Det blev helt enkelt för mycket. Begäret blev för starkt. Jag kunde inte längre tänka på någonting annat. Det blev som en dröm som följde med mig vart jag än gick och åkte. En historia som jag var tvungen att berätta även fast ingen lyssnade. Jag började gå till Hagaparken och berätta de här rapsoderna, även fast ingen lyssnade. Någon liten koltrast, på sin höjd. Jag visste sedan gammalt att änder inte lyssnar när gubbar berättar. De hänger för sig själva och letar efter käk. Jag käkade också, men inte i Hagaparken. Gick hem istället, slog på spisen och stekte lite rester. Kokte spaghetti i värsta fall. Frugan kom hem sent. Jag slötittade på teve. I hjärnan kom jag fram till att tv-utbudet var festligt ungefär varannan dag. Mer än så blev det liksom aldrig.
Och sen hittade jag bloggen. Den bara låg ute på internet och skvalpade, halvt bortglömd, halvt övergiven, av två Stockholmspundare. Den såg så liten och ensam ut och jag hade ju det där obotliga begäret efter att få berätta mina historier. Så vi kom bra överens. Blev bästa polare över en natt. Jag ljuger inte för dig när jag säger att jag gillade läget totalt från dag ett. Eller kväll ett, rättare sagt. Det var ett välsignat elavbrott i skallen. Ett välkommet inslag i min torftiga vardag. Så slapp jag tänka på tv-utbudet, eller några av de ignoranta änderna.
Jag skulle ta hand om bloggen för att den blev genast min käraste ägodel. Jag celebrerade storslaget med att gå ner till Sleven och köpa en påse dillchips och en stor flaska kyld läskedryck. Jag var så till mig så att jag pressade i mig chipsen och svepte läskedrycksflaskan på gatan utanför, innan jag hade hunnit hem. Sedan kom jag hem och mådde lite dåligt, men det gick över fort. Det blev bättre igen när jag öppnade bloggen. Det blev helt enkelt för mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar