Ailin

Många delar av oss.

Kombinerar civilisationen med naturen när jag lagar. Lagar efter egna recept. Somliga kvällar blir det rätt bra, andra smakar det inget särskilt. Många kvällar är det mest funktionellt, måste ju få i mig något.

Varje dag är som en idé, ett koncept som någon en gång drömde om. Eller var rädd för. Vissa dagar är bara små skisser, försiktiga drag med pennan inför en kommande tid. Den tiden kanske aldrig kommer.

Jag gör något nytt varje dag, vare sig jag vill det eller inte. Så gjorde jag något helt nytt även idag. Åkte i en bil med två lettiska män. Var inne på en privatpersons personliga hemsida om Strindberg. Glömde bort det engelska ordet för kvast.

Det där med att se det unika i varje dag är ett gammalt trick, för att råda bot på tristess och ångest.

Det där med att se igenom fina metoder som kan avvärja dystra stunder, är ett jävla otyg.

Av allt att döma är det inte längre någon som bevistar den här bloggen. Vad det betyder vågar jag inte spekulera vidare djupt i. En märklig kraft tvingar mig att skriva vidare och fortsätta att uppdatera.

Jag kunde ju producera blogginlägg i det dolda och aldrig mer uppdatera, men det kanske inte skulle spela någon roll. Den här bloggen har hamnat i bloggarnas Bermudatriangel, en plats dit ingen längre tar sig frivilligt.

Det är en förbannelse, det är vad det är. En hemsk förbannelse. Varför plågas just jag av detta öde?

Får som vanligt inget svar.

En vacker dag ska någon på måfå googla "indisk pappa" och hamna här. Denne slösurfare ska aldrig mer behöva gå hungrig, aldrig mera behöva söka efter stimulans, då allt denna person någonsin kommer att behöva kommer att finnas här. Uppdukat, uppdaterat och uppfordrande.

Vilket hemskt liv, att aldrig få vara hungrig eller vara i behov av något. Hur länge skulle man vilja leva så? En, två veckor? Ett sånt liv har ju ingen som helst riktning.

Det är också ett av våra stora mysterium, förhållandet mellan behov och mättnad. Den svåra balansgången mellan att ha någon riktning och att inte ha någon. För vissa är detta svårt, ty de blir aldrig mätta.

Tina Fey

Så...
Redan hemma igen.
(Hur lät den meningen egentligen?)
Skriver vadsomhelst. Bara det landar några ord på hallmattan, i den här oklara lägenheten. Är det ett andrahandskontrakt eller ett rivningsprojekt eller något som har köpts svart? Uffe B. var tydligen en klart lysande stjärna i den lukrativa svartlägenhetsbranschen i Stockholm för många år sedan. 1970-talet. Sverige. Gröna tunnelbanevagnar, kokt korv och knäckebröd. Lördagsgodis inhandlade på KF. En vinylskiva med Pink Floyd i en trappuppgång i Råslätt. En inställd chartersemester. Några lottorader, en sändning av teve-programmet "Familjen Macahan".
Jaja. Många är de bitar ur historien som vill vara med, även 2011, få är arenorna där de fortfarande tillåts spela. I det förra inlägget snuddade jag vid just en sådan arena, den låg på en gata i stadsdelen Brooklyn. En överbelastad prylbod, fylld av detaljer från gamla tider. Jag kommer inte ifrån dessa saker. De finns ju alltjämt kvar här, på jorden. De har inte försvunnit! Kanske måste jag skriva om dem, analysera dem här på bloggen. Måste ju inreda den oklara lägenheten med någonting! Se till så att det blir hemtrevligt!


Nu glömde jag bort vad jag skulle skriva egentligen. Är det inte alltid så, att man glömmer bort vad man skulle göra egentligen. Det var något om fanzines, och Brooklyn. Något om en vecka... tusan också. Får, nej, bör, närå, MÅSTE återkomma om detta. Jag vet ju att ni vill veta. Vad som hände. Av någon anledning måste ni vilja veta. Nä, nu känner jag att vi börjar närma oss något som jag inte har någon som helst kontroll över. Sluta för idag. Tack och hej.

We are not responsible for lost or forgotten items

En ny insikt pa g, insvept i rosa papper.
Att skriva ar inte samma sak som att leva. Skillnaderna ar avgrundsartade. Jag vet inte ens var jag ska borja, for att forsoka beskriva min upptackt...

Lat mig borja nagon helt annanstans. Dar biff steks och laggs upp i ett tortillabrod. Dar tiotusentals prylar kastas in i en affar huller om buller. Dar skyltar pa spanska, jiddish och mandarin vaxlar omvartannat.
En skylt sager: We are not responsible for lost or forgotten items, bredvid finns en liknande, fast pa spanska: No somos responsables por cosas olvidadas o perdidas.
Har finns sa mycket som har glomt eller tappats bort. De nya tiderna ligger som mattor over de gamla, langt inne i butiken med begagnade saker hittar man sparen over en annan vardag, en tid som inte langre finns har. En bil svischar forbi utanfor, hiphop forsar ut ur fordonet och ligger kvar en stund pa asfalten efter att bilen har akt ivag, innan den avdunstar.

Det ar sa enkelt att bara forsvinna har, att bli lost eller kanske t.o.m. forgotten. Da kan det vara bra att veta - de ar inte ansvariga for detta. Nar jag gar ut pa gatan sa ser jag skyskraporna i horisonten. They are not responsible for lost or forgotten items. Dags att fortsatta.