Hinner aldrig få det jag tänker på skrivet. Jag har världens bästa idé och ingen penna, och fem minuter senare är allting borta. Jag får panik och måste gå och handla något. Köper något att dricka och känner mig levande igen. Upplever ett kort tillstånd av kontroll. Det är illusoriskt. Så fort jag går ner i tunnelbanan är allt förstört igen, allt har rivits ner. Mitt inre är en ruin. Jag försöker att greppa något men famlar bara i mörkret. Jag känner att jag kan se men jag beter mig som att jag har en stor svart påse över mig. Går fel hela tiden.
Det är mitten på veckan nu, i helgen blir det festival. Jag kommer att stå där, nära skogen. Förhoppningsvis får jag en musikalisk upplevelse. Förhoppningsvis lär jag känna en ny person. Det är inte säkert. När många ska ha roligt på en gång kan det lätt bli så att man bara går runt och hälsar på folk. Några djupare band knyts inte. Jag är inte säker på att det är önskvärt ens en gång. Jag har bloggen, och några kottar till. Det sociala är väl relativt uppstyrt egentligen... Hur mycket behöver jag egentligen? Nåväl, det blir hursomhelst trevligt på den där festivalen. Tyvärr kan jag inte säga var den ligger. Det är fortfarande hemligt. Man kunde tro att det var hemligt för konstens skull, men så icke. Det är hemligt för att det är enklast så. Kan bli för mycket trubbel om det avslöjas redan nu.
Nu måste jag åka till Sundbyberg. Det händer att jag måste göra sånt. Det tar givetvis emot, men om jag inte gör det nu kan det bli tråkigt i framtiden. Det handlar om att åka till Sundbyberg och lätta på packningen, göra bagaget lättare. Men vem vet, kanske kommer något nytt att läggas på packningen när jag åker dit? Jag ska anstränga mig för att inte dra på mig något. Vi får se hur det går.
Boktips: Italo Calvino - Klätterbaronen (Il barone rampante), 1957.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar