Fru Fortuna

2013
det var året när ingenting skulle hända. nån bro skulle uppföras i norge, mer än så var det väl egentligen inte. men när man inte vet vad man väntar sig, då kan Överraskningen slå till.
Jag jobbade på, tog till rutiner och normer i en anpassningens strategi för att bota psykiska krämpor.
Samtidigt hägrade uppgivenheten, ge fan åt alla plikter. Blanda eufori med total apati. En sorts stolthet styrde väl mig på den tiden. Jag började skriva på allvar.
2012
Hon tipsade mig om vodka när jag inte kunde somna, men när hon drack vodka kunde inte jag somna.
Jag tänkte: jag måste söka inåt och kanske hitta fram till den punkt,
där allt vänder sig i pest och pina, det är den yttre verkligheten som hela tiden speglas mot en inre motpol i själen, kroppen, individen. Det är världen det är fel på, inte oss.
Började hata psykologin som bortser det mellanmänskliga, det sociala. Hata alla diagnoser som högmodigt placerats på patienter. Kategoriska inslag i livet finns det gott om utan att det här ska få hända.
Samhället skapar en förnedrad mänsklighet. Visste du inte det? Jagets upplösning är total, den absoluta objektiviteten är banal, Jerry Seinfeld är anal.
2011
Prövade mig fram i livet , hade tur med det mesta, stark period på många sätt, men ganska diffus så här i efterhand. Vad var 2011:s hemlighet? Var den särskilda kryddan kanske hur året gled undan all uppmärksamhet, verkade i det dolda? Att vara utan att synas. Wallenbergarna var rätt schyssta ändå? Skapade jobb och så?
2010
Mellanåret. Många konstruktioner och byggnadsställningar. Sverige börjar blicka bort från det invanda. Ett rastlöst land som inte längre vill bygga upp en rättvis värld utan brassar hellre stora nationalarenor. Pengar pengar pengar och stora känslor. Läste ju idéhistoria här och för all tid framåt.
2009
succé med blogg, avhoppad skola, kärlek, fylla, tydde tidens tecknen, bra med genomgående 9:or
/19890929
9999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999999

Flygplansläge

Det var olika träslag: spånskivor, puts, plywood, masonit och en hel del mdf. Vi satt och försökte göra något annat än det vi brukade göra. En utomstående hade säkert tagit oss för två slappskallar. Men iallafall jag försökte verkligen göra något nytt. Jag höll en saffransgiffel i ena handen och min telefon i den andra. Eller ja, telefon och telefon, jag hade inte pratat med någon i den på mycket länge - det var väl tre månader sedan sist. Den var på flygplansläget. På en efterfest för en tid sedan hade jag kommit i kontakt med en tilldragande, rätt gammal kvinna, som hade rått mig att ställa in till flygplansläge allt oftare. Jag avfärdade hennes tips tvärt och anslöt mig till en liten grupp som ägnade sig åt att klappa en sköldpadda och dricka konjak. Dagen efter slogs jag av tanken på att prova flygplansläget. Jag gick ut med min telefon och skiftade lätt till flygplansläget. Det blåste lätt på min kind. Den oförklarliga känslan av september. Jag ska inte säga att allting förändrades, men något hände. Tunnelbaneresan in till stan var inte som vanligt. Jag hade en trevlig pratstund med en pensionerad folkhögskolelärare. Hon var på väg till Mosebacke torg för att spela canasta med sina landsmän. Jag åkte in till Slussen och tittade på måsarna. De var många och vilda. En höll på att flyga in i Katarinahissen. Jag kom att tänka på min gamla kompis Ruben, han som bara lekte med allt som naturen hade att ge. En sådan livlig fantasi den grabben har, hade Petra sagt. Jaså, jag tycker snarare tvärtom, kontrade Berit. Jag - med en konstant känsla av underläge.

När jag hade tittat på måsarna gick jag till jobbet. Jag klippte isär några tidningar från förra århundradet och hängde upp lite tvätt. Till kvällsmat åt jag hämtpizza och drack en karaff med lättdryck, smak citron, till. Jag slog på radion och hörde land- och sjövädret. Sedan jobbade jag några timmar. Det var hårt och jobbigt, och när jag var klar greps jag av en kittlande känsla av seger.

Nu satt jag med min telefon och en giffel och övervägde att slå av flygplansläget. Komma ner på marken lite. Det var en kittlande känsla av oro och förväntan på samma gång. Jag såg på min vän, han såg på mig. Det passerade en minut. Vad skulle hända.

