Varje dag går. Det här med bloggen är delvis en fråga om timing för min del, att tajma in de rätta inläggen, de rätta skribenterna, de rätta ögonblicken. Att få det hela att se estetiskt tilltalande ut. Värdigt. Jag skulle kunna hålla på hela kvällen.
Jag hittade ingen skribent till ikväll så jag får skriva något själv. Även fast att det är svårt, jag kan inte säga att jag vet hur man gör sånt här. Nu sitter jag på ett bibliotek. Men först gick jag in på ett internetkafé. Runt omkring mig sitter kids och spelar WoW med varandra, de ser ut att ha det så kul. Jag grips av en stark känsla av att vilja vara tretton år igen. Sitta på en snurrstol och leka med mina polare och bara garva. Inte ha några som helst problem i världen. Känslan är så stark så att jag blir sittandes gloende in i skärmen för några minuter. Jag höll på att läsa årets Nobelpristagare i litteraturs tal om litteraturens betydelse i livet som fanns i text på DN:s hemsida och hela texten kändes plötsligt så blasé. Hela dn.se kändes plötsligt så blasé. Det kändes plötsligt så blasé att jag inte var 13 år och satt och spelade spel, lyckligt ovetandes om vad ordet blasé betydde. Jag blev lite förtvivlad och undrade vad jag höll på med. Alla mina intressen och strävanden kändes helt plötsligt så... idiotiska. Hela livet som jag hade levt hittills kändes så idiotiskt och värdelöst, och jag satt där bland alla noobs och skämdes över mig själv och mina intressen. Jag kände mig som den största nooben i världshistorien. Intressen - vad är det för jävla skitgrej, tänkte jag. Tänk vad kul livet kunde vara istället. Jag kunde sitta och nojsa med de här grabbarna istället för att ha massa jävla papper och diskussioner och institutioner och distributioner och miljoner och visioner om ett bättre samhälle. Istället för att gömma mig bakom massa fåniga pseudonymer och titlar, och coola idéer och respektabla handlingar. Istället för att försöka bära någon sorts mask, få alla att tro att jag var säker och hade karaktär och karisma. Jag hoppades att någon av grabbarna skulle bjuda in mig. Det hände inte. Jag lämnade stället, för att slippa sitta och göra bort mig ännu mer. Tänkte att jag skulle radera bloggen och allt som jag hade gjort hittills. Jag ville genomgå katharsis. Bli en helt ny människa. En människa som aldrig hade existerat förut. En man som var ung hela livet. 13 rakt ut. Samma gnista, samma lekfullhet, samma kaxiga inställning till allt idiotiskt som finns i universum. Jag gick snabbt och hetsigt ner för Odengatan. Visste inte riktigt vart jag var på väg. Kände mig extremt uppfylld av hela tillvaron, all skitig asfalt som jag såg omkring mig. Jag var bara en vilsen schimpans i asfaltsdjungeln, tänkte jag poetiskt. Jag var 13 år igen och sprang nerför backen, mot röd gubbe och ifrån alla lama pensionärer och småbarnsmammor. Jag ville ha bullar och coca-cola, tugggummi och soft air-gunkrig, jag ville ha en ny ipod, jag ville ha cigarretter. Stannade upp. Fan, jag är ju 13, jag får inte röka, tänkte jag. Äh, morsan är ju långt härifrån, sa jag till mig själv. Hon ser inte. Jag gick in i närmaste tobaksaffär och gick fram till disken. Skakade nästan. S-s-s-k-k-ulle jag kunna få köpa ett paket Dromedar blåa? frågade jag nervöst.
Farbrorn i disken tittade förbryllat på mig. - Ja, men mår du bra? frågade han. - Jag mår bra, svarade jag, högröd i ansiktet. - Du ser ut att må dåligt, sa gubben. - Nej jag mår skitbra gubbjävel! skrek jag och sprang ut ur affären. Sprang i en minut tills jag kände att gubben inte skulle orka jaga mig längre. Vände mig om och såg inte gubben. Började gå igen. Var fortfarande sugen på cigg. Kom på att jag hade glömt att skriva i bloggen, det var ju det jag skulle göra. Ville hem till mamma. Satte mig i en trappuppgång och började grina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar