På radion snackar några tolvåringar från Malmö-trakten om att det är i 15-16-årsåldern som allt händer. Dessförinnan och därefter är det bara samma sak hela tiden. De har förstås rätt, och sillen bränner till i halsen lite extra när jag sitter och lyssnar på det.
Men det var inte det jag skulle prata om nu. Det var nämligen HALLAND, eller rättare sagt HALMSTAD, eller rättare sagt den lilla gården ROSENBERG, som låg inte långt ifrån HARPLINGE, som jag skulle prata om. Nu är det tomt, där borta i huvudet. Det är en källa som jag öser ur för ofta. Precis som de flesta andra källor blir den tom och obrukbar. Då får man söka lyckan på annat håll. Exempelvis i konsten. Jag var på moderna muséet häromsistens, det var trevligt. Jag har blivit tillräckligt gammal för att verkligen uppskatta stora delar av den nya utställningens affischnamn (YOKO ONO!). Jag har blivit tillräckligt gammal för att kunna förstå och därefter kunna dissa den algeriske konceptsnubben som drar streck på träplattor genom att låta sig styras av en helikopter som han hänger i.
Men det var inte det jag skulle prata om nu. Det var en rockfestival utanför Halmstad, det var lantligt och annorlunda. Det var många omaka gruppbildningar och fyllerister i diverse utrymmen. På många sätt en ganska analog tillställning, en stämning som kändes som tagen från en annan tid, kanske slutet på 1960-talet, vars enda avbrott egentligen manifesterades i den em-match mellan Grekland och Tyskland som sändes över hela världen på fredagkvällen och streamades på en projektor i en av ladugårdarna på festivalen. De tjocka televisionernas tid är redan över, inte ens 45 år efter 1969. Det gick så fort. Nu kan det bara gå utför, vilket det naturligtvis inte kommer att göra. Snart är IKEA:s nya flaggskepp i handeln och alla folklivsforskare och antropologer (det är så festligt att prata om antropologer) kommer gissningsvis att göra ordentligt i byxorna.
Och där slutar jag, ty detta skulle vara kort. Jag hann också med ett litet gästspel i Lund. Där var det dött och regnigt. På Stortorget satt en ensam joggare och tog igen sig. Två gånger hälsade jag på en snubbe som jag inte kände, vi har aldrig pratat med varandra, men det kändes naturligt att hälsa på honom när jag mötte hans blick, och han hälsade också glatt tillbaka. Kanske hade vi en mystisk överenskommelse som gick ut på att vi var allierade i denna regniga och nästan ödsligt tomma stad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar