Min dag

Jag lyssnar numera bara på Hall & Oates.
Jag skiter i vad du tycker om det, du förstår ändå inte. Jag vet inte om jag orkar bry mig om massa skitgrejer längre.
Hall & Oates... jag behöver inget mer. Inget. Mer.
Dagen börjar med att jag kokar lite ägg - lyssnar på Hall & Oates, helst självbetitlade plattan.
Vad som sen händer är svårt att precisera, men låt mig förklara det kort genom att säga att jag lyssnar på Hall & Oates. Kan variera lite vilka plattor det blir, men det tenderar att oftast bli H2O-plattan....
Sedan går jag ut. I lurarna - Hall & Oates.
Vart jag sen tar mig? Svårt att säga. Oftast blir det Kulturhuset. Jag kan faktiskt spela schack. Du vet där får vem som helst vara med bara man gillar schack (och är bra på det). Under pauserna blir det Hall & Oates.
När jag är färdig där smyger jag över till Kladdes kebab, ja, du förstår jag och Kladde är gamla gymnasiepolare. Sen fixar han en schyst kombotallrik extra allt. Och spelar Hall & Oates - för mig.
Kladde brukar spela "Abandoned Luncheonette" lite på skoj när jag är på väg att dra. Sen drar jag.
Går igenom stan, lyssnar på Hall & Oates, tar tuben. Köper en räktrålare, nynnar på "Sara Smile" när jag väntar på att få min räktrålare.
När jag sedan nått hallen i mitt hem börjar jag lägga ett pussel och lyssnar på Hall & Oates. Eller så drar jag och köper ett sexpack bayerskt, drar hem igen, släcker ner överallt i lägenheten, slår mig ner bekvämt och lyssnar igenom "War babies"-plattan och "Private eyes" samtidigt som jag långsamt låter sexpacket sköljas ner i kroppen. Sedan tänder jag en rökelse och drar igenom "Abandoned luncheonette"-skivan. För den är så stört bra.
Sedan går jag in på datorn och youtubar några sköna Hall & Oates-videoer.
När jag sen ligger i sängen på kvällen för att sova tänker jag på Hall & Oates, jag tänker på en solsemester i Kalifornien någon gång på 80-talet: vi spelar volleyboll och springer tillsammans genom kilometerlånga stränder, tjejer, tuffa herrgårdsvagnar fyllda med gott käk, skön vindsurfning. Darryl, John och jag. I varsin solstol. Med varsin Piña colada. En resa som aldrig blev av. Jag var för liten då.
Efter det somnar jag.

Blaj

Galle Gom stack pipan genom bokpärmen och chansade med ett avslaget gnyende.
Tuva Novotny frågade om hon klämde finnarna för hårt.
Ulf kom sprudlande in i rummet.

- Hur går det i matchen? undrade han, överdrivet uppspelt med två mörka fläckar i armhålorna.

- Asså.

- Schs!

- Nu tycker jag det blev lite dålig stämning.

- Va jag är ju jätteglad!

- Vad tycker du om mig?

- Ja.. klart jag gillar dig

- Ja, vad bra, jag gillar dig med.. Men jag ÄLSKAR dig inte.

- Nä.. hehe det är väl mer som med arbetskollegor.

- JA, hehe.

- Jobbar man tillsammans ligger man ju inte tillsammans.

Okej

Hejsan, nu är jag här. Jag skulle vilja göra lite korrigeringar här... vänta, det var fan vad det var tyst här. HaLlÅ!"!"!"!!!1 [Eko]
Jag ser att det var ett tag sedan det skrevs någonting här. Men jag är här för att göra en liten rättelse, det gäller förrförra inlägget. Alltså... jag har några synpunkter på det hela. Okej, alla papper blir blanka. Det är okej. Du känner nyhetens behag, visst visst, kör. Men det där med att ett problem aldrig kommer smaka godare i sällskap med ett annat...? Jasså det vet jag inte om jag kan skriva under på alltså. Jag vill påstå att det förhåller sig tvärtom. TVÄRT OMM. Jag kände en gång en kille som hette Omm, fresten. Harald Omm. En riktig helyllekille. Jag tror att du hade gillat honom. Det finns så mycket jag kan och vill berätta om Harald. Han var en så fin kille ser du. Harald Omm. Smaka bara på namnet, Harald Omm. En riktig Omm... jag har glömt hur vi lärde känna varandra och t.o.m. varför vi inte ses så ofta längre, men jag antar att det har med åldern att göra. Han har sitt och jag har mitt, som sagt. Jag orkar inte dra till Gröndal, han orkar inte dra till Näsby Park. Pensionärer du vet. Man har ju nog med alla barnbarn och så som man ska hinna träffa och gå på bio med. Annars hade vi nog setts oftare, druckit kaffe, ätit glass, rökt gräs. Ja, Harald var riktigt förtjust i det där sistnämnda. Kanske lite för förtjust faktiskt, men han dämpade sig sen när han blev tvungen att strukturera sig själv.
Vi hade många fina stunder tillsammans, det var en allmänt god stämning när vi sågs. Ibland sågs vi vid tretiden på dagen och fribrottades till midnatt, eller bara satt och lyssnade på Bach och diskuterade med vår vän som var son till en nigeriansk hövding. Vi pratade ofta om att starta en jazztrio och turnera runt, speciellt i Danmark för där var kvinnorna så vackra. Många gånger tog vi bilen till Christiania. Det var ju på 50-talet, du skulle sett hur det var då! När jag bildgooglar det där stället idag är allt jag ser bara en kopia av en kopia av en kopia av en kopia av det som VI såg när vi tog folkan dit -56 och häpnade i veckor.

Bästa känslan

Måste ju vara att vakna upp ur en koma. När ingen kan komma med hypokondrianklagelser. Mötet & vakandet runt den vita sjukhussängen. Man har gjort ngt legendariskt & har all rätt att njuta av de goda frukterna. En tid av återhämtning & återbyggnad, allt det jävliga är över. Bloggkoman har äntligen upphört.