Schack & kaffe

Sofia, 25 bast, kock, intresserad av japansk matlagning och serbisk poesi. Det fanns stunder då jag tvivlade över att skriva här. Men sedan tog jag mig själv i kockhatten och bestämde mig för att jag kunde. Kan Olof Brass, kan jag. Liksom. Det. Är. Så. Enkelt. Att. Skriva. Skit. Jag kanske borde göra en presentation av mig själv, men samtidigt kan jag bli så trött på sånt där. Allt självförverkligandetjafs. CV-samhället. Individualisternas tidevarv. Aja. Ska inte gnälla. Den där oviljan jag har mot det är väl också för att jag inte kan berätta om mig själv utan att börja vurma för Göran Greider, och det där fattar inte alltid alla. Så jag tänkte att jag kunde berätta något annat. Till exempel kan jag berätta att Spyridon Ballas mår utmärkt. Han är numera rätt gammal och spenderar mycket tid på ett museum. På kontoret finns ett x-box och ett aldrig sinande förråd av kaffe. Så Spyridon sitter där och... ja, chillar. Du förstår ju själv. Tänk dig själv ett kontor på ett museum, kaffe, x-box. För vissa blir det inte bättre. De har schack också. Sist jag var där för att hälsa på min gamle släkting så frapperades jag av den starka schack-stämningen som hade infunnit sig i lokalen. Spyridon, Bogdan, Håkan och Raimo, fyra gubbar, två schackbräden. Den distinkta doften av kaffe. Ett paket mjölk och en liten glasskål med sockerbitar. Precis när jag kom in i rummet befann sig Raimo i ett taskigt läge. Antingen offra en löpare eller en häst. Det gick att ta på den förväntansfulla stämningen i det lilla rummet. Svettpärlor blänkte på gubbarnas pannor. Ögonen var koncentrerade och spända på det ena schackbrädet. Munnarna hade blivit ihopknipta streck som bara låg ovanför hakorna. Jag vet inte hur lång tid som gick, men jag bara stod bredvid och väntade på att Raimo skulle göra ett drag så att det skulle gå att prata med dem. Till slut valde han att offra hästen. Alla andades ut, jag skrattade lite. De var så gubbiga. Nu kunde de hälsa. Jag såg in i deras ögon var och en. Raimo hade lite hundiga ögon, medan Håkans kändes mer som en katts. Spyridon hade björnögon, enligt mig. Och så Bogdan då... jag skäms lite för att erkänna det, men jag tyckte att hans ögon påminde mig om en människas.