Världens modernaste blogg lever vidare, kan vi nu konstatera efter en rad tvister som har förekommit på kontoret. Gamla medarbetare har bytts ut, nya medhjälpare har rekryterats. Bloggandet kan sätta igång igen. Världens modernaste blogg... måste leva vidare!
Ber om ursäkt för den informella tonen, men jag kan inte nog dölja min entusiasm för det här återuppväckta projektet igen. Jag känner bara en sådan obeskrivlig glädje... som gränsar till extas. Och att jag har anlitats till detta hedervärda uppdrag!!
Jag är släkt med Harald Omm. Men jag heter tyvärr inte Omm. Jag heter Olof Brass. Somliga har, mot min vilja, kallat mig Brass-Olof. Förutom att det låter helt förjävligt är det dessutom missvisande. Jag har aldrig hållit på med brass. Jag kan dock erkänna att jag har närt ett intresse för "brass music", dvs mässingsblås och liknande, då jag har lyssnat mycket på amerikansk funkmusik. Men något jäkla brass har jag aldrig rökt. Förutom den där otursamma kvällen på Costa Rica, 1992. Men du vet, en gång är ingen gång.
Det finns förstås anledning att tvivla på min existens. Förlåt, jag menar anledning att tvivla på min kompetens till den här bloggen snarare sagt. Jag vet inte ens själv om jag duger till att skriva på den. Men en sak är säkert: jag är passionerad. Ja, så förbannat passionerad så du anar inte. Jag nästan brinner när jag skriver det här inlägget. Brinner upp eller brinner ner? Nä, jag brinner bara. Om du skulle se mig nu skulle du hämta brandsläckarn. Jorå, dée säkert. Lovar. Men ta det lugnt, jag är utbildad brandman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar