Tjena, Martin var namnet. Låt oss inte göra någon större affär kring mitt namn. Det är bara ett namn. Som jag fick när jag föddes av mina föräldrar. Inget jag kunde hjälpa. Jag är nu den jag är.
Jag kom på mig själv med att ha ätit pizza fem dagar i rad. Ungefär samtidigt insåg jag att det inte gjorde något för mig. Någon minut senare undrade jag om det var något fel på mig. Jag som tidigare hade profilerat mig inför mig själv och andra som en hälsosam kille som ytterst sällan åt skräpmat, hade nu glufsat i mig pizza flera dagar i rad. Jag stod i badrummet och såg på mig själv i spegeln. Kort därpå kände jag att jag faktiskt inte kände mig ofräsch som hade ätit pizza fem dagar i rad. Efter den känslan upplevde jag att jag hade brutit mig loss från någonting, att jag hade tagit mig ur ett fängelse. Jag kände mig fri och steg ut ur badrummet. Stod i köket och fyllde ett glas med vatten och lyssnade på hur det jobbade för fullt inne i diskmaskinen med att göra rent porslinet och husgeråden. Föreställde mig hur gott det skulle vara med kebabpizza ikväll. Pizza ikväll igen, för sjätte dagen i ordningen. Jag föreställde mig hur pizzabagaren tog fram degklumpen och knådade ut den till en mjölig lakanformad deg och sedan färglade hela ytan med röd tomatsås. Sedan lät han riven ost regna över hela tomatsåstäcket från sina grovhuggna händer. Och sedan på med det möra köttet, så fabrikstillverkat som kebabkött kan bli, med svaga kryddningar av kummin och cayennepeppar, och generöst utdelad lök över pizzan. Sedan ett gäng halvtinade pommes frites och rikligt med champinjoner. Sedan in i ugnen. Jag undrade vad pizzabagaren kunde tänkas hålla på med medan pizzan låg i ugnen. Antagligen höll han på med någon annans pizza då. Eller bara stod och drack lite kaffe och hörde om det fanns något intressant på radion. Hm. När pizzan var färdig garnerade pizzamästaren den med isbergssallad, riven morot och fefferoni. Slutligen ringlade han över breda ränder av gräddfil och chilisås över pizzan. Pizzan stoppades in i kartongen och gavs till mig, som hade betalat och var redo att gå hem och äta upp pizzan, tänkte jag. Hur jag med lite grimaserad nuna tog mig hem i vintern och gick upp för trappan med min välfyllda kartong och slog mig ner vid bordet för att äta pizzan. Hur jag nästan var hypnotiserad när jag skyfflade in pizzan i munnen. Hur jag torkade mig om munnen. Hur jag metodiskt drack läsk till. Hur jävla god pizzan var. Och sedan var jag liksom tvungen att gå ner till pizzerian och beställa den här pizzan, ta hem den, och äta en pizza för sjätte dagen i rad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar