Anteckningar från landet där pepparn växer

Brusa högre lilla å.

Referat från samtalet mellan G. Rosenberg och G. Levy

Det var en regnig tisdag. Jag hade lämnat in min cykel på reparation. Åkte buss. Sprang på blöt kullersten. Kom till museet där samtalet ägde rum. Precis innan det skulle börja. På entrédörren hade man satt upp ett a4-ark:

Dagens samtal mellan Göran Rosenberg och Gideon Levy är tyvärr redan fullsatt.

Jag trotsade pappersarket och gick igenom porten ändå. När jag hade gått upp för trappan gick jag förbi kaféet (där jag och J har haft massa bloggmöten) och kom till en vackert inredd salong. I salongen fanns några människor som köade in till hörsalen där samtalet pågick. Det var ett gäng. Alla ville komma in. Det skulle inte få komma in några fler. En man som jag antog var israelisk blev smått upprörd och försökte tränga in sig ändå. En översättare hänvisade till en personlig inbjudan han hade fått, men fick inte heller komma in. Gruppen av människor skingrades. Några, som översättaren, köpte något i kafét och satte sig och fikade, i hopp om att kanske få komma in senare. Några lämnade museet. En och annan gick indignerat runt och muttrade för sig själva. Det blir så effektfullt när en fullvuxen person blir sådär barnsligt arg på någonting. Det kan vara väldigt spännande att se en väldigt civiliserad man få spel.

Jag köpte en smörgås som jag åt i tysthet. Jag närde också ett hopp om att en gång få bli insläppt i hörsalen, men efter att ha ätit min smörgås och känt av stämningen, så gav jag upp. I shopen köpte jag ett vitt, avlångt kuvert. Det hade varit intressant att kasta sig in i knarkhandeln för ett tag, kanske några veckor, som sommarprojekt. Knyta lite kontakter i de södra förorterna, få lite nya insikter i det mänskliga psyket, fått en lite bättre uppfattning om hur det kan vara om man jobbar som yrkeskriminell i Stockholm på 2000-talet. Kuvertet hade jag kunnat lägga lite koks i, om jag hade gett mig in i knarkhandeln. Det gick några sekunder, och sen insåg jag att jag inte skulle orka. Skrev istället ett brev som jag la ner i kuvertet, och postade det sedan till en ö i Stockholms skärgård. Du kanske tycker att det är att bedriva knarkhandel, men kom igen, det kan ju inte vara särskilt illegalt heller. Det är i vilket fall inte lika jobbigt, för mig i alla fall. Snigelpost är mitt tjack.

På Värtavägen står ett intressant ekipage parkerat för tillfället. Den överbelastade Volvo 745:an med hästtransportsvagn utgör ett ovanligt inslag i den östermalmska gatubilden. Förhoppningen är att jag ska kunna referera från den ovanliga transportens kommande äventyr.

Periodpaus

Detta skrivs just nu den 16e september 2011, men placeras tidigare i historiken. Min chans att förändra det som har hänt. Min tidsmaskin. Det var en del saker jag inte visste vid den här tiden, men bläddra fram så får ni en skön uppdatering över vad som har hänt i världen.

Mäni Skaan del 1

Detta är ingen början eller något slut; kronologer gör sig inte besvär, ni kan vända er till någon annan blogg. Jag är här för att berätta om mitt långa långa liv.. Jag minns så mycket att allt flutit ihop, det påminner lite om denna blogg; en organiserad oreda. Nå, det första jag minns.. Ja det måste vara Jerikos murar. Gosse, vad vi knotade. Först förstod jag inte riktigt varför jag skulle bygga dessa här, just nu! men i min ungdom var jag ofta sådär -- handla först, tänka sen.

Det hela artade sig väl och så småningom började jag märka förändringar runt om mig, det var ett helt nytt landskap, en ny miljö med sammanslagna hus och torg och marknadsplatser och fan vet jag. Allt möjligt nytt. På dessa marknadsplatser och torg hörde jag sedermera hur man viskade om statsstyre, om ordning, om handel, om sanning. Min gamla kumpan Reli Guillou'n tröstade mig då nymodigheterna kändes svåra, som han gjort så många gånger förut och det tog inte länge innan jag stod längst fram i urbaniseringsprocessen, ropandes "Gemenskap och värme, bröd och skådespel, bli något annat än bonde!" som något slags slagord för den nya tid vi stod inför. Ja dessa händelser satte djupa avtryck i mig, det förstår jag såhär i efterhand... Men något var fel, jag märkte att Reli G tog illa vid sig.. visst höll han mig samman så som han gjort tidigare, men det var något nytt i hans blick. Han verkade inte lika munter, hans förut så mångfärgade jag påminde nu mer om en stel dogmatiker; han spelade Mono i stället för Plura på sin panflöjt.

Vi brukade ofta sitta ner vid det som vi kallade för rullstenen och rista lite förstrött i stenarna från gång till en annan, men plötsligt så sa han högt att stenristningar enligt honom nu börjat BETYDA något, NÅGOT STORT. Jag fattade knappt vad han menade, men kanske kunde jag ändå förstå att han var på väg att växa upp och nu ville ha struktur och sammanhang, medan jag fortfarande kände mig som ett stort barn och mest ville leka med tjejerna inne i stan. Men i takt med att jag började tänka på min tillvaro på denna planet förstod jag att jag också behövde en lösning, ett mål. Jag ville ju att denna resa jag genomgick skulle bli lite trevligare, få sällskap på vägen om inte annat... En kartläsare i natten. Men nu måste jag vila en stund. Så att jag orkar berätta fortsättningen!

Då ska ni få höra om mitt första jobb och min första fylla.

Mvh,
Mäni Skaan

Nycklarna till tornen

Vi skriver för att komma tillbaka till tiden då vi hade nyckeln upp till tornrummet. Där uppe kunde man sitta hela dagarna och se ut över allt, som bara väller ut, långt därnere, utanför. Uppe i tornet satt man bra och behövde aldrig oroa sig för att inte bli bekräftad på en fest, eller ha tråkigt en kväll. Det fanns så mycket att göra där... och för varje gång som man kom på något nytt att göra, var det som att det poppade upp fyra nya saker att göra. Man kunde öva på att spela gitarr, eller rita mönster, eller tänka på människor. Eller tänka på mönster som förenar människor och gitarrer, eller spela människor som har gitarrer, eller tänka på gitarrer och räkna människor. Eller räkna gitarrer som har gett människor mönster.

Det är annorlunda nu: det byggs i stort sett inga torn längre. De redan befintliga har ytterst få nycklar. Man får göra sitt bästa för att leta rätt på de få som finns. Man vet aldrig var man kan hitta dem. På Stockholms stadsbibliotek finns några. I Museum of Bellas Artes musik har åtminstone en hittats. En ung flicka ska ha hittat en nyckel i sin falafelrulle när hon åt på det populära kebabhaket på Folkungagatan. I värmländska Koppom gjorde man några fynd rätt nyligen. Försök har gjorts att kunna spåra en nyckel med hjälp av den nya boken "Livet Deluxe", men hittills har inga lyckade resultat rapporterats.

Nycklarna behövs för att öppna dörrarna som tar en upp till tornet. Uppe i tornet kan man känna sig fri. Även om ens själ är beslöjad och alla polare har stuckit och luktsinnet har pajat och de vackra minnena har besudlats av ångest och vilsenhet.

Ur kommande serien "Gårdagens smörja"

Ja hej, det är Joel, hur är det?

Okej. Jag kom hem ganska nyligen, jag var ute och letade vårjacka idag igen…
Det gick inte bra. Jag har en sån beslutsångest, men jag handlade lite halsdukar och typ smörknivar åt min pappa, som fyller år i helgen…

Tyckte faktiskt jag såg Leif Bergman där på Åhlens lampavdelning, men det verkar lite långsökt, han håller väl sig ute på Roslagen på fritiden. Men mannen jag såg hade en läderjacka som var misstäkt lik hans nyinförskaffade, så jag vet inte…

Jag tänkte styra upp mig lite nu, ta en dusch och så, och äta middag. Sen är jag ganska redo.

Jag känner mig lite förväntansfull faktiskt. Så jag hänger på och ser var det slutar kanske efter 8 någon gång. Kände du igen? Familjens ”hon är fin”…

Jag är rätt törstig, ser fram emot sangrian. Behöver ni lite fruktbitar till den eller?

Ok, och jag ska inte ta med mig Leifs grymma CD? Den kom inte tillrätta i gårdagens mobilsamtal känner jag.

Ja, den är väl lika litet stämningshöjande som om jag skulle ta med panflöjten och sitta och tuta i något jäkla hörn.

Eller så skulle det vara succé, men då får du lova mig att skydda mig från alla nya fanskaror jag skulle få.


Pratade med Ludvig: han skulle på kurs med en kompis men skulle skynda sig till Miranda efteråt, men var det Kungsholmsgatan 18? Då tror jag jag hittar, jag ringer om portkod och så.


Okej, men jag börjar förbereda mig, vi säger hejdå tills vidare då.

I början av sommaren

Slumpen verkar finnas överallt och ingenstans.

De senaste dagarna har varit slumpartade. Jag har farit runt i tillvaron som en hal tvål, mellan olika stopp. Känt smaken av bitter förort och oset av kladdig storstad på försommaren.
Jag skulle vilja tro att de senaste dagarna har blivit diffusa eftersom jag har tappat bort min fickkalender, men det är säkert mest för att jag har varit själv och inte jobbat. Notera - själv, inte ensam.
Jag blev rädd för att någon skulle hitta fickkalendern och därmed läsa allt som jag hade skrivit i den - alla idéer till bloggen här, alla blogginlägg för de kommande veckorna. Där stod bland annat om hur jag letade efter flytande tahini och försökte skriva ett brev med munnen. Massa lösa anteckningar om musik och om slumpmässiga personer, en bok recension av New York-trilogin och massa fotografier, alltså anteckningar som var som fotografier, klara, tydliga bilder, jag minns en: "Martin L. står utanför en kinakrog och läser menyn genom fönstret, på Järnvägsgatan i Sundbyberg".
Nu kan jag bara hoppas på att den som hittade kalendern tar och hör av sig till oss på bloggen och ger tillbaka materialet som skulle rädda oss. Som skulle få oss att slippa skriva om inredning, antropologi, filosofi och andra långsökta ämnen.
Ja, i den där lilla boken fanns hela mitt nuvarande liv, nu plockar jag desperat upp spillrorna efter det som kunde ha varit min räddning.
Är det inte märkligt. Bloggen hade varit bra nu, egentligen. Men fickkalendern försvann. Jag måste telefonera någon. Snabbmeddela någon. Ropa på någon! Sparka någon i häcken, så att något händer.

Istället för musik: slumpblogg

Vi måste börja köra ett tema här på bloggen, så kanske ni fattar bättre. Månadens tema är slumpen.
Nu måste jag sova. Finns det någon här som kan väcka mig, så att jag inte sover för länge?