känslobegrepp, som skulle kunna placeras in i samma familj som melankolin och nostalgin (och Trumanfenomenet). Vi kan kalla denna känsla upprepbar barbari eller avancerad déjà vu. Den är sig lik till déjà vun på så sätt att man förnimmer att man upprepar någonting men mycket mer extrem. Det är känslan av att allt kommer tillbaka i en sammanhängande väv, inte bara enstaka företeelser. Den upprepbara barbarin är även, vilket namnet också antyder, ett sinnestillstånd där detta blir plågsamt om än också nostalgiskt förskönat.
Ett exempel: Jag går på stan och ser ett skyltfönster. Där ligger en docka föreställandes en apmänniska. Jag börjar tänka en tanke, typ -- detta var ju märkligt, undrar om de har använt en riktig barnapa för denna docka? Sen slår det mig att jag tänkt detta och alla tillhörande följdtankar redan förut. Sen kraschar hjärnan och då tänker jag: "nu är dammluckorna stängda i hjärnan" och så har jag tänkt exakt så förut också.
Det kan ju även vara så att det handlar om något helt annat, saker man gjort och gör. Man börjar på en ny kurs, får nya kursare, gör samma sak som man gjorde med de tidigare kursarna, känner samma tillhörighet i en repetitiv bana. Och den kan även vara förskönad, det kan kännas som att det är något fint men jag vet inte. Oftast blir det bara förvirrande. Bara det här att det känns som jag skrivit samma sak som detta på denna blogg tidigare.
Tror allting grundar sig på nån tvångstanke jag hade när jag var liten. Snarare var det väl en tvångstankebana iof. Jag tänkte: Nu ska jag tänka något ingen annan tänkt; ingen har tänkt på änglar som gör X som gör Y som gör Z..." OSV... Sen när jag skulle göra om mitt försök att tänka något nytt så tänkte jag i samma bana och lade till en exponent (Änglarna gör även E). Det blev nog för mycket tankar helt enkelt.
Men nu har jag kört fast. Nog om detta. Mer snart (om man får tro upprepbarhetens tyranni). Tänkte avsluta med att lägga fram förslaget om att ge plats för några schysta gamla bilder, som såväl tar fasta på att det var bättre förr, som att folk man beundrar gör samma saker som vi själva gör (= vi kan fortfarande bli som våra idoler).
Här är en bild från en klassisk kväll med Komeda.
Läs även om Kierkegaards tankar om repetition. Det snurrar till ordentligt.
20130511
Spridda budskap från dagens morgontidning
De spränger bokstavligt talat skolor i luften.
Hon är född som man men tävlar som kvinna idag.
Alla länder har sina frihetsfrågor.
Att byta ut nästa glas vin mot alkoholfri dryck är ett sätt att både utmana sig själv och rådande alkoholnorm.
Cricketmatcher är viktiga för att normalisera relationen.
Minskningen är liten, men följer en mångårig trend.
Jag går runt och plockar upp hundbajs och svär.
Smarta telefoner är den vanligaste måltavlan.
Under filten förekom misstänkta rörelser.
Telefonkontakt med yttervärlden upprätthålls genom det fasta nätet.
Flera byggen = flera bilar = sämre luft.
Jag vet att jag inte är hundra procent på livegrejer därför att det blir så mycket nerver på något sätt för mig.
Det är individen, snarare än hans värld, som är i rörelse.
Känn med en kniv att potatisen är mjuk.
En av världens godaste BBQ-såser kokas ihop på ett kvinnokooperativ i Swaziland.
Men skåpbilar handlar främst om laster.
Men vissa saker förändras aldrig.
20130505
Som vanligt
Man drömmer sig bort, i brist på annat kanske... sitter vid köksbordet (eftersom skrivbordet är någon annanstans) och är förkyld och allmänt jävlig och jävig och som vanligt på kollisionskurs med alla sköna och osköna där ute, lite på tvären, lite ur sfären så att säga.
Jag vet att jag inte kan skriva experimentellt, men jag gör det ändå. Jag kan ju bara skriva på ett sätt. Om ens det. Som vanligt drömmer jag mig bort, likt en annan Stagnelius... eller bara vilken random bonde som helst som tröskar sig fram på Herrens gröna ängar.
Motståndet mot att göra rätt och vara tydlig finns kvar. Ballongerna som jag köpte till kalaset har antingen spruckit eller tömts på luft. Av ivriga barn i alla åldrar. Som en vilsen farsa går jag omkring i lägenheten och tar krampaktigt tag i de små sladdriga gummiklumparna i lustiga färger som det fortfarande finns lite luft i. Jag lägger upp dem framför mig och drar en djup suck, i hopp om att lite av luften från sucken ska nå in i ballongerna och få dem att leva och frodas igen.
Det går sådär, om jag ska vara ärlig. Ballongerna blir liggande framför mig utan större framtidsutsikter. Jag slänger dem inte i papperskorgen, utan skänker dem till en kvinna på gatan. Hon tror kanske att de trötta ballongerna kan hjälpa henne, göra smärtan lindrigare. Men hon har fel. Och jag går upp till mitt rum igen, redo för nya fräscha ballonger att blåsa upp.
Jag vet att jag inte kan skriva experimentellt, men jag gör det ändå. Jag kan ju bara skriva på ett sätt. Om ens det. Som vanligt drömmer jag mig bort, likt en annan Stagnelius... eller bara vilken random bonde som helst som tröskar sig fram på Herrens gröna ängar.
Motståndet mot att göra rätt och vara tydlig finns kvar. Ballongerna som jag köpte till kalaset har antingen spruckit eller tömts på luft. Av ivriga barn i alla åldrar. Som en vilsen farsa går jag omkring i lägenheten och tar krampaktigt tag i de små sladdriga gummiklumparna i lustiga färger som det fortfarande finns lite luft i. Jag lägger upp dem framför mig och drar en djup suck, i hopp om att lite av luften från sucken ska nå in i ballongerna och få dem att leva och frodas igen.
Det går sådär, om jag ska vara ärlig. Ballongerna blir liggande framför mig utan större framtidsutsikter. Jag slänger dem inte i papperskorgen, utan skänker dem till en kvinna på gatan. Hon tror kanske att de trötta ballongerna kan hjälpa henne, göra smärtan lindrigare. Men hon har fel. Och jag går upp till mitt rum igen, redo för nya fräscha ballonger att blåsa upp.
20130319
Stor Grabb
Jag råkade trycka på "kom ihåg lösenord" när jag loggade in nu, så att nästa gång någon använder den här datorn kanske mitt liv är helt sabbat. Allt jag har sagt, funderat på och sparat kommer att outas och det enda som till slut kommer att finnas kvar är en liten hög med smulor. Smulor som lätt blåser iväg med vinden.
Igår träffade jag en taxichaufför som såg ut som Georges Perec, jag blev så glad av det och fick lust att ta taxikortet och börja köra för hans firma. Han sa att jag kunde det. Jag vet inte, det kanske skulle vara bra för mig att göra det helt enkelt. Ett jobb som alla andra. Hjälpa lite gamla damer, snacka skit med lite skumma typer, prata ekonomi med lite människor i affärsvärlden, köra lite folk till lite fest och så.
Jag spelade bowling på en för mig ny bowlinghall igår också. Fick lära mig att en av Sveriges genom tiderna bästa bowlingspelare hette Gaston Friman och levde 1917-2006. På meritlistan kan nämnas: 6 serieguld, Nordisk Mästare individuellt och i lag, EM-tvåa individuellt och guld i lag, Stor Grabb, Årets Bowlare 1970, m m.
En man fick 242 på en serie. Nästan bara kryss. Vi köpte fika i restaurangen och såg när de olika korplagen spelade. Man applåderade åt en ung bowlare som satte en svår split. En äldre man skakade på huvudet efter sina kast, som om han hade tappat förmågan. Någon drog ett skämt och de andra skrattade.
Ikväll ska jag tillbaka till området där bowlinghallen låg, men den här gången är det anställningsintervju på Posten. Blandade känslor. Som vanligt. Jag hoppas stämningen är lika varm där som den var på bowlinghallen. Man kan ju alltid hoppas.
Igår träffade jag en taxichaufför som såg ut som Georges Perec, jag blev så glad av det och fick lust att ta taxikortet och börja köra för hans firma. Han sa att jag kunde det. Jag vet inte, det kanske skulle vara bra för mig att göra det helt enkelt. Ett jobb som alla andra. Hjälpa lite gamla damer, snacka skit med lite skumma typer, prata ekonomi med lite människor i affärsvärlden, köra lite folk till lite fest och så.
Jag spelade bowling på en för mig ny bowlinghall igår också. Fick lära mig att en av Sveriges genom tiderna bästa bowlingspelare hette Gaston Friman och levde 1917-2006. På meritlistan kan nämnas: 6 serieguld, Nordisk Mästare individuellt och i lag, EM-tvåa individuellt och guld i lag, Stor Grabb, Årets Bowlare 1970, m m.
En man fick 242 på en serie. Nästan bara kryss. Vi köpte fika i restaurangen och såg när de olika korplagen spelade. Man applåderade åt en ung bowlare som satte en svår split. En äldre man skakade på huvudet efter sina kast, som om han hade tappat förmågan. Någon drog ett skämt och de andra skrattade.
Ikväll ska jag tillbaka till området där bowlinghallen låg, men den här gången är det anställningsintervju på Posten. Blandade känslor. Som vanligt. Jag hoppas stämningen är lika varm där som den var på bowlinghallen. Man kan ju alltid hoppas.
20130314
Daidalos labyrint
Varför känns det alltid som om jag är med i en besk och stereotypisk high scool-film, när jag mycket hellre skulle vilja vandra i förtrollade skogar, dricka te i obskyra hyddor och umgås med gudingar?
Visst man kan säga att det är förtjänat, att straffet har sin orsak: nulla poena sine lege, liksom. Men ändå. Då är det ju orsaken och Lagen som uraktlåtits att fullföljas som måste ses över.
Jag brukade säga: min lägenhet blev ett museum. Tyckte det var passande högtidligt kanske, eller bara snyggt svårmodigt. Ett sätt att förfina bajskanten på tillvaron. Men så var det väl, att jag överdoserade mitt bruk av nostalgi, till den grad att allt till slut kunde kulturarvsförklaras och minnesmärkas, från minsta pinal till stora väskor signerade Marc Jacobs.
Jag brukade tänka: nu, i exakt detta ögonblick, skapar jag ett minne. Det var lätt att händelsen gled undan då, att jag tappade lite av skeendets magi. Ändå kunde denna katalogiserande distansering ge mig en oerhörd rush. Det är väl lite det här att ändå vara medveten om att man upplever något som jag tog fasta på. En historiker måste ju alltid frigöra sig från händelsernas makt.
Har nu ryggskott. Denna vidriga smärta. Den kräver ju mycket av en själv. Den begär att man ska vara verksam samtidigt som det gör ont, annars går det inte över. Musklerna behöver hjälp för att stärkas upp och få fart igen. Något som lämnar utrymme för att individens handlingar kan ses som meningsfulla, samtidigt som den begränsar handlingsutrymmet. Lite som dagens regering, lite som Daidalos labyrint, lite som hjärtekross. Väntan är den viktigaste dygden, en tålamodets tyranni är vad vi alla är rädda för.
Visst man kan säga att det är förtjänat, att straffet har sin orsak: nulla poena sine lege, liksom. Men ändå. Då är det ju orsaken och Lagen som uraktlåtits att fullföljas som måste ses över.
Jag brukade säga: min lägenhet blev ett museum. Tyckte det var passande högtidligt kanske, eller bara snyggt svårmodigt. Ett sätt att förfina bajskanten på tillvaron. Men så var det väl, att jag överdoserade mitt bruk av nostalgi, till den grad att allt till slut kunde kulturarvsförklaras och minnesmärkas, från minsta pinal till stora väskor signerade Marc Jacobs.
Jag brukade tänka: nu, i exakt detta ögonblick, skapar jag ett minne. Det var lätt att händelsen gled undan då, att jag tappade lite av skeendets magi. Ändå kunde denna katalogiserande distansering ge mig en oerhörd rush. Det är väl lite det här att ändå vara medveten om att man upplever något som jag tog fasta på. En historiker måste ju alltid frigöra sig från händelsernas makt.
Har nu ryggskott. Denna vidriga smärta. Den kräver ju mycket av en själv. Den begär att man ska vara verksam samtidigt som det gör ont, annars går det inte över. Musklerna behöver hjälp för att stärkas upp och få fart igen. Något som lämnar utrymme för att individens handlingar kan ses som meningsfulla, samtidigt som den begränsar handlingsutrymmet. Lite som dagens regering, lite som Daidalos labyrint, lite som hjärtekross. Väntan är den viktigaste dygden, en tålamodets tyranni är vad vi alla är rädda för.
20130310
Cum tacent, clamant
Varför gör vi det här.
Att allt kan kännas så FRUKTANSVÄRT oinspirerat, till och från.
In och ut mellan olika institutioner och känslolägen.
Innerst inne mår jag ganska bra.
Ytterst ute är allt åt skogen.
Att jag fortfarande håller på med den här bloggen är ändå att betrakta som ett sundhetstecken.
Cum tacent, clamant - ett gammalt bevingat latinskt citat. Ungefärlig översättning på svenska: då de är tysta, ropar de.
Hänger ofta på Reseplaneraren. Resan är ju som bekant målet. Jag vill få ut det mesta och det besta av den här historien.
Det meta och det beta av den här hitorien.
Public service out of order, som det hette i en tv-krönika av Johan Croneman häromdagen.
Slow down, som Thom Yorke sjöng i en inspelning från det förra årtusendet.
Nu ska jag åka vidare på min yttre resa.
I den inre resan har jag mellanlandat och väntar sedan länge på den försenade avgången.
20130309
Joel springer naken och gråter
Denna person. Hur ska man beskriva denna människa.. Lite sådär lugn och trevlig, små glimtar av vanvett i ögat. Men mest av allt beskedlig. Känns som om han väntar på något. En besökare med information?. En mytologisk gestalt? en Hermes och någon grekisk hjälte med ett världsomvälvande uppdrag kanske störtar in. Kastar ur sig några slamsor av visdom i en meningsskapande process som leder till äventyr.
Denna skäggiga väktare. Han kan ju knappast beskrivas som en resenär. Snarare en barriär. En disksvamp som suger åt sig lite gott och blandat och sen ligger där och jäser i sitt smutsbad. Tummar på hygienen och trummar på teorier, tycks liksom inte tillämpa så mycket av det han uppfattar som sin inneboende kraft.
Det som framför allt saknas är väl buset. Eller kanske finns det där, slumrandes. En potentiell aktivist av barrikadrang med anlag för diskussioner om trendiga diskurser. Det känns som om något slags existentialistiskt påbud skulle resonera väl med strängarna i personens inre. Bara tanken är tung, livet lätt. Gör ditt drag och riskera schackmatt i stället för att satsa på remi hela tiden.
Nu tar han upp en broschyr om Strindbergs infernokris och skummar igenom sidorna med blicken. Vårens första spöregn faller över plåttaken. Det är sent och dags att gå hem. Jag dricker upp mitt kaffe och springer avklädd till nästa människa.
Denna skäggiga väktare. Han kan ju knappast beskrivas som en resenär. Snarare en barriär. En disksvamp som suger åt sig lite gott och blandat och sen ligger där och jäser i sitt smutsbad. Tummar på hygienen och trummar på teorier, tycks liksom inte tillämpa så mycket av det han uppfattar som sin inneboende kraft.
Det som framför allt saknas är väl buset. Eller kanske finns det där, slumrandes. En potentiell aktivist av barrikadrang med anlag för diskussioner om trendiga diskurser. Det känns som om något slags existentialistiskt påbud skulle resonera väl med strängarna i personens inre. Bara tanken är tung, livet lätt. Gör ditt drag och riskera schackmatt i stället för att satsa på remi hela tiden.
Nu tar han upp en broschyr om Strindbergs infernokris och skummar igenom sidorna med blicken. Vårens första spöregn faller över plåttaken. Det är sent och dags att gå hem. Jag dricker upp mitt kaffe och springer avklädd till nästa människa.
20130218
Jag förstod mig aldrig på internet
Jag förstod mig aldrig på internet. Det var för fluffigt för mig.
Jag hade hellre velat vara hemma med mina vinyler och mina pärlplattor.
Det kom ett tåg till perrongen och jag hoppade inte på det. Det åkte vidare, släppte av passagerarna på allehanda stationer. De gick och solade sig, badade, utbildade sig, målade, lärde sig saker.
Jag blev kvar. Kvar i min egen skit.
Internet var för fluffigt för mig. Jag var med och drog igång en blogg. Den positiva utvecklingen uteblev.
Det blev mest att jag satt vid fönstret och åt mandariner och tittade på fåglarna och sjukpensionärerna.
Jag förstod mig aldrig på internet. Alla bloggar och tweets. Jag fladdrade omkring och såg på gulliga djur på youtube och tittade på kartor på jordens storlek i förhållande till universum. Jag borde ha jobbat istället, men iddes icke göra det.
Jag förstod mig aldrig på internet. Allt jag ville var att leva det liv som spontant växte fram inom mig. Jag försökte få något grepp om det jag blev erbjuden men allt bara gled ur händerna på mig. Jag tog körkort och körde vilse, gång på gång.
Jag förstod mig aldrig på internet. Hemsidorna kommer och går, vänner består. Man investerar en väsentlig del av sitt liv och får ingenting tillbaks. Någon skickade en mängd hatmejl till mig, är det tacken undrar jag. Jag fann mig själv i ett fotoalbum på tumblr och blev deprimerad.
Jag förstod mig aldrig på internet. Jag ville att det skulle gå fort fort fort, snabbare än 100 mBit i sekunden. För att råda bot på min rastlöshet så började jag att hänga i träd. En dag kom en fågel till trädet och bad mig att klättra ner. Jag släppte taget och föll ner till marken, hårt. Nu undviker jag att tänka för mycket på hastighet.
Jag hade hellre velat vara hemma med mina vinyler och mina pärlplattor.
Det kom ett tåg till perrongen och jag hoppade inte på det. Det åkte vidare, släppte av passagerarna på allehanda stationer. De gick och solade sig, badade, utbildade sig, målade, lärde sig saker.
Jag blev kvar. Kvar i min egen skit.
Internet var för fluffigt för mig. Jag var med och drog igång en blogg. Den positiva utvecklingen uteblev.
Det blev mest att jag satt vid fönstret och åt mandariner och tittade på fåglarna och sjukpensionärerna.
Jag förstod mig aldrig på internet. Alla bloggar och tweets. Jag fladdrade omkring och såg på gulliga djur på youtube och tittade på kartor på jordens storlek i förhållande till universum. Jag borde ha jobbat istället, men iddes icke göra det.
Jag förstod mig aldrig på internet. Allt jag ville var att leva det liv som spontant växte fram inom mig. Jag försökte få något grepp om det jag blev erbjuden men allt bara gled ur händerna på mig. Jag tog körkort och körde vilse, gång på gång.
Jag förstod mig aldrig på internet. Hemsidorna kommer och går, vänner består. Man investerar en väsentlig del av sitt liv och får ingenting tillbaks. Någon skickade en mängd hatmejl till mig, är det tacken undrar jag. Jag fann mig själv i ett fotoalbum på tumblr och blev deprimerad.
Jag förstod mig aldrig på internet. Jag ville att det skulle gå fort fort fort, snabbare än 100 mBit i sekunden. För att råda bot på min rastlöshet så började jag att hänga i träd. En dag kom en fågel till trädet och bad mig att klättra ner. Jag släppte taget och föll ner till marken, hårt. Nu undviker jag att tänka för mycket på hastighet.
20130127
Läget fortfarande darrigt
Läget fortfarande darrigt. Om det ändå kunde vara darrigt på ett coolt sätt, som i en fransk spionthriller eller något liknande. På sistone har jag också blivit sugen på brittiskt spion-femtiotal, så jag får väl börja läsa Graham Greene och komma igång med det där på något sätt. Då blir det kanske mindre darrigt.
1. Såg Django Unchained. Vilken film. Jag blev lite besviken dock. Det mesta kändes bekant. Som biobesökare är man otålig och ständigt på jakt efter något nytt. Jag fick se en ny film gjord på ett gammalt recept. Det är ett problem inom konsten, att det hela tiden måste vara något nytt för att det ska kännas fräscht. Bara de bästa råvarorna duger, allt annat suger.
2. Varför känns det som att jag måste sluta med allt som jag håller på med för tillfället, och istället börja med allt som jag inte håller på med för tillfället?
3. Det var ett tag sedan jag var ute och sprang nu. Det kanske är det.
4. I fortsättningen ska jag ägna mig åt de enda två grejerna som jag "egentligen" kan: människor och bilar. Allt det andra har jag dålig eller ingen koll på.
5. Det är synd att det blev så, men nu måste jag fortsätta med det. Människor och bilar. Två fenomen som tenderar att trötta ut även den mest entusiastiska antropolog eller motorhistoriker. Det är för det mesta samma sak. Men ändå får man ofta känslan av att det är någonting nytt och stort på gång här i världen. Det som händer är något slags spel, misstänker jag. Jag får gå in i rollen och försöka att spela med.
6. Konceptualism - ett begrepp som jag har haft anledning att ställa mig kritisk till den senaste tiden. Det sägs vara ett grepp man använder för att få fram ett slags material som ett icke-konceptuellt skapande inte kan få fram. Men problemet är väl att allt skapande i en viss mening är konceptuellt?! Jag blir inte klok på det här. Jag blir inte klok på någonting. Tydligen går det att åka tunnelbana och vara konstnär. Tydligen går det att vara konstnär och åka tunnelbana. Tydligen går det att fortsätta skriva meningslösheter på alltidkicken, nu inne på fjärde året. Men handlar inte allt skapande om samma sak egentligen?!
1. Såg Django Unchained. Vilken film. Jag blev lite besviken dock. Det mesta kändes bekant. Som biobesökare är man otålig och ständigt på jakt efter något nytt. Jag fick se en ny film gjord på ett gammalt recept. Det är ett problem inom konsten, att det hela tiden måste vara något nytt för att det ska kännas fräscht. Bara de bästa råvarorna duger, allt annat suger.
2. Varför känns det som att jag måste sluta med allt som jag håller på med för tillfället, och istället börja med allt som jag inte håller på med för tillfället?
3. Det var ett tag sedan jag var ute och sprang nu. Det kanske är det.
4. I fortsättningen ska jag ägna mig åt de enda två grejerna som jag "egentligen" kan: människor och bilar. Allt det andra har jag dålig eller ingen koll på.
5. Det är synd att det blev så, men nu måste jag fortsätta med det. Människor och bilar. Två fenomen som tenderar att trötta ut även den mest entusiastiska antropolog eller motorhistoriker. Det är för det mesta samma sak. Men ändå får man ofta känslan av att det är någonting nytt och stort på gång här i världen. Det som händer är något slags spel, misstänker jag. Jag får gå in i rollen och försöka att spela med.
6. Konceptualism - ett begrepp som jag har haft anledning att ställa mig kritisk till den senaste tiden. Det sägs vara ett grepp man använder för att få fram ett slags material som ett icke-konceptuellt skapande inte kan få fram. Men problemet är väl att allt skapande i en viss mening är konceptuellt?! Jag blir inte klok på det här. Jag blir inte klok på någonting. Tydligen går det att åka tunnelbana och vara konstnär. Tydligen går det att vara konstnär och åka tunnelbana. Tydligen går det att fortsätta skriva meningslösheter på alltidkicken, nu inne på fjärde året. Men handlar inte allt skapande om samma sak egentligen?!
20130124
Ägd av livet
Något måste fram! Åh, all längtan som jag går och bär på!
Det var ett tag sedan jag skrev i bloggen. Hädanefter ska jag ägna mig åt patafysik, taxikurir och kulturvetenskap. Och en del islamsk konst. Jag ska se Quentin Tarantinos nya rulle och bli bättre på att laga falafelrulle. Dessutom ska jag få massa bollar att rulla. På något sätt är jag nu väldigt ägd av livet.
Läget är darrigt för tillfället. För löst i fogarna och alldeles för stressvänligt. Jag funderar på att gå ut men jag måste sitta inne och skriva nu. Skrivandet, det förbannade skrivandet. Hur kunde jag söka mig till det!
Läser Lukas Moodyssons senaste bok med stor behållning. På ett skickligt sätt lyckas han vara äkta. Det kan vara stort att vara äkta. Jag har försökt att tona ner min flamsighet på sistone. Det har väl gått bra för det mesta. Då och då rycker det till i kroppen och jag känner mig tvungen att gå loss på något fånigt ord, någon spännande dialekt, någon spännande måltid.
Övergången från ett slags liv till ett annat märks väl inte minst här på bloggen. Förskjutningar sker i strukturen och det som en gång var taffligt och oläsligt kanske kan vara av intresse idag. Eller så är det fortfarande häpnadsväckande rörigt och inaktuellt alltsammans.
Jag spelar betapet med mig själv i mitt inre. Vi turas om att lägga ord från förr. Chill, sömntåg, clean, rövlotto, wannabe, slask, nötknäpperi, pappe, fetsmock, naturvis, kördness, stramis, glädjemoll, gubbslok, klockish, trumanfenomenet...
På något konstigt sätt är allt som förut. Fast att det är en helt annan tid nu. Okej - inte helt annan. Men nästan. Du vet, känslan.
Åh, all längtan som jag går och bär på. Något måste fram.
Det var ett tag sedan jag skrev i bloggen. Hädanefter ska jag ägna mig åt patafysik, taxikurir och kulturvetenskap. Och en del islamsk konst. Jag ska se Quentin Tarantinos nya rulle och bli bättre på att laga falafelrulle. Dessutom ska jag få massa bollar att rulla. På något sätt är jag nu väldigt ägd av livet.
Läget är darrigt för tillfället. För löst i fogarna och alldeles för stressvänligt. Jag funderar på att gå ut men jag måste sitta inne och skriva nu. Skrivandet, det förbannade skrivandet. Hur kunde jag söka mig till det!
Läser Lukas Moodyssons senaste bok med stor behållning. På ett skickligt sätt lyckas han vara äkta. Det kan vara stort att vara äkta. Jag har försökt att tona ner min flamsighet på sistone. Det har väl gått bra för det mesta. Då och då rycker det till i kroppen och jag känner mig tvungen att gå loss på något fånigt ord, någon spännande dialekt, någon spännande måltid.
Övergången från ett slags liv till ett annat märks väl inte minst här på bloggen. Förskjutningar sker i strukturen och det som en gång var taffligt och oläsligt kanske kan vara av intresse idag. Eller så är det fortfarande häpnadsväckande rörigt och inaktuellt alltsammans.
Jag spelar betapet med mig själv i mitt inre. Vi turas om att lägga ord från förr. Chill, sömntåg, clean, rövlotto, wannabe, slask, nötknäpperi, pappe, fetsmock, naturvis, kördness, stramis, glädjemoll, gubbslok, klockish, trumanfenomenet...
På något konstigt sätt är allt som förut. Fast att det är en helt annan tid nu. Okej - inte helt annan. Men nästan. Du vet, känslan.
Åh, all längtan som jag går och bär på. Något måste fram.
20130102
2012
Flanörens känsliga universum
Sökandet efter det obundna språket
Den berättade tiden
Det modernistiska subjektsupproret
"LYRIKENS GRÄNSER"
Att ställa dörren till elfenbenstornet på glänt
"Det eviga vardandet"
Kvinna, konstnär eller människa?
Främlingar i stockholmsskildringen
"VECKANS NOVELL" - ETT BORTGLÖMT LITTERÄRT FORUM
Lilla hjärtat
Ansikte mot ansikte med Gunnar Ekelöf
Låt den vita jorden vara
From novel to film: who has the ever favorable odds?
"There's a world going on underground"
"Allt är medialitet"
Problemet med stjärnor som flyttar på sig
Teatrala och cinematiska drag i Shaun Tans The Arrival
Det kompetenta barnet och maktpositioner i Sinna Mann.
Hermione Granger och Bella Swan
"Gubben Noach, Gubben Noach, Var en hedersman"
Det tjocka barnet i fyra svenska bilderböcker under 2000-talet
"Skepp o'hoj!"
Kalle, Emil och detektiverna.
Prinsessor och Hjältinnor
Dessa är titlarna på c-uppsatserna i litt.vet. ht 2012 på SU. Mvh LK.
Sökandet efter det obundna språket
Den berättade tiden
Det modernistiska subjektsupproret
"LYRIKENS GRÄNSER"
Att ställa dörren till elfenbenstornet på glänt
"Det eviga vardandet"
Kvinna, konstnär eller människa?
Främlingar i stockholmsskildringen
"VECKANS NOVELL" - ETT BORTGLÖMT LITTERÄRT FORUM
Lilla hjärtat
Ansikte mot ansikte med Gunnar Ekelöf
Låt den vita jorden vara
From novel to film: who has the ever favorable odds?
"There's a world going on underground"
"Allt är medialitet"
Problemet med stjärnor som flyttar på sig
Teatrala och cinematiska drag i Shaun Tans The Arrival
Det kompetenta barnet och maktpositioner i Sinna Mann.
Hermione Granger och Bella Swan
"Gubben Noach, Gubben Noach, Var en hedersman"
Det tjocka barnet i fyra svenska bilderböcker under 2000-talet
"Skepp o'hoj!"
Kalle, Emil och detektiverna.
Prinsessor och Hjältinnor
Dessa är titlarna på c-uppsatserna i litt.vet. ht 2012 på SU. Mvh LK.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)