Hej, Ballas kunde inte komma, istället skriver jag några rader (hoppas det är ok). Jag heter Telly Savalas, min morfars far var god vän med Spyridons farfars far. Från att de var väldigt små till att de blev gamla gubbar delade de en vänskap som baserades på värme, äventyr och slumpmässighet. De klättrade i träd, plockade oliver och lekte med flickor. Jag har hört att det var riktigt härliga tider. När de kom upp i 20-årsåldern skildes deras vägar åt, min morfars far flyttade in till Aten och började spela schack. Spyridons farfars far stannade kvar på ön och blev fiskare.
Jag växte upp i New York. Det var coolt. På 1950-talet umgicks jag med stekare från Manhattan som lät mig åka i deras dollargrin. Vi röjde runt rätt ordentligt, en gång köpte vi en båt till några dakotaindianer (som hade en exilgrupp i New Jersey). Vad som hände med den stammen vet jag inte riktigt... de öppnade ett tempel på den där båten, där de höll på med trolltrummor och sånt har jag för mig... vänta förresten, om inte det här var på 60-talet... jo, kanske det var iochförsig va. Det fanns i alla fall några riktiga Manhattan-stekare som under 60-talet konverterade till hippies. De använde sina pengar till att göra riktigt utflippade grejer. En annan sjuk grej jag minns som hände var att Norman (som en av dom i den inre kretsen hette) köpte en rivningskåk i Harlem som han lät bygga om till ett buddhist-tempel. Det spårade förstås ur från början, men tanken var väl god...
På 70-talet umgicks jag i rätt renodlade akademikerkretsar, och gick ofta på konstnärliga happenings med preparerade pianon och såna grejer. Det var väl kul, men samtidigt jävligt pretto
80-talet var kul, jag lärde känna en snubbe [Ronald] som får sägas vara nån sorts pionjär inom graffittin, han hängde jag med en hel del. Det var kul att följa med honom när han gjorde sina målningar. Jag upptäckte att New Yorks tunnelbana var som ett litet universum i sig. Här fanns verkligen allt! Graffittin och hela det köret blev ett stimulerande avbrott från min annars ganska trista vardag.
Jag började skriva böcker nån gång i slutet på 80-talet, och fick min första roman utgiven 1991. Det blev en del sena kvällar på de där litterära barerna i Brooklyn. Jag träffade Paul Auster några gånger, han åt alltid hamburgare med pommes frites. Särskilt minns jag hans uttal av pommes frites, och hur han drack när han drack öl. Det var något säreget med sättet han förde glaset mot munnen för att sedan låta ölen rinna ner i munnen på.
Jag tröttnade på den där grejen sen, och flyttade hit, till Stockholm, några år senare. Och så har jag då kommit hit, och skriver det här. Det var inget jag trodde att jag skulle göra när jag satt i baksätet på Robbie's silvriga Lincoln, när vi gled ner för 32:a gatan nånstans runt -57.
Jag "likear"
SvaraRadera