Ibland blir det fel

...Ibland blir det fruktansvärt fel. Den här gången blev det det. Av en händelse hade jag en del pengar på mig. Under en helg då det var alldeles för kallt ute för att vara ute så var jag inne och lagade mat för ett helt år. Jag gjorde pannkakor, thaigryta, pyttipanna, stroganoff, hamburgare, minestronesoppa, biffar, tacos och gratäng för 52 veckor. När jag gjorde det kändes det helt ok, det var först långt senare, när elen gick och frysen pajade som jag insåg att det hade blivit helt fel.

En morgon vaknade jag upp och trodde att jag var en novell av Jens Lapidus. Det var hemskt. Det höll i sig fram till lunchtid. 

Jag tänkte att bloggen skulle handla mer om litteratur, men det gick ju inte. Bara att lägga ner. Det händer fortfarande att jag drömmer om grisar. Små oskyldiga grisar. Vad de vill mig vet jag inte. Nu vet jag bara en sak: den här bloggen har helt andra mål. 

Jag har ofta varit rädd för framtiden och dess potentiella hot. Jag har ofta varit rädd för mig själv. Jag har ofta varit rädd att det här inte betyder någonting. Jag har ofta varit, rädd som jag är.

Jag ser slutet av den här berättelsen. Var god och uppdatera sidan. Gå och lägg dig ty det är sent nu. Kul att ses ändå.

Marcus Birro, komplex

Åh, Piero Umiliani är den bäste!!

http://www.youtube.com/watch?v=OrKQKyo7FOA

Och när vi ändå är inne på Italien, kan jag passa på att prata lite om den från Italien bördiga, numera ständigt aktuelle poeten MARCUS BIRRO.

Jag sträckläste hans nyutkomna bok "Släng alla kartor - memoarer mitt i livet 1992-2012" härom dagarna. Det känns som att mycket redan har sagts om denne hyperflitiga mediepersonlighet, så kanske är det bara överflödigt att säga något om innehållet i denna biografi... men nog sträckläste jag den, med skräckblandad förtjusning och stort intresse, kanske för att jag aldrig riktigt satt mig in i M.B.:s liv och gärningar förut. Boken är extremt självutlämnande, på gott och på ont. M.B. delar med sig av livet, klart att det är intressant.
Förutom att upprepa sig ungefär fem gånger per sida, så lyckades M.B. också rabbla upp en del riktigt smutsiga episoder, nyansera bilden av sig själv något bättre än vad media har lyckats göra (samtidigt: Marcus Birro har kommit att VARA svensk media) - samt leverera en del intressanta kängor åt diverse figurer och fenomen i det svenska samhället.

Jag är rätt kluven till M.B., liksom många andra gissar jag.... Han väcker mycket känslor för att han är så mycket, dels en gammal fyllskalle från ett Göteborg som inte längre finns, och dels en nyfrälst mediakåt kille på ett Söder som inte är sig likt. Jag gissar att han är rätt ensam om att vara så bra polare med Tranströmer, tv4, Expressen, Thåström, katolska kyrkan och kristdemokraterna på samma gång som han är. Han är både på de godas sida (Tranströmer och Thåström) och sliter häck åt de mindre goda (tv4, expressen och kristdemokraterna). Han är helt enkelt komplex.

Som få andra personifierar han det nya Sverige - en gormande poet med dåligt ölsinne och nytänkande och en fotbollsälskande farsa med förkärlek för Gud och gamla mossiga värderingar. Detta skulle kunna vara ett ganska gott betyg till kulturnationen Sverige - ett land där både det ena och det andra får plats. Själv drömmer M.B. om ett mer religiöst Sverige där vi har bättre kontakt med de eviga värdena, men han förstår kanske inte att hans egen position hade varit omöjlig i ett mer dogmatiskt land - han hade inte verkat trovärdig med sin brokiga och komplexa karriär. Förmodligen hade han varit helt utfryst, eftersom ingen hade varit säker på hans egentliga tillhörighet. Nej, istället borde han om (om någon) vara glad att vi lever under så abstrakta tider som vi gör, där fyllehistorierna och längtan efter Gud och innerlighet får samsas i samma böcker. Det är endast här och nu, i ett så abstrakt land som Sverige idag har blivit, som en man som Marcus Birro kan få så mycket utrymme i media och bli tagen för vad han framför allt är - komplex.

I saw through myself

Ska reda ut lite oklarheter kring bloggen. (Vad är förresten dealen med detta ord - oklar? Plötsligt hör jag det överallt i tid och otid, vinden har vänt!) Vad den handlar om och så vidare. 

Vi som ligger bakom hela alltet är alltså en idéhistoriker och en litteraturvetare, om än ofrivilliga sådana. Således är det också vad denna blogg handlar om. För tillfället. Idéhistoria och litteratur. Det kan hända att det ibland handlar om mer än så, men då sker det inom ramen för idéhistoria och litteratur. 

Alltså är det en ganska bred blogg - det är ju rätt breda ramar som vi har att jobba med. Jag tänker att litteraturen går igen i det mesta som görs här på jorden. Och det mesta går igen i litteraturen. Och litteraturen går igenom många skärseldar - för att hela tiden definiera sig själv och förklara vad den går ut på. Det finns inga svar, så ställ inga frågor. All konst hör ihop. Små gubbar på streck är likagärna bokstäver som små samlingar av block - block fyllda med kläder. Kläder för musiker så att de kan klä sig i andra kostymer och skapa nya ljudbilder. Ljudbilden lägger sig som en matta över de salongsberusade förståsigpåarna. Signaler sänds ut och programmerar våra hjärnor, ställer in våra frekvenser. Litteraturen korresponderar med detta - spelar på denna frekvens. Är man på en helt annan frekvens förstår man inte litteraturen. Det finns många andra sätt att tackla verkligheten på eller rätt och slätt bara se på den, men för det mesta går allt på som vanligt i litteraturen. Det har alltid funnits en ambition hos litteratörerna att fånga de andra frekvenserna. Kanske är detta en definition av vad intressant litteratur - en litteratur som ser till att ta upp åtminstone några av mottagningarna som rör sig utanför våra normala frekvenser.