Hej, välkomna till slussen. Min sluss. Det är genom den som allting passerar, som ska åka från mig till er, och från er till mig. Jag försöker att hålla den bemannad så gott det går. Det går inte alltid att täcka hela dygnet, så ibland är det obemannat. Det är då det händer grejer.
De senaste veckorna har vädret visat sig från sin mest narraktiga sida. Jag har gått i solsken ena minuten, i regn andra. Jag har sett regnbågar och gråa moln, bländande himlar och duggregn. Precis när jag varit beredd med paraplyet, så har det börjat lätta så att solen kan titta fram igen. Gatstenarna har varit blötta, torra, fuktiga och hala den senaste tiden. Ibland har det varit blött att ta sig fram.
Den trogne läsaren med gott minne vet vem jag talar om när jag nämner Percy. Igår träffade jag Percy igen. Han stod i en uppgång till en tunnelbanestation en liten bit utanför tullarna, och spelade gitarr. Det är oviktigt att försöka förklara vad han spelade (jag kände ändå inte igen det), eller spekulera i varför han stod där som en annan gatumusikant på lördagkvällen.
Lång tid hade gått sedan jag såg honom sist. Han, som hade varit en självklar person i gatumiljön, hade nu varit borta en lång tid och fått mig att börja undra hur det var med honom. Och framförallt hur det var med mig själv. Höll jag mig till rätt områden? Var jag helt fel ute? Vad höll jag på med egentligen? Om någon kunde ge mig något slags tecken bara...
Det var en stor lättnad att se Percy igen. Jag kunde inte undgå att se hans närvaro i den där uppgången som ett bevis eller en bekräftelse på att jag gjorde rätt, att jag rörde mig i rätt miljöer, att jag var på väg åt rätt håll. Och ifall det rörde sig om det motsatta, så var vi åtminstone två om att falla. Igenom staden, genom livet, genom sanningen, genom broarna, uppgångarna, nedgångarna, ingångarna, utgångarna och avgångarna.
Det var allt som gick igenom slussen den här gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar