Stigen mellan husen

Neptunus försvinner ut ur bilden, jag raglar fram genom en liten stig mellan två villor. Inne i tomten till höger sitter en man som är sjukt lik Karl Marx på en trappa och bidar sin tid. Det ser ut som att han håller på att bygga någonting av cernitlera. Jag rör mig långsamt på den här stigen, det känns som att det tar en evighet att gå den. I gräset ligger olika föremål. Utan att jag inser det, är det föremål som är nycklar till min barndom. Där ligger lite lego, några dankar, en handkontroll till ett N64, några pokémonkort, ett playmobilpiratskepp, några musikkassetter, ett exemplar av Tintinalbumet "Det hemliga vapnet". Jag säger till mig själv att detta är surrealistiskt. I farten plockar jag upp N64-handkontrollen och virar om sladden runt min hals. Jag passerar hus efter hus, anonyma kåkar, det är tyst och stilla, det är gryning i en förort liksom. I ett vitt trähus ser jag att det lyser uppe på vinden, jag hör prat. Som tur är tittar någon ut, en tjej. Hon håller upp ett spelkort, jag klättrar över staketet och in på tomten. Jag tolkar hennes ansiktsuttryck som att jag är välkommen upp, går in i huset, det luktar lite hemslöjd, bullbak och nyinköpt hemmabio, tar av mig skorna, stiger uppför trappstegen, de knakar ljudligt, resten är tyst bortsett från strimmor av ljud från vinden, på övervåningen står ett uppdukat bord. I vardagsrummet står en soffa som det ser ut som att någon ligger och sover i, instoppad i filtar. På bordet står en skål med lantchips. På teven visas en film med Jacob Eklund, det är mjutat på teven. Ute håller en ny dag på att födas. Trägolven knarrar. Jag slår mig ner i en fåtölj bredvid soffan och dåsar till.