Stuvad blomkål

Kjell Alinges 70-årsjubileum inträffade nu i veckan, och en dokumentärfilm till hans ära kom ut på teve och på internet. Jag såg den precis och det kändes naturligt att återkoppla här på bloggen. Det är också några pannkakor sedan det överhuvudtaget skrevs något här sedan sist, så varför inte slänga ihop lite gaffel och sätta kniven mot strupen och få fjutt på det här ändlösa textäventyret! Hösten är i antågande och det innebär förstås en ny episk säsong för redaktionen här på bloggen, med allt vad det innebär. Det ska plockas ut examina och experimenteras på hexameter och laddas upp inför svampsäsongen och bokhösten och salige statsministerns stundande besök med "krigsförbrytaren" Obama, som en självutnämnd kamrat meddelade på något vykort någonstans som jag inte kunde undgå att slita ögonen ifrån. Det ska läggas in och krattas på uppfarter och byggas om till olika townhouses och andra självförverkligande projekt. Det ska rensas ut och spisas kummin och bara levas i allmänhet. Och jobbas, gud vad det ska jobbas nu!! Sommarsverige har varit som en enda stor slumrande surdegsbunke och nu märks det inte minst på posten att de hungriga entreprenörerna har fått nog av att bara hänga vid bryggan och inte vara på någon annan, eftersom det helt plötsligt är extremt mycket skit att dela ut.

Ja, det är lite av en ny grej här på bygget. (Funkar det att tala om bloggen som ett bygge?) Både jag och Joel har börjat jobba en del. De söta dagarna av stillsamma promenader runt Spökparken tycks vara över, åtminstone för den här gången. (Någonstans i horisonten kan jag se dem om jag spejar riktigt noga!) Nu är det rätt och slätt work á la work con trabajo é kneg som gäller. Det är inte utan en viss självdistans eller ironi eller vad du nu vill kalla det som jag säger det här... varför? Det är på många sätt fint att jobba. Man får lite saker gjorda och pengar trillar in på kontot... man slipper gnida geniknölarna eller bara knölarna i allmänhet och slipper fundera på om man ska tjacka ner sig bredvid någon dyster persienn i en ännu dystrare förort eller om man ska gå till biblioteket och bara bläddra fritt bland utbudet av reselitteratur om sibiriska tundran...

Utöver det är det ofta svårt att få grepp om knegandet tycker jag. Jag menar, vardagsmystiken finns alltjämt kvar där. Den hoppar fram ur buskarna och skrämmer mig när jag minst anar det. Kullkastar allt jag trodde var sant... jag inbillar mig ibland att jag är religiös, som om det skulle betyda något egentligen. Det är sällan jag känner mig så sinnesnärvarande som när jag såg ovan nämnda dokumentär tidigare idag. Hela kroppen fylldes med ro och jag fick lust att bara sitta och producera meningslös och generativ text eller blåsa i någon färgglad lampa tillsammans med ett gäng lustigkurrar från Nordanstigs kommun, och på kvällarna driva iväg i min utsökta ateljé som är full av all världens möjliga och omöjliga instrument och gear. Och i gryningen skulle jag på utmärkt lina skypa med min tuaregiska vän som befann sig på turné i Papua Nya Guinea tillsammans med syriska jazzdissidenter och irokesiska glassbomber. 

Glid in på den svenska statstelevisionens videosajt och kolla in dokumentären själv och låt dig dras med. Eller kolla på Henrik Möllers nollbudgetfilmer på youtube. Eller dregla över de nya bilannonserna på blocket. Bli inte besviken om du inte förstår någonting, utan bara gillar grejen.

Om det blir några fler inlägg inom den närmaste framtiden, så kommer de med stor sannolikhet att handla om svensk musik (i synnerhet Träd, Gräs & Stenar), allotropi (i synnerhet diamanter), franska komedier från 1995 och svenska internetforum från 2003.