Slumpen verkar finnas överallt och ingenstans.
De senaste dagarna har varit slumpartade. Jag har farit runt i tillvaron som en hal tvål, mellan olika stopp. Känt smaken av bitter förort och oset av kladdig storstad på försommaren.
Jag skulle vilja tro att de senaste dagarna har blivit diffusa eftersom jag har tappat bort min fickkalender, men det är säkert mest för att jag har varit själv och inte jobbat. Notera - själv, inte ensam.
Jag blev rädd för att någon skulle hitta fickkalendern och därmed läsa allt som jag hade skrivit i den - alla idéer till bloggen här, alla blogginlägg för de kommande veckorna. Där stod bland annat om hur jag letade efter flytande tahini och försökte skriva ett brev med munnen. Massa lösa anteckningar om musik och om slumpmässiga personer, en bok recension av New York-trilogin och massa fotografier, alltså anteckningar som var som fotografier, klara, tydliga bilder, jag minns en: "Martin L. står utanför en kinakrog och läser menyn genom fönstret, på Järnvägsgatan i Sundbyberg".
Nu kan jag bara hoppas på att den som hittade kalendern tar och hör av sig till oss på bloggen och ger tillbaka materialet som skulle rädda oss. Som skulle få oss att slippa skriva om inredning, antropologi, filosofi och andra långsökta ämnen.
Ja, i den där lilla boken fanns hela mitt nuvarande liv, nu plockar jag desperat upp spillrorna efter det som kunde ha varit min räddning.
Är det inte märkligt. Bloggen hade varit bra nu, egentligen. Men fickkalendern försvann. Jag måste telefonera någon. Snabbmeddela någon. Ropa på någon! Sparka någon i häcken, så att något händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar