Ensamme George har avlidit, och därmed också hela den art som han var ensam representant för. I Stockholm var det bra väder idag, jag åkte ut till Högdalen och besiktigade stora bilen, var sedan nära på att svänga upp till Högdalstoppen och ta ett foto och skicka till Herman, men det gjorde jag inte. Var också nära på att spränga femhundringen i plånboken och käka en bättre lunch på ett ställe där i krokarna som såg lovande ut, men så blev det inte heller. Åkte förbi Lauritz och såg ett Yamaha-keyboard som ingen hade lagt bud på, tänkte att jag kunde lägga ett blygsamt bud och kanske ta hem den gamla pjäsen och komponera lite. För tillfället är det nämligen rätt tomt på instrumentfronten. Har tillgång till en akustisk gitarr och ett trumset där jag bor nu. Blir mest att jag drar lite på gitarren, krämar lite så att säga.
Botaniserar i podcast-jungeln, det är mycket sly ska sägas. Macheten går loss och river ner det mesta. Filip & Fredriks (ja, jag ska sluta tjata snart) är fortfarande bäst. Några jag har lyssnat på hittills (observera att jag gick igenom dem olika noggrant, se alltså detta som något ytterst subjektivt med en gnutta sanning snarare än tvärtom):
A. Schulman och S. Eklund: tråkigt, vissa ljusglimtar, självcentrerat, oskarpt (Schulman) och pretto (Eklund).
Kringlan och Josefinito: helt ointressant. Långsamt och oskarpt ventilerar de totala banaliteter för varandra. Något förbluffande med tanke på att de har hunnit göra 48 podcastar och således borde vara lite varmare i kläderna.
Värvet: här blev jag negativt överraskad. Hade hört gott om denna intervju-podcast men blev riktigt uttråkad. Kristoffer Triumf, som jag aldrig tidigare hade hört talas om, kändes oerhört tam på just det där sättet som är så typiskt för människor som egentligen inte vet hur man intervjuar (öh jag var 35 och ville prova nåt nytt). Tråkigt avsnitt med Annika Lantz. Så himla fantastisk är väl inte den svenska nöjesvärlden, vilket är podcastens huvudämne. Jag saknar historisk kuriosa, framtidsperspektiv, samtidsperspektiv, mer djupplöjning. Det jag hörde var platt, oengagerande och självcentrerat.
Luuk & Lokko: stängde av efter tolv minuter. Två torrbollar med förvisso goda kunskaper (Lokko) som inte förmår göra något intressant av allt gött i rockärmen. Stelheten är kanske sanktionerad av Sveriges radio.
Sveriges radio, som tänker lägga ner Eldorado nu. Det får inte ske! Eldorado, antagligen världens bästa radioprogram, om inte annat för att det är vårt enda värdiga medium till yttre rymden och alla andra världar. Man kan ta bort alla fjantiga podcastar, varför inte stänga ner hela itunes, men låt för Guds skull Eldorado vara.
20120628
20120626
Gästspel i Halland
På radion snackar några tolvåringar från Malmö-trakten om att det är i 15-16-årsåldern som allt händer. Dessförinnan och därefter är det bara samma sak hela tiden. De har förstås rätt, och sillen bränner till i halsen lite extra när jag sitter och lyssnar på det.
Men det var inte det jag skulle prata om nu. Det var nämligen HALLAND, eller rättare sagt HALMSTAD, eller rättare sagt den lilla gården ROSENBERG, som låg inte långt ifrån HARPLINGE, som jag skulle prata om. Nu är det tomt, där borta i huvudet. Det är en källa som jag öser ur för ofta. Precis som de flesta andra källor blir den tom och obrukbar. Då får man söka lyckan på annat håll. Exempelvis i konsten. Jag var på moderna muséet häromsistens, det var trevligt. Jag har blivit tillräckligt gammal för att verkligen uppskatta stora delar av den nya utställningens affischnamn (YOKO ONO!). Jag har blivit tillräckligt gammal för att kunna förstå och därefter kunna dissa den algeriske konceptsnubben som drar streck på träplattor genom att låta sig styras av en helikopter som han hänger i.
Men det var inte det jag skulle prata om nu. Det var en rockfestival utanför Halmstad, det var lantligt och annorlunda. Det var många omaka gruppbildningar och fyllerister i diverse utrymmen. På många sätt en ganska analog tillställning, en stämning som kändes som tagen från en annan tid, kanske slutet på 1960-talet, vars enda avbrott egentligen manifesterades i den em-match mellan Grekland och Tyskland som sändes över hela världen på fredagkvällen och streamades på en projektor i en av ladugårdarna på festivalen. De tjocka televisionernas tid är redan över, inte ens 45 år efter 1969. Det gick så fort. Nu kan det bara gå utför, vilket det naturligtvis inte kommer att göra. Snart är IKEA:s nya flaggskepp i handeln och alla folklivsforskare och antropologer (det är så festligt att prata om antropologer) kommer gissningsvis att göra ordentligt i byxorna.
Och där slutar jag, ty detta skulle vara kort. Jag hann också med ett litet gästspel i Lund. Där var det dött och regnigt. På Stortorget satt en ensam joggare och tog igen sig. Två gånger hälsade jag på en snubbe som jag inte kände, vi har aldrig pratat med varandra, men det kändes naturligt att hälsa på honom när jag mötte hans blick, och han hälsade också glatt tillbaka. Kanske hade vi en mystisk överenskommelse som gick ut på att vi var allierade i denna regniga och nästan ödsligt tomma stad.
Men det var inte det jag skulle prata om nu. Det var nämligen HALLAND, eller rättare sagt HALMSTAD, eller rättare sagt den lilla gården ROSENBERG, som låg inte långt ifrån HARPLINGE, som jag skulle prata om. Nu är det tomt, där borta i huvudet. Det är en källa som jag öser ur för ofta. Precis som de flesta andra källor blir den tom och obrukbar. Då får man söka lyckan på annat håll. Exempelvis i konsten. Jag var på moderna muséet häromsistens, det var trevligt. Jag har blivit tillräckligt gammal för att verkligen uppskatta stora delar av den nya utställningens affischnamn (YOKO ONO!). Jag har blivit tillräckligt gammal för att kunna förstå och därefter kunna dissa den algeriske konceptsnubben som drar streck på träplattor genom att låta sig styras av en helikopter som han hänger i.
Men det var inte det jag skulle prata om nu. Det var en rockfestival utanför Halmstad, det var lantligt och annorlunda. Det var många omaka gruppbildningar och fyllerister i diverse utrymmen. På många sätt en ganska analog tillställning, en stämning som kändes som tagen från en annan tid, kanske slutet på 1960-talet, vars enda avbrott egentligen manifesterades i den em-match mellan Grekland och Tyskland som sändes över hela världen på fredagkvällen och streamades på en projektor i en av ladugårdarna på festivalen. De tjocka televisionernas tid är redan över, inte ens 45 år efter 1969. Det gick så fort. Nu kan det bara gå utför, vilket det naturligtvis inte kommer att göra. Snart är IKEA:s nya flaggskepp i handeln och alla folklivsforskare och antropologer (det är så festligt att prata om antropologer) kommer gissningsvis att göra ordentligt i byxorna.
Och där slutar jag, ty detta skulle vara kort. Jag hann också med ett litet gästspel i Lund. Där var det dött och regnigt. På Stortorget satt en ensam joggare och tog igen sig. Två gånger hälsade jag på en snubbe som jag inte kände, vi har aldrig pratat med varandra, men det kändes naturligt att hälsa på honom när jag mötte hans blick, och han hälsade också glatt tillbaka. Kanske hade vi en mystisk överenskommelse som gick ut på att vi var allierade i denna regniga och nästan ödsligt tomma stad.
20120619
Nursery Cryme
En djurskötare på Kolmården blev dödad av sina favoritvargar häromdagen. Det är en tragisk historia som gör mig gråtfärdig.
Det som hände påminner oss bland annat om att vi håller på med ett helt annat projekt än det som pågår i naturen. Även fast att vi har lyckats hålla vilda djur bakom stängsel i många år nu, är det fortfarande alltid på blodigt allvar för naturens del. Det är väl lätt att glömma att vårt samhälle är en ganska abstrakt och naturfrånvänd konstruktion. Det är lätt att inte se verkligheten för alla seder, hus och människor som finns i vårt samhälle. Men naturen är sig lik, och när den slår till oss i sin renaste och grymmaste form - som är den rena instinkten (eller vad det nu är) blir vi lamslagna, förvirrade och förtvivlade, eller mycket skadade.
Jag hoppas att djurskötaren har hamnat på en fin plats där hon får ta hand om djur som inte attackerar henne.
För att återgå till tidigare nämnda projekt - som undertecknad alltså ingår i - är det en ständig kamp mellan förnuft och känsla, tro och tvivel, och alla de där andra klichéartade motsatsparen. Vi har offrat något och blivit samhällsvarelser. På gott och på ont, ska väl sägas. Här är jag och jag kämpar på precis som alla andra . Imorgon tar jag en del av mitt pick och pack och far ner till Halmstad. Blandade känslor inför detta. Det kommer att vara på ett slags slagverksbaserat gästspel i något skogsparti utanför den halländska metropolen - till vilken nytta kan man fråga sig. När jag för en stund sen stod i badrummet och vårdade min munhygien funderade jag på varför jag skulle slå mig ner och skriva det här, och tänkte att jag förmodligen inte skulle komma hem som densamme som när jag åkte ner.
Ha, tillåt mig småle. Jag kommer att gå igenom någonting, visst, och säkert kommer det att vara omvälvande och fascinerande, kanske inspirerande eller ångestfyllt - omväxlande i vilket fall, men att jag skulle förändras i grunden har jag svårt att köpa. Jag minns alla resor jag har gjort och hur de brukar ta på mig. Jag är mig lik. Det är väl bäst så. Jag kommer att vara lika knäckt och älta samma skit som jag gjorde hösten 2008, när jag var så kär och svävande och räknade Stockholms badhus, lika skön/oskön som jag alltid har varit. Jag inser nu (nu? verkligen?) att det är det bästa, för alla. Jag skulle aldrig fixa att vara en ny person; tänk vad jobbigt att lära känna all jävla skit - all ångest och extas, galenskap och-så-vidare. Nä, det är nog bra som det är.
Kanske blir det bloggande från Halmstad. Som vilken svensk stad som helst. Med lite tur får jag se en sida av Halmstad som bara finns just i Halmstad. Men att förvänta sig DET är väl att sväva lite väl högt ovanför molnen.
Jag vill passa på att utan förekommen anledning rekommendera ett gammalt band, nämligen Genesis. Stökigt, proggigt och ofta riktigt kasst. Hög kuriosa-faktor med den excentriske vokalisten Peter Gabriel (som ständigt slog nya rekord i absurd scenklädsel och sägs ha uppfunnit publiksurfandet!) och den mystiske gitarristen Anthony Phillips (som hoppade av tidigt och gjorde den kultproggiga soloplattan "The Geese and the Ghost") under de första åren och ständige medlemmen Phil Collins som batterist och sedermera sångare. Lyssna till exempel på låten "The Fountain of Salmacis" från skivan "Nursery Cryme" från 1971, sådan musik görs inte längre. Det händer att jag känner mig oerhört ledsen över detta faktum, men lika ofta känns det skönt att det förhåller sig så. Kanske av det enkla faktum att gjort redan är gjort, hur man än vrider och vänder på det. Kanske är världen redo för en comeback för denna sorts musik om cirka 75 år eller så. Tills dess får man stå ut med svettig electronica som flåsar en i nacken vart man än går. Världen vänder, som Björn J:son Lindh så träffsäkert slog fast på sin skiva med samma namn från 1985.
Ber om ursäkt för långt inlägg. Nästa inlägg ska vara mycket, mycket kortare.
Det som hände påminner oss bland annat om att vi håller på med ett helt annat projekt än det som pågår i naturen. Även fast att vi har lyckats hålla vilda djur bakom stängsel i många år nu, är det fortfarande alltid på blodigt allvar för naturens del. Det är väl lätt att glömma att vårt samhälle är en ganska abstrakt och naturfrånvänd konstruktion. Det är lätt att inte se verkligheten för alla seder, hus och människor som finns i vårt samhälle. Men naturen är sig lik, och när den slår till oss i sin renaste och grymmaste form - som är den rena instinkten (eller vad det nu är) blir vi lamslagna, förvirrade och förtvivlade, eller mycket skadade.
Jag hoppas att djurskötaren har hamnat på en fin plats där hon får ta hand om djur som inte attackerar henne.