Leave life -- go leaf life!

Leaf life, en ny spännande umgängesform har lövat ner Stockholms gator, torg och simhallar senaste månaderna. Ungdomarna (mellan 20-28 år) kallar detta kort och gott att "löva lite", man kanske ses på Västertorps pizzeria och "kör en session löv" eller "ligger lite i lövet nu och kan inte komma". Helt klart är att denna nya kultursvärm knappast är äldst i rummet, den bär med sig klara drag av apatisk neurosyndromisk acedia och en gnutta postvital mikrovågsugnsångest. Målet är att alla vardagliga betänkligheter, kloka ord, framtidssäkringar och framspånade idéer måste bytas ut. Varför då kanske ni undrar? Fråga en lövare så talar denne person förbi ämnet, pekar mot närmsta park, där två sluskar sitter och petar potatis. Låter kapsylen glida av. Jag träffade en lövare häromdagen, vi kallar denna ospecificerade person Torsten Ekström. Torsten var på alla sätt en glad prick. Många hobbies, några tatueringar, ett fåtal jobb, ett enstaka boende. Men så kom berättelsen: ända sen gymnasiet hade en stress infunnit sig, ett groende frö till uppgivenhet, uttorkat kärleksliv, meningslös klyschighet. Denna stress är vad lövaren vänder sig emot. Genom att ta ett kliv neråt i civilisationstrappan, genomgå en bakvänd evolution, ta en bärs och en uppsluppen promenad -- att löva -- hamnade Torsten på rätt köl igen. Mitt möte med Torsten har bara börjat.
// Holger Ulriksson Tambert, fil. kand. i en massa ämnen

Skäl för tatueringar

Du skapar dig en nygammal look. Du uttrycker dina hetaste drömmar. Du fyller din hud med vackra ting. Du gör något du tror är originellt. Du kanske får en helt ny umgängeskrets. Du hamnar möjligtvis i ett gäng. Du bär med dig erfarenheter. Du blir inte längre igenkänd. Du jobbar bort din fula oskuldsfullhet. Du passar väl på att äta mer korv. Du kanske köper dig en stor hoj. Du målar din svartsynthet på kroppen. Du visar världen att du inte är rädd för commitments. Men du kommer aldrig mera kunna kalla dig frihetligt socialistisk.

Postmodern stress

Idag är det 121212. Verkar bara vara jag som bryr sig.
Kom igen, lite häftigt är det faktiskt!
Det ser fint ut.
Det känns inspirerande.
Kanske är jag bara insmord av platta, mediala budskap.
121212 kanske inte betyder någonting.
Men jag är ändå lite impad.
Av tiden.
Klockan 12:12 idag stod jag på tåget mellan Örnsberg och Aspudden. Det var inte mycket mer med det, jag försökte känna efter, men kände inget särskilt. Lite kornig trötthet pga Hobbitpremiär och efterfest igår, men mycket mer än så var det inte.
Jag klev av vid Liljeholmen och lommade över plattformen. Steg in i Mörby centrum-tåget, satte mig i ett hörn där några graffitister hade målat in sig rätt nyligen. Jag kände på den tjocka färgen med fingret, det var nymålat, men hade hunnit torka.
Jag hissade upp hörlurarna och tittade ut genom fönstret. Såg skräp i tunneln. Kom till Universitetet. Snackade lite med en moldavisk kille som stod vid uppgången och tiggde pengar. Jag frågade honom varför han hade kommit och han sa att det inte fanns några jobb eller pengar i Chisinau. Han var 18 och bodde med sin fru i en bil på någon parkering längre bort. Väldigt kallt, sa han.
Sedan gick jag till datorsalen. Där var det kallt. Jag blev jävligt störd av en snubbe som satt och skrattade hela tiden. Kände lite för att klippa till honom men sket i det. Jag fortsatte att jobba på mitt "dokument" och blev röd i ögonen. Jag åkte hem till mina föräldrar och åt genomstekt mat, slötittade på televisionen. Läste oengagerat i min bok, förde lite anteckningar i ett block vid sidan av. Ringde ett meningslöst telefonsamtal och längtade bort. Åkte hem och bad en stilla bön.

Verbaliserad skämskudde

Jag tror att jag förstår hur du menar. Notera: jag TROR att jag förstår.
Det känns som att jag har fått nycklarna till de feta salarna ikväll. Nu är det lite kittlerigt, det är tropiska fjärilar i maggen. Känner mig lite avkyld, hjärnan bepansrad och programmerad för tidlösa ögonblick.
Kul att höra att du har återupptäckt gamla vanor. Jag önskar att jag kunde säga detsamma. Jag rör mig bara längre och längre ifrån mitt gamla liv. På ett sätt deppigt, men det är inget jag gråter över just nu i varje fall. Jag gråter mest över klandervärda beslut som jag har tagit den senaste tiden. De har med kvitton och VHS-filmer att göra. Jag har varit på IKEA i Kungens kurva och varit jobbig och hävdat min konsumenträtt fast att jag försnillade kvittot och så har jag blivit blåst på pengar av en firma som konverterar VHS:er till DVD. Sånt är livet. Fred tycker att jag ska glömma det, men jag kan inte just nu. Det känns så jävla surt.
Som plåster på såren hittade jag idag några fina böcker på Myrorna i Skärholmen. Eller, åtminstone en fin bok. Den heter "Intressant att leva - DAGBÖCKER 14 MAJ" och är en antologi med texter från cirka 10.000 dagboksbidrag som Nordiska museet och Sveriges Hembygdsförbund uppmanade svenska folket att skriva och skicka in från just ett datum, den 14:e maj 1991.
Det är en bok för dig Joel. Den tangerar nästan för mycket av det som kretsar inom din intressesfär. Känslor, vanliga människors kunskaper, idéhistoria, etnologi... du får såklart låna den någon dag om du vill. Men först ska jag läsa den. Hittills har jag läst om några skolbarn och en rätt knäckt man... det är bra läsning.

Vi ses imorgon? Jag kommer att behöva göra en del saker innan dess. En blandning mellan tvång, nödvändighet och glädje. Att skriva kan vara som att laga mat, man laborerar med lite olika kryddor och käk och så blir det något som går att äta, eller kanske till och med är ljuvligt, eller rätt tamt och trist, eller helt enkelt oätligt, typ översaltat. Det kanske bara blir något som är fint att titta på, men inte värt att verkligen sätta tänderna i. Nu blev jag lite hungrig. Dags att titta till resurserna!

DNPÅSTAN

En fredag. Ska möta upp dig nu på Snövit, Ludvig. Där var vi senast när Herman hade något galej i samband med gymnasiet. Du verkar inte så taggad. Pratar om att de andra är sugna på dart, detta allt för uppskattade spel. Det är ju lätt att dopa sig, dricka några öl. Då vinner man VM med bravur. Annars så snurrar tankarna, har lagt mig till med många nygamla traditioner som hörde till 2009. Sminkpenna och surr på facebook. Det känns inte så bra men det kan ändå ligga något i att återuppväcka vanor. Vanan är ju dynamisk, låter sig aldrig fångas men ändå känns den som en och samma oföränderliga sak. Därför kul att kolla tillbaka? Äsch äh, den var som den var, den är som den är. Nu blev det snackigt här. Funderar på att åka till Malaysia, där lär de ha papayafrukter stora som kioskstånd, Bengt Olsson hänger där ibland. Allt för att odla sitt utanförskap trots hans innestående hipphet.

Korrigering

Korrigering: vi läste idéhistoria 2010. 2009 var något av ett skitår, såväl civilt som offentligt. Vet inte hur många som tog livet av sig det året, men jag skulle tippa på många. Sveriges ekonomi mådde ju lite dåligt då också... på plussidan kan dock nämnas att vi drog igång den här bloggen. Något av ett lyft, vill jag ändå påstå. Jag minns att det var en del förberedelser innan själva bloggandet ägde rum. Jag och Joel var lätt nervösa och lite konfunderade över hur allt skulle bli. Samtidigt som vi skulle haka på det ofantliga bloggtåget så ville vi också tillföra något nytt. Vi var osäkra på vad. Det är vi fortfarande.
2010 hoppade jag av journalistikvetenskapen och joinade Joel på idéhistorian. Det kändes roligare, men såhär i efterhand vet jag inte om det var speciellt klyftigt. Sett från ett karriärmässigt perspektiv. Men det är lätt att vara efterklok. Vi hade kul på kursen, snackade filosofi och hängde på Frescati. Vi blev polare med en kille från Skåne, som sedermera flyttade till Magnus Ladulåsgatan. Den gatan blev idag attackerad av Bengt Ohlssons ackumulerade höstdepp, många dystra substantiv där alltså. Han tyckte att Magnus Ladulåsgatans hus var i samma färger som frukt innan den ruttnar, som IKEA-möbler när de ställs ner i grovsopan.

Det där med blodgrupperna är ju något som har hängt med. Jag kanske inte tänker på det varje dag, men iallafall ett par gånger i veckan. Grekernas tankegods är spännande eftersom det är väldigt intellektuellt och väldigt lekfullt på samma gång. Jag tror att de var rätt barnsliga, skrattade och bölade mycket. Gick runt och pillade på saker, storögda och fascinerade som små skolgrabbar. Världen var ju trots allt större på den tiden, mindre utforskad än nu. Mer belastad av hemligheter. Vårt deppiga blogginnehåll till trots, så känner jag mig alltsomoftast som en sangviniker. Ibland när jag går på Söder (exempelvis) så kan jag få en impuls att börja springa, och då springer jag. Det är härligt att hoppa fram över trottoaren och se hur allt svischar förbi.

Men vissa dagar är man ju en äkta melankoliker. Kanske inte just idag, men häromdagen var det mörkt såväl inne som ute. Inget kändes kul... kände för att lägga ned allt. Säga upp företaget, hänga upp UR FUNKTION-skylten. Något höll mig kvar, kanske var det internet. Internet är lurigt, där har blodgrupperna fullkomligt sammanblandats ihop. Man vet inte säkert när det är en flegmatisk hemsida eller en melankolisk som man är inne på. Mestadels är väl internet rätt koleriskt.

Jag hinner inte skriva mer, jag har andra åtaganden (även fast det inte känns just så). Än så länge är internet en bisak i mitt liv. Rätt vad det är så är det kanske inte så längre. Utan att jag märker det så blir jag mer och mer insugen i det här. En dag vaknar jag och vet inte vad som är jag och vad som är world wide web. Inget att hänga läpp åt, ändå. Man måste vara absolut modern, det tyckte väl till och med grekerna. Det kanske är det enda sanna botemedlet mot melankolin, när allt kommer omkring.

Med melankolisk mage

När vi nu trätt in i den melankoliska period som kallas vintern är det dags för en sammanfattning, en upprensning. Mellan varje period krävs ju en sorts städning: vårstädning, höststädning och så också med vintern. Ungefär som ett kaffe så starkt att vulgära typer ger det egenskaper som ex. "fosterfördrivande" styr städningen upp, lägger saker till rätta. När denna blogg var i sin linda skapades samtidigt fyra andra bloggar på kontot. Flegma, den koleriska, den sangviniska och melankoliska. Efter en utrensning blev Flegma och Melancholia de enda kvar. Här vill man ju läsa in saker, är jag och Ludvig de flegmatiska melankolikerna? Vem är torr och kall och vem är våt och kall? Själva ursprunget till dessa sidobloggar, som utan aktivitet nu vuxit igen till att bli ett övervuxet jordgubbsland, var A-kursen i idéhistoria som jag och Ludvig gick 2009. Där lärde vi oss lite om humoralpatologin som gamla greker utövade, där kroppens vätskor och safter skulle hållas i balans för att undvika olika sjukdomar förknippade med de ovan nämnda temperamenten. Det är ett intressant ämne, melankolin. Har mycket att göra med mat och mage, enligt historien. Melankolikern -- den kvarhållande -- drabbas ofta av förstoppningar. Blir därför uppsvälld. Måste äta mera honung. Hur som helst har jag börjat tänka på det här med ljus och lampor. Har köpt en del lampor och funderar nu på att ta hem den vinterdepressionslampa som min mamma köpte när jag var 14. Detta efter att jag i mina tonår hade brutit sönder några pennor, vilket Ewa uppfattade som att jag hade blivit mörk till sinnet. Mina vintermornar präglades därefter av att jag lade mig i soffan framför morgon-tvn. Ewa springer stressad in, drar på lampan som på max når explosiva ljusstyrkor. GODMORGON! vilket sätt att vakna, man blev helt blind, men lite gladare. Såg i går på något nyhetsprogram om att denna lampform nu introduceras i Umeå som belysning i busskurer. Vet inte riktigt vad jag tycker om fenomenet ljusterapi. Känns som lite fuskigt och måste väl främst byggas på nån gammal myt i stället för nån sketen vetenskap. De fyra temperamenten