Ett kammarspel

Med ett geografiskt splittrat kickengäng och otydliga semesterledigheter tänkte jag göra som Aftonbladet och publicera en flerstegsraket för sommarläsningens välmående. Hålla tågan uppe. Något härligt med det konceptet, inte Aftonbladet a.k.a. "Gråkappan", utan begreppet sommarläsning. Får mig att tänka på feta Kalle Anka & co-nummer, där de ofta kostade på sig en och annan Don Rosa-serie, också den uppdelad i flera nummer. Undrar om detta är bloggens nya form, den som vi eftersökt i allehanda järtecken och natthimlens stjärnor? Första delen av Johan Asplunds senaste kammarspel och "instant classic" är en djuplodande introspektiv resa i La Manchas karga castillos, där de polariserade aktörerna i Cervantes efterföljd ställs mot varandra och sig själva i en förvirrande dialektisk dans. Asplunds grepp att förlägga de olika akterna i olika länder är djärvt, då det pekar mot en allmängiltig europeisk hemlöshet. Hur saker och ting står till i Strasbourg har jag ingen aning om men jag drömde en otäck dröm där vår hemlösa europeiska bloggare LK hade förolyckats på Autobahn. Skönt att veta att det bara var hjärnan som spelade spratt. Vi på redaktionen väntar annars på ett avgörande reportage från de schweiziska grönmarkerna, där korrespondenten likt en Rousseau på speed förväntas kryssa genom hagar, pastoriserad mjölk, lantmäterier och bokskog. Detta helt i linje med vår internationalism och bekräftelsesökande natur, då frön nu planteras för kommande bloggflyglar i Europas mitt. I övrigt trummar livet på i Sthlm. Gässen på Skansen ylar och bin svärmar HM:s huvudkontor. En åker till Chile, en annan dödar insekter på museum. Livet är smaskande gott. Johan Asplunds Ett kammarspel AKT 1! Miljö: slottsgård, vissnade illgröna tulpaner. La Mancha, Badajoz. Aspiración: "Om det är så att jag finner mig i Sevillas hamn då båtar rullar in, eller under vårens tjurrus i Pamplona har jag lärt mig en del om livet. Det är viktigast att bli någonting". Den ökända: "Att du min gode Aspiro utan lugn eller mankemang funnit denna livets gåta i en sömnig hamnstad eller i ett spektakel i bergen kan jag inte greppa. Bättre se till det du där borde ha funnit; arbetslivets jäkt och vilans prosa. Samtidigt som Mars gör sina krigsmarscher runt solen och månen tittar på sker det vi gör här i en avdankad gammalt slott från 1500-talet. Nä, bättre se till nuet. Det viktigaste är att vara något i stunden, i denna vår föränderliga tid". Den okända: "Fly från era tankar ni syndfulla flarn! Ger ni er hän åt stundens förgänglighet kommer ni att drunkna! Minns Augustinus ord där han stod på Herkules stoder och sa 'Beredd er på undergången, inte ens nuet hinner finnas när du tänker på det'. Kan en ambition då räcka? Nej att leva sitt liv i framtiden ger dig ingenting mina kära vänner. Om sann evighet ska räddas är det bäst att ha varit någonting. Endast så multnar de ofruktsamma tankarna bort om ära ocb förtvivlan. Nu går vi in och äter en macka". Efter ett närgånget överläggande om chorizons alla egenskaper gick de tre kompanjonerna in i slottet och befann sig genast i gott mod, ty snart kom siestan och sommaren var i antågande. Det de inte såg var vad som hände i Bologna precis denna stund... *