För att återgå till tidigare nämnda projekt - som undertecknad alltså ingår i - är det en ständig kamp mellan förnuft och känsla, tro och tvivel, och alla de där andra klichéartade motsatsparen. Vi har offrat något och blivit samhällsvarelser. På gott och på ont, ska väl sägas. Här är jag och jag kämpar på precis som alla andra . Imorgon tar jag en del av mitt pick och pack och far ner till Halmstad. Blandade känslor inför detta. Det kommer att vara på ett slags slagverksbaserat gästspel i något skogsparti utanför den halländska metropolen - till vilken nytta kan man fråga sig. När jag för en stund sen stod i badrummet och vårdade min munhygien funderade jag på varför jag skulle slå mig ner och skriva det här, och tänkte att jag förmodligen inte skulle komma hem som densamme som när jag åkte ner.
Ha, tillåt mig småle. Jag kommer att gå igenom någonting, visst, och säkert kommer det att vara omvälvande och fascinerande, kanske inspirerande eller ångestfyllt - omväxlande i vilket fall, men att jag skulle förändras i grunden har jag svårt att köpa. Jag minns alla resor jag har gjort och hur de brukar ta på mig. Jag är mig lik. Det är väl bäst så. Jag kommer att vara lika knäckt och älta samma skit som jag gjorde hösten 2008, när jag var så kär och svävande och räknade Stockholms badhus, lika skön/oskön som jag alltid har varit. Jag inser nu (nu? verkligen?) att det är det bästa, för alla. Jag skulle aldrig fixa att vara en ny person; tänk vad jobbigt att lära känna all jävla skit - all ångest och extas, galenskap och-så-vidare. Nä, det är nog bra som det är.
Kanske blir det bloggande från Halmstad. Som vilken svensk stad som helst. Med lite tur får jag se en sida av Halmstad som bara finns just i Halmstad. Men att förvänta sig DET är väl att sväva lite väl högt ovanför molnen.
Jag vill passa på att utan förekommen anledning rekommendera ett gammalt band, nämligen Genesis. Stökigt, proggigt och ofta riktigt kasst. Hög kuriosa-faktor med den excentriske vokalisten Peter Gabriel (som ständigt slog nya rekord i absurd scenklädsel och sägs ha uppfunnit publiksurfandet!) och den mystiske gitarristen Anthony Phillips (som hoppade av tidigt och gjorde den kultproggiga soloplattan "The Geese and the Ghost") under de första åren och ständige medlemmen Phil Collins som batterist och sedermera sångare. Lyssna till exempel på låten "The Fountain of Salmacis" från skivan "Nursery Cryme" från 1971, sådan musik görs inte längre. Det händer att jag känner mig oerhört ledsen över detta faktum, men lika ofta känns det skönt att det förhåller sig så. Kanske av det enkla faktum att gjort redan är gjort, hur man än vrider och vänder på det. Kanske är världen redo för en comeback för denna sorts musik om cirka 75 år eller så. Tills dess får man stå ut med svettig electronica som flåsar en i nacken vart man än går. Världen vänder, som Björn J:son Lindh så träffsäkert slog fast på sin skiva med samma namn från 1985.
Ber om ursäkt för långt inlägg. Nästa inlägg ska vara mycket, mycket kortare.
20120614
Soptippar
Sommaren har kommit, med allt vad det innebär. Ledighet. Jag får ett sms som handlar om att lyssna på shoegaze och att röka gräs och har ångest för att jag inte har något fast jobb denna sommar. Borde söka till hösten, leva på lite gamla meriter, få till något. Det är härligt att arbeta och tjäna pengar.
Just idag är jag inte så stark. Jag känner igen mig i Filip när han berättar i Filip och Fredriks podcast att han sitter i sitt hus i L.A. och tittar in i väggen. Det får mig att osökt tänka på att de släpper en ny podcast idag, torsdag.
Jag tänkte säga att det inte händer något, men det stämmer inte. Igår var jag på ett event. Sög gjorde det. Sedan kollade jag fotboll i en trevlig bar i Sibirien. Jag störde mig lite på en trio som satt där, de brölade och hade sig. Jag tänkte att jag skulle få massa saker gjorda, men det blev inte så.
Facebook är på väg utför, säger de. Enligt ryktet är det nu instagram som gäller. Trenderna på internet kommer och går. Det mesta som var hett och fräscht år 2009 är numera förpassat till den ständigt växande ytan som utgör internets soptipp. Jag kan tänka mig att det liksom på verklighetens soptippar finns individer som mer eller mindre livnär sig på soptipparna på internet. De går (surfar) och plockar upp rester - hemsidor, foton och annat - som går att sälja för en billig peng på någon loppmarknad i utkanten av en stad. Vad är det då man hittar på internets soptipp?
20120609
Maradona
Jag sitter här och väntar. Här är det stökigt överallt. Men jag har bra musik, en bra känsla. Fast att jag låg och sov i ett litet rum fullt av tv-spel och solljus.
Jag känner för att säga något. Det blir ofta samma sak. Jag har antagligen förbrukat mina chanser, men vem har inte det?
Jag kanske tar livet av mig om trettio år, på något för den tiden excentriskt sätt.
Jag drogs med i svängen, som så många gånger förut. Den klassiska svängen, vad nu det är. Att stå på Debaser slussen klockan tjugo i ett en natt och ryckas med, ta nya tag och bli ung igen. Vi stod och skrattade och konstaterade att hans prank var mästerligt; massa ballonger i en lägenhet. Och så fanns det en tjej - så klart, så klart!
Jag såg öppningsmatchen i EM i fotboll och fick en auditiv upplevelse efteråt, innan det var dags för nästa match. Mitt förhållande till fotboll, och idrott i allmänhet, är splittrat. Vissa kvällar får jag rätt på de vackra skärvorna, de där Maradona fortfarande ser fräsch ut, de där det konstgjorda gräset på den gigantiska arenan med 50.000 supportrar blänker i all sin prakt. En ögonblicksbild på Levandowski när han petar in den i Greklands mål. Idag vet jag inte, igår kändes allt klart.
Nä nu är det dags att jobba lite. Jag saknar mitt gamla jobb, som förefaller ha varit så enkelt jämfört med det jag nu har företagit mig. Det är lätt att sakna något men hade det inte varit härligt att bara gå till jobbet ibland och ta i, förutsättningslöst och fantasilöst. När fantasin hela tiden ska ta en dit man vill blir det ju lätt lite tradigt.
Jag känner för att säga något. Det blir ofta samma sak. Jag har antagligen förbrukat mina chanser, men vem har inte det?
Jag kanske tar livet av mig om trettio år, på något för den tiden excentriskt sätt.
Jag drogs med i svängen, som så många gånger förut. Den klassiska svängen, vad nu det är. Att stå på Debaser slussen klockan tjugo i ett en natt och ryckas med, ta nya tag och bli ung igen. Vi stod och skrattade och konstaterade att hans prank var mästerligt; massa ballonger i en lägenhet. Och så fanns det en tjej - så klart, så klart!
Jag såg öppningsmatchen i EM i fotboll och fick en auditiv upplevelse efteråt, innan det var dags för nästa match. Mitt förhållande till fotboll, och idrott i allmänhet, är splittrat. Vissa kvällar får jag rätt på de vackra skärvorna, de där Maradona fortfarande ser fräsch ut, de där det konstgjorda gräset på den gigantiska arenan med 50.000 supportrar blänker i all sin prakt. En ögonblicksbild på Levandowski när han petar in den i Greklands mål. Idag vet jag inte, igår kändes allt klart.
Nä nu är det dags att jobba lite. Jag saknar mitt gamla jobb, som förefaller ha varit så enkelt jämfört med det jag nu har företagit mig. Det är lätt att sakna något men hade det inte varit härligt att bara gå till jobbet ibland och ta i, förutsättningslöst och fantasilöst. När fantasin hela tiden ska ta en dit man vill blir det ju lätt lite tradigt.
20120607
Tillbaka i huvudstaden
Igår var jag på landet. Det luktade gott och var härligt fuktigt. I sommar ska jag växla flitigt mellan torka och fukt. Jag har varit borta från Stockholm ett tag och nu är jag tillbaka. Jag tänker på mina egna Stockholmspärlor. Finns dem? Mitt förhållande med dem är hur som helst komplext. Jag kan inte bara stövla in på stadsbibblan och gå och låna en bok av Carl Fredrik Reuterswärd. Jag kan inte bara gå över till Kebabkungen och köpa en falafeltallrik. Jag kan inte bara gå till record hunter och köpa en skiva.
Varför? Jag har inga pengar nu.
Jag måste sluta känna så jävla mycket. Ta saker som de kommer istället. Nu håller jag låg proffe. Smyger omkring i mängden, gör det jag ska göra. Tänker på gamla inlägg och smälter helgens eskapader. Det var festligt i helgen. En god vän gifte sig. Jag blev full och höll tal. Såhär i efterhand kan jag känna att det var en dum idé, men vad gör man inte för att vara lite lustig och festlig.
I höst kanske jag ska joina en redaktion. Joina, detta nya ord. Svårt att veta hur det borde stavas. Jojna? Det får mig osökt att tänka på den samiska jojken, vilket naturligtvis är härligt. Alla möten med denna musikaliska urkraft främjar jag.
Det känns spännande att få ingå i denna redaktion (om nu det blir av, jag är min vana trogen och bestämmer mig i sista stund); jag ska göra mitt yttersta för att inlemma alltidkickens valspråk och inställning till livet. Jag ska hålla låg proffe och smyga in Harald Omms visdomar när det minst anas, som en lömsk kobra. Med den stora skillnaden att mitt gift inte är farligt utan gott!
Jag har köpt en bil också, det känns konstigt och spännande. Den är mörkblå och ganska snygg. Man lyssnar på kassett eller brusig radio i den (eller trevliga passagerare). Jag ingår numera i detta ogreppbara kollektiv som sakta men säkert uttömmer vår jord på dess resurser, sprutar ut koldioxid i luften och ser till så att motorvägarna hela tiden måste ses om och expandera så att fler ska få plats. Tänk om det inte fanns några bilar.
P.S. Alltidkicken (jag vet, det är ett bökigt namn, vi kanske ska byta) har (på riktigt denna gång) börjat släppas ut som en antologi i bokform. Detta känns naturligtvis stort och kul. Det är väl en sorts fanzine-historia med inslag av broschyr, skoltidning och ren glädje. Första exemplaret gavs till de som gifte sig i helgen. Förhoppningsvis kommer de att läsa vår antologi med glädje och lite förvirring. D.S.
Varför? Jag har inga pengar nu.
Jag måste sluta känna så jävla mycket. Ta saker som de kommer istället. Nu håller jag låg proffe. Smyger omkring i mängden, gör det jag ska göra. Tänker på gamla inlägg och smälter helgens eskapader. Det var festligt i helgen. En god vän gifte sig. Jag blev full och höll tal. Såhär i efterhand kan jag känna att det var en dum idé, men vad gör man inte för att vara lite lustig och festlig.
I höst kanske jag ska joina en redaktion. Joina, detta nya ord. Svårt att veta hur det borde stavas. Jojna? Det får mig osökt att tänka på den samiska jojken, vilket naturligtvis är härligt. Alla möten med denna musikaliska urkraft främjar jag.
Det känns spännande att få ingå i denna redaktion (om nu det blir av, jag är min vana trogen och bestämmer mig i sista stund); jag ska göra mitt yttersta för att inlemma alltidkickens valspråk och inställning till livet. Jag ska hålla låg proffe och smyga in Harald Omms visdomar när det minst anas, som en lömsk kobra. Med den stora skillnaden att mitt gift inte är farligt utan gott!
Jag har köpt en bil också, det känns konstigt och spännande. Den är mörkblå och ganska snygg. Man lyssnar på kassett eller brusig radio i den (eller trevliga passagerare). Jag ingår numera i detta ogreppbara kollektiv som sakta men säkert uttömmer vår jord på dess resurser, sprutar ut koldioxid i luften och ser till så att motorvägarna hela tiden måste ses om och expandera så att fler ska få plats. Tänk om det inte fanns några bilar.
P.S. Alltidkicken (jag vet, det är ett bökigt namn, vi kanske ska byta) har (på riktigt denna gång) börjat släppas ut som en antologi i bokform. Detta känns naturligtvis stort och kul. Det är väl en sorts fanzine-historia med inslag av broschyr, skoltidning och ren glädje. Första exemplaret gavs till de som gifte sig i helgen. Förhoppningsvis kommer de att läsa vår antologi med glädje och lite förvirring. D.S.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)