Jag hörde om en man som fick pinjemun. Det är en nytt ord, uppsnappat ur en dimmig bloggosfär & en upplysande medial nervositet. Pinjemun, pine mouth. Denna man, han var som en i mängden, aldrig riktigt närvarande, alltid mitt i massan, aldrig riktigt utsvävande, förutom när det kom till gastronomin. Där hade han sitt säte, bland blomkålssoppor & brännande nya Medelhavsrätter. Maten var hans trygghet, men han kom en dag att äta härskna pinjenötter. Denna fadäs påverkade hans smaksinne till den grad att allt han åt kom att smaka besk malört, en metallisk hinna som likt en parasit aldrig ville försvinna.
Det märkliga i denna berättelse var att pinjemunsmannen fick sina andra tre sinnen förstärkta. Det var i matsalen, där han för trettiotredje gången försökte återkalla minnet av en cesarsallads ljuva smak, han plötsligt hörde sällsamma ljud från hans omgivning. Det var besticken runt omkring matsalen som i en polyfoni tycktes samtala med varandra. Mannen klev bestört ut. Rädslan att han till slut tappat förståndet fick honom att svaja till ett ögonblick, glasen och smörkniven bredvid honom föll mot marken när han stötte till bordet. Även detta uppfattades som besjälat. Denna gång en kakafoni, vemodig och ängslig vilket huvudpersonen inte kunde undgå att känna för. Samklangen var total. Hans känslor stämda och hans förnuft redo att förändra världen, med en aning om det äventyr som väntade honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar